Jag suckar och tittar upp en kort stund innan jag stirrar ner i golvet igen.

"I met the girl today." börjar jag, "The girl who..."

"I understand who." lägger Zayn och jag tackar honom för att jag slapp gå in i detalj.

Jag biter mig själv i läppen. Jag ser hur hon skyggar för min utsträckta arm innan hon vänder sig om och springer.

"If she is going outside it means she's doing well. See it that way Liam." Zayn klappar mig på axeln innan han reser sig upp. Han erbjuder mig sin hand och drar upp mig från stolen där jag sjunkit ner i tankar.

När jag lämnar min lilla tankehörna har jag utlämnat ganska många detaljer. Men jag sorterar fortfarande rätt på dom och försöker förstå mig på vad som egentligen hände.

 

Några timmar senare sitter jag i en taxi påväg hem efter en minst sagt framgångsrik dag i studion. Jag är trött och lutar mig mot bildörren. Utanför fönstret pågår livet i London precis som vanligt. Unga tjejer i höga klackar och solglasögon trippar runt med massa shopping kassar, medelålders hurtbullar tar sig en jogging runda med hörlurar intryckta i öronen och unga pojkar visar upp sig för några tjejer genom att hoppa runt med cykeln.

Jag hade kunnat köra hem själv. Körde hem igår. Men idag är jag rädd för att sätta mig bakom ratten. Precis som den första veckan efter krocken. Efter att veckorna blev flera vågade jag köra igen, men idag slogs allt tillbaka. Minnet fick sig en påminnselse. En påminnelse om att för bara en månad körde jag på någon.

 

Gatorna jag sett förut fortsätter att passera. Lika trött fortsätter jag titta på allt utanför när jag plötsligt spärrar upp ögonen. Bilen passerar övergångsstället jag stått vid innan idag när den tjej jag tänkt på konstant i en månad flytt från mig. Bilen svänger åt vänster och bredvid löper trottoaren där hon sprungit.

"Stop the car!" skriker jag och chauffören gör en grov bromsning. Han tittar frågande på mig i backspegeln.

"I walk from here." jag skjuter upp dörren och slänger fram några sedlar, "It's even."

Jag slänger igen dörren och hör bilen köra sin väg bakom mig. Framför mig sträcker sig en stor port. Jag blickar uppåt och ser alla uppradade fönster.

"She lives somewhere here." viskar jag för mig själv. Det var här hon gick in när hon stack ifrån mig.

Jag slänger en snabb blick på klockan runt min handled. Jag hinner.

Tio minuter senare är jag tillbaka med andan i halsen och en bukett blommor i handen. Det har precis börjat skymma när jag lägger buketten vid port uppgången. De röda rosorna skapar en stark kontrast mot den gråa stenen.

"Please find this." viskar jag upp mot alla fönster innan jag tar ett steg tillbaka och går hem. På min tjugo minuter långa vandring hinner det börja blåsa och skymma ännu mer. På min överkropp har jag bara på mig en enkel t-shirt och jag får gåshud på armarna av den svala luften. Jag ökar takten på mina steg för att minska minuterna ute i kylan.

 

Jag tar mig ut ur hissen, trycker ner handtaget och öppnar porten ut. Solen möter mig och jag tar mitt första steg ut på den lilla trappan när jag hör något krasa under mina fötter.

Jag tittar ner och under mina slitna gympaskor ligger en bukett med röda rosor. Jag plockar upp den och håller den framför mig. Jag känner den goda doften när jag rycker loss den lilla fastsatta lappen.

 

Jag tittar upp med ett leende som om någon skulle hoppa fram runt hörnet och skrika 'överraskning'.

"I should get you some water." jag tittar upp en sista gång innan jag vänder i porten och går in i igen. Jag tar mig upp samma väg med hissen. Låser upp dörren jag låst för två minuter sedan och tar mig in i lägenheten.

Jag sparkar slarvigt av mig skorna och tar mig in i köket. Jag rotar fram en vas, fyller den med vatten och balanserar in den på mitt rum. Solen kastar sina strålar genom det öppna fönstret. Jag ställer ner vasen på fönsterbrädet när jag lägger märke till den gamla buketten som slarvigt ligger lagd bredvid. Rosorna är vissna och har torkat upp i solen. Men den lilla lappen sitter fortfarande kvar.

Jag blinkar några gånger och tittar närmre på dom snirkliga bokstäverna. Min blick förs över från den gamla lappen till den nya när jag upptäcker det. Båda lapparna har samma handstil.

I panik skjuter jag upp båda fönster luckorna på vid gavel och sekunden efter silar två blombuketter genom luften. En gammal och en alldeles ny.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel tre. Känns inte som det finns tillräckligt med intresse för förhoppningar,

men kommentera gärna om ni läser. Så jag får veta om det uppskattas eller ej. :)

 

När jag kommer fram till disken harklar jag mig artigt innan jag ler försiktigt mot kvinnan på den andra sidan.

"Two days ago there was a car accident at Almond Street." jag nickar åt rätt riktning för att kunna släppa blicken en stund och ta ett djupt andetag, "A young girl became the victim and I just wanted to know if she survived?" jag känner hur mitt hjärta bultar i kroppen som en tickande bomb.

"I'm sorry sir I can't give you such details." svarar kvinnan med vänlig röst. Hon tittar på mig som om jag borde kliva åt sidan. Men jag står kvar och hjärtat börja slå snabbare.

"Please." väser jag med röda kinder, "It was me who drove the car." trots att jag viskar känns det som om alla hört vad jag just sagt. Handen där jag håller buketten börjar skaka i en blandning av oro och skam.

"Please." upprepar jag med tårar i ögonen. Kvinnan i receptionen tittar upp på mig och suckar.

"I can loose my job for this." fräser hon lågt samtidigt som hon börjar bläddra i några papper, "But yes, she did. And you'll find her in room 212, just don't disturb."

"Thank you so, so much!" jag svänger ut och följer skyltarna som med tydliga bokstäver hänvisar till olika avdelningar. Jag svänger in åt höger och en sjuksköterska blänger åt mig när jag rusar förbi och jag saktar ner farten.

 

Det knackar ännu en gång och jag sneglar mot dörren igen. Men jag ser inte mer den här gången än förra. Hade det varit mamma hade hon klivit in direkt efter att hon knackat. Hade det varit en sjuksköterska hade även denna varit inne vid det här laget nu när ingen öppnat, så att allting står rätt till. Personen bakom dörren knackar en tredje gång, utan att kliva in. 

 

Efter fem gånger slutar det. Jag slutar snegla och slutar lyssna efter ljudet. Mina ögonlock är tunga. Jag vill inte stänga dom, vill inte somna men tillslut gör jag det ändå. Jag vaggas in i en mardröm, som för två dagar sedan skedde i vaket tillstånd.

 

När jag två långa timmar senare vaknar har mamma somnat i sin fåtölj. Koppen med kaffe står tömd på bordet och dagens tidning ligger i hennes knä. Jag ler svagt och drar upp täcket. Det känns tyngre än vanligt och när jag tittar ligger en vacker bukett med röda rosor i mitt knä. Förvånad plockar jag den åt mig. Den doftar gott och jag drar in den goda lukten i mina lungor. Instängd på ett sjukhus rum blir lukten extra god. Det kan väll inte vara mamma som köpt den åt mig? Jag snurrar runt buketten i min hand när jag upptäcker en liten lapp som snörats fast runt stjälkarna. Jag plockar loss den och läser texten som skrivits på.

 

"Who?" säger jag tyst för mig själv med lappen kvar i min hand.

 

Jag haltar fortfarande lite och mina stela knän är inte precis behagliga att gå runt med. Men jag fortsätter ta mig vägen fram. Jag måste känna mina ben bära mig. Jag har varit fast alldeles för länge.

Blåmärkena på mina armar har täckts över med en långärmad tröja, men blåmärkena i mitt ansikte är inte lika lätta att dölja och i solljuset exponeras dom för alla förbi passerande att stirra på. Jag försöker inte bry mig. Men alla saker folk kan komma på hänt mig får mig att vilja dra tröjan över huvudet och dölja hela ansiktet.

Jag biter ihop och fortsätter gå. Vid varje övergångsställe tittar jag två gånger för bilar innan jag med haltande steg skyndar mig över vägen. Aldrig förut har en så simpel sak som att gå över vägen varit skrämmande. Men det är det nu och jag gör allt jag kan för att passera så få som möjligt på min väg hem.

 

Vid en nerklottrad bänk stannar jag upp för att vila mina ben. Jag brukar kunna springa i timmar. Nu orkar mina ben inte ens ta mig framåt i tio minuter.

När värken lättnar biter jag ihop och fortsätter gå. När jag precis är påväg att ila över sista övergångsstället innan jag är hemma hör jag någon ropa 'wait' och jag stannar upp och vänder mig om.

"It is you." fortsätter personen som kommit ikapp. Framför mig står Liam Payne. Jag vet mycket väl vem han är men pojkband har aldrig fallit mig i smaken och att ha en medlem i One Direction en halv meter ifrån är inget speciellt.

"How are you?" frågar han plötsligt och jag täcker över mina blåmärken i ansiktet med min hand.

"It isn't what it looks like..." försvarar jag mig själv med.

"I know what happened to you." svarar han med låg stämma. Han sväljer och blicken trillar först ner i gatan innan han tittar upp på mig igen.

"I drove the car." fortsätter han med svaga ord. Tillräckligt höga för att jag ska höra. Tillräckligt höga för att de korta sekunder när den mörka bilens huv slås mot min kropp och den obetänkliga smärtan börjar sprida sig innan jag tappar sans, ska spelas upp i mitt huvud. 

Jag skriker till och kvider. Smällen inuti känns så verklig och jag känner pulsen öka.

"I'm so sorry, please let me." han sträcker fram en arm som stöd. Jag stirrar blint på den och backar ett steg.

"I never meant to harm you." fortsätter han uppgivet och jag backar ännu ett steg.

När han sträcker sin arm närmre mig vänder jag mig om och börjar springa. Jag hör en bil bromsa och jag hör han ropa.

Jag hinner bara tjugo meter, sen viker sig benen under mig och jag faller ihop på den hårda marken. Hela jag skakar när jag reser mig upp och stapplar fram till dörren och slår in portkoden.

Hela min kropp värker när jag sliter upp ytterdörren till den lilla lägenheten och jag hinner precis sätta en fot i hallen innan jag sjunker ihop på golvet.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Andra Kapitlet, kanske ni kan ge fanficen en andra chans? Kommentera gärna! :)

Tio minuter senare går jag med alerta steg ner längs gatan. De gråa mjukisbyxorna hänger slappt runt mina höfter och den för stora t-shirten med blekt tryck skyddar mina axlar från solens morgonstrålar. Jag stoppar ner händerna i fickorna och mina fingrar snuddar vid den lilla present som ligger längst ner i en av dom. Mina fötter svänger åt höger in mot parken där vårens alla blommor slagit ut och jag ler lite för mig själv.

 

Gruset krasar under mina fötter. Sorlet från alla människor som tagit sig ut denna härliga morgon och ljudet från alla kvittrande fåglar blandar sig till en härlig stämning.

Jag fortsätter styra mina fötter åt samma riktning när en välkänd röst får mig att stanna till.

"I love you." säger han för att sedan kyssa hennes läppar. Hon fnittrar högt. Det blonda håret ligger prydligt över hennes axlar och den genomskinliga toppen hänger löst över den tunna överkroppen.

"Jake?" tjuter jag, fastfrusen på min plats.

 

Hela världen rasar för mig och hjärtat slår kraftigare och kraftigare. Snabbare och snabbare. Jag tittar inte bak. Det hinner jag inte, då kommer han ikapp.

Jag lämnar träden och grönskan bakom mig. Den hårda asfalten slår mot mina fötter, endast iklädda ett par enkla ballerinaskor. Med en klump i magen korsar jag vägen. En bil tutar ilsket, men jag fortsätter springa.

Den smala trottoaren är min flyktväg och pulsen slår i hela kroppen. Mina ben tar mig framåt men inte så länge till. Jag slänger upp blicken. Bilar trycker sig fram längs de fyllda vägarna. Cirka tio meter fram löper ett glapp där ett trafikljus lyser med sina röda lampor. Jag förlänger stegen med de krafter jag inte har kvar och svänger ut över de vitmålade linjerna. För förstå gången vänder jag mig om, sedan smäller det.

 

Med fumliga fingrar skjuter jag upp bildörren och alla ljud ökar i volym när jag kliver ut ur bilen. Chocken ligger som en tjock dimma över mitt sinne och det tar en stund för mig att förstå att all kaos och panik påverkats av mig. Syrenerna från en polisbil följs av en ambulans. Jag trycker handen mot såret i pannan när min blick fastnar på personen som orsakar alla skriken. Flickan jag har kört på ligger livlös på den kala marken och den grupp med människor som samlats runt henne skingrar sig när sjukhus personal kommer springande.

Allting börjar snurra och jag stöttar upp mig själv mot bilen när en muskulös arm tar ett kraftigt tag om min.

"You okay sir? Please come over here." med stela ben följer jag lydigt efter mannen i polisuniform. Huvudvärken spränger och paniken skakar om hela mig. Gång på gång tittar jag bort åt den slappa kroppen som snabbt förs in i ambulansen och snart försvinner sin väg. Det här händer inte.

Mina egna andetag tränger igenom den starka ljudnivån och den starka armen leder mig bort från vägen. Trots att ambulansen redan försvunnit hör jag dom skärande ljuden eka i mina öron. Inuti i mig slår mitt hjärta av rädsla. Inte rädsla för sig själv, utan rädsla för den oskyldiga människas liv som kanske slocknat pågrund av den.

"Sir." upprepar polismannen och för en kort stund tvingas jag samla mig själv.

"I didn't meant to..." säger jag sluddrigt.

"Your name please." rättar han svalt.

"Liam Payne." svarar jag lågt. Jag sluter ögonen en sekund och biter mig själv i läppen. Det kan inte vara så här. Får inte vara så här.

"Please follow me sir." min kropp följer med, men min själ sitter kvar i bilen. Den korta, korta scen där allt hände återspelas inuti mitt huvud. Den varar bara i några få sekunder, men på dom sekunderna hinner så mycket hända. Rött, gult, grönt. Gaspedal. Stopp. Kaos. Jag såg inte henne komma. Jag hann inte se. Borde jag ha gjort det? Mitt sinne trasslar mig djupare in och jag vet ingenting förrän en röst jag hört så många gånger förut skriker mitt namn och trycker mig i sin famn. Efter Louis kommer resten av killarna. Dom håller mig och allting känns plötsligt en smula lättare. Men bara en smula.

"What did just happen?" jag sväljer hårt och tittar upp på Louis som bara biter sig själv lätt i läppen innan han kramar om mig ännu en gång.

 

Jag vrider mig bortåt fönstret och kvider till av smärtan. Min mamma är snabbt framme vid sängkanten och försäkrar sig om att allting är bra. Jag nickar, även om det gör ont.

"Try to get some sleep honey." hon stryker mig över håret innan hon tar sig tillbaka till sin stol.

"I don't want to." viskar jag så tyst att hon inte hör, "It's scary."

Där har ni det - första kapitlet av Thousand Roses!

Jag hoppas ni tycker den verkar spännande och att ni fortsätter läsa. Ska vi säga 4+ kommentarer som en mjukstart? ;) Sprid gärna!

Det var så länge sedan jag la ut något här, men ni ska veta att under denna långa stund har jag inte haft uppehåll ned skrivandet.

Jag har både tråkiga och roliga nyheter.

Den tråkiga nyheten är att det inte kommer komma någon epilog på My London, åtminstonde inte nu. Jag har försökt. Har skrivit om och vinklat det på alla möjliga håll, men jag blir inte nöjd. Jag får inget bra slut på det helt enkelt. Jag ber om ursäkt för detta, men jag hoppas den roliga nyheten väger upp.

 

Min nya fanfic "Thousand Roses" är påväg. Prologen får ni nu och kapitel ett kommer inom några få dagar. Jag hoppas den ska falla er i smaken och att ni fortfarande vill läsa mina skriverier.

Ni är bäst, här har ni prologen till Thousand Roses;