Jag orkar inte tänka, orkar inte bry mig. Mitt huvud bultar, men kanske är det bättre så, då kommer jag på andra tankar. Jag känner mig liten och obetydlig, ihopskrynklad och krossad. Ändå är det bättre nu.

Flera höga byggnader passerar, fler människor med solkyssta ansikten vandrar över gatorna när bilarna susar förbi bredvid dom. Jag lutar för en sekund blicken mot min chafför. Hon har alltid varit en perfekt moster. Positiv och kärleksfull. Alltid där för att passa mig när jag var liten, för hon hade alltid tid. Men dom senaste åren har hon trillat ifrån mig. Bosatt långt ifrån, alltid iväg. Hon lever i en dröm, jag vet. Men om jag någonsin förut kunnat tänka att hon skulle få bli den som tar hand om mig skulle det aldrig varit nu.

Bilen bromsar in och små minnen börjar trycka i mitt sinne. Jag försöker sudda bort dom. Hjärtat slår snabbare och svagt i panik börjar jag andas tyngre.

"London?" oroligt tittar hon bak på mig. Hennes trygga röst och väna ögon får mig till sans igen.

"I'm okay." raspar jag med min hesa röst. Jag försöker låta så övertygande som möjligt och förtydligar att jag hellre stannar kvar i bilen.

När bildörren smälts igen håller jag minnena borta genom att studera folket på gatorna. Många går runt med solglasögon och dom som gått ut utan kisar för solen. Jag sluter ögonen en kort stund och vilar mina trötta ögon.

 

Jag känner hur någons små fingrar petar på mitt knä och jag öppnar ögonen. Jag hade trots allt lyckats somna. Dom små fingrarna fortsätter peta på mitt knä och jag tittar på fingrarnas korta bärare. Hennes blonda hår är uppsatt i två spretiga tottar.

"Lux!" väser min moster försiktigt när den lilla flickan börjar hoppa i bilsätet.

"I'm sorry London ske woke you up, but she was so excited to meet you." jag ler. Trots att Lou alltid varit den av mina föräldrars syskon jag stått närmst hade jag aldrig träffat min lilla blåögda kusin Lux. Hon är lika sprallig som de flesta i hennes ålder. Sedan allt har mitt tålamod sjunkit till noll, men jag kan inte bli varken arg eller ledsen när den flickan ger ifrån små lycko skratt. Bortom vetskap om hur det lär vara med mig är hon åtminstonde glad att träffa mig och det värmer.

 

 

Jag trummar på det vit lackareda bordet med mina fingrar. Stormen efter mitt tillkännagivande har börjat lugna ner sig. Det blåser fortfarande, men vinden har mojnat så pass att man kan ta sig ut utan att bli tvungen att springa in igen.

Jag ler när jag tänkar tillbaka på det, då jag berättade.

 

"Back to reality dreamer!" ropar Zayn och jag plockas ut ur mina tankar, men leendet på mina läppar är kvar, vilket Zayn noterar med gjädje.

"C'mon Niall, let's go and meet 'em up!" ler Zayn tillbaka och med en hjälpande hand drar han upp mig ur stolen.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det där var alltså första kapitlet på nya My London! Det kan kännas lite rörigt nu i början, men snacka om att jag har planer alltså!

Kommentera allt vad ni har så jag vet om denna fanfic uppskattas eller inte! :)

Snart börjar nästa fanfic, My London och därför slänger jag ut prologen:

 

Tove går under smeknamnet och flyttar till sin faster efter familjeproblem. Hennes faster har alltid funnits där men ifrån när hon puttat igång sin karriär och samtidigt blivit mamma. Hennes faster är Lou Teasdale.

När Tove mår som sämst och behöver klättra upp igen trasslas hon in i fem kända pojkars liv. En sticker ut.

 

My London är en invecklad fanfic i en härda av inspiration från låtar som; Lyckligare nu, When I Was Your Man och One Way Or Another.

 

 Kids Choice Awards år 2014. Överallt kryllar det av folk. Fotografer knäpper av ett par hundra bilder när vi ställer upp oss framför KCA loggorna. Jag ler brett. De som placerats bakom grindarna skrikar av lycka när jag riktar blicken mot dom. Snart förs vi vidare. Jag drar upp kavajärmarna och min lilla kolibri blottas för solen. Snart har jag haft den i två år, två underbara år. Jag är stolt över den. Mina tankar förs över till Winter, jag har inte träffat henne sedan dess. Jag drar ner ärmarna igen och vi signerar några mobilskal och tröjor och tar oss långsamt in mot arenan.

Solen trycker på och det är skönt att komma in i den svalla luften inomhus. Överallt är grindar och hänvisningar. Människor med headset pratar i mun på varandra, precis som det brukar vara.

 

Tiden går snabbt. Vi vinner pris för bästa grupp och bästa låt och Niall håller blibbarna i sin famn som två barn när vi tar oss mot utvägen. Dom spelar våran vinnande låt "Infinite" i bakgrunden och jag ler för mig själv. Tänk om Winter visste att hon var inspirationen till låten.

Vi kommer ut från arenan bakom den och ljudnivån sänks kraftigt när dörren klickar igen bakom oss. Jag går längst bak i våran lilla klungan.

"Sis, I did it so I maybe could see him. I didn't know it would be this hard." jag spetsar öronen när jag har en ungkvinnas röst och jag tycker mig själv känna igen den. Hon står undanskymd för mörkret och jag tar mig nyfiket närmre den röst jag tror jag känner igen.

 

 

Jag suckar lätt och kliar mig på handleden precis där min kolibri sitter.

"You saw him on stage, isn't that good?" försöker jag övertyga min upprörda syster.

"Not good enough." muttrar hon, "And by the way it's your fault. You didn't tell me I would be forced to work this hard and you said I would meet him!"

"See him." rättar jag till.

Det blir tyst en stund och jag tittar in i min sura systers ögon. Hon har satt armarna i kors som om hon var fem år gammal och jag får hålla mig för att inte skratta och göra henne ännu mer sur.

"Hi." plötsligt bryter en manlig den buttra tystnaden. Med två ihopsatta bokstaver får den båda mig och min syster och titta upp. Min systers ögon spricker upp och hon börjar stamma fram små kärleksord när hon ser vem som just hälsat.

Ett leende breddar på mina läppar och jag svarar, "Hi." 

Trots att jag hela tiden fått uppdateringar om hur han förändrats utseende mässigt på bilder lite här och var är det något helt annat i verkligheten. De nästan två åren har gjort hans bruna hår mörkare och hans kropp ännu stadigare och vältränad. Men han är samma person. Sig själv.

"Congratulations." ler jag och jag ger ifrån mig ett förvånat "oh" när Louis kramar om mig.

"Thank you. And congratulations to you." hans armar släpper mig och vi tittar på varandra igen.

"For what?" frågar jag dumt och Louis ler lustigt mot mig. Niall knackar på min systers axel och jag är beredd att fånga upp henne när hon näst inpå tappar andan.

"Could you please be sweet and bring this to your sister?" Nialls snälla, irländska röst frågar snällt när han sträcker en orange blibb mot min syster som med skakiga händer tar emot den och ger över den till mig.

Jag håller den i mina händer utan att förstå varför och med frågande blick tittar jag upp på Louis.

"You know we won best song?" jag nickar till svar, "And we don't deserve that price." forsätter han och jag är påväg att bestämt säga att det gör dom visst när han öppnar munnen igen.

"Cause you're the one behind the song." jag höjer på ögonbrynen och vinklar på munnen. Jag fattar ingenting och tittar ännu en gånd med förvånat ansikte upp på Louis.

"Don't you get it? Infinite. The song is about you!" utbrister Louis, "It's about what you taught me, what you braught to me." han sträcker fram sin kolibri.

"The infinite hummingbird." säger jag lågt och Louis nickar.

"Please take it, we want you to. It's yours more than ours." resten av killarna nickar bakom honom. Jag kramar om det lilla priset och ler brett.

"Thank you so much, even though I still think it's yours." alla killarna kramar mig och min syster tills hon nästan storknar.

"I didn't write the song, I don't know anything about music." fortsätter jag.

"You wrote the lyrics." svarar Louis och jag tittar på honom, "'Follow your dreams, stick to the ones you love, cause they love you back. And promise me, if we ever meet again, say Hi.', don't you recognize it?"

"Ofcourse I do, it's in your song."

"And it was the words you told me last time we said good bye." jag dras tillbaka tilll trottoaren vid Harrys bil med Louis framför mig när han berättar att jag ska vara mig själv.

Louis måste ha sett vad jag tänkte på för han öppnar munnen igen.

"Right. Good bye." han vänder sig om tillsammans med sina bandkamrater och tar sig mot utgången.

"If we ever meet again.." ropar jag efter honom och han vänder sig om.

"I will say hi." fyller Louis och jag skakar lätt på huvudet.

"Just hug me." han ler snällt mot mig och nickar.

"I will." svarar han innan han följer efter dom andra och lämnar byggnaden.

"Good." viskar jag efter honom innan jag stolt drar upp ärmarna på min kofta och visar upp min vackra kolibri.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Och där kom epilogen! Har aldrig skrivit en epilog förut så jag hoppas den inte blev dålig.

Detta hända alltså sen, tror ni dom träffas igen?

Hoppas ni gillade epilogen och såklart även hela Hummingbird! Prologen till nästa ff kommer idag/imorgon/över imorgon. Stay tuned.

 Allting sjunker ur mig. Winters trappuppgång står tom. Ingen Louis. Jag sjunker ner till mina knän på den kala marken och trycker ansiktet i mina händer.

"Where is he?" viskar jag. Jag känner Winters händer runt min arm och snart drar hon upp mig till stående igen.

"Where?" upprepar jag mig mot Winter som rycker försiktigt på axlarna. Hon släpper taget om min arm och börjar gå runt med långsamma steg. Jag följer henne med blicken. Hoppas att hennes ansikte ska lysa upp med en glödlampa över huvudet. Men hon förblir tyst och lampan förblir släckt. Uppgivet sparkar jag i marken när jag känner Winter rycka tag om min arm och skaka om den innan hon springer tillbaka till bilen.

"I know where he is!" ropar hon och jag hinner knappt hoppa in i bilen innan den drar iväg längs asfalten. Winter sitter i förarsätet men styr nästan bilen mer än jag. I tre eviga minuter grusar bilen fram i alldeles för snabb hastighet. Winter hänvisar mig in mot en smal grändväg och jag svänger bilen in i dunklet. Jag saktar in farten och trycker sedan ner bromsen. Bilen stannar prompt. Nedanför några trappsteg ner till en källardörr med texten 'The Alliance of the Birds' vid trottoaren sitter en ihopkrupen person. Det bruna håret vilar över ansiktet, ögonen är slutna.

Jag öppnar dörren och kliver ur bilen. Snabbt slänger jag en blick mot Winter som nickar till svar. Hon sitter kvar i bilen och jag stänger dörren bakom mig. Med försiktiga steg närmar jag trappan och den ihopsjunkna person som sitter på den. Hjärtat slår i mig. Det är han. Jag känner honom för väl för att ens ta fel på flera tusen meters håll, ändå tvivlar jag ända tills jag kan sjunka ner bredvid honom. Se hans mjuka ögon öppna sig och hans armar krama om mig.

 

Tårarna börjar rinna ner för mina kinder, Harry gråter redan. Jag är iskall och trött. Utsliten. Det dunkla ljuset i tvärgatan gör det omöjligt att tyda vilken tid det egentligen är på dagen. Jag sväljer hårt.

"Louis, it's time to get up. It was stuck behind your foot, and now it's time to face the reality. Which is the old Louis, the Louis that always been before." Harrys ord är tydliga, varma, bestämda och lite oroliga. Jag tar in dom, men förstår inte riktigt vad han menar.

"Things arent as you thought," fortsätter han, "It's way different. And now, it's all okay again." jag hör ljudet av en bildörr som slås igen. Längs den smala trottoaren kommer en blond, ung kvinna. Hon har blommiga mönster på sina kläder och ett ömt, rent ansikte som försiktigt ler mot mig. Jag blinkar några gånger. Den blonda personen kommer närmre och jag blinkar ännu en gång.

"Winter?" väser jag förvånat.

"Hi Louis." svarar hon försiktigt hon går fram och sätter sig på översta trappsteget, "I'm sorry." en ensam tår glider ner för hennes rosiga kinder.

 

Hon berättar allt. Hur allt gått till. Hur hon lurat mig och försökt komma åt mina pengars skull så att hon kunde bli fri. Hur allt var ett spel. Jag försöker ta in allt samman. Men jag är fortfarande omtlcknad och förvirrad efter att legat nedanför en kall trappa i flera timmar.

"The picture I showed you, that's me. The real me." avslutar hon. Dom sista orden är lite skakiga och jag ser på henne hur hon måste bita ihop för att inte börja gråta. Trögt trillar alla pussalbitar på plats. De få som finns att sätta dit, allt var bara ett spel. Ett missförstånd. Allt var bara en fälla. Winter trillade i Ashs och senare trillade jag i hennes.

"I never meant to hurt you." stryker hon uppgivet över historien.

"I know." svarar jag lågt.

 

Harry och Winter hjälper mig båda upp på mina skakiga ben och in i bilen. Långsamt tinar jag upp. Allting känns så konstigt. Samtidigt som jag utsliten och skakig försöker inte tappa bort mig själv i trasslande tankar är jag lättad. Härvan är inte uttrasslad, men snart så. Det jag trodde skulle bli en djup förvandling av mig själv till någon jag inte vill vara, var bara ett misstag. Och när El står i dörröppningen till min villa och kramar om mig med tårar i halsen och kysser mig välkommen tillbaka lättar allt ännu mer.

Winter står kvar vid bilen.

"I'll drive you back to the airport." hojtar Harry åt henne innan han passerar mig i dörröppningen och snart hoppar in i sin bil. Eleanor puttar iväg mig och jag går fram till Winter som fortfarande står kvar på trottoaren. Hennes blonda lugg flyger i luften. Jag ser hur hennes väna blick fästs vid min handled och hur oro smyger sig in i hennes ögon. Jag kikar mot min handled och möts av den fartfyllda fågeln som inprintats. Jag hade nästan glömt den.

"I hope it work to remove it." säger hon försiktigt när hon tittar upp på mig igen.

"I won't." Winter tittar förvånat på mig och hon verkar inte ha väntat sig det svaret.

"Why?" hon låter ännu försiktigare, som om hon vore rädd att jag bara skämtade.

"Infinity." Winter tittar oförstående på mig och jag fortsätter, "The hummingbird wings go in eights. The infinitive eights. I've realized that who you ever might be as person, which roads you ever might pick, even if you change you will always be you, the you will always be inside you. Cause You are infinitive." ett leende fyller upp hennes ansikte och jag ler tillbaka. När jag sagt orden känns det så rätt, och det känns skönt att veta att jag inte böhövde tvivla eller tänka efter. Det är rätt, den ska vara kvar.

"You're infinitive Winter, don't forget that." jag kramar on henne. Jag har aldrig kramat henne förut. Det har aldrig varit befogad att omfamna den tuffa tjej jag lärde känna.

"I never forget." säger hon tyst när vi släpper kramen.

"Good. Have a good time, follow your dreams. Be you." Winter öppnar dörren till förarsätet och vänder sig om i öppningen.

"Thank you, Louis. And you follow your dreams, stick to the ones you love, cause they love you back. And promise me, if we ever meet again, say Hi." hon hoppar in i bilen.

"Promise." ler jag innan hon stänger igen dörren och vinkar hej då när bilen gasar iväg längs vägen.

Med ett leende på läpparna vänder jag tillbaka till Eleanor som står och väntar på mig. Även om jag bara känt den riktiga Winter några ynka timmar kommer jag aldrig glömma henne och det hon sagt. Även om jag inte vet om jag ska kalla henne vän eller främling, bekant eller nära delar vi faktiskt en kolibri tatuering. Och båda har vi satt spår i varandras liv och omedvetet har vi rättat till det.

El lägger sin arm runt min midja och tillsammans går vi in i huset. Dörren klickar igen bakom oss.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett låångt sista kapitel, jag hoppas ni uppskattar det! Nu är denna fanfic slut, men vill ni ha en epilog också, "vad hände sen?" del innan jag börjar på nästa ff?

 

Kommentera nu jättegärna vad ni tyckt pm Hummingbird! Era kommentarer värmer så galet mycket!

Stanna gärna kvar hår på bloggen för snart kommer prologen till nästa fanfic vid namn "My London" vilken jag hoppas ni kommer gilla lika mycket och kanske ännu mer? ;)

 När min hjärna tillslut lyckats acceptera att den blonda tjejen framför mig är den hon är, Winter drar vi oss undan och bort från de uttråkade människorna som väntar på sitt plan.

"What's going on Harry?" frågar hon mjukt.

"Louis is gone. He disappeared yesterday evening. To make it easy, I fainted when I was about to tell El something, so she called Lou and we came some minutes after I was awake again. And for some reason he just turned around and left." Winter måste ha noterat oron i min röst för hon lägger en lugnande hand på min axel, "Eleanor promised me to check on him and said i needed to rest. So I went home and the next morning I woke up with El on the phone telling she couldn't find Louis." jag gnuggar min hand mot pannan och tittar upp på Winter.

"And you've called I suppose?" frågar hon.

"Yes. His phone, his parents. He's not at his house." jag rycker uppgivet på axlarna och suckar.

"Have you checked my old place?" Winter drar bak en slinga av sitt hår,

"No. We don't know where you live."

"Let's go then!" Winter tar tag om min handled och börjar ta sig mot den breda utgången vid entrén.

"Your plane!" ropar jag medan jag tar mig ikapp hennes snabba steg. Hennes hand släpper om min handled när hon märker att jag kommit upp bredvid henne.

"Forget about that, this is more important." svarar hon säkert och samtidigt som solen slår emot oss när de stora glasdörrarna hamnar bakom oss.

 

Snart sitter vi inskuffade i min bil. Jag styr ut från parkeringen och trycker ner gaspedalen när Winter skriver in adressen till hennes lilla villa på GPS:en.

"It will about ten minutes to get there." säger när hon är klar. Hon lutar sig tillbaka och tittar ut över vägen.

Jag slänger en blick på henne. Den blonda, mjuka tjej som jag lärt känna som den mörka och tysta.

"Tell me." säger jag kortfattat. Men mina få ord räcker. Winter fattar precis vad jag menar. Hon snurrar upp sitt hår i en enkel knut och snart börjar hon.

"Well, this is the real me. I went to London with an ambition to find great friends, study, and later on find a job. But it all went wrong. I loned money so I could pay for my hired flat. I was stupid and did it by phone, SMS. I couldn't pay back and my depts raised. I couldn't even efford to buy myself food." hon tar en paus och följer bilarna på vägen med blicken, "Then I met Ash by accident. We ran into eachother when I was on my was to a payphone to make a phonecall. He insisted that I should borrow the phone in his tattoo studio. So I followed him there, made the phonecall and thanked him. He asked me was the call was about and I was honest telling him that i had economic problems. I thought he was really gentle cause he said I could help him out on the studio for a piece of money. I should never have said yes." Winter blick trillar ner i hennes knä och hon biter sig i läppen.

"It's okay if you don't want to tell me." övertygar jag, men hon bara skakar på huvudet och fortsätter.

"I started there, without knowledge about what I was suppose to do. The first day I entered the studio and Ash was the onlyone there. He showed me around. He was sweet and kind to me and I felt comfartable. He showed me the place where loads of tattoo drawings were stuffed. He asked me to sort them up, so I did. It went goodm it was easy until I spilled coffe all over the papers and the laptop that was placed beside. I was nervous to tell him but he wasn't mad about it, and it all went ok until he said the words that kept me locked for so many years, 'You owe me this.'." hon tittar på mig och biter sig ännu en gång i läppen, En blond hårslinga från hennes hårknut har trillat ner och hon snurrar lätt upp den igen.

"I don't know how to make it easy, but he really ment what he said. As I couldn't pay him back I promised him to do follow him and do what he wanted until I was able to pay back. He had me in his arms and I was helpless. He transformed me, I was his doll without being able to say something about it. Times passed by, friends and family started getting worried and asked what was going on, I said 'It's just me.' and lied to them straight in their faces. I was afraid to tell them that I needed money so I kept shut. I didn't knew how to get myself through until Louis entered the studio. I knew from media he had been at the hospital and still was a little shaky. So I took the advantages and tricked him so we would get close and he would be able to give me the money I needed. Which was alot." hon tittar försiktigt upp på mig som om jag borde blivit arg.

"So, it all was a game?" frågar jag med blicken på vägen
"Yes." svarar hon skamset, "But I never meant to harm him. I didn't expect it to turn out this way. I was stupid, i'm sorry Harry."  en ensam tår rinner ner för hennes kind och hon torkar kvickt bort den.

"It's okay Winter, you were desperat, and you regret it all. So don't put more blame on yourself, now let's find him." jag saktar in bilen när vi svängen in på en mindra väg och snart berättar GPS:en att vi nått våran destination. Jag kliver ur bilen och snart hör jag Winters fotsteg i ryggen.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Näst sista kapitlet! Tadaaaaam! Ska vi säga 4+ för nästa? :)

När Hummingbird är slut kommer prologen till nästa ff trilla in, jag hoppas ni kommer gilla den med!

 

 Flygplatsen är inte långt bort och snart kliver jag ut på den stora parkeringen. Jag rycker åt mig ett par solglasögon som ligger slängda i passagerarsätet som mask, mer hinner jag inte.

Jag små springer in till de stora ingångarna. Vinden rycker i mina kläder och mitt hår. Jag vet inte hur tusan jag ska hitta henne här. Flygplatsen är full på folk och jag vet inte ens när hon ska åka. Bara att det är idag.

Optimistiskt börjar jag skanna folket som strödda befinner sig här och var på flygplatsen. Jag fortsätter springa och letar efter det kolsvarta håret med den lila luggen. Folk tittar konstigt på mig, men förmodligen mest av det faktum att jag springer runt som en dåre med flämtande andetag och ett par sölglasögon tryckta högt på näsan, och inte för att jag är Harry Styles.

Efter några minuter börjar jag bli andfådd. Mina lockar klibbar i pannan, jag fortsätter springa. Försöker hitta varje vrå av den stora flygplatsen i hopp om att hitta den hårda profilen stå med sina tatuerade armar i kors, lutad mot en av väggarna med de hårt sminkade ögonen vandrandes över folket som passerar.

När det vibrerar i fickan stannar jag upp. Med andan i halsen hivar jag upp mobilen och när jag ser att det är El tryckar jag den mot örat.

"Harry where are you?" frågar hon. Jag slänger en blick på klockan och inser att jag snart sprungit runt på flygplatsen i tjugo minuter.

"At the airport." flåsar jag ur. Min blick fortsätter granska de som passerar.

"He's not there."

Jag biter mig i läppen, "I know."

"Then come back Harry." hennes ord är menade att vara trygga, men jag överskådar dom och att hon nästan tappat hoppet om att hitta honom den närmaste tiden.

"No. I'm looking for her." jag pressar bestämt ihop läpparna.

"You won't find her Harry, come back." Eleanor har förstått precis vad jag menat, "He will come back, soner or further. Maybe we should let him take his time, it's useless runing around at the airport." jag suckar när jag inser att El har rätt och tillslut sviker min optimism mig.

Jag tar ett djupt andetag innan jag säger till Eleanor att jag kommer. Mina fötter vill inte gå och för en minuts tid står dom bara på sin plats. Jag vill inte ge mig. Tänk om Winter sitter på någon plats jag inte letat? Tänk om hon finns här och vet vart Louis befinner sig. Jag får bita mig själv i läppen för att inte fälla en utmattad tår när jag börjar styra mina fötter mot utgången. Jag passerar gate efter gate. Jag tar mig förbi alla småbutiker och toaletter jag nyss passerat. Allting känns tungt och innerst inne hopplöst. Jag vet att att han kommer tillbaka, men hur? Och när?

Jag lunkar genom de långa raderna av ihopsatta stolar där väntande passagerar tålmodigt väntar på sitt plan. Jag tittar inte upp. Min blick är fälld i golvet när jag med motvilliga steg lämnarna raderna av sittplatser. När någon plötsligt ropar mitt namn.

Jag svänger run. Jag är inte vad vid rösten som ropar, men något säger mig att jag hört den förut.

"Harry!" hör jag ännu en gång. Min blick glider över alla människor ännu en gång utan att fastna på ett bekant ansikte. Rädd för att dra åt mig uppmärksamhet styr jag mot entrén igen. Men någon stoppar mig då en hand får tag om min jackärm och rycker nätt tag i den.

"I'm here." jag möter ett leende. Tjejen som fångat upp mig reser sig upp och hennes blonda hår trillar ner över axlarna. Hon bär ett bar ljusa jeans och en blommig blus i pastellfärger som dragits över med en långärmad kofta. Ansiktet är rent förutom ett tunt lager mascara. Min hjärna tänker febrilt. Jag vet vem det är. Men svaret trillar inte ur mig. För något är fel. Något fattas, något har lagts till. Något är inte som det brukar. Jag studerar henne en gång till. Snart börjar hon skratta. Små skrattgropar markerar hennes ansikte när ett stort leende brer ut på hennes ansikte.

"You don't recognise me, don't you?" ler hon.

Jag skakar lätt på huvudet. Min hjärna fortsätter reda ut de ihoptrasslade trådarna som håller mig borta från svaret.

"A clue." börjar hon, "Cold."

När allting tillslut faller på plats skakar jag på huvudet. I min hjärna hänger det inte ihop, men jag vet att jag är rätt. Jag vet att jag inte kopplat. Hennes leende vilar kvar på hennes läppar när skannar henne en sista gång. Jo. Det är hon. Hur? Ingen aning.

"Winter." får jag ur mig. Hon nickar tillbaka.

"Correct!" utbrister hon. Hennes ljusa hår trillar ner i ansiktet och hon drar undan det med en smal hand vars naglar är prydda med ljusrosa nagellack. Jag skakar på huvudet ännu en gång.

"What, how?" stammar jag.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

There you go! Vad tycks? Vad kommer hända nu tro?

Ett till två kapitel kvar, 5+ för nästa. :)

Jag möter upp Eleanor utanför Louis villa. Hennes oroliga blick börjar flacka när en tår rinner ner för hennes kind.

"What's going on Harry?" frågar hon uppgivet och skakar lätt på huvudet. Fler tårar ligger på lur och jag ser på henne hur hon försöker bita ihop. Jag låter mina armar omfamna henne i en trygg kram.

"We will solve it El, we will find him."  jag försöker låta så övertygande som möjligt. Men innerst inne tvivlar jag. Allt har vänt om, Louis har vänt om och att han varit så säker när vi stått som frågetecken oroar mig. Hur?

Snart tar vi in mot huset. Eleanor tar upp sin nyckel och öppnar upp. Huset ekar tomt. Hans skor och jacka är borta vilket måste betyda att han inte varit hemom.

Jag drar av vana av mig skorna och lutar mig sedan mot en av hall väggarna.

"And you've called his phone?" försäkrar jag.

"His phone here, his mobile, his parents, the boys." suckar hon.

Winter dyker direkt upp i mitt huvud. Men vi vet inte hennes address. Vet inte hennes nummer. Egentligen vet vi inget om henne.

Jag skakar på huvudet och suckar även jag. Då det slår mig, en sak vet vi. Var hon jobbar.

"I know where to go!" utbrister jag när jag skjuter ut mig själv från väggen och drar på mig skorna.

"Harry?" ropar Eleanor förbryllat när jag flyger ut genom dörren.

"Stay here!" slänger jag över axeln innan jag hoppar in i bilen och styr mot den lilla tatuerings studion några minuter bort. Jag fingrar otåligt på ratten. Kom igen.

När Harrys bil lämnat mitt synfält stänger jag dörren. Oro och ovisshet kryper i kroppen på mig. Jag börjar vanka runt i huset. Jag kan inte räkna hur många gånger jag vänt över golvet innan jag bestämmer mig för att försöka sansa mig. Jag tar ett djupt andetag och börjar läsa titlarna på alla de bokryggar som står radade i den lilla bokhyllan bredvid köksingången. Jag väljer en bok med titlen 'Someones' i hopp om att kunna förbida tiden.
Jag drar ut boken från sin plats i hyllan när ett litet bröv singlar ner mot golvet. Jag plockar upp det. Kollar den osignerade fram och baksidan innan jag viker upp pappret.

 

Min blick flyger över pappret igen. Orden är så ärliga, så sårbara och intryckta bakom en bok. Den senaste tiden passerar förbi i mitt huvud. Så mycket har hänt, så mycket med Louis utan att jag insett det. Allting skulle ju bli bra efter olyckan. Vi fick förklarat att de fysiska skadorna inte var något att oroa sig över, men vi frågade aldrig om den psykiska hälsan. Vi tog för givet att det skulle lösa sig. Så fel vi hade.

Jag viker ihop pappret igen och håller det tryggt i mina händer. Mina fötter styrs över golvet och jag sjunker ihop på en stol i köket. Jag håller hårt om det sköra pappret och ber att Harry hittat Louis, och att allting är bra.

 

Jag kastar mig in i den lilla studion och går rakt på sak när jag slänger ur min fråga till den som står bakom disken.

"Where does Winter live?" jag borrar ögonen i den ganska unga mannen jag aldrig sett förut. Han tittar förvånat på mig och ser ut som ett tanigt frågetecken i jämförelse med dom tatuerade björnar som vanligtvis brukade stå bakom disken i den lilla studion.

Jag upprepar frågan och spänner rösten ytterligare.

"She's not working here anymore." när jag tillslut får svar på frågan kommer det från samma kraftiga man som gett mig ett jobb här. Hans grova gestalt tornar sig framför mig.

"Either do you." hans kraftiga käkar är hårt samanbitna.

"Just tell me her address." jag sträcker på mig men är fortfarande huvudet kortare.

"Why?" bullrar han tillbaka.

"Cause I need her! It's an emergency!" utbrister jag. Hade det inte varit för att jag var en liten vante mot den kraftiga mannen hade jag placerat mina händer på hans bröstkorg och tryckt honom bakåt tills han träffat väggen.

"She is moving. Leaving today acctually, South Airport. Finally." jag hinner inte bry mig om det sista ord och vad det ska betyda för sekunden senare sitter jag i bilen ännu en gång med full gas längs vägen. På jakt efter svar, igen. Min bästavän är borta och jag är påväg att leta upp en kvinna jag inte känner för att få tillbaka en av dom som betyder mest i mitt liv.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Detta kan vara näst-sista kapitlet! Blir 1-2 till.

Grymma ni! Ni anar inte hur glad jag blir för alla fina kommentarer! Jag ska verkligen göra allt för dom sista kapitlen, ni får mig taggad!

 

4+ kommentarer för nästa. :)

 Paniken stiger i mitt bröst när Harry plötsligt öppnar ögonen. Hans andetag är jämna och jag fångar upp hans blick när jag av lättnad kramar om den fortfarande lite chockade Harry.

"You fainted you fool." förtydligar jag när Harry hasar sig upp till sittande. Han sätter sin hand mot bakhuvudet och grymtar till.

"Does it hurt?" frågar jag när jag sätter mig bredvud honom.

"Yes, but it's okay." han nickar mot mig och suckar, "Maybe I have to cool down a bit." han låter sina lockar trilla ner i ansiktet när han riktar blicken mot golvet. Jag lägger min hand på hans axel.

Allting lugnar ner sig och blir tyst. Harry ser ut att grubbla över något när dörren rycks upp och Louis stormar in. Han stirrar på oss, innan hans blick glider över mig och fastnar på Harry som tittar upp. Louis står stum och blänger på Harry.

"He's good." bryter jag av, men Louis står fortfarande tyst. Jag ser på hans ögon hur han tänker febrilt inne i hjärnkontoret. Hur maskinerna håller på att koka över. Jag väntar ut honom men när hans handling tillslut kommer sitter jag förbluffad. Med ett bittert 'my' svänger han runt och på några få, korta sekunder är han borta. Jag hör hans bil bränna iväg över asfalten.

"El?" Harrys raspiga stämma säger försiktigt mitt namn. Jag vet att någonstans inne är han den som sett allting rätt. Att han är den enda som sett och besvärats av Louis' förändringar. Det har gått för snabbt. Jag borde egentligen säga till honom hur hans iaktagelser varit hel korrekta. Men något sätter sig emot i mitt sinne. Något säger mig att jag inte ska lägga mig i. Jag suckar.

 

 Allting snurrar i mitt huvudet. Jag springer upp för Winters uppfart och knackar ilsket på dörren. Jag behöver underrättelse, någon som säger att allt står rätt till, någon som presenterar nu.

Otåligt väntar jag på en dörr som inte öppnas. Jag bankar händerna i dörrens stumma material och skriker.

Jag rycker i handtaget och skriker en gång till. Ingen kommer och öppnar. Allting är tyst. Jag blickar ut över de tomma gatorna och börjar sedan springa. Mina fötter löper över den matta asfalten. Jag ökar takten, bara springer. Jag springer för att komma bort. Det snurrar i mig. Vad är rätt och vad är fel?

Jag har tagit mig hem till mitt. Eleanor lovade att leta rätt på Louis. Jag litar på henne och både min kropp och mitt sinne behöver vila.

Utmattad ligger jag sträckt över min breda säng. Jag försöker inte tänka så mycket. Tröttheten tynger mina ögonlock och snart lyckas jag somna. För en stund behöver jag inte tänka på Louis, för en stund är det allting lugnt, tills jag vaknar tidigt nästa morgon med ett ryck. Chockad av det starka ljudet rycker jag åt mig mobilen och svarar.

"I can't find Louis!" ropar Eleanor. Hennes skärrade ord ekar i mina öron.

"I'm coming." jag försöker hålla mig sansad. Men tanken på att ännu en gång få hitta en avsvimmad Louis vid en undangömd gränd skrämmer mig. Hjärtat börjar dunka i mig. Stress rinner igenom min kropp och jag får koncentrera mig på mina andetag när jag slänger mig in i bilen, vride om nyckeln och bränner iväg.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt, förlåt, förlåt! Ännu ett duktigt försenat kapitel.

Ska jag vara ärlig har jag duktig brist på inspiration på denna fanfic just nu och därför försöker jag avrunda den. Det blir en kortis, med kanske 2-4 kapitel till. Den blev inte riktigt som jag tänkt mig, men jag hoppas ni uppskattat den ändå!

.....

Tack för era fina kommentarer, trots att jag är så seg! 3+ för nästa. :)

(Jag har lite ideér till nästa ff, som jag verkligen vill bryta med.)