Tre försiktiga knackningar innan dörren öppnas. Den sjuksköterska som hållit koll på mig sticker in sitt huvud. Jag sitter på sängen med uppdragna knän.
"You got a visitor. Can they come in?" hennes mörka hår är uppsatt i en slarvig knut och hon drar enkelt bort en slinga som trillat ner.

"Who?" frågar jag matt. Egentligen har jag inte lust av någon besökare över huvudtaget, men man kan väll försöka låta intresserad.

"A blonde guy named Niall." svarar hon vänligt och jag tittar på henne. Jag känner över min ömmande käke och de grova blåmärken jag vet finns där.

"Let him in." svarar jag tillslut och ett leende brer på hennes läppar. Dörren stängs och öppnas snart igen. Jag stirrar ner i mitt knä och biter mig själv innan jag tittar upp igen.

 

Jag får trycka ihop mina käkar för att inte munnen ska falla på vid gavel. Min ögon möter en Niall jag aldrig sett förut. I själ och hjärta kanske han är den samma, men över hans ansikte löper smärta, fysisk kontakt som slagit och förstört. Jag stirrar på hans sårade ansikte.

"What?" frågar han försiktigt och jag sväljer. När han rör på munnen blir den en kedjereaktion av rörelser i hela hans ansikte som plötsligt blir så tydliga under de ömmande skinnet. Runt hans högra öga ringar sig en tonande blåtira och längs hela höger sidan av hans ansikte löper en storm av blåmärken, rivmärken och rött, ömt skinn.

Som stum av åsynen lägger jag min egen hand mot mitt eget ansikte. Nialls blick skiftar från försiktighet till oro och snart han sin hand mot sin högra kind. Han hinner knappt snudda vid med fingertopparna innan hans ansikte ger ifrån sig ett uttryck av lätt smärta och han stirrar på sin egen hand som om fingrarna var glödande.

"Do you have a mirror?" frågar han uppgivet och hans stora ögon stirrar in i mina.
 Jag nickar och pekar nästan motvilligt mot den öppna toalett dörren. Niall reser sig upp och tar sig in på toaletten. Försiktigt följer jag efter för att i dörröppningen stå och se på när Niall möter sitt ansikte i spegeln. Förtvivlan, rädsla och något jag inte kan tyda kryper sig upp längs hans ansikte. Tårar börjar rinna och i endast tio sekunder stannar han i mitt rum. Tio sekunder, innan han sårad inifrån och ut lämnar mitt rum och småspringer bort längs korridoren.

Jag ropar efter honom, men han vänder sig inte om och de rum jag suttit isolerad i de senaste dagarna försvinner bakom mig när jag springer efter. Jag har knappt rört på mig sedan slaget över käken fick mig att falla. Mina ben är stela och trötta. Jag är trött. Min hjärna skriker att jag ska vända tillbaka. In i mitt lilla rum. Men mitt hjärta låter mig inte byta riktning.

Runt svängen ser jag Niall. Han sliter och drar i en av dörrarna. Han skriker och han spända knogar dunkas gång på gång mot dörren som skallrar till varje gång.

"Come out chicken!" ryter han. Det är Cassidys dörr och när den precis är påväg att skälva kommer en ur personalen och drar ner honom. Nialls mamma Maura sätter sig ner på huk och fångar upp sin förtvivlade sons fläktande händer. Tårarna öser ner från hans kinder och jag står stumt och tittar på.

"Calm down love." försöker Maura lugnande, men Niall bara skakar på huvudet.

"She did this to me." han pekar på sitt ansikte och samtidigt som en salt tår rinner ner för den.

"I know honey, but.." försöker hon och ännu en gång skakar han på huvudet. Långsamt för han sitt pekfinger ner från ansiktet. Snart stannar det upp vid hans bröstkorg.

"And this." kväljer han när han trycker sin handflata mot sitt hjärta.

"Broken." viskar jag. Men tydligen högre än jag trott för allas blickar riktas mot mig.

Kvinnan tillhörande personalen reser sig upp och närmar sig med långsamma steg.

"London, let's go back to your room." hennes lugna ord skakar jag av mig med en enkel skakning på huvudet.

 

Tillslut lyckas personalen få mig tillbaka till mitt rum. Jag ropar Nialls namn några gånger innan jag släpper efter och låter mig ledas. Ledas in på mitt rum, där jag åter igen sitter ihopkurad på min säng.

I min sorgsna sinnesförvirring reser jag mig plötsligt upp för att rota fram ett papper och en penna. Orden blir kludddiga när jag skriver, för jag använder mitt eget knä som underlag, men det är skönt att få skriva något. Varför vet jag inte, men det är skönt.

 

Det är det enda jag skriver. Sex stycken korta ord och ett frågetecken. Sedan skrynklas pappret ihop och jag slänger upp det på det kala skrivbordet på andra sidan rummet. Jag lutar mig tillbaka i sängen och jag sjunker ner i den mjuka madrassen. Jag sluter ögonen och sjunker längre och längre ner.

 

Nu ligger jag här. Igen. Och i ett annat rum ligger Niall, fast på en mentalavdelning. Förstörd, för att jag la mig i. Hade jag inte tvunget varit där, hade inte Cassidy blivit galen och trott att han var otrogen mot henne.

Jag somnar snart och jag drömmer. Men drömmarna är lika röriga som verkligheten och jag vaknar gång på gång. När jag vaknat för sjunde gången undrar jag hur Niall har det. Om han sover tungt och drömmer vackra drömmar, eller om han tomt stirrar upp i taket för att han inte kan somna.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ursäktar för försenat kapitel, men nu är det ute! Tack för alla kommentarer, ni är BÄST. 6+ för nästa. :)

 Lou märker hur obehaget kryper i mig av alla människor som stirrar och hon sträcker över ett par solglasögon. Det är skönt att få gömma sig bakom dom och passera allas ansikten oskyldigt.

Det är kul att shoppa med Lou. Med solglasögon på slutar folk stirra och jag slappnar av. Vi skrattar och prövar alla möjliga och omöjliga kläder och skor. Två timmar och ett dussin kassar senare tittar Lou plötsligt oroligt på klockan.

"Oh, I nearly forgot the meeting at work." hon tar sig fram till trottoarenskant och börjar vilt vinka efter en taxi.
 Sedan tittar hon på mig.

"Right, you can't stay here." fumlar hon ur sig, "I'll call Niall." hon hinner precis förklara för honom var jag står innan en taxi kör in till sidan. Lou kramar snabbt om mig och förklarar i all hast att hon är tillbaka där hemma om en timme. Jag bara nickar och ler och när taxin kört sin väg står jag rastlöst och väntar på min egen privat taxi, Niall.

 

"Tove!" jag rycker till och vaknar upp ur mina tankar. Niall kommer gående längs gatan med ett brett leende på läpparna. En bred keps och ett par stora solglasögon gömmer hans ansikte men det bländande leendet och den irländska accénten avslöjar honom direkt. Jag ler försiktigt.

"The car is down the street." han pekar mot det håll han nyss kommit från och tillsammans börjar vi gå. Vinden fläktar lätt och blandas ihop med de värmande solstrålarna. Niall går snabbare än mig och jag får länga på stegen  för att inte trilla bak.

"You okay?" frågar han plötsligt, likt han fångat orden ur den tomma luften. Jag tittar lite förvånat upp på honom och han besvarar mig med nästan orolig blick.

"Yes, sure." svarar jag osäkert och Niall skakar lätt på huvudet.

"I just want you to know it wasn't your fault." varje ord är tydligt och jag nickar.

"I know, or I now I do." jag försöker låta säker på mina ord, vilket jag delvis är, "But I confuses me she did it, Em."

Jag rycker lätt på axlarna och vi närmar oss Nialls bil. Som från ingenstans smäller plötsligt en kamerablixt in i ögonen på mig. Bild efter bild knäpps av och Niall sveper in mig i sin jacka. Han river upp bildörren och föser in mig i förarsättet. Bakom stängda dörrar hör jag han ropa något ohörbart till papparazzin som fortsätter smälla av ännu ett antal bilder. När Niall kommer hoppar in i bilen hinner han knappt stänga dörren efter sig innan han vrider om nyckeln och lämnar vägkanten. Papparazzin springer med en bit och tycks ha fått en kompis. Niall tar en grov sväng runt krönet och jag hinner precis se fotograferna försvinnar ur backspegeln innan jag skjuts framåt och slungas in i bilens framdel. Bilen stannar abruppt och jag kvider till. Jag får min hand mot pannan där det rinner blod ur ett lättare sår. I några sekunder blir jag yr och huvudvärk börjar spränga i varje hörn av min skalle. Jag blinkar hårt och tittar upp och ut ur framrutan. Två unga tjejej står mitt på den smala vägen med sammanbitna läppar. Och när jag inser vilka dom är svider det inte bara i pannan, men i hjärtat. Det dunkar i mig och utanför måste det ha börjat blåsa kraftigare för de båda tjejerna blonda hår lyfter från deras axlar och flyger runt deras ansikten. Jag vänder över min blick mot Niall som krampaktigt håller om ratten. Han andas och tungt och stirrar chockartat på de två personer han varit 20 centimeter frpn att köra på.

I bakspegeln skymtar paparrazzi fotografernas gestalter igen och jag gnyr till.

 

Förardörren rycks upp och Cassidy skriker upp i mitt ansikte. Hon slår på mig med sina knutna nävar och skakar om mig. I ögonvrån ser jag hur Tove stirrar tomt in i Ems ögon.

"I knew you would cheat on me!" jag vet inte vad som gör mest ont. Slaget hon ger mig rätt över vänster kind eller orden hon säger. Den grova bromsen fick mig att bita mig själv i läppen och jag känner hur den svullnar upp mot min tunga. Jag biter ihop och sväljer när Cassidy mottar ännu ett slag mot mitt ansikte med sin nu öppna hand. Det svider till och jag gnyr till av smärta.

Plötsligt känner jag hur Tove tar tag om min axel och drar mig mot sig.

"Stop it!" skriker hon, men Cassidy sliter tillbaka mig som om jag vore ett köttstycke och hon rovdjuret. Efter ännu ett slag börjar mitt huvud snurra och jag känner mig ännu mer hjälplös. Jag hör hur bildörren på andra sidan slås igen och snart hör jag Toves röst ännu en gång. Genom min rödgråtna ögon ser jag hur Tove tar ett tag om Cassidys axlar och drar henne bakåt. I några ynka sekunder lämnar Cassidys händer min ömmande kropp för att måtta in ett slag som träffar Tove kindbenet och hon trillar bakåt.Jag skriker till och känner hur min syn börjar svika mig. Allting blir till ett grått moln och det sista jag hör är ljudet av sirenerna från en polisbil.

"Thank you." viskar jag innan allting blir svart.

 

~

 

En dag senare vaknar jag mörbultad upp på ett sjukhus. Bredvid mig reser sig en metallställning och dropp åker från den genomskinliga påsen i min kropp.

"Hi my love." mamma lägger sin hand om min hand och ler försiktigt.

"Where's Tove?" väser jag sluddrigt.

"Who?" mamma tittar förvånat på mig och kramar om min hand.

"London." väser jag och plötsligt slås mammas ansikts uttryck om. Jag tittar oroligt på henne.

"Where is she?" väser jag så starkt jag kan.

"Niall," mamma tittar försiktigt på mig, "She's at the psychologic section. She came with simplier bruces but inside she was more hurt than that." jag biter mig själv i läppen för att inte gråta.

"Where's Cassidy?" frågar jag bittert.

"She's there to." svarar mamma med försiktiga ord.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det var det Nionde kapitlet som bar med sig mera kaos. Vad ska hända nu? 6+ kommentarer för nästa. :)

 "It's my fault." säger hon lågt och allas blickar dras mot henne. Upprörda, ledsna, arga och besvikna blickar. Skakande torkar hon bort några tårar och alla fortsätter stirra på henne.

 När jag vaknar upp spränger starka lampor och ljusa, stela väggar runt om mig. Jag tittar förvirrat runt om mig. Lou lägger försiktigt sin hand över min hand och tittar lugnande på mig.

"Easy, you're fine. We just went here to be sure." jag tittar på det sterila sjukhusrum jag befinner mig i. En sjuksköterska ler mot mig och frågar hur jag mår. Fysiskt, jadå. Psykiskt, nä. Men jag nickar övertygande och hon lämnar rummet i några ynka minuter för att sedan komma tillbaka och berätta att jag kan lämna.

Jag drar på mig alla kläder. Lou klappar mig på ryggen och öppnar dörren. Allting känns och är så konstigt, och jobbigt. Jag hade bara svimmat av syrebrust och inget värre, som tur är. Men det är bara den fysiska delen. Psykiskt är allt ett huller om buller. Jag litade på Em, var till och med överlycklig över hennes närvaro igår. Hade ju inte sett henne på så länge. Min kära vän. Varför? Alla var så arga, upprörda och frustrerade. Arga för något där jag var boven. Jag var inte tjuven som rånade banken, men arbetaren som lämnade över nycklarna och lät det ske.

Jag har killarnas röster en bit bort i den svala sjukhuskorridoren och en rodnad spricker upp i mitt ansikte. Jag sänker ner blicken i golvet och försvinner bakom Lous rygg, där trivs jag bättre.

Lux sitter i Liams knä och sprattlar hej vilt med benen.

"I'm glad you're fine." Nialls vackra, irländska stämma möter mina öron, utan att hans blick möter mina ögon. Rädd för att möte fem par arga ögon håller jag ansiktet riktat mot golvet.

"Were not mad at you London, it's okay. You couldn't know." jag vet att Liam är den snällaste och förlåtande bland killarna. Även om hans ord värmer håller jag blicken nere. För Louis sitter tyst och han var den som var mest arg.

"It's okay, I swear." jag sväljer bort klumpen i halsen när Louis sagt sitt. Han är ärlig och säger sanningen, det vet jag. När jag fått bekräftat att dom inte är arga känns allt bättre, men det är fortfarande konstigt. Pinsamt.

 

 Den pinsamma tystnaden kryper i mig när alla lämnar sjukhuset så undanskymt som möjligt och hoppar in i sina bilar. Louis sitter vid ratten med oss andra inskuffade och Lou, Lux och Tove sitter i den andra. Under tiden vi varit borta har Paul samlat ihop alla våra grejer från de stökiga rummen. Det var inte precis glada hotellägare vi lämnade tillbaka nycklarna till. Jag skulle aldrig ha öppnat dörren. Vad trodde jag egentligen? Att Harry skulle stå utanför med sin snuttefilt och snörvlande säga att 'dad I can't fall asleep'?

Jag fnyser inombords och skakar lätt på huvudet. Så dum jag var, det är mitt fel egentligen.

 

~

 

Tio minuter springer jag in till mitt hus. När jag svänger innan dörren och stänger den bakom mig upptäcker jag de tiotals nyhets tidningar som ligger över hela hallgolvet. Det är olika tidningar, med olika bilder och olika rubriker, men alla har samma tema.

Jag sträcker mig efter en av dom och läser de fetstilade raderna högt för mig själv.

"One Directions ladies night." jag skummar över texten och det klumpar sig i magen.

 

 

På en halvsuddig bild ser man Louis hytta med knytnäven i luften. På en annan bild står Paul med ihopbitet ansikte och visar ut två vilda tjejer. En av tjejerna är Toves vän, Em. På den sista bilden ser man i oskarpa kontraster hur Tove ligger ihoptrillad på golvet.

 

Tidningen sätter skulden på Tove, när hon inget kunde veta. Det är Em dom borde peka ut, eller mig. Det var ju trots allt jag som öppnade dörren.

Jag slänger tidningen i golvet och kliver över högen in i köket. Jag sätter igång kranen och låter det iskalla vattnet rinna över mina händer och jag sköljer mitt ansikte. Jag stöttar upp mig själv mot vasken och låter vattendropparna rinna ner för mina kinder.

Plötsligt vibrerar det i mobilen och jag drar den åt mig. Jag trycker upp smset som trillat in i inkorgen.

 

Jag känner hur min knytnäve spänns utan att träffa något mål. Inget 'hur är det?' eller 'snälla du kan väll förklara?', bara ett tomt, ilsket sms. Jag biter mig själv i läppen och tänker på allt kring henne, Cassidy. Vad jag berättat för Tove, vilket var sanningen om hur jag kände och tänkte. Men tänkte jag rätt?

 

Mitt sms är enkelt och jag menar varje ord. På något sätt känns det skönt att säga ifrån, men i en annan del av mig kryper oro. Jag känner mig kluven.

 

 I inkorgen ligger ett tiotal desperate sms från Em. Sms jag inte ens orkar öppna. Jag är dödstrött, förvirrad och besviken.

Lou har bäddat in mig i en varm filt och kommer med en rykande het kopp te. Jag nickar och hon ler försiktigt innan hon försvinner ut i köket igen. Jag smuttar försiktigt på det varma det teet.

"Lon?" jag bränner mig nästan på tungan när Lou plötsligt står i dörrkarmen igen, "Wanna go shoping or something tomorrow?" hon ler och jag ler tillbaka.

"Sure," svarar jag snällt, "It could be nice."

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 8, tadaaaam! Tack o Tack o Tack för alla fina kommentarer! Vi säger 7+ för nästa. ;)

Jag vaknar och grymtar till. Det är mitt i natten och jag gnuggar mina ögon. Knackningarna som fått mig att vakna fortsätter och jag stirrar en stund på dörren som står där och blir slagen på. Jag förstår mig inte på vem det kan vara vid denna tiden men jag drar undan täcket och slänger slappt benen över kanten. Man vet aldrig vem som står där på andra sidan, men det har hänt förut. Ute på turné och evigt fläktande händer det även att vuxna killar i tjugo årsåldern inte kan somna på natten och behöver någon att reflektera med.

Jag släpar fötterna efter mig och suckar lätt. Jag drar fingrarna genom mitt nattruffsiga hår och vrider om låset. Försiktigt öppnar jag dörren.

"Hi Niall." väser en kvinnlig röst. Men det är varken Lou eller London och jag biter mig själv i läppen när jag inser vem jag nyss öppnat dörren för. Det är Toves kompis och jag blir lite orolig när jag möter hennes ansikte så här mitt i natten. Jag låter handen vila kvar på handtaget och dörrens öppning vara liten.

"Sorry, did I disturb you?" frågar hon när jag fortsätter vara tyst.

"It's in the middle of the night." svarar jag torrt. Hon ler lite nervöst och flackar med blicken.

"Which room is Londons?" skyller hon ifrån sig och jag pekar mot rummen längre ner.
 "Thank you Niall." hon ler brett och drar sig långsamt bortåt. Förvirrad och dödstrött hinner jag precis dra igen dörren bakom mig när jag hör ett högt skrik.

Ett skrik som ekat i mina öron miljontals gånger de senaste två åren. Sekunden efter det rycks dörren upp och de lås jag jag precis varit påväg att vrida om glider ur min hand och dörren trillar ut på vid gavel. Fem skrikande tjejer stormar emot mig och hjärtat börja panikartat slå i bröstet. De unga tjejerna gastkramar mig och sliter i mina kläder. Deras skrik svider i mina öron och bortom den vid öppna dörren till mitt lilla hotellrum hör jag hur kaos bryter ut. Jag hör hur en dörr slås upp och snart ekar Louis röst i gångarna. Han starka stämma överröstar alla ljud för en kort stund. I varande stavelse hör jag hur han kokar men snart överröstar skriken igen och kaoset bryter ut igen och tycks växa. Desperat försöker jag kravla mig ur de skrikande tjejernas klängande armar. Aldrig någonsin har det varit så obehagligt att blir kramad. Aldrig någon gång förut. Någon av de unga tjejerna luktar svagt av alkohol och jag fortsätter kränga som en stressad fågel fast i en bur med galler. Snart börjar en av tjejerna slita upp min resväska. Hon rycker mina kläder åt sig och trycker dom mot bröstkorgen. Hon tjuter till när hon hittar mina ihopvikta kalsonger och viftar med dom framför näsan på sig själv.

"Hey!" ryter jag utan verkan. De tjejer som fortfarande står och klänger runt mig skrattar förtjust och jag känner hur någon tar tag i mitt hår.  Utanför blandar sig isande skrik från upphetsade unga tjejer med de ursinniga stämmorna från våra livvakter och hotellets vakande personal. Allt är huller om buller. Paniken slår i kroppen och stöter till en som elektriska vågor. Jag försöker ta mig ut ur rummet och får tag om karmen. Jag drar mig mot den men tjejerna fortfarande hängande runt mina höfter. Trots paniken och intrånget vill jag inte skada dom, av flera skäl.

 

"Paul!" skriker jag när jag står halvvägs ut ur rummet och det kaos jag bara hört öppnat sig för mina ögon. Andra hotellgäster har öppnat upp sina dörrar. Någon skäller ut en stackars arbetare och någon står och kramar om sin vilt gråtande dotter. Drygt trettio tjejer yrar runt och skriker i högan sky. Lampor har tänts upp och vakter försöker dra två tjejer ur sina grepp där dom krampaktikt håller om Zayn som samanbitet försöker kränga sig ur. En av tjejerna tar tag om hans hår och lägger sina händer om hans ansikte. Jag ser hur hela Zayn andas tunga andetag och hans spända arm börjar skaka av frustration. Jag vet hur jobbigt han tycker det är med personligt intrång och hur han som den gentleman han är varje gång biter ihop. Nu är det mitt i natten, kaos och trettio okontrollerad tjejer och hela Zayns kroppspråk och tomma ögon skriker av panik. Ändå håller han sig i skinnet. Trots att hans hjärtat baknar honom upp i halsen håller han sina nävar intill kroppen.

"Be strong Zayn!" tjuter jag över ljudet. En halv sekund tittar han panikslaget på mig och en tår rinner ner för hans kind. Jag biter ihop och trycker mig framåt. Ännu en tjej har anlänt till den klängande klungan runt mig.

 

Ljudnivån är skrämmande hög och det värker i öronen, ändå hör jag mina egna andetag. Dom är tunga och stressade och trots jag bara tagit mig tre meter känns det som om jag sprungit ett helt maratonlopp.

Allting är ett trassel som inte tycks redas ut när ljudet av blåsirener fyller på och höjer decibell nivån ännu ett snepp. Fyra välbyggda poliser stormar in genom de vida portarna. Plötsligt tycks tjejerna få i sig en gnutta respekt och snart börjar dom motvilligt tömas ur hotellet. Skrikande och svärande dras dom ifrån våra utslitna kroppar. En yngre polisman med borstigt hår tar ifrån mig mina oinbjudna gäster och när jag plötsligt står själv känner jag hur kroppen värker. Huvud spränger och jag sjunker utmattad ner på golvet. Louis står och skakar ilsket om det bastanta räcket när de sista tjejerna utrymt. Han sliter sig själv i håret och fräser något ohörbart.

"Damn it!" ryter han rätt ur i luften. Harry sitter nersjunken bredvid Zayn en bit ifrån och han dunkar näven i marken. Zayn har lagt sitt ansikte i sina händer och hela hans kropp skakar av de tunga andetagen. Harry lägger en lugnande hand på hans rygg. Liam vankar fram och tillbaka och drar frustrerat händerna genom sitt kortklippta hår. Poliserna som anlänt står och skriver och pratar med både Paul och Lou.

"How the hell could this happen?" tjuter Harry.

Jag dunkar huvudet i väggen bakom mig och sluter ögonen. Trots att skriken är borta ekar dom fortfrande i mina blödande öron. Plötsligt bryts ljudet av fördärvade tårar igenom och jag tittar upp.

 

Längst bort i gången står Tove. Med redan rödgråtna ögonen rinner hennes tårar ner för hennes kinder. Hon skakar och biter sig själv i läppen. En liten bloddroppe bildas och hon sluter ögonen innan hon öppnar munnen.

"It's my fault." säger hon lågt och allas blickar dras mot henne. Upprörda, ledsna, arga och besvikna blickar. Skakande torkar hon bort några tårar och alla fortsätter stirra på henne.

"It's my fault," upprepar hon, "It's my freaking fault!" hennes röst brister och hon faller ihop på marken. Trots all energi och styrka ställts på noll flyger jag upp från golvet och springer fram till henne.

Hjärtat dunkar i mig, allt är i en enda röra.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack för alla fina kommentarer! Ska vi säga 6+ för nästa? :)

Vad tyckte ni förresten om kapitlet? Väntade ni något sådant? Tyckte faktiskt själv att detta kapitlet var jättekul och skriva, haha. :)

 

 Jag drar upp armarna och knäpper händerna bakom nacken. Jag börjar gå runt igen och tittar då och då upp på Tove som tyst tittar på.

"I don't get it." säger hon plötsligt och jag stannar upp. Jag tittar frågande och ser hur hon tar ett andetag som för att samla orden.

"Why you keep on with her? Everything she does to you, and you barely even dare to ask her to stop." hon låter nästan upprörd där hon står. Jag tar ett djupt andetag och sätter mig ner på sängkanten. Försiktigt sätter hon sig ner bredvid med marginal till mig.

"It's tricky." jag biter mig själv i läppen, "Everyone, my family, the lads, even fans have been waiting so long for me to find that darling of mine, someone to call my princess. When Cassidy and I started to date and soner became a couple everyone were head over heels happy for me. My mum couldn't stop smiling when she first meet us together, and she still can't. She talks so much of taking Cassidy to Mullingar again, letting her stay over. Show her Ireland. And I were happy to, head over heels inlove, until the reality set in. Cassidy changed infront of me, but stayed the same infront of everyone else. And this is were I am now." jag ser hur Tove lyssnar och jag tittar uppgivet på henne.

"But why don't you tell her good bye?" hennes lösa hår har trillat över hennes axlar när hon lutat sig framåt.
 Jag biter mig själv i läppen.

"How can I?" jag sväljer, "It was hard for me to admit for myself that my princess weren't found. That I was treated. How do I tell the world that I left my princess, cause she weren't what I thought, how?" jag lägger ansiktet i mina händer och suckar tungt. I tystnad väntar jag på svar.

"Niall, what am I suppose to do?" frågor hon plötsligt och för en stund bryts tystnaden. Jag tittar upp.

"Help me solve this." jag ser hur hon tänker och jag vill veta vilka tankar som snurrar runt där inne.

"But I can't, you're the only one who can." hon lutar på huvudet och ser funderande på mig.

"Just tell I'm not stupid for doing it this way."

"I don't know if I think you're stupid, but I promise I keep your secret. And I promise I will let you take your time to realize." hon tittar vänt på mig och nickar lätt.

"Go cheer youself up! Good night Niall." säger hon sedan och ett leende brer ut sig över hennes läpper, hennes värme slår emot mig och jag måste le jag med.

"Good night." jag tar en enkel konstpaus, "Tove." jag låter hennes namn ringa i luften en stund innan jag reser mig upp och lämnar Tove bakom mig med en vinkning.

 

 Jag kryper först i pyamasen och efter det ner under täcket. Jag släcker den lilla prydliga lampan vid nattduksbordet och sluter ögonen. Niall förbryllar mig på något sätt, och det är skönt. Han får mig på andra tankar och jag har inte känt ångest på över en vecka.

Jag rullar över till sidan, tankarna fortsätter rulla. Plötsligt har jag bara lovat, lovat en kille jag känt i någon ynka vecka att han kan lite på mig. Det kan han, det vet jag. Men hur vet han?

 

~

 

Lux sitter i mitt knä och ritar en grovt improviserad teckning åt mig. Jag ler och ruffsar till hennes hår innan jag kollar på klockan, igen. Visst är det inget fel med att lyssna till sin lillakusins prat och ivrigt ritande, ändå sackar tiden. Niall och killarna står på scen och charmar tusentals lyckligt lottade fans, fans som skulle kunna göra vad som helst för att sitta där jag sitter just nu. Ändå hade jag gärna bytt plats med flera av dom. Killarna, Lou och lilla Lux är underbara, men jag har skakats om så mycket och länge. Mitt förflutna liv trycker i mitt sinne även om det lagt sig bakom mig. Och så kanske det alltid kommer vara, även om jag ber för motsatsen. Att det försvinner, snarast möjligast.

Lou kommer gåendes med en stor latte.

"Zayn shot the spotlight at Perrie, how sweet." ler hon samtidigt som hon sjunker ner i soffan. Jag ler tillbaka.

"Are the rest of the girlfriends there?" frågar jag nyfiket, Men egentligen bryr jag mig bara om Cassidys närvaro.

"Yes." Lou tar en klunk av den heta drycken och berömmer sin dotters teckning. Jag nickar för mig själv och undrar vad Niall tänker där på scenen.

Tiden fortsätter ticka i sin långsamma takt och det känns som konserten pågått i evigheter när Lou plötsligt tittar upp från sin tidning med ett leende, "Now they're coming."

Jag hör stegen komma närmare och det gör även Lux. Hon flyger upp ur mitt knä och springer upp i Louis armar.

"Good one today, ha?" frågar Lou och alla fem nickar.

"Great one." ler Zayn och Harry puttar till honom.

"We acctually found someone." säger Liam när en blond gestalt hoppar ut ur skuggorna. Hon viftar med armarna och ser ut som om hon ska sprängas i luften när som helst av överladdning. Mitt hjärtat stannar till. Innan ett leende brer sig på mina läppar och jag hiver upp mig själv ur den bekväma soffan.

"You fool, it's been long Ems." jag kramar om min kära vän. Det var längesedan jag såg henne sist och det känns minst sagt konstigt att ha henne här. Men jag är glad. Förvirrad, men glad. Till och med gladare än jag trott. Trots att jag och Em varit nära vänner otroligt länge och våra härliga minnen många var hon den skygga i flocken när mitt liv kastades omkull.

 

"Calm down." skrattar jag medan jag öppnar upp dörren till mitt hotellrum. Em stormar in i det och så fort jag stängt dörren bakom mig skriker hon i högan sky. Jag skrattar åt min vän som kastad sig i sängen och sprattlar runt med benen som en fisk på torra land.

"Seriously," upprepar jag mig när hon gastar ännu en gång, "We kind of have neighbours." jag sjunker ner på sängen och Em hasar upp sig själv till sittande bredvid mig.

"Finished with your fangirling?" frågar jag tetandes och Em puttar till mig.

"Probably not, but I can take a break." svarar hon med ett följande skratt. Hennes skrik är öronbedövande, men jag gynnar henne ändå allt hon fått idag. Att One Direction står högst upp på hennes önskelista vet alla om och lika väl har hon alltid vetat att jag är släkt med självaste Lou Teasdale. Ibland kunde hon prata sönder mig om det att jag nästan börjat undra om hon var min vän för min personlighet eller mina släktingar. Men hon är grym, bara lite feg när det kommer till sticket. Vilket jag fått smaka på när mitt liv snodde runt sin egen axel och tappade balansen.

Men nu är hon här, sprallig, hög på känslor och inte feg överhuvudtaget.

"My, I haven't laughed like this for so long." erkänner jag och Em tittar på mig.

"Acctually, me neither. I've missed you friend." ler hon innan jag får en mycket vänlig kram. Någon timme senare har hon åkt hem till sitt hotell och sin familj som gett en hel dag av sin semester att skjussa sin dotter. Em har som den hederliga vän och Directioner hon är lovat på hedersord att inte säga något om var killarna bor, nu när hon till och med vet rum numren. 'I won't spoil anything!' ropade hon innan hon gick och jag litar på henne. Läggdags. Jag kryper trött ner i min bekväma säng och somnar snabbt.

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Wow, ni är bäst! Sju kommentarer, ni är GRYMMA! Tack.

Ursäktar så mycket för lite rörigt kapitel, nästa blir mkt bättre... Ska vi säga 6+ kommentarer ändå? :)

 Hotellet är stort och maffigt. Stilrent, klassiskt och allting ser ut att vara svindyrt. Jag drar väskorna efter mig när jag går längs gången och söker efter rätt dörr. Mitt är längst bort och jag öppnar lätt upp det. Så smidigt som möjligt stuvar jag in min väskor och låser bakom mig. Min mun faller på vid gavel när det ljusa rummet öppnar sig framför mig. Jag släpper allt ifrån mig och börjar granska det rum jag ska sova i de två kommande nätterna.

"Not bad, not bad at all." säger jag till mig själv.

Vid den bortre väggen löper en bred sängen och någon meter från fotänden är en stor platt TV fäst i väggen. Rummet är möblerat och dekorerat i mjuka pastellfärger. Jag trippar över till andra väggen och drar isär det glansiga gardinerna för att stirra ut mot en vacker vy med ståtliga byggnader. Vid kanten löper ett tunt streck av ett glittrande hav och solen tycks nyss bestämt sig för att det är dags att gå ner. De sena strålarna reflekteras i de massiva fönsterrutorna på alla stolta byggnader och får hela staden att glittra.

"London." viskar jag med ett brett leende på läpparna. Jag låter gardinerna vara dragna åt sidan när jag dansar över till badrummet. Det är stort och ljust. Jag sköljer av mig i det breda handfatet och och torkar av mig på en av dom vinröda handdukarna som bryter det lätta ljuset. Ett stort bubbel badkar står mitt emot mig och jag skrattar till innan jag yrar ut ur badrummet igen. Jag snurrar runt och kastar mig i den breda sängen. Kvickt sparkar jag av mig skorna och jag lägger mig till rätta. Jag hinner precis sluta ögonen innan någon knackar på dörren. Jag slänger benen över sängen och tassar fram till dörren. Jag låser upp och öppnar den på glänt.

"You ready?" Lou står på andra sidan. Jag slår mig själv för pannan.

"I forgot, sorry. Give me ten minutes. I'm coming to the restaurant." svarar jag.

"It's okay. Cassidy won't arrive in fifteen, so." Lou ler ömt.

"So Cassidy is coming?" frågar jag bittert.

"Yes, the boys decided to invite their girls. See you there." Lou går sin väg och jag stänger igen dörren. Jag hinner inte störa mig så mycket över att Cassidy kommer utan stormar in i badrummet för en snabb dusch. Kvickt efter öser jag fram till mina väskor och river ut deras innehåll. Snart hittar jag ett par ljusa jeans med låg midja och till dom ett vitt linne och en marinblå blus. Jag snurrar runt framför den långa badrumsspegeln. Dom röda naglarna är en skarp kontrast men det är inte så mycket att göra åt det. Jag drar med fingrarna genom mitt hår och slänger på luggen. Jag ler framför spegeln och tittar på min egen spegelbild. Jag slänger en blick på klockan och två sekunder senare är jag ute ur rummet.

 

Hotellets restaurang är stor och ganska välbefolkad. Vi har fått ett större, undanskymt bord och jag kollar lite rastlöst på menyn. Danielle, Eleanor och Perrie har nyss anlänt sida vid sida och sitter nu bredvid deras pojkvänner som stolt lagt armarna om sina flickvänner. Jag skruvar på mig och är nästan lite tacksam över att Cassidy inte kunde komma förän lite efter.

Lou kittlar Lux i sidan till den lilla flickans förtjusning och hon skrattar högt. Jag ler och tittar på när Lux med viftande armar ber sin mamma att fortsätta. Men snart byter min blick riktning när någon närmar sig vårat bord. Jag farar att det ska vara Cassidy men istället tittar jag upp i ett par gråblå ögon och Tove sjunker ner i den lediga stolen bredvid Lux som glatt kramar om sin nyanlända kusin. Det är svårt att tro att dom är släkt över huvudtaget. Lux med sitt yviga, blonda hår och sin överskottsenergi. Tove med sitt långa, raka bruna hår och sin blyga person. Hon ler försiktigt och jag undrar om den framåt person jag pratat med i hissen kommer smyga fram under middagen. Hur som helst är hon vacker där hon sitter och jag ler inombords över att hon äter med oss.

"Here I am!" men så bryts jag av i mitt tänkande och tvingas klistra på ett leende. Cassidy kommer stormande mot oss och sjunker snart ner på stolen bredvid mig. Hon ger mig en lätt puss på läpparna.

"Sorry, I hurried the best I could." säger hon oskyldigt medan hon hänger av jackan på sin stol.
Alla ler mot henne och jag plockar upp menyn och håller upp den för att fråga om vi snart ska beställa.

 

Det är skönt att få komma tillbaka till rummet igen och ensam kunna fundera över den onaturliga middag jag nyss ätit. Niall hade suttit där hela tiden, mitt emot, med ett låtsas leende på läpparna. Jag kan fortfarande inte förstå att han håller sig kvar. Det är så uppenbart att hon gör honom olycklig, ändå håller han sig fast som det viktigaste var att hon var bredvid honom. Och inte tycks veta, ingen förutom jag.

Jag drar blusen över huvudet och viker lite slarvigt ihop den innan den hamnar i sin väska igen. Det knackar på dörren och jag suckar lätt. När jag tar mig fram till den försöker jag på båsta sätt forma att jag visst klarar mig själv och snart öppnar jag upp dörren. Men inte för att möta Lou som jag trott, utan en försiktigt leende Niall.

"Hi, sorry if I disrupted you." jag ler och en knallande rodnad smäller upp på mina kinder när jag inser att jag bara står i jeans och linne.

"Can I come in?" trots mina knallröda kinder tittar Niall bara oskyldigt på mig som om ingenting.

"Mhm." får jag ur mig, "One second." jag springer min väg och river upp blusen igen innan jag kommer tillbaka och öppnar upp dörren. Niall kliver ostört in och kollar runt om sig.

"These rooms are really cool." ler han med en nickning. Jag står nervöst och tittar på och pillar på en av blusens knappar. Jag är så uppe i det faktum att Niall velat komma över att jag inte märker att knappen är påväg av. Snart trillar den ner till marken med ett lätt klickljud som Niall snappar upp. Han böjer sig ner för att plocka upp den. Den blonda luggen faller ner i hans ansikte och hans armmuskler rör sig under de uppdragna skjortärmarna.

"I think you dropped this." han sträcker fram den marinblå lilla knappen av plast och jag tar emot den. Han ler så att hela jag blir varm och för en kort sekund önskar jag att han aldrig ska vända sig om, utan stå där mitt emot mig med en dryg meters avstånd och le.

"I don't know what to do." säger han plötsligt. Han snurrar runt och börjar går runt i rummet.

"About what?" svarar jag försiktigt. Niall stannar upp.

"Cassidy." han ger ifrån sig en uppgiven suckning, "You're tho only one I can talk to, how sick it might sound."

Den blonda irländaren tittar sökande på mig med sina gröna ögon. Jag tar ett djupt andetag och försöker förstå om det är bra eller dåligt, att jag är den enda.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Wow, ni är verkligen bäst! Era kommentarer är så fina och vad glad jag blev att så många av er gärna reklamerade min ff! Det betyder massor. Ska vi säga 5+ kommentarer för nästa? :)

 

 Jag drar upp knäna och knyter armarna om dom.

"Well, since I was little I always dream't about the big city London. Living at the edge of england, knowing that miles away there's this metropole city where you could swim in experiences, it was stuck on my mind. When I was just a few years old I decided that instead of having big dreams, you can dream about something big. In my case London. And as the vast city always were on my mind and my favorite subject, my friends started to call me London instead, as I always listened to it." jag ler försiktigt.

"That's cool." svarar Niall ärligt, "So what's your real name?"

"Tove." säger jag försiktigt och jag biter mig själv i läppen.

"That's not brittish." konstaterar han och jag skakar lätt på huvudet.

"Swedish. My dad.." jag kramar om mina knän för att inte röras av tanken på min familj, "...he used to work there. And the time he spent there got him a great friend, named Tove." jag ryker osyldigt på axlarna.

"I like it." Nialls irländska ord går rakt in i hjärtat och en rodnad snuddar mina kinder. Men jag rycks ur min irländska koma när Nialls mobil börjar ringa i gälla toner. Kvickt hivar han upp den ur fickan innan han trycker den mot örat.

"Hello sweetheart." svarar han ömt. Jag förstår direkt att det är Cassidy och undrar om han redan glömt det som skett eller om han redan förlåtit henne.

Niall blir tyst en stund och jag kan med näppe höra ljudet av att någon fräser på andra sidan.

"I'm stuck in an elevator." Nialls snälla ord går igenom luren men jag kan se hur han biter ihop. Det fortsätter brusa på andra sidan.

"I'm sorry, I can't help it." försvarar Niall sig själv och jag ser hur han inuti krymper något.

"Please forgive me. I will take you to a resturant or something when I am out of here." försiktigt och förlåtande försöker han peta bort en skuld från sig själv han inte ens är skyldig till.

"I love you." en ensam tår rinner ner för Nialls kind och han torkar snabbt bort den innan han trycker tillbaka mobilen i fickan. Vi tittar på varandra och jag försöker visa honom att jag förstår.

Allt blir tyst och pinsamt. Några minuter hinner passera när det börja rycka i hissen och den rör sig neråt igen. När dörrarna öppnas igen står en man med snickarbyxor i öppningen och välkomnar oss ut med ett irriterande flin. Utan några utbytta ord går jag och Niall åt var sitt håll.

"Tove?" Niall vänder sig om, "Don't tell anyone, please." jag bara nickar och han vänder sig om igen och går sin väg. Jag vet inte vad jag ska reagera mest på. Att han kallat mig efter mitt riktiga namn, eller att han klistrat tillbaka en hemlighet på mig. Utan att ens ha hunnit lova något skulle jag aldrig sprida det vidare. Trots att det irriterar mig. På bara någon vecka har Niall gett mest intryck. Att denna snälla själ håller sig kvar förvirrar mig. Det förvirrar mig att han inte ens säger till.

 

 Att gå runt på stan vid Cassidys sida har alltid känts bra förut. Jag har alltid känt mig som den stoltaste i världen. Så lycklig. Jag försökte blunda. Leva kvar i den verklighet jag trott mig själv hitta. Men Tove, London har spärrat upp mina ögon. Jag försöker blunda igen, men inombords suckar jag.

"Niall." Cassidy puttar till mig i sidan, "Please, can't you buy my that neckless?" hon pekar på ett silvrigt halsband i skyltfönstret och tittar upp på mig med valpögon. Jag sväljer.

"Okay." svarar jag likgiltigt. Det enda Cassidy hör är mitt godkännande och hon stormar in i den lilla smyckesbutiken. Jag tar ett djupt andetag och biter mig själv i läppen innan jag följer efter in.

Butiken är sval och den unga kassörskan ler alldeles för brett när hon ser vem som kliver in i butiken. Vanligtvis brukar det oroa mig att Cassidy ska känna sig bortputtad, men inte nu. Hon har plockat halsbandet åt sig och står och speglar sig själv i en spegel med det glittrande smycket runt halsen.

"It's like it was made for me!" tjuter hon och ler falskt. Cassidy snurrar bort från spegeln och mot disken. Hon knäpper av sig smycket och lägger det framför kassörskan som redan plockat fram en liten ask.

"And that's thousand puonds." den unga kvinnan bakom disken ler försiktigt och lägger ner asken i en liten påse innan hon räcker över den till Cassidy.

"Really?" får jag ur mig och kassörskan nickar.

"Niall." Cassidy viftar uppmanande med händerna och jag hinner knappt plocka plånboken ur fickan innan den tas ifrån mig och Cassidy lägger fram några sedlar på disken.

Kassörskan tar emot pengarna och slår in betalning på kassaapparaten. Det plingar till och ett glansigt kivtto printas ut. Cassidy påstår att det inte behövs och tackar så mycket innan hon före mig lämnar butiken igen.

"Cassidy?" fårgar jag försiktigt, "Are you sure you can't pay just a piece for the neckless? I mean I have already given you my creditcard to use for a whole week."

"Niall, c'mon! You got so much more money than me, a simple neckless is nothing!" visst har delvis rätt. Ett dyrare halsband är inte hela världen och jag skulle köpa vad som helst för den jag älskar. Men lika blind jag varit för Cassidys sanna sidor tycks hon vara blind för pengars värde och vad jag tycker.

"Atleast say thank you." sväljer jag.

"Thank you Niall." orden trillar lätt och meningslöst ur hennes mun, "Dinner! I'm starving."

Lydigt följer jag efter när Cassidy väljer restaurang. Maten är åtminstonde god, tillskillnad från mitt sällskap.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tadaaaa! Fjärde kapitlet, tycks so far? Tack för alla fina kommentarer, 3+ för nästa. :)

 

Det skulle betyda jättemycket om du spred min fanfic blogg, eller kanske har ett tips för fler läsare?

 Tre dagar har passerat sedan hon kom, London. På något sätt har man börjat vänja sig, samtidigt som de små paketens texter sitter som inprintade i hjärnan och allting känns nytt och spänt. Det är skruvat.

Jag skickar iväg ett meddelande till Cassidy att jag kommer om tio minuter och ler för mig själv när jag möter hennes leende som strålar från bakgrunden på min mobil.

Det tar två minuter att dra på vårjackan, hitta bilnycklarna och noggrant låsa om mig innan jag kan hoppas in i bilen och kära iväg.

Jag sätter på radion och sänker ner ljudet till lagom nivå. Cassidy bor bara tio minuter bort och jag fingrar på ratten när jag saktas upp vid ett trafikljus. Hon har lovat mig att följa med på inspelningarna idag. Vi har haft mycket att göra och jag saknar henne.

Det förånar mig inte att mitt hjärta börjar slå lite snabbare när Cassidy kommer springande över gången till sitt hus. Hennes ljusa blus och uppknäppta jeansjacka fladdrar i vinden när hon på de höga klackarna tar sig över den korta sträckan till bilen. Hon öppnar upp bildörren och hoppar in. Jag lutar mig över till hennes sida och kysser hennes läppar. Jag stryker med handen över hennes rosiga kinder och ler brett.

"I've missed you so much." säger jag lågt innan jag kysser henne lätt på kinden och lutar mig tillbaka till min sida av bilen.

"I've missed you to." säger hon vänt när hon drar på sig bältet. Jag trycker ner gaspedalen och styr ut på vägen igen. Vi passerar höga byggnader och intryckta små butiker. Cassidy tittar ut genom fönsterrutan och det blir tyst. I bakgrunden hörs musik från radion.

"Niall?" från ingenstans vänder hon sig in mot mig.

"Yes, love." svarar jag mjukt och jag slänger en blick på henne innan jag måste koncentrera mig på vägen igen.

"I know this sounds wierd, but I can I have some money from you to spend with my girls when you are in L.A?" jag slänger en till blick mot henne och tittar sedan oskyldigt på vägen igen.

"Ofcourse. We will be gone for over a week and I want you to have fun, ofcourse." ler jag, "Everything for you, my princess."

"Thank you Niall!" Cassidy gastkramar om min arm och lutar sitt huvud mot min axel en stund. Jag ger henne en lätt puss på hjässan och hon skrattar till.

"I'm so glad I have you." viskar jag.

Vägen till studion känns så mycket kortare. Så mycket roligare och det är med stolthet jag öppnar upp dörren till det rum där alla andra redan anlänt med Cassidys hand i min.

 

 Jag sitter nersjunken i samma soffa som dom senaste dagarna. Det är skönt att sitta ensam. Ventilera utan någon annan med vetskapen att om jag känner mig ensam är det bara att tio enkla steg och öppna dörren till studion.

 

~

 

Jag drar på mig skorna och jackan. Lou har börjat släppa på tyglarna och låter mig gå en runda på stan ensam. Killarna från One Direction är i Los Angeles hela veckan och Lou har fått ledigt hela veckan.

Lux vinkar efter mig när jag tar mig ner för trappan och ut på gatan. Det är fint väder och jag svänger till höger in mot torget. Jag sveper över alla butiker med blicken och svänger snart in i en av dom.

Tio minuter senare kommer jag ut med två kassar. Några sedlar fattigare men ett par jeans och två toppar rikare. Med påsarna i handen köper jag en Chai Latté på starbucks. Jag placerar mig själv på en bänk utanför och tittar på alla som passerar. Jag dricker en klunk och fryser fast när en blondtjej med några vänner snubblar fram på andra sidan vägen. Cassidys hetsiga skratt hörs hela vägen. Hennes steg är fumliga och klumpiga precis som hennes vänners vars armar är belamrade med stora kassar. Jag tyder den stora loggan från Louis Vouitton på en av dom. Plötsligt stannar dom upp vid en Hollister butik och Cassidy börjar vifta med ett glittrande kreditkort i luften.

"Let's spend some more money girls, don't be afraid to waist!" tjuter hon innan alla trillar in i butiken. Jag biter mig hårt i läppen och håller på att bränna mig på tungan av den heta drycken när jag börjar klunka i mig. Det klumpar sig i magen och jag mår dåligt av att titta på. Det är uppanbart att genomsnälla Niall gett Cassidy hans kreditkort när dom är borta. Hans prinsessa. Snart stormar gänget ut igen och hjärtat stoppar i mig. Cassidy kastar sig i famnen på en kille som står utanför. Hans mörka hår trillar i ansiktet när han kysser henne.

Jag sväljer och vill storma över till andra sidan, men håller mig tillbaka. Något säger mig att jag borde låta bli och när jag kikar på klockan inser jag att jag gör bäst i att ta mig hem innan Lou blir tokig av oro. Hem?

 

Jag ser hur Niall får bita sig i läppen för att inte bryta ihop i antingen tårar eller ilska när tar tillbaka sitt nästan tömda kreditkort. Cassidy smörar på om hur ledsen hon är. Hon flingrar oskyldigt med ögonen och skyller ifrån sig på sina vänner, att dom tagit kortet ifrån henne när dom varit fulla. Niall står tyst. Jag upptäcker mig själv göra det jag önskar han gjorde för jag står och skakar på huvudet med ihopsatta läppar och sylvass blick.

"It's okay." de små orden sipprar plötsligt ur hans mun och min fäller på vid gavel. Cassidy kastar sig om honom. Det kryper i mig när Cassidy ger honom en puss på kinden för att sedan yra ut ur byggnaden.

När han sedan upptäcker mig försöker jag verka som om jag nyss kommit och trettio sekunder senare står vi i samma hiss ner till nedersta våningen. Vi står upptryckta vid varsin vägg och gör inte rättvisa till den rymliga hissen.

"Well done today." säger jag och jag är nästan förvånad över mig själv. Jag är inte den som börjar prata och särskilt inte nu.

"Thank you." Niall tycks lika förvånad som jag, men han svarar snällt. Jag ser på honom hur han fortfarande går igenom händelsen med Cassidy i huvudet.

"Was it good in L.A?" fortsätter jag, till min fortsatta förvåning.

"Yes, but it's better in London." svarar han snällt och jag fnissar till.

"No, I didn't meant it that way!" ett leende spricker upp på Nialls ansikte, "Sorry."

Jag är precis påväg att säga att det är lugnt när hissen kränger till och stannar. Jag tittar förvånat runt omkring mig och Niall börjar trycka på knapparna. Hissen fortsätter stå blickstilla och Niall ringer efter hjälp på en av de runda knapparna.

"They'll be here in thirty." säger han lågt innan han sjunkar ner vid motsatt hörn från mig. Han suckar och drar fingrarna genom håret.

"Were you about to say something?" jag andas lättad ut av att få slippa bryta tystnaden ännu en gång och jag nickar.

"I was about to say it's okay, London is just my nickname by the way."

"Really?" Niall tittar upp på mig, "How come?" han ler, vilket får mig att le också. Han tycks för tillfället ha glömt bort Cassidy. Om det är jag eller den krängande hissen vet jag inte, men jag nöjer mig med att han är på bra humör.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 "Isn't kind of nervous?" frågar jag i den tysta luften. Snart kliver dom in genom dörren och vi ska få hälsa på Lous systerdotter som ska bo hos henne framöver. Det hade inte varit så komplicerat, ingen stor deal om denna systerdotter varit en helt vanlig tjej. Jag antar att hon varit det förut, men omständigheterna som fick henne att komma hit överhuvudtaget har slitit djupa rispor i henne och Lou har varit noggrann med att förklara hennes känslouppbrott och svallvågar av minnen som ibland sköljde över henne. Det märktes på hennes beskrivningar hur mycket hon brydde sig om henne och hur hon samtidigt var orolig för att något skulle hända.

Samtidigt som Lous ord om 'och nu är hon trots allt mycket bättre' kommer upp mitt huvud öppnas dörren och den första att visa sin fulla gestalt är Lux som med vingliga steg kastar sig upp i Louis famn.

Efter henne kommer Lou med ett lugnt leende på läpparna. Bakom henne uppenbarar sig en gestalt som försiktigt stänger dörren bakom sig för att sedan ställa sig i skymmning bakom Lous ryggtavla.

"So, this is T..." Lous vana röst bryts av när en viskning hörs från gestalten bakom ryggen. Lou tar ett kliv åt sidan och lägger en trygg hand på flickans rygg.

"London." Lou ler ömt mot oss. Den unga tjej som står bredvid henne är ganska kort. Det bruna håret räcker ner till axlarna och på den sida det dragits bakom örat syns två diskreta örhängen fästa i örat. De blåa ögonen skiftar lite i fårg och det ena är nästan gröntonat. Smä fräknar prickar sig över vår skinnet runt näsan. Hon har skjutit ner blicken i golvet.

"I'm Niall." presenterar jag mig själv utan att sträcka fram någon hand. Londons blick lyfter upp från marken samtidigt som hon tar ett kliv bakom Lou igen.

Resten av killarna presenterar sig, hon nickar försynt på huvudet och när Lou hänvisar henne till soffan ute i korridoren andas vi alla ut. Ingen av oss vill göra fel. Ingen av oss vill bryta upp henne. Även om det lilla jag sett av henne bara tyckts vara en helt vanlig, söt, blyg tjej vet jag att känslor och minnen rullar inuti henne och att hon inte mår bra.

När Lou kommer tillbaka igen ser man hur hon börjat slappna av mer och mer och hon snurrar ut med en av stolarna vid de stora speglarna så Liam kan placera sig i den.

"I hope it wont disturb you having her around for a time, she is independent and so on and I will make sure she's not in your ways." Lou tittar upp på oss.

"It's okay, Lou." övertygar Liam och vi andra nickar.

"I don't want her to be a burden for you guys."

"She won't." fyller jag i och Lou ger ifrån sig en lättad suck när hon inser att vi inte alls är stressade över Londons närvaro.

 

Efter att mobilen surrat i min ficka en lång stund och det visat sig vara mamma skickar Lou ut mig så att jag kan kolla vad som står till.

Jag känner för säkerhetsskull mot fickan efter telefonen när jag tar mig fram längs gången. Jag passerar den lilla soffgruppen där det runda träbordet med alla utslängda tidningar står. Sofforna står tomma men jag tänker inte så mycket över det utan trycker på hissknappen. I väntan hivar jag mobilen ur fickan. Jag ringer upp mamma och trycker telefonen mot örat. Hissen hinner upp och när knappt börjat öppna sig klämmer jag mig in och krockar med någon som i lika snabb takt är på väg ut ur hissen. Vi slår ihop så kraftigt att jag tappar balansen och trillar bakåt ut ur hissen igen. Dörren skjuts igen och jag ligger på golvet utanför. Snart inser jag vem jag krockat med.

 

 Mina kinder hettar snabbt och snart är dom knallröda. Nervöst och generat river jag åt mig min plastpåse och det som varit i den, som nu trillat ut över den blonda killens mage, Niall. Han hasar upp sig till sittandes och innan jag lyckats dra åt mig den sista förpackningen tar han den i handen för att räcka den till mig. Snabbt trycker jag ner den i påsen med resten men jag ser på honom att han läst förpackningarnas breda textrader. Jag biter mig själv hårt i läppen.

"Please don't tell,Lou doesn't know, but I, you know. Please." mina ord trillar svamlande ur min mun. Niall reser sig upp och jag inser att jag inte ens bett om ursäkt för att ha puttat omkull om honom. Han tar sig för bakhuvudet och nervöst slänger jag ur mig ett 'sorry'. Allting blir tyst. Jag gömmer påsen bakom mig och försöker gömma undan mitt rodnande ansikte. Den enda som hörs är våra andetag. Nialls är lugna och jämna, mina är kvicka och stressade. Tystnaden tycks få sekunderna segare än gummi vilket får mina blossande kinder att behålla sin pinsamma färg.

"I won't tell." de irländska orden trillar plötsligt ur den blonda killens mun. Jag vågar titta upp och försöker tyda ansiktets uttrycket på Nialls ansikte. Läpparna är matt ihopsatta och ögonen nästan avvaktande. Som om dom tänker, tar in. Huvudet nickar i små, nästan osebara rörelser.

"I won't." upprepar sig rösten innan dess kropp passerar mig och försvinner i hissen som åter öppnat sina dörrar.

Jag står kvar en stund. Mina fingrar krampar om den tunna påsen. De där ögonen, det där uttrycket. Han bryr sig. Det var det betydde.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera allt vad ni kan grymma ni! Ska vi säga 3+ sålänge? Jag lovar att det snart kommer bli roligare...