Inga kommentarer?
Jag har inte fått en enda kommentar på debut kapitlet av Thousand Roses.
Känns väldigt tråkigt faktiskt. Det är inte bara motivations sänkande utan är faktiskt också viktigt för att jag ska kunna veta vad ni gillar/inte gillar.
Det kanske låter dumt i vissa öron, men jag har jättesvårt för att publicera nytt när jag inte vet om någon läser och uppskattar. Skriva gör jag hela tiden och det behöver jag ingen blogg till.
Jag har den för att jag älskar fanfic konceptet och jag vill dela med mig av det jag skriver. Jag tycker det är riktigt roligt och skriver för fullt i mina utkast som jag så gärna vill få publicerade.
Så jag har några frågor till er alla:
-Varför kommenterade ni inte Thousand Roses?
-Ska jag stryka TR och börja om på en helt ny fanfic?
-Och vad saknar ni?
Skulle uppskatta det något väldigt om ni ville svara på frågorna. Det kommer göra det roligare för både er och mig. :)
Information
Hej alla mina grymma läsare!
Ni får vänta en stund på nästa del av My London. Idag sticker jag på en veckas sommarjobb och jag kommer inte hem förän kvällen den 30/6. Då ska jag skriva allt vad jag kan så att kapitlet är färdigt till måndagen/tisdagen.
Så länge får ni hade så bra. Njut av era sommarlov!
Ska jobba en vecka med Islandshästar tillsammans med en kompis. Ska bli riktigt kul och härligt att få komma tillbaka. Någon mer som ska sommarjobba?
I skrivandets stund har det senaste kapitlet endast fått 3 st. Glöm inte att kommentera, så har jag något roligt att komma hem till nästa söndag! :)
Information
Jag har skrivit så det knakar i fingrarna för att hinna klart ett nytt kapitel innan jag sticker, men tyvärr hann jag inte och jag hoppas ni prkar vänta dom dagarna.
Vart ska jag nu då? Jo, imorgon, den 8:nde maj ska jag stå i Friends Arena och sjunga med till fem prinsars änglaröster. Just det, jag ska på konserten!
Kommer stanna i Stockholm några dagar och kommer därför inte hem förrän lördag eftermiddag. Kanske, men bara kanske att jag hinner putta ut ett kapitel på lördag kväll, men annars garanterar jag er nästa på söndag.
Jag hoppas ni alla får en bra ledighet. Att ni som ska på konserten får det grymt och ni som inte ska det lika så.
So long, så länge. Kanske vi stöter på varandra på konserten. Vem vet?
Slut på SepS - Prolog till Hummingbird
Nu har jag bestämt mig! Jag avslutar September Square. Det verkade inte som något vidare intresse så jag klurade på en annan idé, som fick namnet "Hummingbird". Jag fick positiva reaktioner så kapitel ett kommer ut snarast.
Jag slänger ut prologen här också:
Efter en barkväll försvinner plötsligt Louis. Tillslut hittar man honom i en gränd och han förs direkt till sjukhus. Men inget blir som förut. Louis minns ingenting, hur han hamnade där, och läkare drar som slutsats att han helt enkelt bara trillat i fyllan. Men Louis förändras drastiskt och när hans minne börjar tina fram håller han det inom sig istället. När han en dag kommer till studion med en ny tatuering faller långsamt pusselbitarna på plats i hans sinne, när dom trillar isär för alla andra.
What changed it all, who changed it all, and it will it ever go back to as it was?
-
Hoppas ni är taggade, det är jag! ;)
September Square - Forth Chapter "Getting Tickets"
Previously on September Square:
"Time for a classic for many young peoples out there."
Låten hinner knappt starta innan jag känner igen trumkompet och skruvar upp volymen till max. Dom ljuva stämmorna värmer mina öron även om jag hört låten oräkneliga gånger och kan den baklänges, i sömnen. Högt och tydligt sjunger jag med i raderna, "Don't need make up, to cover up." Mina fingrar trummar med i takten och hade det inte varit för att mina fötter tvunget måste hålla koll på pedalerna hade dom också ryckts med, "Baby you light up my world like nobody else." jag fortsätter sjunga med till låtens sista ton och radiorösten börjar prata igen.
"So, that was 'What Makes You Beautiful' with One Direction. Now time for another boyband called September Square who just revealed there first single ever called 'Walk With Me'. Here it is, enjoy."
"Have you heard September Squares single?" frågar jag då Louis sjunker ner i stolen bredvid mig.
"Yepp."
"Its good."
"Yepp." han stöttar upp sig själv genom att luta ena armbågen mot bordskanten, "It acctually is."
Jag nickar med. Vi båda vet att Savan inte var helt ute och cyklade när han sa att September Square var något att hålla ögonen på. Men dom har släppt en enda singel, folk vet fortfarande knappt vem dom är och fortfarande är dom bara några i mängden. Unga och ovana.
Som om Louis hört mina tankar öppnar han munnen, "But they are young and unused."
Han tar en paus och drar fingrarna genom sin lugg. Han blickar ut över rummet och lutar sig tillbaka, "Just like us."
Han har rätt, till hundra procent. Dom var på början av vägen, precis som vi varit för tre år sedan och det vet vi ju hur det gick. Vi väckte upp något som folk trodde var dött och entrade världsarenorna som världens största pojkband. Vi står fortfarande där. Ingen når oss, för ingen har nått oss.
Jag nära på suckar åt mina egna tankar. Vilka som helst kan nå oss, och särskilt nu när våra låtskrivare har brist på ideér och vi själva behöver vila upp oss. Låt oss hoppas att September Square inte är eller har något speciellt.
Jag lägger min hand mot pannan, nej Zayn. Ibland blir man bra egotrippad i denna världen, hoppas åtminstonde att dom är hygglo och äkta killar.
Jag biter mig lätt i underläppen och tänker på hur jag ska få mamma att ge mig det jag vill ha.
"Could you please borrow me money for the concert? I really want to go."
"You've been to so many One Direction concerts Liz, and I've been paying all of 'em." hon sätter armarna i kors och lutar sig mot diskbänken, trots allt är hon fortfarande grymt dålig på att låta bestämd.
"It's not a One Direction concert." säger jag skyldigt.
"Oh," svarar hon och jag ser hur det rycker i ena mungipan på henne, "I thought it was just One Direction and always One Direction, dot." retas är hon dock bra på.
"Well it is. But it's just a concert and I wanted to go there, you know. I'm bored." virvlar jag ur mig.
"If you're trying to make me pay for you I don't think that's the best way of explaining why."
"Mother!" utbryter jag och reser mig upp ur stolen så hastigt att mitt oborstade hår slängs huller om buller över mina axlar.
Hon står tyst en kort stund och tittar på mig, "Okay, then." suckar hon och jag kastar mina armar om henne.
"Thank you so much mum! You're great!"
"I better be after everything I've been giving to you." hon skakar på huvudet och ler.
När jag hämtat ut biljetten och går min väg hem längs det lilla torget känns det konstigt. Jag gömmer undan biljetten under min stora munkjacka som om dom vore smuglar gods. Dom ligger bättre där övertygar jag mig själv och svänger till höger in mot mitt kvarter. Det hade inte varit någon kö till biljetterna och när jag stod där ensam var iprincip alla platser lediga. Jag fnös för mig själv när minnen från biljett köpen till min första One Direction konsert poppade upp i mitt huvud. Ett ord, kaos.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel fyra. Är det någon som läser? Fick ingen kommentar på förra kapitlet.
Om ni inte tycker September Square verkar bra är du ju faktiskt bättre om jag avslutar denna och klurar på någon annan som faller er mer i smaken, har faktiskt en liten idé.
Så vad säger ni? Kommentera gärna så jag får veta. :)
September Square - Third Chapter "Walk With Me"
Previously on September Square:
Låten tar snabbt slut och ljudteknikern är den första att ta av sig hörlurarna. Han låter dom hänga runt sin nacke. Med en lätt spark i golvet skjuter han ut sig själv från mixerbordet och snurrar runt, "Well?"
"It's fantastic isn't it?" utbrister våran eminenta producent och ler brett. Vi förblir tysta. Han tittar lite oroligt upp på oss och försöker tolka våra likgiltiga miner. Leo öppnar munnen och med förväntansfull blick för både ljudteknikerna och producenten över sin uppmärksamhet till den blonde.
"It's great!" ler Leo och vi andra nickar medkännande.
Trots att jag haft mitt körkort i över ett år nu kan jag inte sluta älska att köra runt i min lilla bil. Det är så skönt att känna friheten. Jag behöver inte längre böna och be mamma om tjuss och inte heller stå och hacka tänderna vid en busshållplats i väntan på en buss som alltid är försenad. Nu kan jag bara rycka åt mig nycklarna och sticka. Jag älskar att köra. Bara köra omkring och känna friheten av att kunna svänga när jag vill. Välja vart jag vill åka. Jag kan ha radion på precis så hög volym jag själv vill ha och jag kan zappa fram och tillbaka mellan alla kanaler så mycket jag vill utan att någon gnäller. Jag kan hur falskt som helst sjunga med i alla låtar utan att någon kotte bryr sig, jag sitter ju ensam i min lilla bil. Jag vet att mamma klagar på mig och tjatar om att det är onödigt och oansvarligt att spendera massa pengar på att köra runt och prutta ut massa miljöfarlig bensin när man istället kan cykla eller gå. Men jag älskar det, okej inte att prutta bensin och slösa pengar, men att köra. Själv.
Jag slår på radion och sänker genast ljudet då den klassiska jazz låten som spelas skriker i mina kräsna pop öron. Jag stannar till vid ett stoppljus och blickar ut över gatan som löper fram bredvid mig. Solen steker och en kvinna i trettioårs åldern plockar upp ett par stora solglasögon ur sin handväska i skinn. En gammal tant sitter och vilar upp sig på en nerklottrad bänk. Hennes tunna gråa hår sticker ut under den beiga solhatten och dom svarta lackskorna blänker i solen.
Låten tar sitt slut och jag skruvar upp volymen något för att höra vad som kommer näst.
"Time for a classic for many young peoples out there."
Låten hinner knappt starta innan jag känner igen trumkompet och skruvar upp volymen till max. Dom ljuva stämmorna värmer mina öron även om jag hört låten oräkneliga gånger och kan den baklänges, i sömnen. Högt och tydligt sjunger jag med i raderna, "Don't need make up, to cover up." Mina fingrar trummar med i takten och hade det inte varit för att mina fötter tvunget måste hålla koll på pedalerna hade dom också ryckts med, "Baby you light up my world like nobody else." jag fortsätter sjunga med till låtens sista ton och radiorösten börjar prata igen.
"So, that was 'What Makes You Beautiful' with One Direction. Now time for another boyband called September Square who just revealed there first single ever called 'Walk With Me'. Here it is, enjoy."
Jag känner inte igen namnet och just bara för att höra hur dåliga dom är jämfört med One Direction låter jag låten pumpa i högtalarna. Vid en korsning svänger jag höger och tar mig in på dom lite större vägarna. Jag trycker ner gaspedalen och låtens intro löper in i den första versen.
'Starry sky, hands up high.
Let's let it go,
fantasies will never show,
make the truth let us know.'
Stämman är mjuk och tonsäker. Orden är fjätterlätta och smälter in i kompet. Mitt huvud följer nätt med i den lugna rytmen och jag skäms nästan av sitta där och lyssna utan att himla med ögonen och stänga av.
'Days have been passing by,
look at the clear blue sky.
Oh, and I wonder why,
why you just can't Walk with me.
The only thing I want is you,
walking with me.'
Instrumenten tonas ner och vers två börjar. Denna gången är det någon annan som står för solo sången för stämman är mörkare och klar. Orden är perfekt betonade och dom höga falsett tonerna faller naturligt in.
Refrängen igen och ett stick rycks in.
'Midnight passing by,
still a perfect sky.
Walk the ways,
endings of todays'
Ny röst, nya toner. Hans sätt att uttala orden får dom att vridas om och låta starkare. Accenten är annan och tonerna runda. Det höga sticket passar den varma stämman och meningen byggs upp in i refrängen som slår in.
Efter att låtens sista takter rullat förbi ringer tonerna fortfarande i huvudet. Lydigt följer jag vägskyltarnas order och sänker ner farten då vägen löper in mot centrum igen.
Jag stannar upp vid Starbucks och köper mig en chai-latte innan jag tar mig hemåt.
Pappmuggen värmer min hand när jag springer upp för trappan och rycker upp dörren. Hela lägenheten skriker 'nyinflyttad' och efter som jag inte har någonstans att ställa skorna slänger jag in dom i hörnet och tar mig in i köket. Jag sjunker ner i en av stolarna och smakar på latten. Jag plockar fram min laptop, som är en av dom få saker jag har koll på just nu, och låter den startas. Med en dubbelklickning trycker jag upp internet. Jag bävar mig lite för att skriva det, men tillslut slår jag in namnet och söker på 'September Square'.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
En kommentar? Sitter här och funderar på om och vad det är som saknas...
Menmen, jag får väll fortsätta skriva och hoppas ni får upp tycket lita mer. Ingen kommentar gräns detta kapitel, men kommentera gärna ändå så jag får veta vad ni tycker. :)
September Square - Second Chapter "Soundtrack"
Previously on September Square:
"Hello!" tjuter han, "You are watching Celeb'For'Teen and i'm Mike, your extraordinarry host!" med dom orden vänder han sig mot oss.
"Today we have the honor to have some very special guests." han tar en konst paus och slänger en blick åt kameran, "Todays guests are the great boys from September Square!" han ler ännu bredare och publiken som på något sätt lyckats hitta hit applåderar högt. Han brer på med orden och börjar prata med stora konsonanter.
"Today we have the honor to have some very special guests." han tar en konst paus och slänger en blick åt kameran, "Todays guests are the great boys from September Square!" han ler ännu bredare och publiken som på något sätt lyckats hitta hit applåderar högt. Han brer på med orden och börjar prata med stora konsonanter.
Jag drar fingrarna genom luggen som nästan inte finns längre. Mitt mörkbruna hår är avklippt och min ögonbryns långa lugg är bara en bråkdel så lång dom den brukar vara. Min före detta, halvlånga frisyr är ett minne blott.
Jag klämmer dom korta hårstråna mellan mina finger toppar och rycker rastlöst i dom.
"Well, hello there Jake!" utbrister jag åt min egen spegelbild. Patetiskt. Bara att vänja sig.
Jag drar handen över min tunn håriga hjässa. Mobilen vibrerar och jag drar upp den ur fickan på dom slappa jeansen. Alarmklockan skriker åt mig att taxin står utanför och väntar.
Jag hinner knappt stoppa ner mobilen i fickan igen och slänga en sista kvick blick på min nya frisyr i spegeln innan det knackar på dörren och Leo står otåligt utanför och väntar.
"Really Jake?" alla i bilen, förutom chaffören, tittar frågande på mig.
Jag slänger en blick på Andrios armbands klocka, 09.17.
"It's just two minutes!" utbrister jag bort skyllande och drar handen genom min nya lugg, som fortfarande knappt finns kvar.
"Unused?" frågar Andrio och flinar.
Jag nickar till svar och lutar mig tillbaka. Gatorna susar förbi utanför. Taxin, bilen, eller vad man ska kalla det för är rymlig och bekväm. Dom mörka lädersätena är lika dova i färgen som dom tonade rutorna. Resten av bilens inredning är gräddvit och jag försöker förstå mig på den lite udda färgkombinationen.
"Excited?" den mörka stämman låter okänd och det tar ett tag för våra trög tänkta hjärnor att inse att den som yttrat sig var chaffören.
"Oh, sorry?" får jag ur mig och allas blickar riktas mot mannen vid ratten.
"Isn't it today you will reveal your new single?" han höjer sin blick och tittar bak på oss genom dem lilla spegeln i taket.
"No, not yet. It will come out this friday," svarar Andrio, "but we will hear the completed version for the first time, today."
Chaffören nickar vänligt med ett leende i spegeln och låter sedan blicken glida över till vägen igen.
Det märks att ljudteknikern redan skakat om fyra händer för när han griper tag om min utsträckta är hans kraftiga hand varm och något svettig. Men hans leende är brett och vänligt anvisar han oss till några stolar kring ett litet bord där producenten redan slagit sig ner.
"Hello boys!" utbrister han som om vi var tio år gamla, "Ready to here the song?"
Mannen som vi nu känt i nästan ett halvår och som äntligen tycks ha blivit varm i kläderna angående oss plockar åt sig några hörlurar och sträcker över dom till oss. Ljudteknikern slår sig ner i en skrivbordsstol framför det stora mixerbordet och tar även han ett par hörlurar åt sig för att sedan ta dom på sig.
"Okay." ljudteknikern drar upp två av dom väldigt många reglarna och rättar till lurarna, "Here it is."
Det åtta takters långa introt startar och jag känner igen rytmen. Foten rycks med och börjar trampa i takt till musiken. Versen börjar och Leos mjuka stämma fyller ut hörlurarna. Jag tittar upp och lägger min hand på Leos axel. Han ler mot mig och fortsätter sedan att nicka med i låten. Den är bra och när den tar sig till den del där jag har mitt solo kan jag inte med att inte sträcka lite på ryggen inombords.
Låten tar snabbt slut och ljudteknikern är den första att ta av sig hörlurarna. Han låter dom hänga runt sin nacke. Med en lätt spark i golvet skjuter han ut sig själv från mixerbordet och snurrar runt, "Well?"
"It's fantastic isn't it?" utbrister våran eminenta producent och ler brett. Vi förblir tysta. Han tittar lite oroligt upp på oss och försöker tolka våra likgiltiga miner. Leo öppnar munnen och med förväntansfull blick för både ljudteknikerna och producenten över sin uppmärksamhet till den blonde.
"It's great!" ler Leo och vi andra nickar medkännande.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
There you go, Kapitel 2!
Tack för kommentarerna, sprid och tipsa gärna om min nya fanfic!
3+ kommentarer för nästa. :)
September Square - First Chapter "That Host"
Programledaren drar fingrarna genom sitt mörka hår och rätar till sin mörkblå kavaj när kameramannen börjar räkna ner från tio. I takt med att kameramannen kommit ner till noll klistrar programledaren på ett fejkat leende och tittar in i den glatta kameralinsen.
"Hello!" tjuter han, "You are watching Celeb'For'Teen and i'm Mike, your extraordinarry host!" med dom orden vänder han sig mot oss."Today we have the honor to have some very special guests." han tar en konst paus och slänger en blick åt kameran, "Todays guests are the great boys from September Square!" han ler ännu bredare och publiken som på något sätt lyckats hitta hit applåderar högt. Han brer på med orden och börjar prata med stora konsonanter.
Han har ett kantigt ansikte. Fyrtioårs åldern, pumpad, bortskämd. Förmodligen gift, med tanke på ringen på hans finger, säkert otrogen med någon mycket yngre fjolla. Tror han är svinrik och kung men är bara en man med medelmåtta inkomst.
Han har onaturligt mörkblå ögon. Linser, han är säkert grovt närsynt men skäms över sina glasögon och får alla att tro att han ser perfekt med färgade linser intryckta i skallen var och varannan dag.
Jag trycker upp mina stora glasögon längre upp på näsan och försöker lyssna.
"So, what do you think Leo?" programledaren vänder sig mot mig och Jake sträcker över en av mickarna. Den är sådär lagom svettig och jag fingrar på den i ett försök att förstå vad jag ska svara på. Jag tänker gång på gång men får inse att jag helt och hållet kopplat bort frågan och svarar sedan dumt;
"Sorry, I didn't hear your question?"
Programledaren flinar till innan han upprepar sig.
"How is it to be on tour?"
"It's great! I mean we are so good friends and the fans are awesome and we get to see so many cool places, so." jag försöker låta som om jag aldrig hört frågan förut. Som om den är helt ny, men det är den inte. Faktum är att det är en av dom allra mest uppkommande frågorna.
"How is it to be compared to One Direction?" där kom den. Frågan vi får höra oftast av alla.
Louis öppnar upp locket på laptopen och tar en klunk av det nya kaffet och ställer ner koppen på bordet. Men lite för hastigt, för några droppar skvalpar över kanten och ger tydliga mörka fläckar på det vit lackade bordet. Irriterat reser han sig upp efter något att torka upp med.
Jag sjunker ner i en av dom bekväma stolarna. Rummet är ljust och luftigt. Dom stora fönstren hytter ut mot Londons gator och öppnar upp åt solstrålarna.
Louis kommer tillbaka med en bit hushållspapper och torkar hastigt upp det han spillt. När han är klar låter han det ihopskrynklade pappret ligga kvar på bordet och börjar istället knappra på tangentbordet på laptopen.
Niall sitter bredvid mig med blicken ner i telefonen, förmodligen ett sms till sin mamma om tandställningen, skulle inte förvåna mig, och på hans andra sida sitter Liam.
Niall tycks vara klar och stoppar ner telefonen i fickan. Han tittar upp över rummet.
"Where's Zayn?" frågar han och tittar frågande på Liam som rycker lätt på axlarna.
Jag sjunker ner i en av dom bekväma stolarna. Rummet är ljust och luftigt. Dom stora fönstren hytter ut mot Londons gator och öppnar upp åt solstrålarna.
Louis kommer tillbaka med en bit hushållspapper och torkar hastigt upp det han spillt. När han är klar låter han det ihopskrynklade pappret ligga kvar på bordet och börjar istället knappra på tangentbordet på laptopen.
Niall sitter bredvid mig med blicken ner i telefonen, förmodligen ett sms till sin mamma om tandställningen, skulle inte förvåna mig, och på hans andra sida sitter Liam.
Niall tycks vara klar och stoppar ner telefonen i fickan. Han tittar upp över rummet.
"Where's Zayn?" frågar han och tittar frågande på Liam som rycker lätt på axlarna.
Som ett svar på tal entrar Zayn rummet bara sekunderna efter. Han ser sådär perfekt ut som bara han kan. Även om hans hår är ruffsigt och hans ögon är trötta.
Han sjunker ner vid min lediga sida och lägger en hand på min axel som hälsning.
"Hello Zayn." får Louis ur sig bakom skärmen.
"Hello bro." svarar Zayn broderligt och sätter sig till rätta. Han börjar trumma med fingrarna på den glatta bordsytan och det blir tyst igen.
Efter inte alldeles för lång väntan trillar Savan in i rummet. Han placerar sig själv på en av kortsidorna och slänger en hög med papper på bordet. Louis släpper äntligen datorn ifrån sig och viker ner locket. Alla tittar upp. Savans mörka hår är extra kortklippt just nu och gör hans runda ansikte ännu rundare.
"Well boys." börjar han och skickar ut var sitt papper till var och en av oss, "So, this is a new song. It's just a plain ideá so far. But i thought you could have a look at it."
Jag skummar över pappret framför mig och Savan har rätt, det är verkligen en enkel ide. Jag slänger en snabb blick på resten av killarna som även dom med trötta ögon läser det lilla som finna att läsa.
Trots att vi älskar det vi gör behöver vi en paus. Ett behov som är minst sagt kommen i en opassande tid.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 1 av denna nya fanfic! Jag hoppas ni tycker den verkar bra och att ni kommer följa den. Jag är väldigt taggad att komma igång!
Eftersom det är en ff så säger jag 2+ kommentarer till nästa. :)
Ny ff! September Square - Prolog
Nu när "Which Way?" har nått sitt slut börjar en ny fanfic som jag hoppas ni kommer uppskatta lika mycket och om inte kanske ännu mer?
Denna fanfic kommer heta September Square, läs prologen. Kapitel 1 kommer ut ons/tors.
September Square
Året är 2014, det sensationella pojkbandet One Direction står stadigt på tronen. Band har gång på gång försökt nå upp men långt ifrån lyckats och det brittisk/irländska bandet står som kungar högst upp tills September Square bildas. Killarna sinsemellan kommer få reda på att dom hör ihop med varandra mer än dom någonsin anat.
Följ One Direction och September Square. Band-battle, missförstånd, drama, kärlek och massa mer komma fylla denna fanfiction.
Året är 2014, det sensationella pojkbandet One Direction står stadigt på tronen. Band har gång på gång försökt nå upp men långt ifrån lyckats och det brittisk/irländska bandet står som kungar högst upp tills September Square bildas. Killarna sinsemellan kommer få reda på att dom hör ihop med varandra mer än dom någonsin anat.
Följ One Direction och September Square. Band-battle, missförstånd, drama, kärlek och massa mer komma fylla denna fanfiction.
Kommentera gärna. :)
Avbryta Sing For Me?
Jag funderar på att avbryta Sing For Me eller åtminstonde ge den en paus. Jag känner ingen inspiration allls angående den just nu och det känns inte som så många av er som läser det gör det heller?
Men, istället har jag fått en annan idé. Helt annan, ny huvudperson, men idén poppade bara upp i huvudet och det var riktigt kul att börja skriva kap.1 som jag faktiskt redan skrivit.
-Jag är ledsen om det är någon som läser Sing For Me, men jag hoppas att ni uppskattar denna idén ännu mer!
Här kommer handlingen/prologen;
Carrie blir tillsammans med Harry. Deras vänskap före Harrys stortid i One Direction har vid åtföreningen blossat upp och vänts om till kärlek. Det är perfekt. Som det ska va. Men Harrys tid är knapp och känslorna för stora. När bandet är som bäst tvingas Harry välja vem han ska spendera dagarna med, ett val som kan komma att vända upp och ner på inte bara Harrys, utan många andras liv.
-Jag är fruktansvärt dålig på prologer/handlingar, men men.
Så vad tror ni? Kommentera gärna vad ni tycker och gärna tips på namn då jag verkligen inte vet vad jag ska döpa denna fanficen till. :)
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.