Sing For Me - Del3 "By the building"
Kallt. Men jag är van. Kylar biter inte på mig. Hösten och vintern är lätt att hantera. Varm jacka, bra kläder.
Jag skyndade mig ändå. Det blåste i mitt kylda ansikte. Jag svänger runt krönet, mot dagiset. Till min förvåning är det mörkt. Släckt och låst. Jag lägger mina händer mot rutan och kikar in. Ingen där. Jag vänder mig besviket om och sträcker ansiktet mot himlen. Vinden blåser mig i ansiktet och skyn är sådär lagom grå trist. Först märker jag det inte. Att jag faktiskt inte är ensam. Att någon sitter lutad mot byggnaden med ansiktet nere i knät och händerna tätt tillslutna. Jag är påväg att gå min väg, när jag hör ett ansträngt andetag.
Vid väggen satt hon. På den kalla marken, med alldeles för lite kläder. Hennes ansikte har hon gömt bakom sina knän och jag inser att hon inte märkt att jag var där. Jag tittat på henne. Svarta nylonstrumpor, korta, slitna shorts. En vinröd blus och en skinnjacka. Svarta klackskor. Allt.
Jag hör hennes andetag igen. Vet inte om jag borde, men jag tar mig närmre henne.
"Are you okay?"
Hon rycker till och tittar chockat upp på mig. Hennes smink har kletats ut något, som om hon gnuggat sig i ögonen och hon ser trött ut. Förfärat börjar hon gnugga bort sminket under ögonen och hon svamlar fram några oförståbara ord.
Jag vet inte varför, men jag sjunker ner vid hennes sida. En bit bort, men bredvid henne. Jag känner henne knappt, eller inte alls och hennes stilrena ansikte tittar tungt på mig. Som om jag borde gå lyfter hon upp blicken. Jag sitter kvar. Tyst. Knäpptyst. Beredd att fly.
Det blåser, som vanligt och en bit bort, på vägen, kör en bil förbi. Den passerar och efter krönet är den borta. Jag fäster blicken på en av dom gamla ekarna vid parkeringen. Koncentrerar mig överdrivet på dom gula löven. Följer dom som faller mot marken och räknar i huvudet dom redan fallit. Ett, två, tre. Jag hör på hennes andetag att hon fryser. Men jag säger inget, tittar inte åt hennes håll. Jag fortsätter räkna löven. Sju, ått, nio.
"What are you doing here?" stavelserna är hårda och jag känner dom målade ögonen i ryggen.
Min blick börjar nervöst flacka, räkna löven. Jag vill resa mig, springa där ifrån. Orden är alldeles för hårda, varför gick jag bara inte min väg? Men jag vet att jag måste svara henne, möta hennes blick. För så gör man.
"Wanted to surprise Leah. I didn't know it was closed." dom flesta hade frågat tillbaka. Ställt henne frågan om varför hon var där. I för lite kläder, helt ensam. Men inte jag. Att svara på frågan jag fått var nog. Jag upprepade meningen inne i huvudet och insåg hur mesig det lät. Oroliga fjärilar kröp upp i min mage och flög runt. Flaxade för livet i väntan på att hon skulle svara. Jag var beredd på allt. På att hon skulle skrika åt mig att gå, beredd på att hon skulle skratta åt mig. Men hon var tyst. Knäpptyst, precis som jag. Jag undrade om sekunderna kunde gå långsammare än såhär, när hon öppnade munnen.
"Who's Leah?"
Jag fick en gång till. Hon ställde mig en fråga. En enkel, helt vanlig fråga. Hennes markerade ögonbryn och målade läppar blängde inte hårt åt mig.
"A friend of my mums daughter." svarade jag snabbt och slände en snabb blick på Amy. Några av oros fjärilarna lämnade min mage. Flaxade sin väg.
"And?" hon tittade på mig, så jag svarade.
"I've known her her hole life. She's more like a littlesister or something." det lät löjligt när jag sa det. Men jag rörde inte om i meningarna. Inte nu. Det var ingen novell, inget sms. Det var en konversation, mellan mig och henne, Amy.
"She is very cute and she really likes you. You two are more like sibblings than Jackson and I. Jackson just thinks i'm stupid. "
Jag gillade hennes brittiska dialekt, det var nästan skönt att höra något annat.
Jag lyssnade på hennes ord, ville svara något bra, men allt kändes dumt.
"Sibblings are sibblings. It's okay if your not bestfriends."
"We are never friends."
Hon lät nästan besviken när hon sa det. Jag tittade på henne. Jag trodde inte hon brydde sig. Hennes fixade ansikte tittade tillbaka på mig. Den hårde linjen av kajalpennan sträckte ut hennes ögon och dom grön melerade ögonlocken kom fram när hon blinkade. Hennes ögon var blå. Mörk blå. Nästan onaturligt blå.
"I bet it's not that bad." svarade jag och försökte låta förstående. Jag var fortfarande spänd, men till största del hade dom oroliga fjärilarna lämnat min mage.
"You don't know anything about my life!" fräste hon argsint och jag ryckte till. Och så var alla fjärilarna tillbaka igen. Snesteg, snygg jobbat. Jag kände hur jag spände mig igen och desperat började jag räkna löven ännu en gång.
Det blev tyst en stund tills hon reste sig upp och började gå.
"Sorry." kvävde jag ur mig.
Jag tittade efter henne. Höll löjligt nog nästan på att börja böla. Nu gick hon. Hon stack. Hon var arg, jag var dum och ensam. Som vanligt. Jag följde hennes korta steg. Plötsligt saktade dom in och ett tjugotal metrar stannade hon upp. Utan att vända sig om stod hon kvar. Jag reste mig försiktigt upp. Hon stod kvar. Med osäkra steg började gå mot henne och när jag förstod att hon väntade på mig sprang jag ikapp och när jag kom upp vid hennes sida började hon gå igen.
Där gick dom. Hon och han, Amy och Niall. Dom kunde lika gärna gått åt var sitt håll. Gå hem till sitt. Dra där ifrån. Men det gjorde dom inte. Dom gick där längs dom kala gatorna, sida vid sida. Dom sa inte ett knyst, men dom delade sällskap med varann längs Mullingars gator. Så olika som två människor kan bli lämnade dom det tomma dagiset bakom sig. Så olika, inifrån och ut. Mer omaka är svårt att hitta. Men nu gick dom där. Kanske var det bara en slump, eller ett hastat försök att kliva ur ensamheten. Vem vet? Men nu gick dom där, i höstkylan, tillsammans.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 3 ute alltså! Vad tycker ni? 3+ kommentarer för nästa?
Jag försöker komma in i berättelsen nu.
Varför tror ni Amy satt ensam vid dagisbyggnaden och varför blev hon arg på Niall?
Sing For Me - Del2 "Eyecolour"
Jag låg i sängen och tänkte på den blonda luggen. Han, den där killen på dagis. Jag hade släppt ut mitt mörka hår och stirrade upp i taket. Jag såg honom framför mig. Det blonda, korta, vinddragna håret. Det blyga leendet och tandställningen. Dom naturligt rosa blossade kinderna och den bleka hyn som sett alldeles för mycket av den Irländska solen. Den kantiga täckjackan och den stickade tröjan. Dom gång vänliga gympaskorna och dom klara ögonen. Dom satt som ett lysande märke, men vilken färg dom haft då när han tittade upp på mig hade jag glömt. Han var faktiskt ganska söt.
Jag skakade på huvudet och släckte lampan. Nej, Amy bara nej. Så somnade jag i min nya säng, placerad i mitt nya rum. Nytt. Massor av nytt.
Jag fick sträcka min närmre spegeln för att kunna se ordentligt när jag målade mina ögonfransar svarta. Vant kantade jag mina blå ögon med en kajalpenna. Ögonlocken blev mörkgröna och kindbenen ljuslagda av rouge. Läpparna fick en ljum rosa färg och ögonbrynen blev förtydligade.
Jag saknade mitt gamla badrum. Det var luftigt och spegeln var så där perfekt placerad och lagom stor. Nu var det bara trångt och litet. Jag saknade England. Mina vänner, butikerna på dom långa gatorna. Den brittiska accenten när man köpte en latté på stans bästa cafe. Nu var allt bara irländskt. Kallt och grönmossigt.
Jag satte upp håret i en hög hästsvans och kollade mig en sista gång i spegeln innan jag lämnade badrummet.
Mamma hoppade ur bilen med Jackson hack i häl. Demonstrativt höll jag mig kvar men mamma drog snart ut även mig. Det blåste och var fruktansvärt kallt. Höstlöven yrde.
"Amy, it's your brother. Come on."
Dom trampade iväg i alldeles för snabb takt och jag stoppade in hörlurarna i öronen och satte på min house lista på högsta volym.
Inomhus var det varmt och lummigt och fullt med folk. För mycket folk. Jag tappade snart bort både mamma och Jackson i vimlet och drog mig tillbaka. Jag hittade en lagom bekväm vägg att luta mig mot och gjorde det. Små barn sprang huller om buller runt mina ben och jag drog irriterat in fötterna närmre väggen. Jag tittade på klockan på väggen. Jag tittade på mina butiksslitna jeans och mina svarta skor. Massor av skor passerade mitt synfält. Allt från små blommiga skor med kardborre till stora svarta läderskor med snörning. Massor av skor. Jag fortsatte låta blicken vila mot golvet tills ett par skor jag kände igen passerade. Ett par vita, välgångna gympaskor ställde sig framför mina nyinköpta klackskor. Jag tittade upp. Det tandställnings kantade leendet tittade försiktigt på mig och sträckte artigt fram sin högra hand.
"Hi, i'm Niall." sa dom tilltryckta tänderna genom spåren.av metall.
Jag sträckte fram min hand och drog lurarna ur öronen.
"I'm Amy."
Idag hade han en annan stickad tröja men han hade bytt ut byxorna från igår till jeans. Nervöst flackade han med blicken över rummet som om han vore tvingad att hälsa och egentligen ville springa sin väg.
"I've never seen you here before." fick han ur sig.
"We just moved here." svarade jag hastigt och min brittiska dialekt hördes tydligare än någonsin förut.
"England i guess?"
Jag nickade till svar och ville väldigt gärna stoppa musiken in i öronen igen. Han blev tyst och tittade nästan generat på mig när jag beskådade hans klädsel. Jag hörde hur mamma ropade på mig och slängde en snabb blick på honom innan jag gick. Jag hörde hur han tryckte fram ett försiktigt "Bye." och jag sträckte hastigt upp handen i luften utan att vända mig om.
"You're embarrassing." fräste mamma bittert.
"What?" svarade jag dumt.
"Have you ever heard about answering? He said good bye."
"I did too! I waved!" demonstrativt stoppade jag in hörlurarna i öronen.
"You didn't even look his way!" mamma ökade takten och jag öste igång musiken, alldeles för högt.
Jag visste åtminstonde vad han hade för ögonfärg, grön. Hans ögon var gröna. Vänta, jag bryr mig ju inte?
Kapitel två ute nu då! 3+ kommentarer för nästa?
Kan kännas lite segt nu i början, men håll ut så lovar jag att det kommer hända mer. :)
Sing For Me - Del1
Det var höst. På Mullingars gator hade dom frodande trädens gröna löv nu skiftat om till toner av gult och oranget och vissa hade börjat falla mot den kala marken. Amys små fötter med allt för tunna skor gick fram längs den kalla vägen. En vindpust öste upp dom nerfallna löven i ett moln och fick några fler av dom på träden att ryckas med och falla ner. Amys fötter svängde samtidigt med vägen och hon skymtade dagis byggnaden. Hon frös och ökade takten. Det började blåsa igen och hon drog den tunna skinnjackan tätare kring den smala kroppen. Det började duggregna och dom små dropparna piskade henne i ansiktet. Hon sänkte ner blicken i marken för att skydda sig mot regnet och ökade takten lite till. Vinden blev starkare och regndropparna kraftigare och efter att byggnaden kom närmre små sprang hon för att komma undan vädret. Hon hann precis skymta tårna av ett par välbyggda gympaskor innan hon krockade med den som bar dom. Hon tittade upp.
I dörröppningen stod en ung kille i hennes egna ålder. Hans försiktiga leende var kantat av en tandställning och den blonda luggen föll ner i ögonen på honom av den starka vinden. Han drog vant den till sidan med handen han inte höll upp dörren med.
"I'm so sorry." sa han försiktigt och mötte Amys blick som var kantad av en stark eyeliner.
"It's cool, it was my fault." svarade hon tryggt och smet in genom dörren.
Killen med tandställningen stängde igen dörren bakom sig och lämnade kylan utanför. Han drog ner dragkedjan på den militärgröna täckjackan och rättade till sin stickade tröja som gömde sig under. Det var varmt inne i byggnaden och även Amy fick ta av sig sin jacka så att det ända som täckte hennes överkropp var det tajta, svarta linnet hon köpt precis innan dom flyttade.
Längs gången kom en liten flicka spingandes. Hennes blommiga klänning fladdrade till i den knappa farten och när hon studsade fram flög hennes ljusbruna lockar runt hennes leende ansikte.
Hon studsade upp i killens famn och utbrast:
"Wiie!" hennes små armar flängde åt alla håll och hon började i allt för snabb takt berätta om vad som hade hänt idag.
Killen släppte ner flickan på golvet igen och hon sprang och hämtade sin jacka. Då kom Amys lillebror Jackson lunkades längs korridoren. Han tittade med en suck upp på Amy och drog sedan på sig sina skor.
"Hi Jackson."
Amy fösökte fånga upp sin brors blick.
"Hi Amy." svarade han likgiltigt.
Killen lämnade byggnaden med den lilla flickans hand i sin. Amy tittade efter honom och flickan hoppade lyckligt runt honom och såg stolt ut där hon gick. Amy drog med ena fingret över sin rosa underläpp. Hon tittade ut genom fönstret och hennes spacklade ansikte reflekterades i glaset. Dom skuggade ögonen och målade läpparna väntade tålmodigt på att få komma hem.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ny fanfic, ny historia! Hoppas ni tycker om den so far. Testar att skriva utan prolog och hoppas ni kan falla för den ändå. Vem tror ni killen kan vara?
(Det lär komma bilder i nästa kapitel.)
Eftersom det är första kapitlet och det inte varit någon prolog så har jag inget nummer på kommentarer, men kommentera gärna så jag kan se om ni uppskattar den.