Jag kunde inte sluta le trots allas konstiga blickar mot mig när jag hoppar in i taxin. Mitt fåniga, urbreda leende sitter fast klistrat med superlim och några främlingars frågande ansikten får inte limmet att lossna. Det krävdes mer, mycket mer för att bryta ner mitt leende idag. För idag skulle jag få träffa Harry. Inte vilken Harry som helst. Den Harry. Jag hade inte träffat honom på tre långa år. Jag saknade hans bruna lockar och det breda skrattet. Så längesen, jag trodde aldrig han skulle ringa. Inte nu och efter allt.

Våren 2009, Holmes Chapel, England.


Harry skrattade. Dom charmiga skrattgroparna hopade sig i hans ljustonade kinder. Dom bruna lockarna tycktes vara extra ostyriga just idag och hängde som ett yrt moln över hans glada ansikte. Jag log. Det gjorde jag alltid när Harry var nära.
Han lutade sig tillbaka på bänken, sträckte ansiktet mot solen och andades in den ljumma luften.
"Car?" för en stund släppte han solstrålarna och flyttade över blicken på mig.
"Yes?" jag tittade på honom och väntade tåligt in hans svar.
Harry hade alltid varit sånn, det tog alltid lite längre tid innan han svarade. Han lät orden komma.
"I think Holmes Chapel is to small for me."
Han rätade upp sig och drog fingrarna genom håret.
"You mean you're hair is to big for this city?" han skrattade, jag med.
"No, but i mean like." han tog en kort paus. "What if i became a celebrity?"
Harry tittade uppmanande på mig, som om han förväntade sig att jag skulle svara något peppande.
"Like what?"
Till hans besvikelse var svaret inte alls peppande, bara dumt, då jag inte förstått vad han menade.
"Like if i would be an artist, world wide. Which i think i would fit tremendence as."
Jag skrattade lätt åt hans ideér.
"So that's why Holmes Chapel is to small for you? You will become an world wide artist?"
"Yes." svarade Harry övertygande och snappade åt sig några solstrålar.
"Harry you're to crazy to be a celebrity. And you barely never sing? I think it's you're dreams that's to big for you, player boy!" jag petade tjabbigt till Harry i sidan.
"You're so mean!" utbrast han och kastade sina armar om mig.
Våra skratt ekade över hela staden. Harrys hår stod åt alla håll och likaså mitt när vi båda försökte vinna över den andra i vårat oplanerade men ofta uppkommande kittel-krig.


Utanför silade vägen och otaliga bilar förbi och desstu längre tid jag satt i bilen i väntan på att komma fram desstu fler forna minnen av Harry yrde upp i mitt huvud. Våran vänskap hade varit lång och stark. Och var fylld av massor av minnen som kunde varit fler, om jag bara inte flyttat och om inte det där bråket brutit ut innan jag lämnade Holmes Chapel för utkanten av London. Det hade inte varit min idé att flytta till London och bort från alla jag kände. Men som femtonåring och hemmaboende var jag så illa tvungen att följa med. Bort.

Gamla minnen från bråket jag försökt förtränga fyllde mitt huvud och jag kände hur tårarna låg på lur. Jag skakade bort känslorna ur huvudet. Nej, det var då. Jag övertygade mig själv om att Harry glömt det, bråket, eller att han åtminstonde gått över det. Annars hade han ju inte ringt?

Mitt hjärta klappade lite snabbare när jag tog mig upp för den långa, knirrande trappan. Jag var mer nervös än jag väntat. Jag tog mig fram längs den breda gången och tittade på dom många dörrarna och deras nummer, D27. Medans mina ögon letade efter rätt rum rullade tankarna fram i huvudet. Vad skulle jag säga? Tänk om han inte känner igen mig? Jag insåg att jag inte kollat hur jag såg ut och panikslaget med tanke på att mitt hår kunde se ut som en orkan rotade jag desperat upp min lilla sminkspegel ur väskan. Jag försökte misslyckandes få hela mitt ansikte att få plats i den nätta spegeln och drog fingrarna genom håret för att rätta till felstyrda slingor.
Tillslut fick jag ge mig och stoppa tillbaka spegeln. Jag försöker räta på ryggen och låtsas som om jag inte alls är nervös. Men det är jag. Skärp dig, det är ju bara Harry. Din vän.
Min blick fortsätter söka över dom många dörrskyltarna tills jag hittar rätt, på dörren står det D27.
Jag stannar upp. Tar ett djupt andetag och funderar en vag sekund på att fly min väg innan jag låter min slutna hand knacka på.
Några sega och fruktansvärt nervösa sekunder senare öppnas dörren.

Först kände jag inte igen henne. Men när jag blinkat en extra gång och tagit in den unga tjejens profil i huvudet var det självklart. Där stod hon, och hon var sig lik. Hennes långa kropp var klädd med ett par tajta jeans med låg midja för att förkorta benen och hon bar en marinblå blus överträdd av en tunn kofta. Hennes mörka, långa hår var uppsatt i en hög hästsvans. Det var längesedan jag tittat in i dom. Dom där kristallblå ögonen som alltid bjöd på äventyr.
Jag lät blicken glida över henne en gång till. Hon hade växt, ännu mer och hennes hår var både mörkare och längre nu. Dom välfixade topparna var svagt ljustonade efter en gammal färgning och hängde över hennes breda axlar. Hennes välkända kroppsbyggnad var den samma. Dom långa, smäckra benen, dom breda höfterna och den raka ryggen. Dom breda axlarna och det varma ansiktet med dom välmarkerade kindbenen och den låga pannan. Samma tjej, men hon var äldre. Hela tre år äldre, jag med, även om det var svårt att tro.
Jag öppnade upp dörren mer och lät henne kliva in. Till min förvåning märkte jag hur det klumpade sig i halsen och jag fick blunda och samla ihop tankarna innan jag kunde stänga dörren och sätta mig i soffan bredvid henne.