För en kort sekund vänder hon undan ansiktet från publiken. För en liten sekund hamnar det i skuggan för de starka lamporna. Det är Tove. Hennes arm skakar och hennes blick flackar.

Det är vackert, hon är vacker.

Allting är vackert tills hon plötsligt trillar ihop på golvet. Mikrofonen trillar ur hennes hand och ljudet den ger ifrån sig när den slår i marken med en smäll skär i öronen. Alla börjar skrika. Med händerna tryckta mot öronen skriker hela publiken i chock. Kanske med ett inslag av panik.

 

Personal springer upp på scenen. Dom bär iväg Tove och innan jag hunnit förstå vad som hänt sitter jag på en bänk utanför en sjukhus sal.

En äldre sjuksköterska med kort hår kommer gåendes och stannar vid oss. Mitt hjärta hade alldeles nyligen börjat slå någorlunda normalt, men hennes sätt att gömma undan vad som står på journalen i hennes famnen får hjärta att springa igen.

"She will be fine." börjar hon metodiskt och vi alla kan andas ut, "What was that she collapsed because of heart raise. Probably because of alot of stress and nervousity."

"When can she come home?" frågar Lou moderligt. Lilla Lux sitter oförstående i hennes knä och viftar på sina korta ben.

"We have to keep her here some days to make sure she won't get a relapse."

 

Vi får alla prata med Tove en stund innan vi måste åka. Under den korta stund jag fick berättade jag för henne att hon sjöng vackert. Att hela hon var vacker. Men det klumpar sig i magen på mig när jag tänker på det. Jag tror inte hon förstod, tror inte att hon insåg och tog emot vad jag sa. Sjuksköterskan var mycket noggrann med att förklara att hon fortfarande kunde vara påverkad av olyckan och därför lite frånvarande. Hon behövde fortfarande få veta. För det är mitt fel. Det inser jag nu. Hennes sång fick mig att förstå. Mina egoistiska depressioner fick henne att ta skulden för något som inte var hennes fel. Mina inåtvända känslor fick henne att tro att det ver henne, att det var henne jag var besviken över. Om hon bara visste att hon hade och har fel. Jag är mitt eget fel till min egen smärta och nu även Toves.

"It feels wierd being here knowing London is at hospital." säger Harry när vi kliver av scenen. Alla tycker det känns tomt utan Tove och Lou som är kvar med henne.

"Yeah, I feel guilty for being here instead." jag biter mig själv i läppen. Det är söndag och vi har gått igenom tisdagens program. Det är en välgärenhetsgala mot fattigdoms som hålls i kärnan av Los Angeles. Jag ser alltid fram emot välgörenhetsgalor, men denna gång tänker jag mig bara bort till London och jag har ingen vidare lust att framträda. Jag vill fortfarande hjälpa organisationen, såklart. Men jag vill också hjälpa Tove. Förklara för henne att jag kände något speciellt när hon stod där på scenen. Förklara att mitt trassel av känslor liksom löste sig.

Dagarna idag och imorgon är fullproppade med intervjuer och möten, därför kunde vi inte stanna kvar. Därför var jag tvungen att lämna Englands huvudstad och glida över till USA, bort från mitt London, Tove.

 

 

Rummet jag levt i sedan igår är knäpptyst. Jag underhåller mig sjöv med ljudet av mina egna andetag och tittar på klockan varje minut. Jag är fruktansvärt uttråkad och vill inget mer än att kravla ur sängen. Men kanylen för dropp på min hand och mina bleka sjukhuskläder förklarar tydligt att jag ska stanna kvar.

Bristen på annat att göra sätter mina tankar på löpband. Jag har inte hört något från Niall, jag vet inte var han befann sig när jag föll ihop. Vet inte ens var han befann sig innan jag föll ihop. Mina kinder börjar hetta bara av blotta tanken. Jag skämde ut mig för en live publik med flera tusen och som om det inte vore nog framför TV-kamerorna och ett antal TV-tittare jag inte vill räkna efter. Så dum.

Om Niall bara visste. Visste hur jag känner och vad jag tänker. Han hann nog inte ens förstå vad jag ville förmedla, kanske inte hörde alls och jag skämde ut mig i onödan.

En ensam tår rinner ner från min kind. Jag försöker skaka bort mig Niall och sträcker mig efter fjärrkontrollen. Jag slår på TV:n. Rastlöst och en gnutta desperat börjar jag bläddra runt bland kanalerna. Jag klickar förbi hetsiga matlagningsprogram och sömniga dokumentärer.

Jag är påväg att stänga av lådan igen när mina fingrar stannar upp. På den vida skärmen sträcker sig en scen och mitt på scenen står Niall. Ingen av hans bandmedlemmar syns till och hjärtat börjar dunka i mig.

"Thank you so much to everyone for letting me do this. It's very important for me. I gave this song to someone who couldn't be here today. Just because I were selfish. Tove, London or whatever you want to be called, if you here this. I love you. You brought this Irish little boy his own London. Listen closely."

Tårarna forsar ner för mina kinder. Jag hör knappt sången för mitt eget snyftande, ändp vet jag att det är vackert. Jag gråter och gråter och plötsligt inser jag hur ljust mitt liv blivit. Hur ljust mitt liv är och hur bra jag mår.

"Just come home Niall, and I'll be your London for the rest of my life." viskar jag och mellan snyftningarna av glädjetårar ler jag. Bredare än jag gjort på flera år och kanske bredare än någonsin.

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vet ni vad? Det där var det sista kapitlet! Nu är historien om Niall och Tove slut. Jag hoppas verkligen att ni haft lika roligt som jag under denna tid och att ni stannar kvar här för kommande berättelser! Ni är helt grymma och jag hoppas ni förstår hur glad jag blir av alla era fina kommentarer. :)

"Do you always have a break during concerts?" frågar jag otåligt.

"That depends on what you call a break. Three minutes long, yes. Thirty minutes long, no."

"Good." tackar jag förnöjt innan jag lugnt sjunker ner i stolen igen.

"How come?" frågar Louis. Det rycker i hans mungipor av mitt något udda beteende.

"Just curious, you know." jag rycker lite bortskyllande på axlarna och fyller på med ett brett leende. Inuti bockar jag av en sak på listan jag skrivit upp i mitt huvud. Tyvärr är det den lättaste saken. Det som kommer efter är lite svårare att få avbockat.

 

När dagens arbete är klart drar vi oss alla ut mot de väntande bilarna. Niall beter sig som vanligt, men djupt där inne vet jag att hans omgjorda låt påverkar honom fortfarande. Inte gentemot Harry, men gentemot mig. Jag vill greppa tag om hans hand och dra honom åt sidan. Be om förlåtelse. Förlåtelse för att jag förstörde hans låt, förlåtelse för att jag brytt mig så lite. Men jag vet att det inte skulle hjälpt. Det kanske skulle läkt dom ytliga såren, men dom på djupet smärtar mest och dom skulle legat oberörda.

Jag tar ett djupt andetag och ber mig själv att samla mod. Be om förlåtelse här och nu, ansikte mot ansikte, med enkla ord hade varit så mycket lättare. Men jag klarar det svåra. Det är Niall det är synd om. Inte mig. Jag vet hur det är att vara nere, det borde räcka för att ge mig mod att rädda.

 

 

Lördagen är här. Louis står lugnt och väntar på att sladdarna till öronsnäckorna fästs. Vi är vana vid sådant alla fem. Nu är vi det. Själv är jag redan klar och jag rättar till skjortan för att få styr på mina nerver. Jag brukar vara extra nervös inför sådana har framträdanden men något får mitt hjärta att pumpa ännu lite snabbare.

"Are you nervous Niall?" frågar Louis och ett vänligt flin brer sig över hans läppar när jag rätar ut ett litet veck på skjortärmen som om det vore mycket viktigt att få fixat.

"Yeah, mor than usually acctually. Don't know why," jag rycker lätt på axlarna och ler innan jag försvinner iväg längs gången som leder till bordet med tilltugg.

 

En av dom gigantiska kamerorna går över scenen och jag sjunger några ord i den stora linsen innan jag för över min uppmärksamhet till publiken framför mig igen. Vi är mitt i Live While Were Young och två upptempo låtar på raken får pulsen att öka kraftig. Jag känner hur svettpärlor blänker i min panna och är glad över att det är paus efter låten. Jag måste få mig mera vatten och sänka pulsen innan det är dags för Little Things. En ballad blir inte så bra när man sjunger med andan i halsen.

"Don't be afraid!" ropar Louis när låten tar slut, we will run of stage in one second but we'll back in five minutes again!" vågen av människor skriker i högan sky och vi springer alla fem ut från scenen.

Jag lägger två fingrar under käken på halsen för att känna av pulsen samtidigt som jag stormar mot dom noggrant radade flaskorna med kallt vatten. Jag halsar i mig nästan hela flaskan och en producent påminner mig om att det inte finns någon toalett på scenen. Han pekar mot toaletterna när jag inte gör något åt saken och jag följer lydigt hans riktning.

Väl inne på toaletten passar jag på att badda pannan med vatten och det känns skönt att få andan tillbaka. Jag ler brett i spegeln, trycker ner handtaget och kliver ut. Precis när jag sätter ner foten utanför dörren hörs ett konstigt ljud från publiken. Folk från producent delan kommer springandes och pratar med förbryllade röster utan att lyssna på den andra.

"What's going on?" frågar jag förvånat och när jag inte får något svar följer jag efter deras snabba steg när dom svänger in mot scenen.

I det lilla glapp som skapats vid ett av de mörka skynkena som avskiljer scenen från back stage ser jag hur någon plockar upp en mikrofon från golvet. Hon står ensam på den stora scenen och stirrar ut bland alla människor. Hennes bröstkorg rör sig i ett djupt andetag och hon för långsamt mikrofonen mot läpparna. För en kort sekund vänder hon undan ansiktet från publiken. För en liten sekund hamnar det i skuggan för de starka lamporna. Det är Tove. Hennes arm skakar och hennes blick flackar.

"For you Niall." hennes tre enkla ord löper ut i ett intro. Men jag hör det inte. Mina ögon har fastnat på henne och mina öron har fastnat vid mitt namn. Vad är det som händer?

Kapitel 20, äntligen! Eller? Jag är ledsen för fördröjningen. Tiden rann helt enkelt iväg när jag kom hem. Har för övrigt haft det riktigt bra på mitt sommarjobb. Otroligt roligt var det.

Tillbaka till ämnet. Visste ni att det bara är några få kapitel kvar? (men jag har världens planer på nästa!) Hur ska allting sluta? Varför står Tove på scenen och vad ska hon sjunga? Det får ni reda på om ni kommenterar. 7+ för nästa. :)

 

Harry stänger dörren bakom sig och springer ikapp mig. Vi är dom sista att lämna. Harry, för att han alltid kommer på något i sista stund. Jag för att han ska skjussa mig hem.

Jag tar mig fram längs gången när jag känner Harrys hand slinka in i min. Jag rodnar smått och ler försiktigt mot honom. Hela han lyser av självförtroende där han går vid min sida. Han är stark, det är bra. Jag är svag, det är inte lika bra och Harrys hand i min borde kännas bättre än såhär.

 

Harry kör mig hem med ett leende på läpparna hela vägen. Väl framme ger han mig en puss på kinden innan han hoppar in i bilen igen.

"See you tomorrow Lon!" ropar han genom den öppna rutan och jag svarar genom att nicka vinka mot honom.

Jag tar mig fram till dörren och hör Harrys bil försvinna innan jag öppnar den.

"London!" jag hinner knappt kliva in i hallen innan Lux kommer springande och frivilligt slänger sig i mina armar.  Efter den lilla flickan kommer hennes mamma som lugnt lutar sig mot dörrkarmen.

"Were Niall doing fine?" frågar hon och jag nickar mot henne samtidigt som jag drar av mig skorna. Vilket inte är det lättaste med en liten unga klängandes på en. Lux fnittrar högt när jag inte får upp ena skosnöret och Lou vinkar åt sig sin lilla dotter så jag kan avsluta det jag håller på med.

 

"What's on your mind?" Lou kommer in i vardagsrummet med saft och Lux slänger sig över ett av plastglasen för att få det fyllt till bredden.

"Niall." svarar jag, "Something changed his mood today."

"I'm sure it's nothing, he just got threw a tough time. But he was happy when he arrived, wasn't he T?" frågar Lou när hon fyller sin dotters glas.

"T?" utbrister Lux när hon smakar på den svala saften. Faktum är att bara två personer kallar mig för Tove. Lou och Niall. Jag tror inte resten av killarna vet om att London inte är mitt riktiga namn. Men det gör inget. Som London känner jag mig trygg och mitt smeknamn är en del av mig. Att Niall vet om beror på den där gången i hissen bland dom första gångerna vi möttes. Då slår det mig.

"I'm back in one minute." jag kastar mig upp ur soffan och rusar in i köket. I farten inser jag att jag inte svarat på Lous fråga, men jag låter den vila obesvarad en stund till och sliter upp luckan under diskbänken där den lilla soptunnan står placerad.

Jag slänger upp locket och börjar rota bland allt skräp. Som tur är är den fylld till största del med papper och kuvert av olika slag. Men ett och annat tuggummi får mig att rynka på näsan när jag desperat försöker leta rätt på det få slänga kuvert som adresserats till mig.

"What are you doing in there?" ropar Lou från vardagsrummet.

"Just looking for a thing." svarar jag med huvudet nere i soptunnan. Jag vänder och vrider på varje litet kuvert och precis innan jag ger upp hittar jag det jag letat efter. Ihopskrynklat, nästan på botten, plockar jag upp det. Varsamt viker jag upp det lilla kuvertet som innehållt ett brev till mig och mycket riktigt. Bredvid mitt andra namn, London, står mitt riktiga, Tove, överstruket.

"Niall." viskar jag tyst och med ett skrynkligt kuvert i min hand får jag allt på plats. Ackorden, dom var hans. Det var hans verk jag fick i händerna, men jag tryckte dom i Harrys. Jag lät honom hjälpa till och styra som om dom var mina. Som om det var mitt verk och han fick tillåtelsen att sätta sin prägel på det. Det förklarar Nialls reaktion bär han fick höra låten. För den var hans, på Harrys vis. Den är knappt ens min längre. Men det är inte Harrys fel. Det är mitt. Jag gav den ifrån mig och nu står jag här och skäms. Kanske några timmar för sent.

 

"Could you please go and get Niall?" ber en av killarnas producenter och jag nickar. Scenen för dagens konsert är stor och det känns mäktigt att blicka ut över den tomma arenan.

Jag tar mig ner för den högra trappen och tar mig in i det dunkla utrymmet backstage. Sladdar och lådor är noggrant anordnade i högar. En gigantisk spotlight ligger på marken och jag kliver över alla kablar.

Niall syns inte till och jag är precis påväg att ropa hans namn när jag hör ljudet av en gitarr. Försiktigt smyger jag närme och ljudet blir tydligare. Jag känner igen ackord följden och snart fylls gitarren ut med sång. Varken gitarren eller sången är hög så jag spetsar öronen och kryper ännu lite närmre. Jag balanserar på en rulle sladd och stöttar upp mig själv mot en stor låda.

Sången består inte av ord utan melodin nynnas samtidigt som gitarren spelar sina ackord. Det är en ballad. Där jag står, inklämd skäms jag av två skäl. Det första, jag står och tjuv lyssnar jag själv så innerligt litar på. Det andra, jag har låtit en vacker och varm ballad förvridas till en kraftig upptempo låt. Och det är så självklart när jag hör det. Ackorden, texten är skapade för att beröra djupt i hjärtat. Få tårar att rinna. Den representerar misstag och hur man rättar till dom. Och inte dansar vi när vi fått ett slag i magen?

"Niall!" ropar Louis plötsligt från scenen och jag rycker till. Rycket får mig att tappa balansen och jag kör in knät i den stora lådan. Jag kvider till och håller med handen för munnen för att inte Niall ska höra något. Jag hör hur han stannar upp och biter mig själv i läppen för att behärska mig.

Med ett värkande knä lyssnar jag till Nialls steg när han ställer ner gitarren och tar sig upp på scenen med dom andra.

 

Jag stannar kvar några få minuter innan jag följer efter. Det dunkla utrymmet löper ut i strålkastarna från scenen och jag försöker att inte halta när jag tar mig upp för den lilla trappan.

"Didn't you go to look for him?" frågar Harry vänligt när jag kommer fram till den cirkel som bildats. En muskulös man som jobbar på arenan håller några papper framför sig och pekar ut dom olika gångarna ner från scenen.

"Had to go to the ladies." svarar jag generat. Jag vet inte om Harry tror mig, men han visar att han är en gentleman genom att inte ifrågasätta vad jag nyss sagt. Jag pustar ut inombords och hoppas innerligt att Niall inte hörde mig.

Våra läppar släpper varandra och när jag tittar igen ser jag Harrys vackra ögon blinka ögon blinka mot mig innan han försvinner ut i köket. Stel och förvånad står jag kvar. Ännu en gång. Men denna gången är det annorlunda. Kinderna hetter och jag ler för mig själv.

En hel minut senare har Harry fortfarande inte dykt upp och mitt egna sinne försöker lura i mig att han bara skämtade.

"Sorry, just needed some water." utan förväntan stormar Harry plötsligt in och snart sitter han på förstärkaren ännu en gång. Jag står kvar.

"Was it that horrible?" säger jag lågt och Harry tittar upp på mig med ett flin.

"No." han skakar lätt på huvudet, "It wasn't." han släpper mig med blicken och plockar åt sig gitarren. Han börjar spela på låten och nynnar på texten för sig själv. Jag står kvar.

"You want anything?" han tar en liten paus i spelandet och tittar upp på mig.

"No." svarar jag med en lätt skakning på huvudet, kvar på min plats. Det blir tyst igen och jag skruvar mig på min plats.

"Hey London, what do you think of making it more like a speed up and shorten up the stick?" frågar Harry plötsligt och han vinkar loss mig från min plats.

  Londons gator susar förbi utanför. Leendet på mina läppar är mer än efterlängtat och det blir ännu bredare när jag hör Louis ropa mitt namn precis efter att jag öppnat dörren. Snart kommer han rännande ner längs gången med Zayn hack i häl. Båda två kastar armarna om mig och jag skrattar åt den stora kramen.

"We've missed you our little Irish Man!" Louis ruffsar till mitt hår och Zayn lägger armen om mina axlar.

"Best for you've did." retas jag. Vi börjar ta oss framåt i en klump.

"Sorry mate for what we did." ursäktar sig Zayn, men jag skakar på huvudet.

"I was upset at first. But when you called to ask for forgiveness I started to get my mind together." jag ler övertygande mot dom innan Louis öppnar dörren och kliver in i rummet.

"Niall!" ropar Liam som skjuter upp sig från fåtöljen där han sitter och kliver med raska steg in i mina armar.

Harry reser sig upp från en stol lite längre bort i rummet och lägger ifrån sig gitarren. Tove sitter bredvid honom på ett bord. Hennes mörka hår hänger över hennes axlar och hon ler försiktigt.

Harry kommer fram med utsträckta armar och kramar om mig.

"Good to see you again mate." ler han och jag gnuggar min knutna näve mot hans mörka lockar som flyger runt hans ansikte när han börjar skratta.

 

Jag skyndar mig tillbaka efter ett snabbt besök på toaletten. Jag ler stort och är mer än glad över att jag bestämde mig för att ta mig samman och ta flyget från Mullingar till London.

Jag trycker ner handtaget och skjuter upp dörren med axeln. Ljudet av en akustisk gitarr möter mina öron. Jag känner igen melodin, men någonting är fel. När jag kommer in i rummet ser jag Harry sitta med en gitarr i knät och ett papper framför sig. Bredvid honom står Tove på golvet nynnandes på en låttext.

Jag står fortfarande kvar i dörröppningen när Harry upptäcker mig.

"Hey Niall, listen to this." han stannar upp med spelandet. Vänder på pappret, harklar sig och tittar på Tove.

"London, you ready?" han tittar upp på henne med ett leende och hon nickar försiktigt.

"I guess so." svarar hon och Harry börjar spela.

 

Det är en upptempo låt och bara efter några få ackord känner jag igen den. Det är min låt. Men det är helt omgjord. Och varför spelar Harry den? Jag sväljer. Jag skickade pappret med ackorden till Tove för att hon skulle lära sig dom på gitarr och kanske en dag färdigställa låten tillsammans med mig. Men den ballad jag kämpat med har slitits sönder i en upptempo. Sticket är helt förändrat och jag lyssnar förtvivlat. Istället för att spela gitarr sjunger Tove. Hennes röst är vacker. Det är inte det som är felet. Felet är att den låt jag skrivit på med bara Tove i tankarna framförs av Tove och Harry. Inte av Tove och mig.

"Excuse me. Need some air." kvickt vänder jag mig om, öppnar dörren och tar mig ut.

 

Utanför blåser det ganska kraftigt och jag sparkar frustrerat i marken. En tår trillar ner för min kind och jag sträcker ansiktet mot himlen. Känner hur vinden torkar den och nästkommande.

Och när jag står där. Mitt på en gata i centrala London känner jag något jag inte känt på länge. Avundsjuka. Och kanske något annat också. Kanske den där sortens känsla som gör att hjärta slår lite snabbare och som låser fast en med bara en enda sak i tankarna.

 

Jag samlar mig. Tar ett djupt andetag och vänder tillbaka in. I rummet går låten med mina ackord i repris.

"You like it?" frågar Harry snällt när jag sjunker ner i en av sofforna.

"Mm." ljuger jag, "It's good." jag fyller näven med salta jordnötter från skålen på bordet och halsar snabbt i mig dom.

"Good. Cause it's kind of made for you." jag känner hur allas blickar vänds mot mig och jag börjar febrilt tugga på dom stackars nötterna.

"Okay." svarar jag uppriktigt. För vad mer kan jag säga? Jag tittar upp på Tove som är den enda med blicken ner skjuten i golvet. Genom skuggorna kan jag se att hon rodnar och biter sig läppen.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nialler is back! Men vad ska hända nu? Vad är det för känsla och varför rodnar Tove/London?

 

-Londons Perspektiv-

 

Jag slår fingrarna över strängarna. Jag följer ackord rundan på pappret några gånger. Trots ackord saknar melodi är följden vacker. Jag gillar den ich blrjar nynna till.

Snart sjunger jag. Otroligt nog passar min låttext in perfekt. Med lite små schysteringar här och där, såklart.

Jag spelar genom allt ännu en gång och ler lite för mig själv. Snart tonar ljudet från gitarren ut och jag lägger den åt sidan. Med en snabb blick på klockan rycker jag åt mig en kofta innan jag ränner ut ur huset. Jag skriver en snabb lapp och låser noggrant efter mig innan jag öser ner för gatan.

 

Harrys stora, stilrena hall öppnar sig för mig och jag sparkar av mig skorna.

"That was spontanious." ler Harry när jag ger honom en snabb kram.

"I want to show you something." jag viftar med lappen jag nyss fått på posten och flyger in i Harrys lilla musikrum.

Det lackade trägolvet vilar svalt under mina fötter när jag plockar ner en akustisk gitarr från väggen. Tryggt slår jag mig ner på en basförstärkare. Mina fingrar testar några slag på gitarren och jag harklar mig. Harry står lutat mot dörrkarmen och tittar på mig.

"So?" frågar han förvirrat med ett litet leende på läpparna.

"Just listen. Especially to the lyrics. You might recognize them." jag tar ett andetag och börjar sedan spela. Hjärtat slår i mig. Antalet personer i min publig är inte större än musikern själv. Men att befinna sig i spotlighten hos ett par vackra ögon, är tillräckligt.

Introt tar slut och jag sväljer bort klumpen i halsen innan jag börjar sjunga. Men jag hinner bara sjunga två ynka ord innan allt klumpar sig igen. Jag spelar dessutom fel och det skrällande ljudet från gitarren får mig att rodna.

"It's okay." svarar Harry lugnt, "I'll listen when you're ready. Tea?" jag nickar lätt och Harry försvinner ut i köket. Stel sitter jag kvar med gitarren i min famn. För en kort stund var den där blyga tjejen instängd, nu hade hon kommit ut. Och det märktes i varenda del av min kropp. Plötsligt blev det nästinpå pinsamt att bara sitta här. Upp och ner på en förstärkare i Harrys stora villa.

"You coming? The tea is ready." plötsligt står Harry i dörröppningen med ett vänt leende och ännu en gång nickar jag försiktigt.

Jag reser mig upp och skakar av mig min handligs förlamning. Kvickt hänger jag upp gitarren på sin plats innan jag följer efter Harry in i köket.

 

Det ryker från teét och jag rör om med den lilla teskeden. Jag känner Harrys ögon vila på mig. Mina egna stirrar ner i den heta drycken. Längre och djupare kryper den blyga jag. Längre in och ut pressas den jag som så sällan visas. Hon som inte är rädd.

"How did all suddenly went so fast?" frågar Harry och jag tittar försiktigt upp på honom. I några evigheters sekunder grubblar jag på mitt svar.

"It just came." svarar jag skakigt. Något i mig håller sanningen kvar.

"Why so shy?" Harry skrattar till och genom ångorna av den rykande dryckan ser jag hur han skrattar till.

"I were really happy that you came by. Didn't you see that?" ler han och mitt behov att skjuta ner blicken i min kopp tycks plötsligt inte lika ingivande.

 

Teét dricks upp och snart spelar Harry What Makes You Beautiful på den gitarr jag innan spelat. Han lockar fram både mitt leende och skratt och långsamt puttas den lilla blyga ut.

"Ready?" frågar Harry plötsligt och jag tittar oförstånde på honom.

Han ler och biter sig i läppen.

"Ready to sing?" han pekar på min ficka där lappen med ackorden sticker ut. Jag börjar genast rodna och skakar försynt på huvudet.

"Come on." uppmanar han, "You can do it." han reser sig upp och drar pappret ur min ficka.

Han sätter sig till rätta och lägger lappen framför sig på golvet. Han trycker fingertopparna mot strängarna och börjar slå ackorden på introt.

 

Jag slänger upp dörren till den intryckta garderoben som dom senaste åren förvandlats till ett förvarings utrymme för saker som inte används. Där ligger en hel del kartonger och påsar fyllda med saker som blivit kvar sedan flytten. Jag river ut allt och vänder upp och ner på varenda kartong. Snart börjar golvet fyllas med allt annat än det jag letar efter, munspelet.

Garderoben är nästan tom och utan hopp drar jag ut den sista lådan. Den är halvfull och jag skakar om den. Jag suckar lätt innan jag välter ut innehållet på golvet. Jag puttar undan en hel hög med pärmar och gamla böcker. Jag reser mig upp och är påväg att dunka näven i väggen när jag ser något i ögonvrån. Jag snurrar runt och där ligger den. Den lilla mörka asken ligger omkull vält bland allt bråte och jag plockar upp den. Försiktigt öppnar jag locket och det lilla munspelet ligger där. Lika glänsande som för femton år sedan. Jag låter asken trilla ner på golvet innan jag sätter munspelet mot läpparna. Jag blåser lätt och tonerna rasslar till. Det låter hemskt, men jag fortsätter envist spela till några toner låter rent. Jag tar mig in på rummet och slår på datorn för att kolla upp hur man egentligen gör och jag fastnar så i mitt desperata försök att lära mig något femton år för sent att alla ut hällda saker utanför garderoben ligger kvar på golvet likt en orkan strykt förbi.

 

 Jag fingrar tankspritt på pennan i min hand och tittar ut över rummet. Jag hör hur Liam svagt nynnar på texten, annars är det tyst. Det känns meningslöst alltihop och jag suckar för mig själv. Vilken fantastisk idé man fick som inte funkade.

Orginal pappret med min snabba handstil vilar i mitt knä och jag är nästan påväg att slita det i två bitar. Sedan öppna fönstret, släppa ut pappers bitarna och låta dom långsamt singla ner mot marken. Istället reser jag mig upp.

"Let's go call Niall." jag får killarna att vakna till och alla samlas runt Louis när han trycker fram Nialls nummer på telefonen.

 

Louis biter sig i läppen när toner ringer efter Niall, som inte svarar. Efter ytterligare tre försök svär han tyst och alla sitter tyst.

"Call his grandma!" tjuter jag för att dom inte ska tappa hoppet, "He's at hers isn't he?" Harry nickar.

"Don't know the number." suckar Louis.

"I will fix it." jag försvinner iväg och några få minuter senare kommer jag tillbaka med en liten papperslapp i min viftande hand.

"Now, call." jag räcker Louis lappen och alla tittar förvånade upp på mig.

"How did you get it?" frågar Zayn och jag ler lite för att hålla stämningen uppe.

"Called Maura." jag lägger min hand på Louis axel, "C'mon."

 

Det både syns och hörs när någon svarar på andra änden.

"Hello, my name is Louis Tomlinson and i'm a friend of Niall. Is it possible to speak with him?" frågar Louis välartat.

Han får snart ett svar. Det går inte att höra vilket och jag försöker tyda om det är bra eller inte med hjälp av Louis ansikts uttryck. Han nickar svagt. Lyssnar och nickar igen.

"Absolutely." säher han plötsligt och alla tittar nyfiket på honom. Harry viftar med armarna för att trycka fram ett svar, men Louis bara höjer handen för att be om tystnad.

 

Ingen förstår något när Louis försiktigt ber om ursäkt innan han säger adjö och lägger på.

"What?" frågar Zayn upprört och Louis bara skakar på huvudet.

"She said he was very down and busy doing something she didn't tell what it was."

"But why did you excuse?" Harry tittar på Louis som suckar lätt.

"She said we should have thought of why didn't answer on his phone." svarar Louis tungt.

"We will fix it. Fix this." fyller jag in uppgivet. Inte mycket mer sägs förutom 'hej då' innan alla tar sig till sitt.

När jag väl är tillbaka i min säng kan jag inte somna. Jag är hur trött som helst. Mina ögonlock är tunga och jag gäspar gång på gång. Men somna kan jag inte. Alldeles för många tankar flyger kring Niall. Hur blev det såhär? Plötsligt är inte jag den sårade och ensamma. Även om jag aldrig kunnat drömma om något bättre än att må bra igen, känns det så konstigt. Som om jag låtit smärtan lämnas över till någon annan. Någon som jag bryr mig alldeles för mycket om.

 

 Jag stirrar ner på telefonen i min hand efter att ha tryckt bort det missade samtalet från Louis med en jobbig känsla i magen. Jag borde ringa tillbaka.

Men jag avbryts, för det knackar på och i dörröppningen står snart min mormor.

"A friend of yours called. He said his name was Louis." hon låter som om jag vore en liten pojke och denna vän någon hon visste alldeles för lite om.

"He wanted to talk with you, but I said you were hurt and that there were was a reason you didn't answer last time and that he shouldn't be disturbing you. Not now." fortsätter hon.

"You said what?" frågar jag, "I didn't answer cause I were outside. I'm hurt, yes, but they I were trying to make it right, and that's why they called. I'm sure of that." utbrister jag.

"Don't you think they..."

"No." avbryter jag innan jag fått höra hela meningen. Jag skakar på huvudet.

"I'm sorry. But I am a grown up now. I can deal with friendship. Even in trouble." mormor nickar lite motvilligt och lämnar mig sedan ensam.

Ensam. Det är så jag känner mig. Och ensam i Mullingar försöka jag leta upp pappret jag hållt på med de senaste dagarna.

 

~

 

Det har gått några dagar. Vi har iprincip alla gett upp om låten och pappret med texten utan melodi har hamnat i en låda på mitt rum.

Rastlöst går jag runt i huset. Jag är ensam hemma och uttråkad. Utan mening går jag fram till ett av de stora fönstren på nedanvåningen. Jag tittar ut på allting utanför. Mina fingrar trummar mot benet och jag bestämmer mig för att jag lika gärna kan hämta posten. Då blir Lou glad och jag har ändå inget bättre för mig.

 

Högen med post jag samlat upp i min famn slängs på köksbordet. Jag låter blicken glida över alla tidningar och vita kuvert. Räkningar, nyheterna. Vänta.

Jag lyfter upp ett litet platt brev med mitt namn på. Till 'London' står tydligt ovanför adressen. Något är överstruket innan London, men jag tänker inte på det. Det är ett brev till lilla mig och jag sliter snabbt upp det.

 

Ur det enkla kuvertet trillar en liten lapp. En enkel bit papper, fylld på båda sidor. Jag plockar förvirrat upp den och snart förstår jag vad som står på. Ackord. Hela pappret är fyllt med ackord. Uppdelade i refräng, vers och stick. På vissa ställen är något över skrivet och vissa bokstäver är svåra att tyda. Jag känner den lätta lappen i min hand och på några sekunder tar jag mig upp på mitt rum. Med lappen i ett hårt grepp plockar jag fram gitarren.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ännu ett sent kapitel, måste bättra mig på detta! Men ni är fantastiska som vanligt, tack för alla fina kommentarer! Tror ni vi kan samla in 8+ för nästa? :)

 

Jag sträcker fram pappret med textraderna som fyllts på under de senaste dagarna.

"It's far away from finished and I don't got any chords yet." jag rodnar lätt när killarna granskar mina nerklottrade ord.

"I love it!" tjuter Louis och plötsligt blir stämningen i rummet med ens mycket lättare.

"I love the lyrics. And we can fix the chords and a melody, we have Nialls..." Harry stannar upp i sina ord. Han skakar lätt på huvudet och biter sig i läppen.

"We will fix it anyway." fyller Zayn på när han lägger han på Harrys axel, "It's for his own sake, isn't it?"

 

Louis spelar några improviserade toner på pianot. Istället för Niall, med sina vana fingrar och snabba ackord byten, sitter Harry och slår på gitarrens strängar. Zayn håller takten med foten och Liam vankar runt i rummet med mina textrader nynnandes på sina läppar. Alla försöker, men vi kommer ingenstans och en timme senare står vi på samma plats vi börjat på igen. En text, men ingen melodi.

Något frustrerad slår Harry lite hårdare på strängarna och Louis har gett upp sitt klinkande på pianot. Både Liam och Zayn och har hittat var sin bekväm plats på golvet och har gått från ämnet musik till mat.

"Maybe we shall leave it for today , and get ourselves something to eat?" frågar Harry som lämnat gitarren i sitt ställ och är påväg att dra upp Liam från golvet. Alla är hungriga och nickar. Men i allas steg drar sig lite motvilja, när musikrummet lämnas bakom. Ingen vill gå sin väg, utan några framsteg.

 

 Jag sätter tillbaka gitarren och springer ner för trapporna för att äta middag. Pappret med alla ackord ligger kvar på sängen. Det är bara lite som fattas nu.

"Why don't you go and take a walk after dinner Niall?" jag stoppar in en gaffel full med mat i munnen och tittar upp på mormor som sitter mitt emot och prydligt torkar sina fingar på en servett.

"Grandma, i'm a grown up now, I can take care of myself."

"That guitar need to rest and you need some fresh air." hon reser sig upp och börjar samla ihop alla tallrikar och glas. Jag reser mig upp för att hjälpa till, när hon tittar upp på mig och sedan nickar ut mot hallen.

"I can take care of this. You can go out and play little kid." hon ler varmt och jag skrattar till. Hon fick mig att ge mig och i farten påväg ut rycker jag åt mig en tjocktröja.

 

Det har börjat skymma och tjocktröjan kommer väl till pass i den svala luften. Jag vandrar runt på gatorna jag för så många år sen växte upp på.

 

Det var femton år sedan och nu, alltför lång tid senare får tankarna mig att skämmas. Jag var precis som vilken femårig liten pojke som helst, faschinerad av det stora och ointresserad av det lilla. Men jag ångrar mig ändå för det jag gjorde, femton år för sent. Jag mår dåligt av att veta att jag aldrig ens plockade upp munspelet ur sin ask. Det hamnade på mitt rum och med åren kom det bara djupare och djupare ner i lådorna med saker man aldrig använder. Det är säkert borta nu, slängt och helt oanvänt efter flytten. Eller kanske...

Jag vänder om och med dubbelt så snabba steg tar jag mig tillbaka. Jag känner hur mobilen börjar vibrera i fickan, men jag har inte tid att plocka upp den och så vem det är.

 

 Louis skjuter telefonen ifrån sig, suckar och skakar lätt på huvudet.

"Do you think he's mad?" frågar Harry som stöttar upp sig själv med armbågarna i bordet.

"Ofcourse he is." svarar Lou som börjat pilla runt på resterna av maten med sin gaffel.

"Let's give him a day. Call him again tomorrow." säger Liam vuxet. Han drar sina fingrar genom håret innan han reser sig upp och tittar på klockan.

"I acctually think I am going to bed." han drar åt sig sitt tomma glas och fyller det med vatten.

"I'll drive you home London." Harry hasar sig upp ur sin stol och vinkar trött upp mig ur min.

 

Harrys bil saktar in och parkerar vid vägkanten.

"Good night. See you tomorrow?" frågar han och jag nickar. Han trummar med fingrarna på ratten och tittar tomt in i den.

"It will be fixed with Niall, I promise." säger övertygande.

"Yeah. I know." svarar Harry kort och rycker på axlarna, "But how are you?"

"Just fine." nickar jag samtidigt som jag knäpper av mig bältet och öppnar dörren ut.

"Good." Harry tittar på mig när jag kliver ur den prydliga bilen och ler försiktigt.

Han vinkar mot mig genom rutan när bildörren smälts igen och jag följer bilen med blicken när den försvinner sin väg i det dunkla ljuset. Jag ler för mig själv och står en stund för att bara titta mot vägen bilen nyss kört på.Men kvällsvindarna drar mig snart inåt.

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Femtoooon! Hmm, vad ska nu hända tro? Det får ni grymma läsare reda på efter 7+ kommentarer. :)

 Hela natten har tankar om Niall hållt mig vaken och när solen äntligen stiger upp på himlen är jag lyckligare än vanligt över att få kliva ur sängen.

 

Någon timme senare befinner jag mig i samma rum, utanför en radiostation, som fyra samanbitna killar. Det är en saknas, och det är hans frånvaro som får alla fyra att vilja stoppa tiden lite grann, få mera tid att tänka. Vissa skulle bara rycka på axlarna och göra det. Utan ånger och dåligt samvete.

"We can't do it." säger Liam tyst. Alla stirrar ner i golvet och det blir tyst igen.

"But we have too..." sväljer Harry, "Management would..."

"Screw management!" utbrister Louis och alla blickar flyger upp från golvet. Louis drar frustrerat fingrarna genom håret med stela rörelser och sparkar i golvet.

"He is our brother, we are brothers." lyfter Zayn in, som skjutit ut sig själv från väggen han stått lutad mot.

"It won't be the same without him. It won't be we." fyller Liam in och alla instämmer i tystnad.

"But we don't have any choice." Harrys ord svävar i den tunga luften. Alla vet att det är den bittra sanningen, men inge vill ta emot den och meningen flyter runt i rummet utan något riktigt svar. Stelt sitter jag i en obekväm fåtölj, med nersänkt blick och surrande tankar. Med ljusets hastighet skiftar dom från Niall i Mullingar från resten av killarna och en av Londons största radiostationer.

 

När det plötsligt knackar på dörren och en kvinna med formella kläder och en pärm i famnen öppnar dörren är nog alla lika oförberedda. När hon ber killarna följa med henne byter dom blickar med varandra. Blickar med dåligt samvete, oförberedelse, oro och bedjan. Killarna säger inte ett enda knyst, men deras blickar skriker efter hjälp. Någon eller något som får dom att slippa, slippa lämna Niall bakom.

 

 Ljudet från TV:n strömmar ut ur apparaten och in i mina öron. Jag vill stänga ute min hörsel, men orden fortsätter strömma in. Jag vill stänga ute min syn, men bilderna fortsätter passera.

Jag vet inte om jag ska förvänta mig det värsta som skäl, eller om jag ska inbilla mig att allting bara är ett litet skämt. Vad jag än väljer, hör jag varje ord från tvn med motvilliga öron.

 

Kvickt stänger jag av tv:n och en stund sitter jag bara där i soffan och stirrar på den mörka skärmen.

Jag vill ringa och egentligen borde jag ringa. Killarna vet lika väl som jag att Niall vet. Att han hört det. Lika väl vet dom att dom borde ringa, be om förlåtelse, förklara sig så gott dom kan. Visst, dom kanske inte gjort något bra val. Men sättet dom vänder sig bort och skyggar på får det att verka som om allting vore deras fel. Vilket det inte är, och det vet dom. Management trycker dom i ryggen som nonchalanta pappor. Som är för självgoda för att själva göra något och använder sina uppfostrade söner för att hamna i strålkastar ljuset.

 

~

 

Det känns så konstigt och fel med bara fyra sjungande pojkar på scenen. Det syns på killarna hur onaturligt det är för dom att stå där på scenen, utan Niall. Dom tvingas bryta sitt rörelsemönster och krockar flera gånger under den korta konserten.

Men värst är när Little Things spelas, när refrängen sjungits för andra gången och det är dags för Nialls solo. Istället för den blonda irländarens vackra stämma rosslar ett melodispel på gitarr i högtalarna. Det låter så fel och på den enkla bildskärmen backstage ser jag hur Zayn skakar på huvudet och suckar.

 

En dryg timme senare dräller dom ner från scenen och jag tror ingen sett dom så nere efter en konsert förut.

"We can't do this." Liam sjunker ner på en stol och suckar.

"We don't have any choice." svarar Harry uppgivet.

"Then we have to make us one!" utbrister Zayn. Alla nickar medhållande, samtidigt som alla tysta sitter och funderar. Inte förän några minuter efter sätter Harry ord på det.

"But how?" medan Harrys ord fortfarande är dom senast sagda, väger jag fram och tillbaka. Ska jag berätta för dom om min lilla idé. Ska jag hålla på det lite till? Eller kanske inte berätta alls? Plötsligt reser mina ben mig upp.

"I got an idea." säger jag tyst och allas blickar vänds mot mig.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel Fjorton, varsågoda. Hoppas ni tyckte om det O tack för alla kommentarer, 7+ för nästa. :)

 Jag låter fingrarna dras över nylonsträngarna och det rasslar till i den dammiga gitarren. Trots att ackorden jag kan är ganska få har dom blivit flera senaste tiden. Men nu var det längesen jag spelade och mina fingrar tycks ha rostat. Det tar en stund innan ackorden låter som dom ska igen och ljudet från gitarren blir acceptabelt för mig att lyssna till. Jag börjar slå på några ackord och skapa en runda jag tydligen aldrig ska bli nöjd med, för en och en halv timme senare när hungern kallar har jag inte kommit någon vart och pappret jag har framför mig är tomt.

 

"What have you done with the guitarr for so long?" frågar Lou nyfiket samtidigt som hon häller upp vatten i Luxs glas.

"Nothing. Just playing." svarar jag enkelt innan jag oskyldigt skopar in en gaffel med mat i munnen.

"Well..." Lou börjar äta hon med och hon tittar upp på mig och ler.

Snart är maten tömd från sin tallrik och jag kilar in i vardagsrummet där jag sätter på TV:n. Några minuter senare entrear både Lou och Lux rummet. Lux kryper upp i soffan bredvid mig och Lou sätter sig vuxet i fåtöljen. Det zappas runt mellan kanalerna och tillslut får den minsta i rummet bestämma, vilket leder till ett barnprogram och färgglada figurer som hoppar runt och är sådär obehagligt glada.

En lila filur råkar välta ner en liten porslinshund som går i tusen bitar och upprört springer hon, han, låt oss säga den till en röd filur som förklarar att det gör ingenting. Hunden går inte att laga, men dom kan gå och köpa en ny.

En fras flyger upp i mitt huvud och lika fort som ideén kommit slänger jag mig upp ur soffan och uppför trappen.

"London?" ropar Lou efter mig när jag mina barfota fötter susar upp över trappstegen.

"I'm coming, just found out something!" hojtar jag i farten innan jag sliter upp dörren till mitt rum. Jag faller på knä på golvet och tar pennan i min hand. Med den skriver jag en enkel, men för mig så klockren mening på det förut tomma pappret.

 

 

Jag lägger tillbaka pennan och är några sekunder senare tillbaka i vardagsrummet på nedervåningen.

 

Jag skäms redan, utpekad och det enda ämnet på medias läppar just nu. Men jag orkar inte. Jag behöver en paus, jag behöver komma bort. Bara en liten stund. Och om en timme går planet till Irland. Om några timmar är jag tillbaka i Mullingar, det ställe där jag växt upp som vilken liten irländsk pojke som helst. Jag vet att jag egentligen inte borde, att jag sviker killarna. Men jag hoppas dom förstår, så småning om, varför jag bara stack. Resan är ändå bokad och jag kommer åka. Om några dagar är jag tillbaka igen. Det blir bra. Vi har inte så jätte mycket nu. Åtminstonde.

 

~

 

Solen skiner där ute och jag drar för gardinerna innan jag mitt på dagen, fullt påklädd kryper ner i sängen. Bara en liten stund. Min mormor ställer te och mackar på det enkla skrivbordet, precis som när jag tio år gammal och busig var på besök. Jag känner mig som en liten pojke igen. Smått förvirrad och alldeles för lätt rörd.

Min blick fastnar på den halvslitna gitarren som under de nu flera år jag inte stannat över längre en några kvicka timmar. Plötsligt blir den gamla gitarren ett sorgligt litet föremål och jag rycker genast ut den från hörnet. Dammet yr när jag enkelt blåser över det noggrant lackade träet. De hårde stålsträngarna är vassa mot mina fingertoppar och jag börjar försiktigt slå några rasslande ackord. Gitarren är fruktansvärt ostämd och varje ackord låter som ett enda buller. Vant börjar skruva och snart låter det rätt. Det är inte precis den bästa gitarr jag spelat på, men den duger förtillfället.

Enkla ackord byts om och snart börjar det flyta. Jag drar några ackord på Little Things för att senare byta och spela några på Over Again. Jag skiftar över till min egen kombination och det låter inte helt fel.

I en låda hittar jag ett gammalt block. Det är litet och nästan fullt, men de få sidor som är kvar räcker precis. Jag klottrar ner ackord rundan och börjar nynna till gitarren rosslande ljud. Pennan skriver några ord och meningar för att sedan stryka över dom igen. Medan textbiten står stilla fylls ackord rundan på och jag ler lite nöjt.

Jag går in i min egna lilla värld och ljudet från min mobil rycker plötsligt ut mig ur den. Louis namn lyser starkt över skärmen och jag biter mig själv i läppen innan jag svarar. Beredd på attack, ta skydd.

 

"Niall, where are you?" frågar han vuxet med samanbiten min.

"Mullingar. I'm so sorry Louis, please..." Louis skakar lätt på huvudet.

"Niall, it's okay. Just remember to always call when you're going somewhere. We were so worried." varje ord han säger är äkta rätt igenom, han glömmer bara något.

 

Dom pratar en stund och Louis hälsar från oss alla att Niall ska ta hand om sig innan han lägger på. Med mobilen tillbaka i sin ficka har fortfarande inte sagt det där, det han glömt.

"So how will we do?" frågar Zayn tyst och Louis tittar föbryllat upp.

"I don't know." han rycker lätt på sina tunga axlar, "We atleast have the night to think about it."

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt, förlåt, förlåt! Kapitlet kom nästan en hel vecka försenat, jag hoppas verkligen ni inte är allt för besvikna! När jag kom hem helgen efter konserten rann veckan bara iväg. Har gjort massa grejjer och verkligen inte hunnit.

Men, nu! Äntligen, (hoppas jag?) är kapitel Tretton ute. 6+ kommentarer för nästa! :)

 

Det må ha gått tio dagar sedan jag såg honom, men så snabbbt kan väll inte ett blåslaget ansikte läka? Hans yttre har hunnit läka, utan mig som fick fråga hur det känns och det blir nästan jobbigt att sitta där och titta.

 Det är ganska trångt och lika kvalmigt som det brukar vara på klubbar. Hög musik dunkar i öronen och det är skönt att inte behöva stå på scen och skapa allt ljud. Konserten i London flöt på, som alla andra. Vi var borta i U.S.A tre ynka dagar, men fick uppståndelse som om det gått flera år. Medan alla andra trötta dragit sig hemåt tog jag mig hit. Jag behöver lätta sinnet lite, släppa taget. Skaka bort allt. Klubbar är bra för det. Jag gillar klubbar. Där behöver man knappt ens glasögon som mask. För klubbar är mörka och dunkla och de flesta är dessutom för fulla för att kunna tänka rakt och ens hålla koll på sin egen vän.

Jag skjuter fram pengar på bardisken och beställer min första omgång av dricka. Jag häller i mig allt på en gång och en stund senare vinglar jag ut på golvet. Tillfälligt bedövad i sinnet börjar jag fumligt röra mig i takt med musiken. Jag trycker in mig själv i en hop av tjejer som lika fulla förtjust låter mig vid dom och löjligt svänga på mina höfter. En ung kille med spretigt hår bjuder mig på ett glas och jag ger igengäld med samma mynt. Mitt sinne försvinner mer och mer som i en dimma och jag skrattart oavbrutet åt ingenting. Tillsammans med min nyfunna, alldeles för fulla vän trillar jag ut på golvet igen.

 

Festandet drar sig från klubben till min nye väns mellanstora villa. Unga tjejer och killar yrar om varandra. Folk dansar vilt och musik spränger även här. Husets bakgård har en pool och fullt iklädda börjar folk hoppa i det svala vattnet. Mer minns jag faktiskt från den kvällen, bara att jag kröp ihop på en ute fåtölj och somnade.

 

Mitt hjärta hinner slå några panikartade slag innan jag kravlar mig upp till ytan och inser att jag nyss blivit släng i en pool. Mitt huvud bankar och jag pumpar vatten samtidigt som jag torkar ur mina dimmiga ögon. Jag spottar och tar mig in till kanten. Folk skrattar och någon klappar händerna när jag börjar drar upp mig själv ur poolen. Det droppar om mina genomvåta kläder och cement kanten under mina fötter trycker obehagligt mot mina trötta fötter. Det tar en tid för min hjärna att samla sig. Jag känner mig dum där jag står. Egentligen inte för dom okända människor som ser på utan killarna.

Jag hinner bara dra fingrarna genom mitt blöta hår och börja forma en bra mening i mitt huvud innan någon skriker mitt namn och pekar ut mig där jag redan står i strålkastarljuset.

"Holy..." hörs från en ung tjej med bruna lockar. Hon för handen mot munnen och tittar chockat på mig.

Jag snurrar runt och vänter mig not den blanka vattenytan. I det fortfarande guppande vattnet rör sig reflektionerna av mitt ansikte. Mitt skadade ansikte.

 

Sedan bröt kaoset ut. Folk började skrika, filma och fota. Men orkar jag inte förklara. En illsken Paul hämtade iallafall upp mig och körde mig hem. Innan jag hoppade ur bilen frågade han mig vad som pågick. Jag skakade bara på huvudet och sa att allting var i en enda röra.

Väl tillbaka i mitt eget hem inser jag hur illa jag luktar. En skum blandning och alkohol får mig att genast styra mina fötter mot badrummet. Jag slänger mina kläder i tvätten och tar mig en dusch.

Tio minuter senare, med nya, rena kläder på kollar jag min mobil. Metodiskt kollar jag igenom alla oroliga SMS, en efter en läser jag dom innan jag raderar dom. Jag orkar inte svara och ärligt talat, är det inte mycker jag orkar just nu. Det enda jag istället gör är att vänta på bomben. Bomben av, bilder, videos och tweets alla med olika känslor skrikande från chocken av mitt ansikte. För ingen visste fram tills nu. För en konstig gångs skull sipprade händelsen genom allas fingrar, den kom och gick omärkbart inför allas ögon.

 

 Lou har pratat med Paul i snart en kvart. Då och då har jag snappar jag upp några ord och jag vet att dom pratar om Niall. Som om dom vore två skilda föräldrar som oroligt diskuterar om sin sjuåriga son som inte har några vänner i skolan.

Jag sucker för mig själv där jag sitter ihopkurad under filt i soffan i vardagsrummet med en halv dålig serie som ruller förbi på tv-skärmen. Just då kommer jag att tänka på en låt min pappa en gång så stolt berättat kom från en svensk grupp.

 

Up on the hill across the blue lake,
that's where I had my first heart break.
I still remember how it all changed,
my father said...
Don’t you worry, don’t you worry child.
See heaven’s got a plan for you.
Don’t you worry, don’t you worry now.

 Klockan är bara fem på morgonen, men jag har sovit fram till hit. Åtminstonde. Nu sitter jag på golvet. Med ryggen lutad mot sängen och knäna uppdragna.

 

Jag trycker ansiktet i mina händer och suckar. Varje minut är långsam. Långsam och ensam. Tyst och tråkig. Jag har ingenting att göra, men ut får jag inte gå. För jag har trillat. Jag öppnade mig för fel person och snubblade på över hennes oknytna beteende.

Fyra långa dagar i samma rum och jag kan det utan och innan. Det är litet och möbelfattigt. Inte alls svårt att memorera för en förvirrad psykpatient. Faktum är att jag trivs bättre på golvet än uppe i sängen. Där kan jag sitta, på fast och stadig mark och drömma mig bort. Försöka trassla rätt på verklighet och drömmar. Gammalt och nytt. Tove bor bara några dörrar bort, Men jag har inte sett henne. Jag vet bara att hon är där. Jag har förresten inte sett något alls egentligen, förutom personalen.

Hela jag rycker till av de bestämda knackningar som leder att dörren öppnas.

"Hi mate!" ropar fyra röster i kör. Utan att be om tillåtelse kliver dom in i rummet. Louis och Zayn drar upp mig på mina fötter och dom dammar av min allt för länge använda t-shirt som om jag vore en bortglömd leksak.

"Time to get yourself up Niall." säger Harry bestämt och Liam nickar lätt.

"I don't want to." svarar jag trött.

"Why?" utbrister Zayn uppgivet. Han tar tag om kragen på min tröja och tittar djupt in i mina ögon.

"We miss you." fyller Liam i och alla instämmer. Som om det vore så lätt. Känn dig saknad och allt blir bra igen. Jag skakar på huvudet.

"And I miss you guys. But my head is a mess, and my heart..." det klumpar sig i magen bara av tanken, "...is in pieces." jag sväljer.

Louis lägger en trygg hand på min axel, "Walk out yourself, or we will force you." lägger han sedan till och jag kan inte hålla mig längre. Det rycker i ena mungipan och jag ler.

 

Till min förvåning skrivs jag lätt ut och snart smyger vi från sjukhuset till bilen som står parkerad så nåra som möjligt. Väl inne gömmer de tonade rutorna oss och vi kan alla slappna av. Väl här är jag glad att jag följde med. Visst, jag mår inte bra, men tydligen bättre än jag trott. Och killarna får mig att skratta och le igen. Dom lyckas få mig att glömma allt annat några minuter. Likt någon knäppt fingrarna så att tyngderna på mina axlar förvandlats till sockervadd en liten stund.

 

Det känns skönt att få sätta sig ner i sin egen säng, med ett färgglatt påslakan och massor av kuddar. Jag andas ut och tittar nöjt ut över mitt rum. Det är skönt att vara tillbaka och på något sätt har min frånvaro fått inte bara rummet utan hela huset kännas som där jag bor. Hemma.

Det knackar försiktigt på dörren och Lou sticker in sitt huvud.

"Ready for dinner?" frågar hon snällt och jag nickar till svar.

"Give me two." säger jag sedan och Lou ler innan hon slinker ut igen.

Även om det inte varit min första vecka som mental sjuk patient på ett sjukhus har denna av något skäl varit den långsamaste och jobbigaste. Så tom och tyst. Ingen som hälsade på. Lou kom ju såklart ditt så ofta hon fått, men ingen Zayn, Liam, Louis eller Harry. Och ingen Niall. Han skrevs ut för fyra dagar sedan, så jag vet att han mår bra, eller åtminstonde mycket bättre. Det har dessutom Lou bekräftat. Men ändå inget besök.

Välkomna till mitt lilla liv, fast på ett sjukhus med endast min moster och vårdnadshavare på besök. Nu är jag iallafall hemma. Borta där ifrån. Nu ska jag upp, jag måste upp.

Jag stänger dörren bakom mig och springer ner för trappan in i köket. Niall klistrar sig i mitt sinne och jag försöker överrumpla det med maten. Vilket lyckas sådär.

 

~

 

Jag snurrar runt framför spegeln. Den marinblå klänning Lou köpt åt mig är fin, men frustrerat fortsätter jag dra it det tighta tyget och ännu en gång tittar jag mig själv i spegeln.

"You look great." försöker jag övertyga mig själv om innan jag försvinner in i badrummet och drar upp min enkla sminkväska. Jag kladdar på lite mascara och rouge. Sedan öppnar jag smyckeslådan. Jag hittar ett halsband med långkedja och en vit lotusblomma och enkelt silvrigt armband. Jag trycker in örhöngen med blommor, liknande halsbandet, som dessutom matchar till mina vita skor. Som extra detalj plockar jag fram ett litet örhänge med en låtsas diamant som jag trycker fast i andra hålet på ena örat. Sist men inte minst bättrar jag på naglarna, innan jag är klar.

 

Det är fortfrande ljust när Lou parkerar utanför arenan och vi tar oss in. Med backstagepass tar vi oss till våra helt vanliga platser, dock VIP längst fram, men precis som alla andra väntar vi på att konserten ska börja. Killarna har varit i U.S.A hela helgen och Lou tyckte vi kunde överraska dom med att gå på deras konsert väl tillbaka i London igen där vi stannat hela tiden.

 

En halvtimme senare springer killarna upp på scenen till alla fans förtjusning. Dom skriker i högan sky och jag ser hur Lou ler. Dom inleder allt med What Makes You Beatiful och fem stycken strålkastare fixerar sig på var sin medlem.
I det starka ljuset må detaljer var svåra att se, men de märken som löpt över Nialls ansikte var större än detaljer och den kind som varit röd och blåslagen är slät och ren. Det må ha gått tio dagar sedan jag såg honom, men så snabbbt kan väll inte ett blåslaget ansikte läka? Hans yttre har hunnit läka, utan mig som fick fråga hur det känns och det blir nästan jobbigt att sitta där och titta.

Första låten tar sig till sitt slut när det slår mig. Det är klart att allting är översminkat. Men när jag förstår hur den kunnat "läka" så snabbt blir saker och ting inte lättare. Snarare jobbigare, dom döljer sanningen. Vet världens ens om att han blivit misshandlad?

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kap. 11 blev lite längre, jag hoppas ni tyckte om det! Tack, tack TACK! Ni är dom bästa och alla er kommentarer gör mig så galet glad! 7+ för nästa. :)

 

 Tre försiktiga knackningar innan dörren öppnas. Den sjuksköterska som hållit koll på mig sticker in sitt huvud. Jag sitter på sängen med uppdragna knän.
"You got a visitor. Can they come in?" hennes mörka hår är uppsatt i en slarvig knut och hon drar enkelt bort en slinga som trillat ner.

"Who?" frågar jag matt. Egentligen har jag inte lust av någon besökare över huvudtaget, men man kan väll försöka låta intresserad.

"A blonde guy named Niall." svarar hon vänligt och jag tittar på henne. Jag känner över min ömmande käke och de grova blåmärken jag vet finns där.

"Let him in." svarar jag tillslut och ett leende brer på hennes läppar. Dörren stängs och öppnas snart igen. Jag stirrar ner i mitt knä och biter mig själv innan jag tittar upp igen.

 

Jag får trycka ihop mina käkar för att inte munnen ska falla på vid gavel. Min ögon möter en Niall jag aldrig sett förut. I själ och hjärta kanske han är den samma, men över hans ansikte löper smärta, fysisk kontakt som slagit och förstört. Jag stirrar på hans sårade ansikte.

"What?" frågar han försiktigt och jag sväljer. När han rör på munnen blir den en kedjereaktion av rörelser i hela hans ansikte som plötsligt blir så tydliga under de ömmande skinnet. Runt hans högra öga ringar sig en tonande blåtira och längs hela höger sidan av hans ansikte löper en storm av blåmärken, rivmärken och rött, ömt skinn.

Som stum av åsynen lägger jag min egen hand mot mitt eget ansikte. Nialls blick skiftar från försiktighet till oro och snart han sin hand mot sin högra kind. Han hinner knappt snudda vid med fingertopparna innan hans ansikte ger ifrån sig ett uttryck av lätt smärta och han stirrar på sin egen hand som om fingrarna var glödande.

"Do you have a mirror?" frågar han uppgivet och hans stora ögon stirrar in i mina.
 Jag nickar och pekar nästan motvilligt mot den öppna toalett dörren. Niall reser sig upp och tar sig in på toaletten. Försiktigt följer jag efter för att i dörröppningen stå och se på när Niall möter sitt ansikte i spegeln. Förtvivlan, rädsla och något jag inte kan tyda kryper sig upp längs hans ansikte. Tårar börjar rinna och i endast tio sekunder stannar han i mitt rum. Tio sekunder, innan han sårad inifrån och ut lämnar mitt rum och småspringer bort längs korridoren.

Jag ropar efter honom, men han vänder sig inte om och de rum jag suttit isolerad i de senaste dagarna försvinner bakom mig när jag springer efter. Jag har knappt rört på mig sedan slaget över käken fick mig att falla. Mina ben är stela och trötta. Jag är trött. Min hjärna skriker att jag ska vända tillbaka. In i mitt lilla rum. Men mitt hjärta låter mig inte byta riktning.

Runt svängen ser jag Niall. Han sliter och drar i en av dörrarna. Han skriker och han spända knogar dunkas gång på gång mot dörren som skallrar till varje gång.

"Come out chicken!" ryter han. Det är Cassidys dörr och när den precis är påväg att skälva kommer en ur personalen och drar ner honom. Nialls mamma Maura sätter sig ner på huk och fångar upp sin förtvivlade sons fläktande händer. Tårarna öser ner från hans kinder och jag står stumt och tittar på.

"Calm down love." försöker Maura lugnande, men Niall bara skakar på huvudet.

"She did this to me." han pekar på sitt ansikte och samtidigt som en salt tår rinner ner för den.

"I know honey, but.." försöker hon och ännu en gång skakar han på huvudet. Långsamt för han sitt pekfinger ner från ansiktet. Snart stannar det upp vid hans bröstkorg.

"And this." kväljer han när han trycker sin handflata mot sitt hjärta.

"Broken." viskar jag. Men tydligen högre än jag trott för allas blickar riktas mot mig.

Kvinnan tillhörande personalen reser sig upp och närmar sig med långsamma steg.

"London, let's go back to your room." hennes lugna ord skakar jag av mig med en enkel skakning på huvudet.

 

Tillslut lyckas personalen få mig tillbaka till mitt rum. Jag ropar Nialls namn några gånger innan jag släpper efter och låter mig ledas. Ledas in på mitt rum, där jag åter igen sitter ihopkurad på min säng.

I min sorgsna sinnesförvirring reser jag mig plötsligt upp för att rota fram ett papper och en penna. Orden blir kludddiga när jag skriver, för jag använder mitt eget knä som underlag, men det är skönt att få skriva något. Varför vet jag inte, men det är skönt.

 

Det är det enda jag skriver. Sex stycken korta ord och ett frågetecken. Sedan skrynklas pappret ihop och jag slänger upp det på det kala skrivbordet på andra sidan rummet. Jag lutar mig tillbaka i sängen och jag sjunker ner i den mjuka madrassen. Jag sluter ögonen och sjunker längre och längre ner.

 

Nu ligger jag här. Igen. Och i ett annat rum ligger Niall, fast på en mentalavdelning. Förstörd, för att jag la mig i. Hade jag inte tvunget varit där, hade inte Cassidy blivit galen och trott att han var otrogen mot henne.

Jag somnar snart och jag drömmer. Men drömmarna är lika röriga som verkligheten och jag vaknar gång på gång. När jag vaknat för sjunde gången undrar jag hur Niall har det. Om han sover tungt och drömmer vackra drömmar, eller om han tomt stirrar upp i taket för att han inte kan somna.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ursäktar för försenat kapitel, men nu är det ute! Tack för alla kommentarer, ni är BÄST. 6+ för nästa. :)

 Lou märker hur obehaget kryper i mig av alla människor som stirrar och hon sträcker över ett par solglasögon. Det är skönt att få gömma sig bakom dom och passera allas ansikten oskyldigt.

Det är kul att shoppa med Lou. Med solglasögon på slutar folk stirra och jag slappnar av. Vi skrattar och prövar alla möjliga och omöjliga kläder och skor. Två timmar och ett dussin kassar senare tittar Lou plötsligt oroligt på klockan.

"Oh, I nearly forgot the meeting at work." hon tar sig fram till trottoarenskant och börjar vilt vinka efter en taxi.
 Sedan tittar hon på mig.

"Right, you can't stay here." fumlar hon ur sig, "I'll call Niall." hon hinner precis förklara för honom var jag står innan en taxi kör in till sidan. Lou kramar snabbt om mig och förklarar i all hast att hon är tillbaka där hemma om en timme. Jag bara nickar och ler och när taxin kört sin väg står jag rastlöst och väntar på min egen privat taxi, Niall.

 

"Tove!" jag rycker till och vaknar upp ur mina tankar. Niall kommer gående längs gatan med ett brett leende på läpparna. En bred keps och ett par stora solglasögon gömmer hans ansikte men det bländande leendet och den irländska accénten avslöjar honom direkt. Jag ler försiktigt.

"The car is down the street." han pekar mot det håll han nyss kommit från och tillsammans börjar vi gå. Vinden fläktar lätt och blandas ihop med de värmande solstrålarna. Niall går snabbare än mig och jag får länga på stegen  för att inte trilla bak.

"You okay?" frågar han plötsligt, likt han fångat orden ur den tomma luften. Jag tittar lite förvånat upp på honom och han besvarar mig med nästan orolig blick.

"Yes, sure." svarar jag osäkert och Niall skakar lätt på huvudet.

"I just want you to know it wasn't your fault." varje ord är tydligt och jag nickar.

"I know, or I now I do." jag försöker låta säker på mina ord, vilket jag delvis är, "But I confuses me she did it, Em."

Jag rycker lätt på axlarna och vi närmar oss Nialls bil. Som från ingenstans smäller plötsligt en kamerablixt in i ögonen på mig. Bild efter bild knäpps av och Niall sveper in mig i sin jacka. Han river upp bildörren och föser in mig i förarsättet. Bakom stängda dörrar hör jag han ropa något ohörbart till papparazzin som fortsätter smälla av ännu ett antal bilder. När Niall kommer hoppar in i bilen hinner han knappt stänga dörren efter sig innan han vrider om nyckeln och lämnar vägkanten. Papparazzin springer med en bit och tycks ha fått en kompis. Niall tar en grov sväng runt krönet och jag hinner precis se fotograferna försvinnar ur backspegeln innan jag skjuts framåt och slungas in i bilens framdel. Bilen stannar abruppt och jag kvider till. Jag får min hand mot pannan där det rinner blod ur ett lättare sår. I några sekunder blir jag yr och huvudvärk börjar spränga i varje hörn av min skalle. Jag blinkar hårt och tittar upp och ut ur framrutan. Två unga tjejej står mitt på den smala vägen med sammanbitna läppar. Och när jag inser vilka dom är svider det inte bara i pannan, men i hjärtat. Det dunkar i mig och utanför måste det ha börjat blåsa kraftigare för de båda tjejerna blonda hår lyfter från deras axlar och flyger runt deras ansikten. Jag vänder över min blick mot Niall som krampaktigt håller om ratten. Han andas och tungt och stirrar chockartat på de två personer han varit 20 centimeter frpn att köra på.

I bakspegeln skymtar paparrazzi fotografernas gestalter igen och jag gnyr till.

 

Förardörren rycks upp och Cassidy skriker upp i mitt ansikte. Hon slår på mig med sina knutna nävar och skakar om mig. I ögonvrån ser jag hur Tove stirrar tomt in i Ems ögon.

"I knew you would cheat on me!" jag vet inte vad som gör mest ont. Slaget hon ger mig rätt över vänster kind eller orden hon säger. Den grova bromsen fick mig att bita mig själv i läppen och jag känner hur den svullnar upp mot min tunga. Jag biter ihop och sväljer när Cassidy mottar ännu ett slag mot mitt ansikte med sin nu öppna hand. Det svider till och jag gnyr till av smärta.

Plötsligt känner jag hur Tove tar tag om min axel och drar mig mot sig.

"Stop it!" skriker hon, men Cassidy sliter tillbaka mig som om jag vore ett köttstycke och hon rovdjuret. Efter ännu ett slag börjar mitt huvud snurra och jag känner mig ännu mer hjälplös. Jag hör hur bildörren på andra sidan slås igen och snart hör jag Toves röst ännu en gång. Genom min rödgråtna ögon ser jag hur Tove tar ett tag om Cassidys axlar och drar henne bakåt. I några ynka sekunder lämnar Cassidys händer min ömmande kropp för att måtta in ett slag som träffar Tove kindbenet och hon trillar bakåt.Jag skriker till och känner hur min syn börjar svika mig. Allting blir till ett grått moln och det sista jag hör är ljudet av sirenerna från en polisbil.

"Thank you." viskar jag innan allting blir svart.

 

~

 

En dag senare vaknar jag mörbultad upp på ett sjukhus. Bredvid mig reser sig en metallställning och dropp åker från den genomskinliga påsen i min kropp.

"Hi my love." mamma lägger sin hand om min hand och ler försiktigt.

"Where's Tove?" väser jag sluddrigt.

"Who?" mamma tittar förvånat på mig och kramar om min hand.

"London." väser jag och plötsligt slås mammas ansikts uttryck om. Jag tittar oroligt på henne.

"Where is she?" väser jag så starkt jag kan.

"Niall," mamma tittar försiktigt på mig, "She's at the psychologic section. She came with simplier bruces but inside she was more hurt than that." jag biter mig själv i läppen för att inte gråta.

"Where's Cassidy?" frågar jag bittert.

"She's there to." svarar mamma med försiktiga ord.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det var det Nionde kapitlet som bar med sig mera kaos. Vad ska hända nu? 6+ kommentarer för nästa. :)

 "It's my fault." säger hon lågt och allas blickar dras mot henne. Upprörda, ledsna, arga och besvikna blickar. Skakande torkar hon bort några tårar och alla fortsätter stirra på henne.

 När jag vaknar upp spränger starka lampor och ljusa, stela väggar runt om mig. Jag tittar förvirrat runt om mig. Lou lägger försiktigt sin hand över min hand och tittar lugnande på mig.

"Easy, you're fine. We just went here to be sure." jag tittar på det sterila sjukhusrum jag befinner mig i. En sjuksköterska ler mot mig och frågar hur jag mår. Fysiskt, jadå. Psykiskt, nä. Men jag nickar övertygande och hon lämnar rummet i några ynka minuter för att sedan komma tillbaka och berätta att jag kan lämna.

Jag drar på mig alla kläder. Lou klappar mig på ryggen och öppnar dörren. Allting känns och är så konstigt, och jobbigt. Jag hade bara svimmat av syrebrust och inget värre, som tur är. Men det är bara den fysiska delen. Psykiskt är allt ett huller om buller. Jag litade på Em, var till och med överlycklig över hennes närvaro igår. Hade ju inte sett henne på så länge. Min kära vän. Varför? Alla var så arga, upprörda och frustrerade. Arga för något där jag var boven. Jag var inte tjuven som rånade banken, men arbetaren som lämnade över nycklarna och lät det ske.

Jag har killarnas röster en bit bort i den svala sjukhuskorridoren och en rodnad spricker upp i mitt ansikte. Jag sänker ner blicken i golvet och försvinner bakom Lous rygg, där trivs jag bättre.

Lux sitter i Liams knä och sprattlar hej vilt med benen.

"I'm glad you're fine." Nialls vackra, irländska stämma möter mina öron, utan att hans blick möter mina ögon. Rädd för att möte fem par arga ögon håller jag ansiktet riktat mot golvet.

"Were not mad at you London, it's okay. You couldn't know." jag vet att Liam är den snällaste och förlåtande bland killarna. Även om hans ord värmer håller jag blicken nere. För Louis sitter tyst och han var den som var mest arg.

"It's okay, I swear." jag sväljer bort klumpen i halsen när Louis sagt sitt. Han är ärlig och säger sanningen, det vet jag. När jag fått bekräftat att dom inte är arga känns allt bättre, men det är fortfarande konstigt. Pinsamt.

 

 Den pinsamma tystnaden kryper i mig när alla lämnar sjukhuset så undanskymt som möjligt och hoppar in i sina bilar. Louis sitter vid ratten med oss andra inskuffade och Lou, Lux och Tove sitter i den andra. Under tiden vi varit borta har Paul samlat ihop alla våra grejer från de stökiga rummen. Det var inte precis glada hotellägare vi lämnade tillbaka nycklarna till. Jag skulle aldrig ha öppnat dörren. Vad trodde jag egentligen? Att Harry skulle stå utanför med sin snuttefilt och snörvlande säga att 'dad I can't fall asleep'?

Jag fnyser inombords och skakar lätt på huvudet. Så dum jag var, det är mitt fel egentligen.

 

~

 

Tio minuter springer jag in till mitt hus. När jag svänger innan dörren och stänger den bakom mig upptäcker jag de tiotals nyhets tidningar som ligger över hela hallgolvet. Det är olika tidningar, med olika bilder och olika rubriker, men alla har samma tema.

Jag sträcker mig efter en av dom och läser de fetstilade raderna högt för mig själv.

"One Directions ladies night." jag skummar över texten och det klumpar sig i magen.

 

 

På en halvsuddig bild ser man Louis hytta med knytnäven i luften. På en annan bild står Paul med ihopbitet ansikte och visar ut två vilda tjejer. En av tjejerna är Toves vän, Em. På den sista bilden ser man i oskarpa kontraster hur Tove ligger ihoptrillad på golvet.

 

Tidningen sätter skulden på Tove, när hon inget kunde veta. Det är Em dom borde peka ut, eller mig. Det var ju trots allt jag som öppnade dörren.

Jag slänger tidningen i golvet och kliver över högen in i köket. Jag sätter igång kranen och låter det iskalla vattnet rinna över mina händer och jag sköljer mitt ansikte. Jag stöttar upp mig själv mot vasken och låter vattendropparna rinna ner för mina kinder.

Plötsligt vibrerar det i mobilen och jag drar den åt mig. Jag trycker upp smset som trillat in i inkorgen.

 

Jag känner hur min knytnäve spänns utan att träffa något mål. Inget 'hur är det?' eller 'snälla du kan väll förklara?', bara ett tomt, ilsket sms. Jag biter mig själv i läppen och tänker på allt kring henne, Cassidy. Vad jag berättat för Tove, vilket var sanningen om hur jag kände och tänkte. Men tänkte jag rätt?

 

Mitt sms är enkelt och jag menar varje ord. På något sätt känns det skönt att säga ifrån, men i en annan del av mig kryper oro. Jag känner mig kluven.

 

 I inkorgen ligger ett tiotal desperate sms från Em. Sms jag inte ens orkar öppna. Jag är dödstrött, förvirrad och besviken.

Lou har bäddat in mig i en varm filt och kommer med en rykande het kopp te. Jag nickar och hon ler försiktigt innan hon försvinner ut i köket igen. Jag smuttar försiktigt på det varma det teet.

"Lon?" jag bränner mig nästan på tungan när Lou plötsligt står i dörrkarmen igen, "Wanna go shoping or something tomorrow?" hon ler och jag ler tillbaka.

"Sure," svarar jag snällt, "It could be nice."

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 8, tadaaaam! Tack o Tack o Tack för alla fina kommentarer! Vi säger 7+ för nästa. ;)

Jag vaknar och grymtar till. Det är mitt i natten och jag gnuggar mina ögon. Knackningarna som fått mig att vakna fortsätter och jag stirrar en stund på dörren som står där och blir slagen på. Jag förstår mig inte på vem det kan vara vid denna tiden men jag drar undan täcket och slänger slappt benen över kanten. Man vet aldrig vem som står där på andra sidan, men det har hänt förut. Ute på turné och evigt fläktande händer det även att vuxna killar i tjugo årsåldern inte kan somna på natten och behöver någon att reflektera med.

Jag släpar fötterna efter mig och suckar lätt. Jag drar fingrarna genom mitt nattruffsiga hår och vrider om låset. Försiktigt öppnar jag dörren.

"Hi Niall." väser en kvinnlig röst. Men det är varken Lou eller London och jag biter mig själv i läppen när jag inser vem jag nyss öppnat dörren för. Det är Toves kompis och jag blir lite orolig när jag möter hennes ansikte så här mitt i natten. Jag låter handen vila kvar på handtaget och dörrens öppning vara liten.

"Sorry, did I disturb you?" frågar hon när jag fortsätter vara tyst.

"It's in the middle of the night." svarar jag torrt. Hon ler lite nervöst och flackar med blicken.

"Which room is Londons?" skyller hon ifrån sig och jag pekar mot rummen längre ner.
 "Thank you Niall." hon ler brett och drar sig långsamt bortåt. Förvirrad och dödstrött hinner jag precis dra igen dörren bakom mig när jag hör ett högt skrik.

Ett skrik som ekat i mina öron miljontals gånger de senaste två åren. Sekunden efter det rycks dörren upp och de lås jag jag precis varit påväg att vrida om glider ur min hand och dörren trillar ut på vid gavel. Fem skrikande tjejer stormar emot mig och hjärtat börja panikartat slå i bröstet. De unga tjejerna gastkramar mig och sliter i mina kläder. Deras skrik svider i mina öron och bortom den vid öppna dörren till mitt lilla hotellrum hör jag hur kaos bryter ut. Jag hör hur en dörr slås upp och snart ekar Louis röst i gångarna. Han starka stämma överröstar alla ljud för en kort stund. I varande stavelse hör jag hur han kokar men snart överröstar skriken igen och kaoset bryter ut igen och tycks växa. Desperat försöker jag kravla mig ur de skrikande tjejernas klängande armar. Aldrig någonsin har det varit så obehagligt att blir kramad. Aldrig någon gång förut. Någon av de unga tjejerna luktar svagt av alkohol och jag fortsätter kränga som en stressad fågel fast i en bur med galler. Snart börjar en av tjejerna slita upp min resväska. Hon rycker mina kläder åt sig och trycker dom mot bröstkorgen. Hon tjuter till när hon hittar mina ihopvikta kalsonger och viftar med dom framför näsan på sig själv.

"Hey!" ryter jag utan verkan. De tjejer som fortfarande står och klänger runt mig skrattar förtjust och jag känner hur någon tar tag i mitt hår.  Utanför blandar sig isande skrik från upphetsade unga tjejer med de ursinniga stämmorna från våra livvakter och hotellets vakande personal. Allt är huller om buller. Paniken slår i kroppen och stöter till en som elektriska vågor. Jag försöker ta mig ut ur rummet och får tag om karmen. Jag drar mig mot den men tjejerna fortfarande hängande runt mina höfter. Trots paniken och intrånget vill jag inte skada dom, av flera skäl.

 

"Paul!" skriker jag när jag står halvvägs ut ur rummet och det kaos jag bara hört öppnat sig för mina ögon. Andra hotellgäster har öppnat upp sina dörrar. Någon skäller ut en stackars arbetare och någon står och kramar om sin vilt gråtande dotter. Drygt trettio tjejer yrar runt och skriker i högan sky. Lampor har tänts upp och vakter försöker dra två tjejer ur sina grepp där dom krampaktikt håller om Zayn som samanbitet försöker kränga sig ur. En av tjejerna tar tag om hans hår och lägger sina händer om hans ansikte. Jag ser hur hela Zayn andas tunga andetag och hans spända arm börjar skaka av frustration. Jag vet hur jobbigt han tycker det är med personligt intrång och hur han som den gentleman han är varje gång biter ihop. Nu är det mitt i natten, kaos och trettio okontrollerad tjejer och hela Zayns kroppspråk och tomma ögon skriker av panik. Ändå håller han sig i skinnet. Trots att hans hjärtat baknar honom upp i halsen håller han sina nävar intill kroppen.

"Be strong Zayn!" tjuter jag över ljudet. En halv sekund tittar han panikslaget på mig och en tår rinner ner för hans kind. Jag biter ihop och trycker mig framåt. Ännu en tjej har anlänt till den klängande klungan runt mig.

 

Ljudnivån är skrämmande hög och det värker i öronen, ändå hör jag mina egna andetag. Dom är tunga och stressade och trots jag bara tagit mig tre meter känns det som om jag sprungit ett helt maratonlopp.

Allting är ett trassel som inte tycks redas ut när ljudet av blåsirener fyller på och höjer decibell nivån ännu ett snepp. Fyra välbyggda poliser stormar in genom de vida portarna. Plötsligt tycks tjejerna få i sig en gnutta respekt och snart börjar dom motvilligt tömas ur hotellet. Skrikande och svärande dras dom ifrån våra utslitna kroppar. En yngre polisman med borstigt hår tar ifrån mig mina oinbjudna gäster och när jag plötsligt står själv känner jag hur kroppen värker. Huvud spränger och jag sjunker utmattad ner på golvet. Louis står och skakar ilsket om det bastanta räcket när de sista tjejerna utrymt. Han sliter sig själv i håret och fräser något ohörbart.

"Damn it!" ryter han rätt ur i luften. Harry sitter nersjunken bredvid Zayn en bit ifrån och han dunkar näven i marken. Zayn har lagt sitt ansikte i sina händer och hela hans kropp skakar av de tunga andetagen. Harry lägger en lugnande hand på hans rygg. Liam vankar fram och tillbaka och drar frustrerat händerna genom sitt kortklippta hår. Poliserna som anlänt står och skriver och pratar med både Paul och Lou.

"How the hell could this happen?" tjuter Harry.

Jag dunkar huvudet i väggen bakom mig och sluter ögonen. Trots att skriken är borta ekar dom fortfrande i mina blödande öron. Plötsligt bryts ljudet av fördärvade tårar igenom och jag tittar upp.

 

Längst bort i gången står Tove. Med redan rödgråtna ögonen rinner hennes tårar ner för hennes kinder. Hon skakar och biter sig själv i läppen. En liten bloddroppe bildas och hon sluter ögonen innan hon öppnar munnen.

"It's my fault." säger hon lågt och allas blickar dras mot henne. Upprörda, ledsna, arga och besvikna blickar. Skakande torkar hon bort några tårar och alla fortsätter stirra på henne.

"It's my fault," upprepar hon, "It's my freaking fault!" hennes röst brister och hon faller ihop på marken. Trots all energi och styrka ställts på noll flyger jag upp från golvet och springer fram till henne.

Hjärtat dunkar i mig, allt är i en enda röra.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack för alla fina kommentarer! Ska vi säga 6+ för nästa? :)

Vad tyckte ni förresten om kapitlet? Väntade ni något sådant? Tyckte faktiskt själv att detta kapitlet var jättekul och skriva, haha. :)

 

 Jag drar upp armarna och knäpper händerna bakom nacken. Jag börjar gå runt igen och tittar då och då upp på Tove som tyst tittar på.

"I don't get it." säger hon plötsligt och jag stannar upp. Jag tittar frågande och ser hur hon tar ett andetag som för att samla orden.

"Why you keep on with her? Everything she does to you, and you barely even dare to ask her to stop." hon låter nästan upprörd där hon står. Jag tar ett djupt andetag och sätter mig ner på sängkanten. Försiktigt sätter hon sig ner bredvid med marginal till mig.

"It's tricky." jag biter mig själv i läppen, "Everyone, my family, the lads, even fans have been waiting so long for me to find that darling of mine, someone to call my princess. When Cassidy and I started to date and soner became a couple everyone were head over heels happy for me. My mum couldn't stop smiling when she first meet us together, and she still can't. She talks so much of taking Cassidy to Mullingar again, letting her stay over. Show her Ireland. And I were happy to, head over heels inlove, until the reality set in. Cassidy changed infront of me, but stayed the same infront of everyone else. And this is were I am now." jag ser hur Tove lyssnar och jag tittar uppgivet på henne.

"But why don't you tell her good bye?" hennes lösa hår har trillat över hennes axlar när hon lutat sig framåt.
 Jag biter mig själv i läppen.

"How can I?" jag sväljer, "It was hard for me to admit for myself that my princess weren't found. That I was treated. How do I tell the world that I left my princess, cause she weren't what I thought, how?" jag lägger ansiktet i mina händer och suckar tungt. I tystnad väntar jag på svar.

"Niall, what am I suppose to do?" frågor hon plötsligt och för en stund bryts tystnaden. Jag tittar upp.

"Help me solve this." jag ser hur hon tänker och jag vill veta vilka tankar som snurrar runt där inne.

"But I can't, you're the only one who can." hon lutar på huvudet och ser funderande på mig.

"Just tell I'm not stupid for doing it this way."

"I don't know if I think you're stupid, but I promise I keep your secret. And I promise I will let you take your time to realize." hon tittar vänt på mig och nickar lätt.

"Go cheer youself up! Good night Niall." säger hon sedan och ett leende brer ut sig över hennes läpper, hennes värme slår emot mig och jag måste le jag med.

"Good night." jag tar en enkel konstpaus, "Tove." jag låter hennes namn ringa i luften en stund innan jag reser mig upp och lämnar Tove bakom mig med en vinkning.

 

 Jag kryper först i pyamasen och efter det ner under täcket. Jag släcker den lilla prydliga lampan vid nattduksbordet och sluter ögonen. Niall förbryllar mig på något sätt, och det är skönt. Han får mig på andra tankar och jag har inte känt ångest på över en vecka.

Jag rullar över till sidan, tankarna fortsätter rulla. Plötsligt har jag bara lovat, lovat en kille jag känt i någon ynka vecka att han kan lite på mig. Det kan han, det vet jag. Men hur vet han?

 

~

 

Lux sitter i mitt knä och ritar en grovt improviserad teckning åt mig. Jag ler och ruffsar till hennes hår innan jag kollar på klockan, igen. Visst är det inget fel med att lyssna till sin lillakusins prat och ivrigt ritande, ändå sackar tiden. Niall och killarna står på scen och charmar tusentals lyckligt lottade fans, fans som skulle kunna göra vad som helst för att sitta där jag sitter just nu. Ändå hade jag gärna bytt plats med flera av dom. Killarna, Lou och lilla Lux är underbara, men jag har skakats om så mycket och länge. Mitt förflutna liv trycker i mitt sinne även om det lagt sig bakom mig. Och så kanske det alltid kommer vara, även om jag ber för motsatsen. Att det försvinner, snarast möjligast.

Lou kommer gåendes med en stor latte.

"Zayn shot the spotlight at Perrie, how sweet." ler hon samtidigt som hon sjunker ner i soffan. Jag ler tillbaka.

"Are the rest of the girlfriends there?" frågar jag nyfiket, Men egentligen bryr jag mig bara om Cassidys närvaro.

"Yes." Lou tar en klunk av den heta drycken och berömmer sin dotters teckning. Jag nickar för mig själv och undrar vad Niall tänker där på scenen.

Tiden fortsätter ticka i sin långsamma takt och det känns som konserten pågått i evigheter när Lou plötsligt tittar upp från sin tidning med ett leende, "Now they're coming."

Jag hör stegen komma närmare och det gör även Lux. Hon flyger upp ur mitt knä och springer upp i Louis armar.

"Good one today, ha?" frågar Lou och alla fem nickar.

"Great one." ler Zayn och Harry puttar till honom.

"We acctually found someone." säger Liam när en blond gestalt hoppar ut ur skuggorna. Hon viftar med armarna och ser ut som om hon ska sprängas i luften när som helst av överladdning. Mitt hjärtat stannar till. Innan ett leende brer sig på mina läppar och jag hiver upp mig själv ur den bekväma soffan.

"You fool, it's been long Ems." jag kramar om min kära vän. Det var längesedan jag såg henne sist och det känns minst sagt konstigt att ha henne här. Men jag är glad. Förvirrad, men glad. Till och med gladare än jag trott. Trots att jag och Em varit nära vänner otroligt länge och våra härliga minnen många var hon den skygga i flocken när mitt liv kastades omkull.

 

"Calm down." skrattar jag medan jag öppnar upp dörren till mitt hotellrum. Em stormar in i det och så fort jag stängt dörren bakom mig skriker hon i högan sky. Jag skrattar åt min vän som kastad sig i sängen och sprattlar runt med benen som en fisk på torra land.

"Seriously," upprepar jag mig när hon gastar ännu en gång, "We kind of have neighbours." jag sjunker ner på sängen och Em hasar upp sig själv till sittande bredvid mig.

"Finished with your fangirling?" frågar jag tetandes och Em puttar till mig.

"Probably not, but I can take a break." svarar hon med ett följande skratt. Hennes skrik är öronbedövande, men jag gynnar henne ändå allt hon fått idag. Att One Direction står högst upp på hennes önskelista vet alla om och lika väl har hon alltid vetat att jag är släkt med självaste Lou Teasdale. Ibland kunde hon prata sönder mig om det att jag nästan börjat undra om hon var min vän för min personlighet eller mina släktingar. Men hon är grym, bara lite feg när det kommer till sticket. Vilket jag fått smaka på när mitt liv snodde runt sin egen axel och tappade balansen.

Men nu är hon här, sprallig, hög på känslor och inte feg överhuvudtaget.

"My, I haven't laughed like this for so long." erkänner jag och Em tittar på mig.

"Acctually, me neither. I've missed you friend." ler hon innan jag får en mycket vänlig kram. Någon timme senare har hon åkt hem till sitt hotell och sin familj som gett en hel dag av sin semester att skjussa sin dotter. Em har som den hederliga vän och Directioner hon är lovat på hedersord att inte säga något om var killarna bor, nu när hon till och med vet rum numren. 'I won't spoil anything!' ropade hon innan hon gick och jag litar på henne. Läggdags. Jag kryper trött ner i min bekväma säng och somnar snabbt.

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Wow, ni är bäst! Sju kommentarer, ni är GRYMMA! Tack.

Ursäktar så mycket för lite rörigt kapitel, nästa blir mkt bättre... Ska vi säga 6+ kommentarer ändå? :)

 Hotellet är stort och maffigt. Stilrent, klassiskt och allting ser ut att vara svindyrt. Jag drar väskorna efter mig när jag går längs gången och söker efter rätt dörr. Mitt är längst bort och jag öppnar lätt upp det. Så smidigt som möjligt stuvar jag in min väskor och låser bakom mig. Min mun faller på vid gavel när det ljusa rummet öppnar sig framför mig. Jag släpper allt ifrån mig och börjar granska det rum jag ska sova i de två kommande nätterna.

"Not bad, not bad at all." säger jag till mig själv.

Vid den bortre väggen löper en bred sängen och någon meter från fotänden är en stor platt TV fäst i väggen. Rummet är möblerat och dekorerat i mjuka pastellfärger. Jag trippar över till andra väggen och drar isär det glansiga gardinerna för att stirra ut mot en vacker vy med ståtliga byggnader. Vid kanten löper ett tunt streck av ett glittrande hav och solen tycks nyss bestämt sig för att det är dags att gå ner. De sena strålarna reflekteras i de massiva fönsterrutorna på alla stolta byggnader och får hela staden att glittra.

"London." viskar jag med ett brett leende på läpparna. Jag låter gardinerna vara dragna åt sidan när jag dansar över till badrummet. Det är stort och ljust. Jag sköljer av mig i det breda handfatet och och torkar av mig på en av dom vinröda handdukarna som bryter det lätta ljuset. Ett stort bubbel badkar står mitt emot mig och jag skrattar till innan jag yrar ut ur badrummet igen. Jag snurrar runt och kastar mig i den breda sängen. Kvickt sparkar jag av mig skorna och jag lägger mig till rätta. Jag hinner precis sluta ögonen innan någon knackar på dörren. Jag slänger benen över sängen och tassar fram till dörren. Jag låser upp och öppnar den på glänt.

"You ready?" Lou står på andra sidan. Jag slår mig själv för pannan.

"I forgot, sorry. Give me ten minutes. I'm coming to the restaurant." svarar jag.

"It's okay. Cassidy won't arrive in fifteen, so." Lou ler ömt.

"So Cassidy is coming?" frågar jag bittert.

"Yes, the boys decided to invite their girls. See you there." Lou går sin väg och jag stänger igen dörren. Jag hinner inte störa mig så mycket över att Cassidy kommer utan stormar in i badrummet för en snabb dusch. Kvickt efter öser jag fram till mina väskor och river ut deras innehåll. Snart hittar jag ett par ljusa jeans med låg midja och till dom ett vitt linne och en marinblå blus. Jag snurrar runt framför den långa badrumsspegeln. Dom röda naglarna är en skarp kontrast men det är inte så mycket att göra åt det. Jag drar med fingrarna genom mitt hår och slänger på luggen. Jag ler framför spegeln och tittar på min egen spegelbild. Jag slänger en blick på klockan och två sekunder senare är jag ute ur rummet.

 

Hotellets restaurang är stor och ganska välbefolkad. Vi har fått ett större, undanskymt bord och jag kollar lite rastlöst på menyn. Danielle, Eleanor och Perrie har nyss anlänt sida vid sida och sitter nu bredvid deras pojkvänner som stolt lagt armarna om sina flickvänner. Jag skruvar på mig och är nästan lite tacksam över att Cassidy inte kunde komma förän lite efter.

Lou kittlar Lux i sidan till den lilla flickans förtjusning och hon skrattar högt. Jag ler och tittar på när Lux med viftande armar ber sin mamma att fortsätta. Men snart byter min blick riktning när någon närmar sig vårat bord. Jag farar att det ska vara Cassidy men istället tittar jag upp i ett par gråblå ögon och Tove sjunker ner i den lediga stolen bredvid Lux som glatt kramar om sin nyanlända kusin. Det är svårt att tro att dom är släkt över huvudtaget. Lux med sitt yviga, blonda hår och sin överskottsenergi. Tove med sitt långa, raka bruna hår och sin blyga person. Hon ler försiktigt och jag undrar om den framåt person jag pratat med i hissen kommer smyga fram under middagen. Hur som helst är hon vacker där hon sitter och jag ler inombords över att hon äter med oss.

"Here I am!" men så bryts jag av i mitt tänkande och tvingas klistra på ett leende. Cassidy kommer stormande mot oss och sjunker snart ner på stolen bredvid mig. Hon ger mig en lätt puss på läpparna.

"Sorry, I hurried the best I could." säger hon oskyldigt medan hon hänger av jackan på sin stol.
Alla ler mot henne och jag plockar upp menyn och håller upp den för att fråga om vi snart ska beställa.

 

Det är skönt att få komma tillbaka till rummet igen och ensam kunna fundera över den onaturliga middag jag nyss ätit. Niall hade suttit där hela tiden, mitt emot, med ett låtsas leende på läpparna. Jag kan fortfarande inte förstå att han håller sig kvar. Det är så uppenbart att hon gör honom olycklig, ändå håller han sig fast som det viktigaste var att hon var bredvid honom. Och inte tycks veta, ingen förutom jag.

Jag drar blusen över huvudet och viker lite slarvigt ihop den innan den hamnar i sin väska igen. Det knackar på dörren och jag suckar lätt. När jag tar mig fram till den försöker jag på båsta sätt forma att jag visst klarar mig själv och snart öppnar jag upp dörren. Men inte för att möta Lou som jag trott, utan en försiktigt leende Niall.

"Hi, sorry if I disrupted you." jag ler och en knallande rodnad smäller upp på mina kinder när jag inser att jag bara står i jeans och linne.

"Can I come in?" trots mina knallröda kinder tittar Niall bara oskyldigt på mig som om ingenting.

"Mhm." får jag ur mig, "One second." jag springer min väg och river upp blusen igen innan jag kommer tillbaka och öppnar upp dörren. Niall kliver ostört in och kollar runt om sig.

"These rooms are really cool." ler han med en nickning. Jag står nervöst och tittar på och pillar på en av blusens knappar. Jag är så uppe i det faktum att Niall velat komma över att jag inte märker att knappen är påväg av. Snart trillar den ner till marken med ett lätt klickljud som Niall snappar upp. Han böjer sig ner för att plocka upp den. Den blonda luggen faller ner i hans ansikte och hans armmuskler rör sig under de uppdragna skjortärmarna.

"I think you dropped this." han sträcker fram den marinblå lilla knappen av plast och jag tar emot den. Han ler så att hela jag blir varm och för en kort sekund önskar jag att han aldrig ska vända sig om, utan stå där mitt emot mig med en dryg meters avstånd och le.

"I don't know what to do." säger han plötsligt. Han snurrar runt och börjar går runt i rummet.

"About what?" svarar jag försiktigt. Niall stannar upp.

"Cassidy." han ger ifrån sig en uppgiven suckning, "You're tho only one I can talk to, how sick it might sound."

Den blonda irländaren tittar sökande på mig med sina gröna ögon. Jag tar ett djupt andetag och försöker förstå om det är bra eller dåligt, att jag är den enda.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Wow, ni är verkligen bäst! Era kommentarer är så fina och vad glad jag blev att så många av er gärna reklamerade min ff! Det betyder massor. Ska vi säga 5+ kommentarer för nästa? :)

 

 Jag drar upp knäna och knyter armarna om dom.

"Well, since I was little I always dream't about the big city London. Living at the edge of england, knowing that miles away there's this metropole city where you could swim in experiences, it was stuck on my mind. When I was just a few years old I decided that instead of having big dreams, you can dream about something big. In my case London. And as the vast city always were on my mind and my favorite subject, my friends started to call me London instead, as I always listened to it." jag ler försiktigt.

"That's cool." svarar Niall ärligt, "So what's your real name?"

"Tove." säger jag försiktigt och jag biter mig själv i läppen.

"That's not brittish." konstaterar han och jag skakar lätt på huvudet.

"Swedish. My dad.." jag kramar om mina knän för att inte röras av tanken på min familj, "...he used to work there. And the time he spent there got him a great friend, named Tove." jag ryker osyldigt på axlarna.

"I like it." Nialls irländska ord går rakt in i hjärtat och en rodnad snuddar mina kinder. Men jag rycks ur min irländska koma när Nialls mobil börjar ringa i gälla toner. Kvickt hivar han upp den ur fickan innan han trycker den mot örat.

"Hello sweetheart." svarar han ömt. Jag förstår direkt att det är Cassidy och undrar om han redan glömt det som skett eller om han redan förlåtit henne.

Niall blir tyst en stund och jag kan med näppe höra ljudet av att någon fräser på andra sidan.

"I'm stuck in an elevator." Nialls snälla ord går igenom luren men jag kan se hur han biter ihop. Det fortsätter brusa på andra sidan.

"I'm sorry, I can't help it." försvarar Niall sig själv och jag ser hur han inuti krymper något.

"Please forgive me. I will take you to a resturant or something when I am out of here." försiktigt och förlåtande försöker han peta bort en skuld från sig själv han inte ens är skyldig till.

"I love you." en ensam tår rinner ner för Nialls kind och han torkar snabbt bort den innan han trycker tillbaka mobilen i fickan. Vi tittar på varandra och jag försöker visa honom att jag förstår.

Allt blir tyst och pinsamt. Några minuter hinner passera när det börja rycka i hissen och den rör sig neråt igen. När dörrarna öppnas igen står en man med snickarbyxor i öppningen och välkomnar oss ut med ett irriterande flin. Utan några utbytta ord går jag och Niall åt var sitt håll.

"Tove?" Niall vänder sig om, "Don't tell anyone, please." jag bara nickar och han vänder sig om igen och går sin väg. Jag vet inte vad jag ska reagera mest på. Att han kallat mig efter mitt riktiga namn, eller att han klistrat tillbaka en hemlighet på mig. Utan att ens ha hunnit lova något skulle jag aldrig sprida det vidare. Trots att det irriterar mig. På bara någon vecka har Niall gett mest intryck. Att denna snälla själ håller sig kvar förvirrar mig. Det förvirrar mig att han inte ens säger till.

 

 Att gå runt på stan vid Cassidys sida har alltid känts bra förut. Jag har alltid känt mig som den stoltaste i världen. Så lycklig. Jag försökte blunda. Leva kvar i den verklighet jag trott mig själv hitta. Men Tove, London har spärrat upp mina ögon. Jag försöker blunda igen, men inombords suckar jag.

"Niall." Cassidy puttar till mig i sidan, "Please, can't you buy my that neckless?" hon pekar på ett silvrigt halsband i skyltfönstret och tittar upp på mig med valpögon. Jag sväljer.

"Okay." svarar jag likgiltigt. Det enda Cassidy hör är mitt godkännande och hon stormar in i den lilla smyckesbutiken. Jag tar ett djupt andetag och biter mig själv i läppen innan jag följer efter in.

Butiken är sval och den unga kassörskan ler alldeles för brett när hon ser vem som kliver in i butiken. Vanligtvis brukar det oroa mig att Cassidy ska känna sig bortputtad, men inte nu. Hon har plockat halsbandet åt sig och står och speglar sig själv i en spegel med det glittrande smycket runt halsen.

"It's like it was made for me!" tjuter hon och ler falskt. Cassidy snurrar bort från spegeln och mot disken. Hon knäpper av sig smycket och lägger det framför kassörskan som redan plockat fram en liten ask.

"And that's thousand puonds." den unga kvinnan bakom disken ler försiktigt och lägger ner asken i en liten påse innan hon räcker över den till Cassidy.

"Really?" får jag ur mig och kassörskan nickar.

"Niall." Cassidy viftar uppmanande med händerna och jag hinner knappt plocka plånboken ur fickan innan den tas ifrån mig och Cassidy lägger fram några sedlar på disken.

Kassörskan tar emot pengarna och slår in betalning på kassaapparaten. Det plingar till och ett glansigt kivtto printas ut. Cassidy påstår att det inte behövs och tackar så mycket innan hon före mig lämnar butiken igen.

"Cassidy?" fårgar jag försiktigt, "Are you sure you can't pay just a piece for the neckless? I mean I have already given you my creditcard to use for a whole week."

"Niall, c'mon! You got so much more money than me, a simple neckless is nothing!" visst har delvis rätt. Ett dyrare halsband är inte hela världen och jag skulle köpa vad som helst för den jag älskar. Men lika blind jag varit för Cassidys sanna sidor tycks hon vara blind för pengars värde och vad jag tycker.

"Atleast say thank you." sväljer jag.

"Thank you Niall." orden trillar lätt och meningslöst ur hennes mun, "Dinner! I'm starving."

Lydigt följer jag efter när Cassidy väljer restaurang. Maten är åtminstonde god, tillskillnad från mitt sällskap.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tadaaaa! Fjärde kapitlet, tycks so far? Tack för alla fina kommentarer, 3+ för nästa. :)

 

Det skulle betyda jättemycket om du spred min fanfic blogg, eller kanske har ett tips för fler läsare?

 Tre dagar har passerat sedan hon kom, London. På något sätt har man börjat vänja sig, samtidigt som de små paketens texter sitter som inprintade i hjärnan och allting känns nytt och spänt. Det är skruvat.

Jag skickar iväg ett meddelande till Cassidy att jag kommer om tio minuter och ler för mig själv när jag möter hennes leende som strålar från bakgrunden på min mobil.

Det tar två minuter att dra på vårjackan, hitta bilnycklarna och noggrant låsa om mig innan jag kan hoppas in i bilen och kära iväg.

Jag sätter på radion och sänker ner ljudet till lagom nivå. Cassidy bor bara tio minuter bort och jag fingrar på ratten när jag saktas upp vid ett trafikljus. Hon har lovat mig att följa med på inspelningarna idag. Vi har haft mycket att göra och jag saknar henne.

Det förånar mig inte att mitt hjärta börjar slå lite snabbare när Cassidy kommer springande över gången till sitt hus. Hennes ljusa blus och uppknäppta jeansjacka fladdrar i vinden när hon på de höga klackarna tar sig över den korta sträckan till bilen. Hon öppnar upp bildörren och hoppar in. Jag lutar mig över till hennes sida och kysser hennes läppar. Jag stryker med handen över hennes rosiga kinder och ler brett.

"I've missed you so much." säger jag lågt innan jag kysser henne lätt på kinden och lutar mig tillbaka till min sida av bilen.

"I've missed you to." säger hon vänt när hon drar på sig bältet. Jag trycker ner gaspedalen och styr ut på vägen igen. Vi passerar höga byggnader och intryckta små butiker. Cassidy tittar ut genom fönsterrutan och det blir tyst. I bakgrunden hörs musik från radion.

"Niall?" från ingenstans vänder hon sig in mot mig.

"Yes, love." svarar jag mjukt och jag slänger en blick på henne innan jag måste koncentrera mig på vägen igen.

"I know this sounds wierd, but I can I have some money from you to spend with my girls when you are in L.A?" jag slänger en till blick mot henne och tittar sedan oskyldigt på vägen igen.

"Ofcourse. We will be gone for over a week and I want you to have fun, ofcourse." ler jag, "Everything for you, my princess."

"Thank you Niall!" Cassidy gastkramar om min arm och lutar sitt huvud mot min axel en stund. Jag ger henne en lätt puss på hjässan och hon skrattar till.

"I'm so glad I have you." viskar jag.

Vägen till studion känns så mycket kortare. Så mycket roligare och det är med stolthet jag öppnar upp dörren till det rum där alla andra redan anlänt med Cassidys hand i min.

 

 Jag sitter nersjunken i samma soffa som dom senaste dagarna. Det är skönt att sitta ensam. Ventilera utan någon annan med vetskapen att om jag känner mig ensam är det bara att tio enkla steg och öppna dörren till studion.

 

~

 

Jag drar på mig skorna och jackan. Lou har börjat släppa på tyglarna och låter mig gå en runda på stan ensam. Killarna från One Direction är i Los Angeles hela veckan och Lou har fått ledigt hela veckan.

Lux vinkar efter mig när jag tar mig ner för trappan och ut på gatan. Det är fint väder och jag svänger till höger in mot torget. Jag sveper över alla butiker med blicken och svänger snart in i en av dom.

Tio minuter senare kommer jag ut med två kassar. Några sedlar fattigare men ett par jeans och två toppar rikare. Med påsarna i handen köper jag en Chai Latté på starbucks. Jag placerar mig själv på en bänk utanför och tittar på alla som passerar. Jag dricker en klunk och fryser fast när en blondtjej med några vänner snubblar fram på andra sidan vägen. Cassidys hetsiga skratt hörs hela vägen. Hennes steg är fumliga och klumpiga precis som hennes vänners vars armar är belamrade med stora kassar. Jag tyder den stora loggan från Louis Vouitton på en av dom. Plötsligt stannar dom upp vid en Hollister butik och Cassidy börjar vifta med ett glittrande kreditkort i luften.

"Let's spend some more money girls, don't be afraid to waist!" tjuter hon innan alla trillar in i butiken. Jag biter mig hårt i läppen och håller på att bränna mig på tungan av den heta drycken när jag börjar klunka i mig. Det klumpar sig i magen och jag mår dåligt av att titta på. Det är uppanbart att genomsnälla Niall gett Cassidy hans kreditkort när dom är borta. Hans prinsessa. Snart stormar gänget ut igen och hjärtat stoppar i mig. Cassidy kastar sig i famnen på en kille som står utanför. Hans mörka hår trillar i ansiktet när han kysser henne.

Jag sväljer och vill storma över till andra sidan, men håller mig tillbaka. Något säger mig att jag borde låta bli och när jag kikar på klockan inser jag att jag gör bäst i att ta mig hem innan Lou blir tokig av oro. Hem?

 

Jag ser hur Niall får bita sig i läppen för att inte bryta ihop i antingen tårar eller ilska när tar tillbaka sitt nästan tömda kreditkort. Cassidy smörar på om hur ledsen hon är. Hon flingrar oskyldigt med ögonen och skyller ifrån sig på sina vänner, att dom tagit kortet ifrån henne när dom varit fulla. Niall står tyst. Jag upptäcker mig själv göra det jag önskar han gjorde för jag står och skakar på huvudet med ihopsatta läppar och sylvass blick.

"It's okay." de små orden sipprar plötsligt ur hans mun och min fäller på vid gavel. Cassidy kastar sig om honom. Det kryper i mig när Cassidy ger honom en puss på kinden för att sedan yra ut ur byggnaden.

När han sedan upptäcker mig försöker jag verka som om jag nyss kommit och trettio sekunder senare står vi i samma hiss ner till nedersta våningen. Vi står upptryckta vid varsin vägg och gör inte rättvisa till den rymliga hissen.

"Well done today." säger jag och jag är nästan förvånad över mig själv. Jag är inte den som börjar prata och särskilt inte nu.

"Thank you." Niall tycks lika förvånad som jag, men han svarar snällt. Jag ser på honom hur han fortfarande går igenom händelsen med Cassidy i huvudet.

"Was it good in L.A?" fortsätter jag, till min fortsatta förvåning.

"Yes, but it's better in London." svarar han snällt och jag fnissar till.

"No, I didn't meant it that way!" ett leende spricker upp på Nialls ansikte, "Sorry."

Jag är precis påväg att säga att det är lugnt när hissen kränger till och stannar. Jag tittar förvånat runt omkring mig och Niall börjar trycka på knapparna. Hissen fortsätter stå blickstilla och Niall ringer efter hjälp på en av de runda knapparna.

"They'll be here in thirty." säger han lågt innan han sjunkar ner vid motsatt hörn från mig. Han suckar och drar fingrarna genom håret.

"Were you about to say something?" jag andas lättad ut av att få slippa bryta tystnaden ännu en gång och jag nickar.

"I was about to say it's okay, London is just my nickname by the way."

"Really?" Niall tittar upp på mig, "How come?" han ler, vilket får mig att le också. Han tycks för tillfället ha glömt bort Cassidy. Om det är jag eller den krängande hissen vet jag inte, men jag nöjer mig med att han är på bra humör.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 "Isn't kind of nervous?" frågar jag i den tysta luften. Snart kliver dom in genom dörren och vi ska få hälsa på Lous systerdotter som ska bo hos henne framöver. Det hade inte varit så komplicerat, ingen stor deal om denna systerdotter varit en helt vanlig tjej. Jag antar att hon varit det förut, men omständigheterna som fick henne att komma hit överhuvudtaget har slitit djupa rispor i henne och Lou har varit noggrann med att förklara hennes känslouppbrott och svallvågar av minnen som ibland sköljde över henne. Det märktes på hennes beskrivningar hur mycket hon brydde sig om henne och hur hon samtidigt var orolig för att något skulle hända.

Samtidigt som Lous ord om 'och nu är hon trots allt mycket bättre' kommer upp mitt huvud öppnas dörren och den första att visa sin fulla gestalt är Lux som med vingliga steg kastar sig upp i Louis famn.

Efter henne kommer Lou med ett lugnt leende på läpparna. Bakom henne uppenbarar sig en gestalt som försiktigt stänger dörren bakom sig för att sedan ställa sig i skymmning bakom Lous ryggtavla.

"So, this is T..." Lous vana röst bryts av när en viskning hörs från gestalten bakom ryggen. Lou tar ett kliv åt sidan och lägger en trygg hand på flickans rygg.

"London." Lou ler ömt mot oss. Den unga tjej som står bredvid henne är ganska kort. Det bruna håret räcker ner till axlarna och på den sida det dragits bakom örat syns två diskreta örhängen fästa i örat. De blåa ögonen skiftar lite i fårg och det ena är nästan gröntonat. Smä fräknar prickar sig över vår skinnet runt näsan. Hon har skjutit ner blicken i golvet.

"I'm Niall." presenterar jag mig själv utan att sträcka fram någon hand. Londons blick lyfter upp från marken samtidigt som hon tar ett kliv bakom Lou igen.

Resten av killarna presenterar sig, hon nickar försynt på huvudet och när Lou hänvisar henne till soffan ute i korridoren andas vi alla ut. Ingen av oss vill göra fel. Ingen av oss vill bryta upp henne. Även om det lilla jag sett av henne bara tyckts vara en helt vanlig, söt, blyg tjej vet jag att känslor och minnen rullar inuti henne och att hon inte mår bra.

När Lou kommer tillbaka igen ser man hur hon börjat slappna av mer och mer och hon snurrar ut med en av stolarna vid de stora speglarna så Liam kan placera sig i den.

"I hope it wont disturb you having her around for a time, she is independent and so on and I will make sure she's not in your ways." Lou tittar upp på oss.

"It's okay, Lou." övertygar Liam och vi andra nickar.

"I don't want her to be a burden for you guys."

"She won't." fyller jag i och Lou ger ifrån sig en lättad suck när hon inser att vi inte alls är stressade över Londons närvaro.

 

Efter att mobilen surrat i min ficka en lång stund och det visat sig vara mamma skickar Lou ut mig så att jag kan kolla vad som står till.

Jag känner för säkerhetsskull mot fickan efter telefonen när jag tar mig fram längs gången. Jag passerar den lilla soffgruppen där det runda träbordet med alla utslängda tidningar står. Sofforna står tomma men jag tänker inte så mycket över det utan trycker på hissknappen. I väntan hivar jag mobilen ur fickan. Jag ringer upp mamma och trycker telefonen mot örat. Hissen hinner upp och när knappt börjat öppna sig klämmer jag mig in och krockar med någon som i lika snabb takt är på väg ut ur hissen. Vi slår ihop så kraftigt att jag tappar balansen och trillar bakåt ut ur hissen igen. Dörren skjuts igen och jag ligger på golvet utanför. Snart inser jag vem jag krockat med.

 

 Mina kinder hettar snabbt och snart är dom knallröda. Nervöst och generat river jag åt mig min plastpåse och det som varit i den, som nu trillat ut över den blonda killens mage, Niall. Han hasar upp sig till sittandes och innan jag lyckats dra åt mig den sista förpackningen tar han den i handen för att räcka den till mig. Snabbt trycker jag ner den i påsen med resten men jag ser på honom att han läst förpackningarnas breda textrader. Jag biter mig själv hårt i läppen.

"Please don't tell,Lou doesn't know, but I, you know. Please." mina ord trillar svamlande ur min mun. Niall reser sig upp och jag inser att jag inte ens bett om ursäkt för att ha puttat omkull om honom. Han tar sig för bakhuvudet och nervöst slänger jag ur mig ett 'sorry'. Allting blir tyst. Jag gömmer påsen bakom mig och försöker gömma undan mitt rodnande ansikte. Den enda som hörs är våra andetag. Nialls är lugna och jämna, mina är kvicka och stressade. Tystnaden tycks få sekunderna segare än gummi vilket får mina blossande kinder att behålla sin pinsamma färg.

"I won't tell." de irländska orden trillar plötsligt ur den blonda killens mun. Jag vågar titta upp och försöker tyda ansiktets uttrycket på Nialls ansikte. Läpparna är matt ihopsatta och ögonen nästan avvaktande. Som om dom tänker, tar in. Huvudet nickar i små, nästan osebara rörelser.

"I won't." upprepar sig rösten innan dess kropp passerar mig och försvinner i hissen som åter öppnat sina dörrar.

Jag står kvar en stund. Mina fingrar krampar om den tunna påsen. De där ögonen, det där uttrycket. Han bryr sig. Det var det betydde.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera allt vad ni kan grymma ni! Ska vi säga 3+ sålänge? Jag lovar att det snart kommer bli roligare...