Tre försiktiga knackningar innan dörren öppnas. Den sjuksköterska som hållit koll på mig sticker in sitt huvud. Jag sitter på sängen med uppdragna knän.
"You got a visitor. Can they come in?" hennes mörka hår är uppsatt i en slarvig knut och hon drar enkelt bort en slinga som trillat ner.

"Who?" frågar jag matt. Egentligen har jag inte lust av någon besökare över huvudtaget, men man kan väll försöka låta intresserad.

"A blonde guy named Niall." svarar hon vänligt och jag tittar på henne. Jag känner över min ömmande käke och de grova blåmärken jag vet finns där.

"Let him in." svarar jag tillslut och ett leende brer på hennes läppar. Dörren stängs och öppnas snart igen. Jag stirrar ner i mitt knä och biter mig själv innan jag tittar upp igen.

 

Jag får trycka ihop mina käkar för att inte munnen ska falla på vid gavel. Min ögon möter en Niall jag aldrig sett förut. I själ och hjärta kanske han är den samma, men över hans ansikte löper smärta, fysisk kontakt som slagit och förstört. Jag stirrar på hans sårade ansikte.

"What?" frågar han försiktigt och jag sväljer. När han rör på munnen blir den en kedjereaktion av rörelser i hela hans ansikte som plötsligt blir så tydliga under de ömmande skinnet. Runt hans högra öga ringar sig en tonande blåtira och längs hela höger sidan av hans ansikte löper en storm av blåmärken, rivmärken och rött, ömt skinn.

Som stum av åsynen lägger jag min egen hand mot mitt eget ansikte. Nialls blick skiftar från försiktighet till oro och snart han sin hand mot sin högra kind. Han hinner knappt snudda vid med fingertopparna innan hans ansikte ger ifrån sig ett uttryck av lätt smärta och han stirrar på sin egen hand som om fingrarna var glödande.

"Do you have a mirror?" frågar han uppgivet och hans stora ögon stirrar in i mina.
 Jag nickar och pekar nästan motvilligt mot den öppna toalett dörren. Niall reser sig upp och tar sig in på toaletten. Försiktigt följer jag efter för att i dörröppningen stå och se på när Niall möter sitt ansikte i spegeln. Förtvivlan, rädsla och något jag inte kan tyda kryper sig upp längs hans ansikte. Tårar börjar rinna och i endast tio sekunder stannar han i mitt rum. Tio sekunder, innan han sårad inifrån och ut lämnar mitt rum och småspringer bort längs korridoren.

Jag ropar efter honom, men han vänder sig inte om och de rum jag suttit isolerad i de senaste dagarna försvinner bakom mig när jag springer efter. Jag har knappt rört på mig sedan slaget över käken fick mig att falla. Mina ben är stela och trötta. Jag är trött. Min hjärna skriker att jag ska vända tillbaka. In i mitt lilla rum. Men mitt hjärta låter mig inte byta riktning.

Runt svängen ser jag Niall. Han sliter och drar i en av dörrarna. Han skriker och han spända knogar dunkas gång på gång mot dörren som skallrar till varje gång.

"Come out chicken!" ryter han. Det är Cassidys dörr och när den precis är påväg att skälva kommer en ur personalen och drar ner honom. Nialls mamma Maura sätter sig ner på huk och fångar upp sin förtvivlade sons fläktande händer. Tårarna öser ner från hans kinder och jag står stumt och tittar på.

"Calm down love." försöker Maura lugnande, men Niall bara skakar på huvudet.

"She did this to me." han pekar på sitt ansikte och samtidigt som en salt tår rinner ner för den.

"I know honey, but.." försöker hon och ännu en gång skakar han på huvudet. Långsamt för han sitt pekfinger ner från ansiktet. Snart stannar det upp vid hans bröstkorg.

"And this." kväljer han när han trycker sin handflata mot sitt hjärta.

"Broken." viskar jag. Men tydligen högre än jag trott för allas blickar riktas mot mig.

Kvinnan tillhörande personalen reser sig upp och närmar sig med långsamma steg.

"London, let's go back to your room." hennes lugna ord skakar jag av mig med en enkel skakning på huvudet.

 

Tillslut lyckas personalen få mig tillbaka till mitt rum. Jag ropar Nialls namn några gånger innan jag släpper efter och låter mig ledas. Ledas in på mitt rum, där jag åter igen sitter ihopkurad på min säng.

I min sorgsna sinnesförvirring reser jag mig plötsligt upp för att rota fram ett papper och en penna. Orden blir kludddiga när jag skriver, för jag använder mitt eget knä som underlag, men det är skönt att få skriva något. Varför vet jag inte, men det är skönt.

 

Det är det enda jag skriver. Sex stycken korta ord och ett frågetecken. Sedan skrynklas pappret ihop och jag slänger upp det på det kala skrivbordet på andra sidan rummet. Jag lutar mig tillbaka i sängen och jag sjunker ner i den mjuka madrassen. Jag sluter ögonen och sjunker längre och längre ner.

 

Nu ligger jag här. Igen. Och i ett annat rum ligger Niall, fast på en mentalavdelning. Förstörd, för att jag la mig i. Hade jag inte tvunget varit där, hade inte Cassidy blivit galen och trott att han var otrogen mot henne.

Jag somnar snart och jag drömmer. Men drömmarna är lika röriga som verkligheten och jag vaknar gång på gång. När jag vaknat för sjunde gången undrar jag hur Niall har det. Om han sover tungt och drömmer vackra drömmar, eller om han tomt stirrar upp i taket för att han inte kan somna.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ursäktar för försenat kapitel, men nu är det ute! Tack för alla kommentarer, ni är BÄST. 6+ för nästa. :)