Jag låter fingrarna dras över nylonsträngarna och det rasslar till i den dammiga gitarren. Trots att ackorden jag kan är ganska få har dom blivit flera senaste tiden. Men nu var det längesen jag spelade och mina fingrar tycks ha rostat. Det tar en stund innan ackorden låter som dom ska igen och ljudet från gitarren blir acceptabelt för mig att lyssna till. Jag börjar slå på några ackord och skapa en runda jag tydligen aldrig ska bli nöjd med, för en och en halv timme senare när hungern kallar har jag inte kommit någon vart och pappret jag har framför mig är tomt.

 

"What have you done with the guitarr for so long?" frågar Lou nyfiket samtidigt som hon häller upp vatten i Luxs glas.

"Nothing. Just playing." svarar jag enkelt innan jag oskyldigt skopar in en gaffel med mat i munnen.

"Well..." Lou börjar äta hon med och hon tittar upp på mig och ler.

Snart är maten tömd från sin tallrik och jag kilar in i vardagsrummet där jag sätter på TV:n. Några minuter senare entrear både Lou och Lux rummet. Lux kryper upp i soffan bredvid mig och Lou sätter sig vuxet i fåtöljen. Det zappas runt mellan kanalerna och tillslut får den minsta i rummet bestämma, vilket leder till ett barnprogram och färgglada figurer som hoppar runt och är sådär obehagligt glada.

En lila filur råkar välta ner en liten porslinshund som går i tusen bitar och upprört springer hon, han, låt oss säga den till en röd filur som förklarar att det gör ingenting. Hunden går inte att laga, men dom kan gå och köpa en ny.

En fras flyger upp i mitt huvud och lika fort som ideén kommit slänger jag mig upp ur soffan och uppför trappen.

"London?" ropar Lou efter mig när jag mina barfota fötter susar upp över trappstegen.

"I'm coming, just found out something!" hojtar jag i farten innan jag sliter upp dörren till mitt rum. Jag faller på knä på golvet och tar pennan i min hand. Med den skriver jag en enkel, men för mig så klockren mening på det förut tomma pappret.

 

 

Jag lägger tillbaka pennan och är några sekunder senare tillbaka i vardagsrummet på nedervåningen.

 

Jag skäms redan, utpekad och det enda ämnet på medias läppar just nu. Men jag orkar inte. Jag behöver en paus, jag behöver komma bort. Bara en liten stund. Och om en timme går planet till Irland. Om några timmar är jag tillbaka i Mullingar, det ställe där jag växt upp som vilken liten irländsk pojke som helst. Jag vet att jag egentligen inte borde, att jag sviker killarna. Men jag hoppas dom förstår, så småning om, varför jag bara stack. Resan är ändå bokad och jag kommer åka. Om några dagar är jag tillbaka igen. Det blir bra. Vi har inte så jätte mycket nu. Åtminstonde.

 

~

 

Solen skiner där ute och jag drar för gardinerna innan jag mitt på dagen, fullt påklädd kryper ner i sängen. Bara en liten stund. Min mormor ställer te och mackar på det enkla skrivbordet, precis som när jag tio år gammal och busig var på besök. Jag känner mig som en liten pojke igen. Smått förvirrad och alldeles för lätt rörd.

Min blick fastnar på den halvslitna gitarren som under de nu flera år jag inte stannat över längre en några kvicka timmar. Plötsligt blir den gamla gitarren ett sorgligt litet föremål och jag rycker genast ut den från hörnet. Dammet yr när jag enkelt blåser över det noggrant lackade träet. De hårde stålsträngarna är vassa mot mina fingertoppar och jag börjar försiktigt slå några rasslande ackord. Gitarren är fruktansvärt ostämd och varje ackord låter som ett enda buller. Vant börjar skruva och snart låter det rätt. Det är inte precis den bästa gitarr jag spelat på, men den duger förtillfället.

Enkla ackord byts om och snart börjar det flyta. Jag drar några ackord på Little Things för att senare byta och spela några på Over Again. Jag skiftar över till min egen kombination och det låter inte helt fel.

I en låda hittar jag ett gammalt block. Det är litet och nästan fullt, men de få sidor som är kvar räcker precis. Jag klottrar ner ackord rundan och börjar nynna till gitarren rosslande ljud. Pennan skriver några ord och meningar för att sedan stryka över dom igen. Medan textbiten står stilla fylls ackord rundan på och jag ler lite nöjt.

Jag går in i min egna lilla värld och ljudet från min mobil rycker plötsligt ut mig ur den. Louis namn lyser starkt över skärmen och jag biter mig själv i läppen innan jag svarar. Beredd på attack, ta skydd.

 

"Niall, where are you?" frågar han vuxet med samanbiten min.

"Mullingar. I'm so sorry Louis, please..." Louis skakar lätt på huvudet.

"Niall, it's okay. Just remember to always call when you're going somewhere. We were so worried." varje ord han säger är äkta rätt igenom, han glömmer bara något.

 

Dom pratar en stund och Louis hälsar från oss alla att Niall ska ta hand om sig innan han lägger på. Med mobilen tillbaka i sin ficka har fortfarande inte sagt det där, det han glömt.

"So how will we do?" frågar Zayn tyst och Louis tittar föbryllat upp.

"I don't know." han rycker lätt på sina tunga axlar, "We atleast have the night to think about it."

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt, förlåt, förlåt! Kapitlet kom nästan en hel vecka försenat, jag hoppas verkligen ni inte är allt för besvikna! När jag kom hem helgen efter konserten rann veckan bara iväg. Har gjort massa grejjer och verkligen inte hunnit.

Men, nu! Äntligen, (hoppas jag?) är kapitel Tretton ute. 6+ kommentarer för nästa! :)