Kids Choice Awards år 2014. Överallt kryllar det av folk. Fotografer knäpper av ett par hundra bilder när vi ställer upp oss framför KCA loggorna. Jag ler brett. De som placerats bakom grindarna skrikar av lycka när jag riktar blicken mot dom. Snart förs vi vidare. Jag drar upp kavajärmarna och min lilla kolibri blottas för solen. Snart har jag haft den i två år, två underbara år. Jag är stolt över den. Mina tankar förs över till Winter, jag har inte träffat henne sedan dess. Jag drar ner ärmarna igen och vi signerar några mobilskal och tröjor och tar oss långsamt in mot arenan.

Solen trycker på och det är skönt att komma in i den svalla luften inomhus. Överallt är grindar och hänvisningar. Människor med headset pratar i mun på varandra, precis som det brukar vara.

 

Tiden går snabbt. Vi vinner pris för bästa grupp och bästa låt och Niall håller blibbarna i sin famn som två barn när vi tar oss mot utvägen. Dom spelar våran vinnande låt "Infinite" i bakgrunden och jag ler för mig själv. Tänk om Winter visste att hon var inspirationen till låten.

Vi kommer ut från arenan bakom den och ljudnivån sänks kraftigt när dörren klickar igen bakom oss. Jag går längst bak i våran lilla klungan.

"Sis, I did it so I maybe could see him. I didn't know it would be this hard." jag spetsar öronen när jag har en ungkvinnas röst och jag tycker mig själv känna igen den. Hon står undanskymd för mörkret och jag tar mig nyfiket närmre den röst jag tror jag känner igen.

 

 

Jag suckar lätt och kliar mig på handleden precis där min kolibri sitter.

"You saw him on stage, isn't that good?" försöker jag övertyga min upprörda syster.

"Not good enough." muttrar hon, "And by the way it's your fault. You didn't tell me I would be forced to work this hard and you said I would meet him!"

"See him." rättar jag till.

Det blir tyst en stund och jag tittar in i min sura systers ögon. Hon har satt armarna i kors som om hon var fem år gammal och jag får hålla mig för att inte skratta och göra henne ännu mer sur.

"Hi." plötsligt bryter en manlig den buttra tystnaden. Med två ihopsatta bokstaver får den båda mig och min syster och titta upp. Min systers ögon spricker upp och hon börjar stamma fram små kärleksord när hon ser vem som just hälsat.

Ett leende breddar på mina läppar och jag svarar, "Hi." 

Trots att jag hela tiden fått uppdateringar om hur han förändrats utseende mässigt på bilder lite här och var är det något helt annat i verkligheten. De nästan två åren har gjort hans bruna hår mörkare och hans kropp ännu stadigare och vältränad. Men han är samma person. Sig själv.

"Congratulations." ler jag och jag ger ifrån mig ett förvånat "oh" när Louis kramar om mig.

"Thank you. And congratulations to you." hans armar släpper mig och vi tittar på varandra igen.

"For what?" frågar jag dumt och Louis ler lustigt mot mig. Niall knackar på min systers axel och jag är beredd att fånga upp henne när hon näst inpå tappar andan.

"Could you please be sweet and bring this to your sister?" Nialls snälla, irländska röst frågar snällt när han sträcker en orange blibb mot min syster som med skakiga händer tar emot den och ger över den till mig.

Jag håller den i mina händer utan att förstå varför och med frågande blick tittar jag upp på Louis.

"You know we won best song?" jag nickar till svar, "And we don't deserve that price." forsätter han och jag är påväg att bestämt säga att det gör dom visst när han öppnar munnen igen.

"Cause you're the one behind the song." jag höjer på ögonbrynen och vinklar på munnen. Jag fattar ingenting och tittar ännu en gånd med förvånat ansikte upp på Louis.

"Don't you get it? Infinite. The song is about you!" utbrister Louis, "It's about what you taught me, what you braught to me." han sträcker fram sin kolibri.

"The infinite hummingbird." säger jag lågt och Louis nickar.

"Please take it, we want you to. It's yours more than ours." resten av killarna nickar bakom honom. Jag kramar om det lilla priset och ler brett.

"Thank you so much, even though I still think it's yours." alla killarna kramar mig och min syster tills hon nästan storknar.

"I didn't write the song, I don't know anything about music." fortsätter jag.

"You wrote the lyrics." svarar Louis och jag tittar på honom, "'Follow your dreams, stick to the ones you love, cause they love you back. And promise me, if we ever meet again, say Hi.', don't you recognize it?"

"Ofcourse I do, it's in your song."

"And it was the words you told me last time we said good bye." jag dras tillbaka tilll trottoaren vid Harrys bil med Louis framför mig när han berättar att jag ska vara mig själv.

Louis måste ha sett vad jag tänkte på för han öppnar munnen igen.

"Right. Good bye." han vänder sig om tillsammans med sina bandkamrater och tar sig mot utgången.

"If we ever meet again.." ropar jag efter honom och han vänder sig om.

"I will say hi." fyller Louis och jag skakar lätt på huvudet.

"Just hug me." han ler snällt mot mig och nickar.

"I will." svarar han innan han följer efter dom andra och lämnar byggnaden.

"Good." viskar jag efter honom innan jag stolt drar upp ärmarna på min kofta och visar upp min vackra kolibri.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Och där kom epilogen! Har aldrig skrivit en epilog förut så jag hoppas den inte blev dålig.

Detta hända alltså sen, tror ni dom träffas igen?

Hoppas ni gillade epilogen och såklart även hela Hummingbird! Prologen till nästa ff kommer idag/imorgon/över imorgon. Stay tuned.

 Allting sjunker ur mig. Winters trappuppgång står tom. Ingen Louis. Jag sjunker ner till mina knän på den kala marken och trycker ansiktet i mina händer.

"Where is he?" viskar jag. Jag känner Winters händer runt min arm och snart drar hon upp mig till stående igen.

"Where?" upprepar jag mig mot Winter som rycker försiktigt på axlarna. Hon släpper taget om min arm och börjar gå runt med långsamma steg. Jag följer henne med blicken. Hoppas att hennes ansikte ska lysa upp med en glödlampa över huvudet. Men hon förblir tyst och lampan förblir släckt. Uppgivet sparkar jag i marken när jag känner Winter rycka tag om min arm och skaka om den innan hon springer tillbaka till bilen.

"I know where he is!" ropar hon och jag hinner knappt hoppa in i bilen innan den drar iväg längs asfalten. Winter sitter i förarsätet men styr nästan bilen mer än jag. I tre eviga minuter grusar bilen fram i alldeles för snabb hastighet. Winter hänvisar mig in mot en smal grändväg och jag svänger bilen in i dunklet. Jag saktar in farten och trycker sedan ner bromsen. Bilen stannar prompt. Nedanför några trappsteg ner till en källardörr med texten 'The Alliance of the Birds' vid trottoaren sitter en ihopkrupen person. Det bruna håret vilar över ansiktet, ögonen är slutna.

Jag öppnar dörren och kliver ur bilen. Snabbt slänger jag en blick mot Winter som nickar till svar. Hon sitter kvar i bilen och jag stänger dörren bakom mig. Med försiktiga steg närmar jag trappan och den ihopsjunkna person som sitter på den. Hjärtat slår i mig. Det är han. Jag känner honom för väl för att ens ta fel på flera tusen meters håll, ändå tvivlar jag ända tills jag kan sjunka ner bredvid honom. Se hans mjuka ögon öppna sig och hans armar krama om mig.

 

Tårarna börjar rinna ner för mina kinder, Harry gråter redan. Jag är iskall och trött. Utsliten. Det dunkla ljuset i tvärgatan gör det omöjligt att tyda vilken tid det egentligen är på dagen. Jag sväljer hårt.

"Louis, it's time to get up. It was stuck behind your foot, and now it's time to face the reality. Which is the old Louis, the Louis that always been before." Harrys ord är tydliga, varma, bestämda och lite oroliga. Jag tar in dom, men förstår inte riktigt vad han menar.

"Things arent as you thought," fortsätter han, "It's way different. And now, it's all okay again." jag hör ljudet av en bildörr som slås igen. Längs den smala trottoaren kommer en blond, ung kvinna. Hon har blommiga mönster på sina kläder och ett ömt, rent ansikte som försiktigt ler mot mig. Jag blinkar några gånger. Den blonda personen kommer närmre och jag blinkar ännu en gång.

"Winter?" väser jag förvånat.

"Hi Louis." svarar hon försiktigt hon går fram och sätter sig på översta trappsteget, "I'm sorry." en ensam tår glider ner för hennes rosiga kinder.

 

Hon berättar allt. Hur allt gått till. Hur hon lurat mig och försökt komma åt mina pengars skull så att hon kunde bli fri. Hur allt var ett spel. Jag försöker ta in allt samman. Men jag är fortfarande omtlcknad och förvirrad efter att legat nedanför en kall trappa i flera timmar.

"The picture I showed you, that's me. The real me." avslutar hon. Dom sista orden är lite skakiga och jag ser på henne hur hon måste bita ihop för att inte börja gråta. Trögt trillar alla pussalbitar på plats. De få som finns att sätta dit, allt var bara ett spel. Ett missförstånd. Allt var bara en fälla. Winter trillade i Ashs och senare trillade jag i hennes.

"I never meant to hurt you." stryker hon uppgivet över historien.

"I know." svarar jag lågt.

 

Harry och Winter hjälper mig båda upp på mina skakiga ben och in i bilen. Långsamt tinar jag upp. Allting känns så konstigt. Samtidigt som jag utsliten och skakig försöker inte tappa bort mig själv i trasslande tankar är jag lättad. Härvan är inte uttrasslad, men snart så. Det jag trodde skulle bli en djup förvandling av mig själv till någon jag inte vill vara, var bara ett misstag. Och när El står i dörröppningen till min villa och kramar om mig med tårar i halsen och kysser mig välkommen tillbaka lättar allt ännu mer.

Winter står kvar vid bilen.

"I'll drive you back to the airport." hojtar Harry åt henne innan han passerar mig i dörröppningen och snart hoppar in i sin bil. Eleanor puttar iväg mig och jag går fram till Winter som fortfarande står kvar på trottoaren. Hennes blonda lugg flyger i luften. Jag ser hur hennes väna blick fästs vid min handled och hur oro smyger sig in i hennes ögon. Jag kikar mot min handled och möts av den fartfyllda fågeln som inprintats. Jag hade nästan glömt den.

"I hope it work to remove it." säger hon försiktigt när hon tittar upp på mig igen.

"I won't." Winter tittar förvånat på mig och hon verkar inte ha väntat sig det svaret.

"Why?" hon låter ännu försiktigare, som om hon vore rädd att jag bara skämtade.

"Infinity." Winter tittar oförstående på mig och jag fortsätter, "The hummingbird wings go in eights. The infinitive eights. I've realized that who you ever might be as person, which roads you ever might pick, even if you change you will always be you, the you will always be inside you. Cause You are infinitive." ett leende fyller upp hennes ansikte och jag ler tillbaka. När jag sagt orden känns det så rätt, och det känns skönt att veta att jag inte böhövde tvivla eller tänka efter. Det är rätt, den ska vara kvar.

"You're infinitive Winter, don't forget that." jag kramar on henne. Jag har aldrig kramat henne förut. Det har aldrig varit befogad att omfamna den tuffa tjej jag lärde känna.

"I never forget." säger hon tyst när vi släpper kramen.

"Good. Have a good time, follow your dreams. Be you." Winter öppnar dörren till förarsätet och vänder sig om i öppningen.

"Thank you, Louis. And you follow your dreams, stick to the ones you love, cause they love you back. And promise me, if we ever meet again, say Hi." hon hoppar in i bilen.

"Promise." ler jag innan hon stänger igen dörren och vinkar hej då när bilen gasar iväg längs vägen.

Med ett leende på läpparna vänder jag tillbaka till Eleanor som står och väntar på mig. Även om jag bara känt den riktiga Winter några ynka timmar kommer jag aldrig glömma henne och det hon sagt. Även om jag inte vet om jag ska kalla henne vän eller främling, bekant eller nära delar vi faktiskt en kolibri tatuering. Och båda har vi satt spår i varandras liv och omedvetet har vi rättat till det.

El lägger sin arm runt min midja och tillsammans går vi in i huset. Dörren klickar igen bakom oss.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett låångt sista kapitel, jag hoppas ni uppskattar det! Nu är denna fanfic slut, men vill ni ha en epilog också, "vad hände sen?" del innan jag börjar på nästa ff?

 

Kommentera nu jättegärna vad ni tyckt pm Hummingbird! Era kommentarer värmer så galet mycket!

Stanna gärna kvar hår på bloggen för snart kommer prologen till nästa fanfic vid namn "My London" vilken jag hoppas ni kommer gilla lika mycket och kanske ännu mer? ;)

 När min hjärna tillslut lyckats acceptera att den blonda tjejen framför mig är den hon är, Winter drar vi oss undan och bort från de uttråkade människorna som väntar på sitt plan.

"What's going on Harry?" frågar hon mjukt.

"Louis is gone. He disappeared yesterday evening. To make it easy, I fainted when I was about to tell El something, so she called Lou and we came some minutes after I was awake again. And for some reason he just turned around and left." Winter måste ha noterat oron i min röst för hon lägger en lugnande hand på min axel, "Eleanor promised me to check on him and said i needed to rest. So I went home and the next morning I woke up with El on the phone telling she couldn't find Louis." jag gnuggar min hand mot pannan och tittar upp på Winter.

"And you've called I suppose?" frågar hon.

"Yes. His phone, his parents. He's not at his house." jag rycker uppgivet på axlarna och suckar.

"Have you checked my old place?" Winter drar bak en slinga av sitt hår,

"No. We don't know where you live."

"Let's go then!" Winter tar tag om min handled och börjar ta sig mot den breda utgången vid entrén.

"Your plane!" ropar jag medan jag tar mig ikapp hennes snabba steg. Hennes hand släpper om min handled när hon märker att jag kommit upp bredvid henne.

"Forget about that, this is more important." svarar hon säkert och samtidigt som solen slår emot oss när de stora glasdörrarna hamnar bakom oss.

 

Snart sitter vi inskuffade i min bil. Jag styr ut från parkeringen och trycker ner gaspedalen när Winter skriver in adressen till hennes lilla villa på GPS:en.

"It will about ten minutes to get there." säger när hon är klar. Hon lutar sig tillbaka och tittar ut över vägen.

Jag slänger en blick på henne. Den blonda, mjuka tjej som jag lärt känna som den mörka och tysta.

"Tell me." säger jag kortfattat. Men mina få ord räcker. Winter fattar precis vad jag menar. Hon snurrar upp sitt hår i en enkel knut och snart börjar hon.

"Well, this is the real me. I went to London with an ambition to find great friends, study, and later on find a job. But it all went wrong. I loned money so I could pay for my hired flat. I was stupid and did it by phone, SMS. I couldn't pay back and my depts raised. I couldn't even efford to buy myself food." hon tar en paus och följer bilarna på vägen med blicken, "Then I met Ash by accident. We ran into eachother when I was on my was to a payphone to make a phonecall. He insisted that I should borrow the phone in his tattoo studio. So I followed him there, made the phonecall and thanked him. He asked me was the call was about and I was honest telling him that i had economic problems. I thought he was really gentle cause he said I could help him out on the studio for a piece of money. I should never have said yes." Winter blick trillar ner i hennes knä och hon biter sig i läppen.

"It's okay if you don't want to tell me." övertygar jag, men hon bara skakar på huvudet och fortsätter.

"I started there, without knowledge about what I was suppose to do. The first day I entered the studio and Ash was the onlyone there. He showed me around. He was sweet and kind to me and I felt comfartable. He showed me the place where loads of tattoo drawings were stuffed. He asked me to sort them up, so I did. It went goodm it was easy until I spilled coffe all over the papers and the laptop that was placed beside. I was nervous to tell him but he wasn't mad about it, and it all went ok until he said the words that kept me locked for so many years, 'You owe me this.'." hon tittar på mig och biter sig ännu en gång i läppen, En blond hårslinga från hennes hårknut har trillat ner och hon snurrar lätt upp den igen.

"I don't know how to make it easy, but he really ment what he said. As I couldn't pay him back I promised him to do follow him and do what he wanted until I was able to pay back. He had me in his arms and I was helpless. He transformed me, I was his doll without being able to say something about it. Times passed by, friends and family started getting worried and asked what was going on, I said 'It's just me.' and lied to them straight in their faces. I was afraid to tell them that I needed money so I kept shut. I didn't knew how to get myself through until Louis entered the studio. I knew from media he had been at the hospital and still was a little shaky. So I took the advantages and tricked him so we would get close and he would be able to give me the money I needed. Which was alot." hon tittar försiktigt upp på mig som om jag borde blivit arg.

"So, it all was a game?" frågar jag med blicken på vägen
"Yes." svarar hon skamset, "But I never meant to harm him. I didn't expect it to turn out this way. I was stupid, i'm sorry Harry."  en ensam tår rinner ner för hennes kind och hon torkar kvickt bort den.

"It's okay Winter, you were desperat, and you regret it all. So don't put more blame on yourself, now let's find him." jag saktar in bilen när vi svängen in på en mindra väg och snart berättar GPS:en att vi nått våran destination. Jag kliver ur bilen och snart hör jag Winters fotsteg i ryggen.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Näst sista kapitlet! Tadaaaaam! Ska vi säga 4+ för nästa? :)

När Hummingbird är slut kommer prologen till nästa ff trilla in, jag hoppas ni kommer gilla den med!

 

 Flygplatsen är inte långt bort och snart kliver jag ut på den stora parkeringen. Jag rycker åt mig ett par solglasögon som ligger slängda i passagerarsätet som mask, mer hinner jag inte.

Jag små springer in till de stora ingångarna. Vinden rycker i mina kläder och mitt hår. Jag vet inte hur tusan jag ska hitta henne här. Flygplatsen är full på folk och jag vet inte ens när hon ska åka. Bara att det är idag.

Optimistiskt börjar jag skanna folket som strödda befinner sig här och var på flygplatsen. Jag fortsätter springa och letar efter det kolsvarta håret med den lila luggen. Folk tittar konstigt på mig, men förmodligen mest av det faktum att jag springer runt som en dåre med flämtande andetag och ett par sölglasögon tryckta högt på näsan, och inte för att jag är Harry Styles.

Efter några minuter börjar jag bli andfådd. Mina lockar klibbar i pannan, jag fortsätter springa. Försöker hitta varje vrå av den stora flygplatsen i hopp om att hitta den hårda profilen stå med sina tatuerade armar i kors, lutad mot en av väggarna med de hårt sminkade ögonen vandrandes över folket som passerar.

När det vibrerar i fickan stannar jag upp. Med andan i halsen hivar jag upp mobilen och när jag ser att det är El tryckar jag den mot örat.

"Harry where are you?" frågar hon. Jag slänger en blick på klockan och inser att jag snart sprungit runt på flygplatsen i tjugo minuter.

"At the airport." flåsar jag ur. Min blick fortsätter granska de som passerar.

"He's not there."

Jag biter mig i läppen, "I know."

"Then come back Harry." hennes ord är menade att vara trygga, men jag överskådar dom och att hon nästan tappat hoppet om att hitta honom den närmaste tiden.

"No. I'm looking for her." jag pressar bestämt ihop läpparna.

"You won't find her Harry, come back." Eleanor har förstått precis vad jag menat, "He will come back, soner or further. Maybe we should let him take his time, it's useless runing around at the airport." jag suckar när jag inser att El har rätt och tillslut sviker min optimism mig.

Jag tar ett djupt andetag innan jag säger till Eleanor att jag kommer. Mina fötter vill inte gå och för en minuts tid står dom bara på sin plats. Jag vill inte ge mig. Tänk om Winter sitter på någon plats jag inte letat? Tänk om hon finns här och vet vart Louis befinner sig. Jag får bita mig själv i läppen för att inte fälla en utmattad tår när jag börjar styra mina fötter mot utgången. Jag passerar gate efter gate. Jag tar mig förbi alla småbutiker och toaletter jag nyss passerat. Allting känns tungt och innerst inne hopplöst. Jag vet att att han kommer tillbaka, men hur? Och när?

Jag lunkar genom de långa raderna av ihopsatta stolar där väntande passagerar tålmodigt väntar på sitt plan. Jag tittar inte upp. Min blick är fälld i golvet när jag med motvilliga steg lämnarna raderna av sittplatser. När någon plötsligt ropar mitt namn.

Jag svänger run. Jag är inte vad vid rösten som ropar, men något säger mig att jag hört den förut.

"Harry!" hör jag ännu en gång. Min blick glider över alla människor ännu en gång utan att fastna på ett bekant ansikte. Rädd för att dra åt mig uppmärksamhet styr jag mot entrén igen. Men någon stoppar mig då en hand får tag om min jackärm och rycker nätt tag i den.

"I'm here." jag möter ett leende. Tjejen som fångat upp mig reser sig upp och hennes blonda hår trillar ner över axlarna. Hon bär ett bar ljusa jeans och en blommig blus i pastellfärger som dragits över med en långärmad kofta. Ansiktet är rent förutom ett tunt lager mascara. Min hjärna tänker febrilt. Jag vet vem det är. Men svaret trillar inte ur mig. För något är fel. Något fattas, något har lagts till. Något är inte som det brukar. Jag studerar henne en gång till. Snart börjar hon skratta. Små skrattgropar markerar hennes ansikte när ett stort leende brer ut på hennes ansikte.

"You don't recognise me, don't you?" ler hon.

Jag skakar lätt på huvudet. Min hjärna fortsätter reda ut de ihoptrasslade trådarna som håller mig borta från svaret.

"A clue." börjar hon, "Cold."

När allting tillslut faller på plats skakar jag på huvudet. I min hjärna hänger det inte ihop, men jag vet att jag är rätt. Jag vet att jag inte kopplat. Hennes leende vilar kvar på hennes läppar när skannar henne en sista gång. Jo. Det är hon. Hur? Ingen aning.

"Winter." får jag ur mig. Hon nickar tillbaka.

"Correct!" utbrister hon. Hennes ljusa hår trillar ner i ansiktet och hon drar undan det med en smal hand vars naglar är prydda med ljusrosa nagellack. Jag skakar på huvudet ännu en gång.

"What, how?" stammar jag.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

There you go! Vad tycks? Vad kommer hända nu tro?

Ett till två kapitel kvar, 5+ för nästa. :)

Jag möter upp Eleanor utanför Louis villa. Hennes oroliga blick börjar flacka när en tår rinner ner för hennes kind.

"What's going on Harry?" frågar hon uppgivet och skakar lätt på huvudet. Fler tårar ligger på lur och jag ser på henne hur hon försöker bita ihop. Jag låter mina armar omfamna henne i en trygg kram.

"We will solve it El, we will find him."  jag försöker låta så övertygande som möjligt. Men innerst inne tvivlar jag. Allt har vänt om, Louis har vänt om och att han varit så säker när vi stått som frågetecken oroar mig. Hur?

Snart tar vi in mot huset. Eleanor tar upp sin nyckel och öppnar upp. Huset ekar tomt. Hans skor och jacka är borta vilket måste betyda att han inte varit hemom.

Jag drar av vana av mig skorna och lutar mig sedan mot en av hall väggarna.

"And you've called his phone?" försäkrar jag.

"His phone here, his mobile, his parents, the boys." suckar hon.

Winter dyker direkt upp i mitt huvud. Men vi vet inte hennes address. Vet inte hennes nummer. Egentligen vet vi inget om henne.

Jag skakar på huvudet och suckar även jag. Då det slår mig, en sak vet vi. Var hon jobbar.

"I know where to go!" utbrister jag när jag skjuter ut mig själv från väggen och drar på mig skorna.

"Harry?" ropar Eleanor förbryllat när jag flyger ut genom dörren.

"Stay here!" slänger jag över axeln innan jag hoppar in i bilen och styr mot den lilla tatuerings studion några minuter bort. Jag fingrar otåligt på ratten. Kom igen.

När Harrys bil lämnat mitt synfält stänger jag dörren. Oro och ovisshet kryper i kroppen på mig. Jag börjar vanka runt i huset. Jag kan inte räkna hur många gånger jag vänt över golvet innan jag bestämmer mig för att försöka sansa mig. Jag tar ett djupt andetag och börjar läsa titlarna på alla de bokryggar som står radade i den lilla bokhyllan bredvid köksingången. Jag väljer en bok med titlen 'Someones' i hopp om att kunna förbida tiden.
Jag drar ut boken från sin plats i hyllan när ett litet bröv singlar ner mot golvet. Jag plockar upp det. Kollar den osignerade fram och baksidan innan jag viker upp pappret.

 

Min blick flyger över pappret igen. Orden är så ärliga, så sårbara och intryckta bakom en bok. Den senaste tiden passerar förbi i mitt huvud. Så mycket har hänt, så mycket med Louis utan att jag insett det. Allting skulle ju bli bra efter olyckan. Vi fick förklarat att de fysiska skadorna inte var något att oroa sig över, men vi frågade aldrig om den psykiska hälsan. Vi tog för givet att det skulle lösa sig. Så fel vi hade.

Jag viker ihop pappret igen och håller det tryggt i mina händer. Mina fötter styrs över golvet och jag sjunker ihop på en stol i köket. Jag håller hårt om det sköra pappret och ber att Harry hittat Louis, och att allting är bra.

 

Jag kastar mig in i den lilla studion och går rakt på sak när jag slänger ur min fråga till den som står bakom disken.

"Where does Winter live?" jag borrar ögonen i den ganska unga mannen jag aldrig sett förut. Han tittar förvånat på mig och ser ut som ett tanigt frågetecken i jämförelse med dom tatuerade björnar som vanligtvis brukade stå bakom disken i den lilla studion.

Jag upprepar frågan och spänner rösten ytterligare.

"She's not working here anymore." när jag tillslut får svar på frågan kommer det från samma kraftiga man som gett mig ett jobb här. Hans grova gestalt tornar sig framför mig.

"Either do you." hans kraftiga käkar är hårt samanbitna.

"Just tell me her address." jag sträcker på mig men är fortfarande huvudet kortare.

"Why?" bullrar han tillbaka.

"Cause I need her! It's an emergency!" utbrister jag. Hade det inte varit för att jag var en liten vante mot den kraftiga mannen hade jag placerat mina händer på hans bröstkorg och tryckt honom bakåt tills han träffat väggen.

"She is moving. Leaving today acctually, South Airport. Finally." jag hinner inte bry mig om det sista ord och vad det ska betyda för sekunden senare sitter jag i bilen ännu en gång med full gas längs vägen. På jakt efter svar, igen. Min bästavän är borta och jag är påväg att leta upp en kvinna jag inte känner för att få tillbaka en av dom som betyder mest i mitt liv.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Detta kan vara näst-sista kapitlet! Blir 1-2 till.

Grymma ni! Ni anar inte hur glad jag blir för alla fina kommentarer! Jag ska verkligen göra allt för dom sista kapitlen, ni får mig taggad!

 

4+ kommentarer för nästa. :)

 Paniken stiger i mitt bröst när Harry plötsligt öppnar ögonen. Hans andetag är jämna och jag fångar upp hans blick när jag av lättnad kramar om den fortfarande lite chockade Harry.

"You fainted you fool." förtydligar jag när Harry hasar sig upp till sittande. Han sätter sin hand mot bakhuvudet och grymtar till.

"Does it hurt?" frågar jag när jag sätter mig bredvud honom.

"Yes, but it's okay." han nickar mot mig och suckar, "Maybe I have to cool down a bit." han låter sina lockar trilla ner i ansiktet när han riktar blicken mot golvet. Jag lägger min hand på hans axel.

Allting lugnar ner sig och blir tyst. Harry ser ut att grubbla över något när dörren rycks upp och Louis stormar in. Han stirrar på oss, innan hans blick glider över mig och fastnar på Harry som tittar upp. Louis står stum och blänger på Harry.

"He's good." bryter jag av, men Louis står fortfarande tyst. Jag ser på hans ögon hur han tänker febrilt inne i hjärnkontoret. Hur maskinerna håller på att koka över. Jag väntar ut honom men när hans handling tillslut kommer sitter jag förbluffad. Med ett bittert 'my' svänger han runt och på några få, korta sekunder är han borta. Jag hör hans bil bränna iväg över asfalten.

"El?" Harrys raspiga stämma säger försiktigt mitt namn. Jag vet att någonstans inne är han den som sett allting rätt. Att han är den enda som sett och besvärats av Louis' förändringar. Det har gått för snabbt. Jag borde egentligen säga till honom hur hans iaktagelser varit hel korrekta. Men något sätter sig emot i mitt sinne. Något säger mig att jag inte ska lägga mig i. Jag suckar.

 

 Allting snurrar i mitt huvudet. Jag springer upp för Winters uppfart och knackar ilsket på dörren. Jag behöver underrättelse, någon som säger att allt står rätt till, någon som presenterar nu.

Otåligt väntar jag på en dörr som inte öppnas. Jag bankar händerna i dörrens stumma material och skriker.

Jag rycker i handtaget och skriker en gång till. Ingen kommer och öppnar. Allting är tyst. Jag blickar ut över de tomma gatorna och börjar sedan springa. Mina fötter löper över den matta asfalten. Jag ökar takten, bara springer. Jag springer för att komma bort. Det snurrar i mig. Vad är rätt och vad är fel?

Jag har tagit mig hem till mitt. Eleanor lovade att leta rätt på Louis. Jag litar på henne och både min kropp och mitt sinne behöver vila.

Utmattad ligger jag sträckt över min breda säng. Jag försöker inte tänka så mycket. Tröttheten tynger mina ögonlock och snart lyckas jag somna. För en stund behöver jag inte tänka på Louis, för en stund är det allting lugnt, tills jag vaknar tidigt nästa morgon med ett ryck. Chockad av det starka ljudet rycker jag åt mig mobilen och svarar.

"I can't find Louis!" ropar Eleanor. Hennes skärrade ord ekar i mina öron.

"I'm coming." jag försöker hålla mig sansad. Men tanken på att ännu en gång få hitta en avsvimmad Louis vid en undangömd gränd skrämmer mig. Hjärtat börjar dunka i mig. Stress rinner igenom min kropp och jag får koncentrera mig på mina andetag när jag slänger mig in i bilen, vride om nyckeln och bränner iväg.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt, förlåt, förlåt! Ännu ett duktigt försenat kapitel.

Ska jag vara ärlig har jag duktig brist på inspiration på denna fanfic just nu och därför försöker jag avrunda den. Det blir en kortis, med kanske 2-4 kapitel till. Den blev inte riktigt som jag tänkt mig, men jag hoppas ni uppskattat den ändå!

.....

Tack för era fina kommentarer, trots att jag är så seg! 3+ för nästa. :)

(Jag har lite ideér till nästa ff, som jag verkligen vill bryta med.)

 

Det är tidigt på morgonen och jag gnuggar tröttheten ur ögonen innan jag trycker upp dörrarna till den lilla tatueringsstudion.

"Hey! Little star, I thought you'd never show up!" mannen som gett mig jobbet spyr sina sarkastiska ord över mig och en tatuerare som just passerat flinar till.

"Why wouldn't I? What am I suppose to do?" min tillfälliga chef gör min fråga snart till handling när han trycker en plasthink med mopp och plasthandskar i famnen. Med ett flin och ordern att jag ska städa personalens toalett lämnar han mig igen.

Inne på toaletten luktar det illa. Golvet är smutsigt av våta skosulor som slabbat runt. Jag suckar och börjar städa. Nyfiken, orolig och frustrerad äver Winter har jag bara mig själv att skylla att jag står och svabbar golvet på en sunkig toalett i en kvalmig tatueringsstudio. Och Winter verkar inte ens jobba idag. Jag släpper moppen och sjunker ner på toalettstolen. Matt faller mina lockar ner i mitt ansikte när jag hör ljud från starka fötter och en bullrig röst eka utanför den stängda, bleka toalettdörren.

"I don't know what to do about it!" jag föreställer mig en grov man bakom den hårda rösten och spetsar medvetet öronen.

"The chick's just taking place!" ännu en bullrig röst.

"Nah, well. If it wouldn't be for all the rumors Ash created around her I would let her leave." jag har tassat mig närmre dörren och står nu med örat lutat mot det kalla materialet.

"I don't think all of it are rumors though."

"Really?" mannen tycks grubbla en kort sekund, "Maybe you're right. Identity usually don't change that qick, and far."  så plötsligt ryter en tredje röst att de båda som nyss pratat borde släpa sina sega skallar ut i studion.

Jag låter tystnaden domna av innan jag trycker ner handtaget. Svänger runt dörren och krockar med en tunn gestalt.En gestalt som förvånat tittar upp på mig och jag vet att hon känner igen mitt ansikte.

"Ha, Harr?" hon stakar sig och pekar ogenerat ut mig, "Well, hello." får hon sedan ur sig. Vi står och tittar på varandra några stumma sekunder. Jag försöker hitta mig en flyktväg, men mina fötter står som fastfrusna i golvet.

"I don't think I did present myself to you last time." hon sträcker fram en hand med kolsvarta naglar och jag skakar avvarande om den.

"I'm Harry." raspar min röst och jag försöker påminna mig själv om varför jag ens presenterar mig. Därför att det vore misstänksamt annars och för att en artig liten pojke sträcker på ryggen inom mig.

"I'm Wint..." hon avbryts abrupt när en grov man sliter det skynke som skiljer studion från resten, åt sidan.

Utan ett ord snurrar Winter runt och försvinner bort genom skynket bredvid den kraftiga mannen som pekar med ett knotigt finger på toaletten bredvid mig.

"Hey cleaner! Do your work instead of talking with my girl!" morrar han innan han försvinner bakom skynket. Han tycks inte ens notera att jag vanligtvis inte vistas i denna studio överhuvud taget.

Jag smäller ihop mina tänder och formar ett bittert sträck med läpparna. My girl, det sprakar i mig. Min kropp står som förstelnad en stund medan mina känslor brinner i mig. My girl.

"How dare he." fräser jag utan att ens själv veta riktigt vem jag syftar på.

 

En knackning, två till. Ännu en. Slappt reser jag mig upp ur den prydliga soffan i vardagsrummet för att öppna.
Jag vrider om låset och trycker ner handtaget för att möta Harry med sammanbitet ansikte storma in i hallen. Hur han vet att jag är i mina föräldrars hus just idag för att passa katterna har jag ingen aning om. Men jag bestämmer mig för att inte ifrågasätta det, utan öppnar munnen för att ställa en annan fråga.

"What's going on Harry?" jag stänger igen dörren bakom Harry och tittar förvånat på honom. Han står på andra sidan den lilla hallen med flåsande andetag som om han sprungit hit.

"Have you seen this girl Louis been' hanging with?" orden sprutar ur hans mun och jag fortsätter stirra på honom.

"Well Harry, Louis has gone threw a tough time you know. And Harry..."

"What? How?" Harrys ögon börjar lysa av frustration och han viftar med händerna i luften, "Am I the only one who cares about all these things going on around Louis?!" han trycker sin hand mot pannan och börjar trampa fram och tillbaka.

"Harry..." försöker jag, men mina försök till lugnande tycks rensas bort likt mardrömmar genom en drömfångare för Harry fortsätter trampa runt och nadas med stressade andetag.

"I'm freaking out!" skriker han och plötsligt tycks frustrationen omvandlas till panik. Han börjar andas hastigare och ökar takten på sina stampande steg. Snart börjar han hyperventilera och jag hinner knappt fånga upp honom innan han svimmar och faller mot marken.

Hans kropp väger tungt i mina armar och jag sänker försiktigt ner honom på golvet. Jag försöker hålla mig lugn när jag drar ut en pall vid ett av hallens hörn för att placera den under Harrys vader för att hålla benen uppe.Jag tar ett tag om Harrys axlar och skakar lätt om honom. Utan att släppa Harry blicken ringer jag upp Louis som säger att han kommer om fem. Jag släpper ifrån mig mobilen och tittar oroligt på Harrys stilla kropp plötsligt rycker till och hjärtat skräckslaget börjar dundra i mig.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tusen förlåt för denna långa försening! Hoppas ni fortfarande är kvar. ;)

Lite spänning hoppas jag ni gillar, hur går det med Harry? Kommer Louis?

 Dörren öppnas och Louis trillar in. Jag är påväg upp ur soffan för att krama om honom när en ung kvinna med kolsvart hår och tatuerade armar kliver in tätt bakom. Något förvånad är jag påväg att sträcka fram min hand för att hälsa när någon dunkar i min axel.

"Sorry." Harry har rest sig upp och öser ut ur rummet. Jag hinner skymta ett samanbitet ansikte innan han drämmer igen dörren som Louis nyss öppnat. Ljudet från dörren domnar bort och snart lägger sig en pinsam och minst sagt förvånad tystnad över rummet.

"What was that about?" får Zayn ur sig. Louis skymmer undan blicken något genom att fälla ner den och kliar sig i håret.

"Ehm, nothing." försöker Louis, men Zayn bara skakar på huvudet. Den spända luften kryper i mig.

"I'm just gonna chack on Harry." stakar jag mig innan jag smiter ut ur rummet. Jag stänger den dragiga luften bakom mig och hittar snart Harry nersjunken på golvet med händerna mot ansiktet.

"Harry?" jag sjunker ner bredvid honom och han tittar upp på mig, "Just tell me."

"I saw that girl leaving Louis' house. Ofcourse it's alittlebit suspisous cause he got a girlfriend. But he's a grownup man and I know he's trustable so I wouldn't mind if it wasn't for what he told me when I asked who she was." han tar en paus och suckar lätt, "He told me it was out of my business. And now..." Harry lyfter ut sina armar för att få uttryck för sina känslor, "...he brings her to our recording." han slår samanbitet ihop tänderna och rycker på axlarna.

"I bet Louis had a really tough time after the accident, maybe she's a phycologist and he's ashame of it." som tur är tar Harry mitt skämt på rätt sätt för han skrattar till. Sedan skakar han på huvudet.

"He drives me insane Niall." Harry drar sina luggar åt sidan.

"As I said, maybe it's tought for him right now." jag reser mig upp och räcker Harry handen som hjälp, "Try to not think about it." jag lägger handen på Harrys axel och skakar om den innan jag börjar gå mot rummet igen.

 

 Jag är mer än glad att Niall kommit, men det förbryllar mig att han, och inte heller dom andra killarna tyckts tänkt så mycket, eller lagt märke till Louis förändringar.

Jag tar ett djupt andetag när Niall öppnar dörren och vi båda kliver in igen.

 

Under hela inspelningen försöker jag hålla masken. Taktiskt väljer jag att inte utbyta såvärst många ord med varken Louis eller hans sällskap och hyffsat snabbt rullar tiden på. Men det är ändå skönt när vi är klara och alla kan dra sig hemåt till sist. På vägan till bilarna förklarar Zayn att efter någon minuts pinsam tystnad och inget vettigt svar från Louis hade sällskapet presenterat sig som Winter och inte mer än så. Liam hade tydligen lyckats fiska ur henne att hon jobbade på en tatueringsstudio och där av alla tatueringar, men inte mer än så.

 

~

 

Väl hemma drar jag av mig skorna innan jag tar mig upp för trappan och tassar in i sovrummet. Jag drar av mig kläderna och kryper in under täcket i bara underkläderna. Klockan är bara tre på eftermiddagen men jag orkar inte vara uppe längre idag. Jag har ingen lust att stryka runt i mitt eget hus som en vilsen strykarkatt och inte göra något överhuvudtaget.

Jag sluter ögonen och försöker somna, till mitt misslyckande. Tankar rullar runt i mitt huvud som en orkan och jag kan inte koncentrera mig. Jag försöker kasta dom åt sidan, men dom sitter som fastklistrade i hjärnan och vägrar försvinna. I tio sega minuter försöker jag somna innan mina ögon slås upp igen och min blick stirrar stint upp i taket. Jag raffsar täcket åt sidan och kastar på mig kläderna som jag nyss tagit av. På några kvicka minuter sitter jag i bilen och trampar ner gaspedalen. Det tar inte långtid till min destination för fem minuter senare rycker jag upp glasdörren till en av stadens mindre tatuerings studior. Jag hade kunnat dra till de större studiosen, men där har jag varit förut och jag har då aldrig sett någon med lila lugg där.

Luften i den kvava studion slår emot mig och jag orkar inte bry mig om dom blickar som genast klistras på mig. Mitt mål är självklart och jag klampar fram till disken där en man i trettioårs åldern står lutad.

"Hi, is there a lady named Winter working here?" min fråga är framfusig och ganska otacksam, men mannen bakom disken verkar inte bry sig utan tittar bara på mig.

"Yes," svarar han sedan, "how come?"

"She told me about this studio and I would like to ask you if there's any free jobs this week?" otåligt börjar jag slå med foten i golvet.

"Well, twe are always inneed of cleaning personal. Does that sound exciting?" jag trycker undan den tatuerade mannens sarkasm och nickar sedan.

"Sure." mannen bakom disken verkar förvånad över mitt svar men plockar sedan fram papper och penna med sina tatuerade armar.

"Well, okay." han vänder pappret åt mitt håll och räcker över pennan, "Can I just ask what you are doing at a tiny tattoo studio as a cleaner?"

"Like what? Is it wrong just because I'm rich and famous?" svarar jag innan jag räcker över det färdigskrivna pappret. Sedan vänder jag på klacken och går.

"See you tomorrow then!" ropar jag över axeln inna dörren stängs igen bakom mig.

När jag hoppat in i bilen igen och kört min väg flinar jag åt mig själv.

"I'm a fool, but so freaking cool!" mitt bittra jag tycks ha tinat bort för stunden och jag rullar lugnt fram längs den asfalterade vägen. Bäst att jag får mig något att äta, imorgon blir det städning.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Part 9! Vi fortsätter på 5+ kommentarer för nästa. :)

 Jag rullar förbi Louis villa och låter bilen stanna. Jag knäpper av bilbältet och är precis påväg att kliva ur bilen när en ung kvinna kilar ut ur dörröppningen och tar sig ner för de få trappstegen. Hennes armar är vältatuerade och hon har långt, kolsvart hår och lila lugg. Hennes gröna ögon är kantade av tjock eyeliner och sotig ögonskugga. Jag följer henne med blicken när hon lämnar Louis villa och tar sig ut på gatan. Hennes armar följer med i hennes avslappnade men kvicka steg. Den tunna gestalten krymper efter varje steg den tar sig fram långs den breda trottoaren och bort från huset den besökt. När det kolsvarta håret försvinner ur min vy från bilen kliver jag ur den. Jag står stilla en stund på gatan. Tittar på Louis stängda dörr innan jag sätter iväg längs gatan i samma riktning som kvinnan med tatueringarna gått. Jag ökar takten men låter avståndet bestå. Så omärkbart som möjligt tar jag mig fram över vägen när någon plötsligt ropar mitt namn. Jag stannar upp, biter mig i läppen och snurrar runt.

"Hi Lou." iklädd en t-shirt och ett par gråa mjukisbyxor står Louis bredvid min bil. I sin hand snurrar han mina bilnycklar.

"I think you forgot something." han viftar med nycklarna och den bittra tonen i hans röst får mig att vilja vända om. Med långsamma steg tar jag mig tillbaka och när jag kommit tillräckligt nära kastar Louis nycklarna och jag fångar dom med ena handen. Rädd för att fråga, fråga min bästa vän, säger jag det tillslut.

"Who was that? The girl." vi tittar på varandra. Louis har stoppat händerna i dom djupa fickorna och ser slapp ut där han står.

"It was a girl." orden är så patetiska att Louis själv skakar på huvudet, sedan säger han det, "It's out of your business Harry." orden svider i mina öron. Jag håller tillbaka tårarna som vill rinna och min underläpp skakar.

"I thought we were best friends Louis. I thought we told everything to eachother?" även om jag försöker hålla tillbaka är mina ord besvikna och vacklande. Jag stirrar på Louis och biter mig så hårt i läppen att det börjar blöda.

"I'm sorry." dom två orden ringar i mitt huvud när Louis vänder sig om. Lämnar gatan, bilen och mig bakom sig och går in i huset igen.

"Are you?" viskar jag efter honom. Besviken och ledsen hoppar jag in i bilen igen. Jag hade tänkt knacka på. Prata, kolla läget, vara social. Finnas där för min bästa vän. Nu sitter jag här med några få, svala utbytta ord och tårar som trycker.

Min fot trycker gaspedalen i botten och jag struntat i fart anvisningarna. Jag vill bort. Bort härifrån.

 

~

 Morgonen är seg. Kall och grå som våt cement och jag gnuggar mina tinningar. Mitt huvud värker och jag hasar mig upp ur sängen för att ta mig till det som väckt mig; knackningarna på ytterdörren. Jag vill åtgärda det som hände igår. Både då jag sa att Eleanor bara var en vän och då jag frös ute Harry. Smulor av den gamla Louis finns fortfarande kvar men av något skäl vägrar han krypa fram när jag är runt andra. Ensamma mornar kan han peta i mitt sinne och få mig att känna mig skyldig, men när jag behöver honom är hon borta. Frustrerad knyter jag handen och slår ut känslorna i den hårda väggen innan jag tar mig till dörren. Jag försöker skaka av mig allt och se hyffsat normal ut när jag låser upp dörren och låter den öppnas.

"Hello." i dörröppningen står Winter, "You ready?" hon granskar min klädsel, vilket innehar mjukisbyxorna och t-shirten från igår efter en bråkig natts sömn. Hon skrattar till.

"I don't know if you want to change clothes before we leave, or?"

 

Iklädd ett par mörka chinos och en vit, ren t-shirt går jag sida vid sida med Winter när hon drar upp ett ihopvikt fotografi och räcker över det till mig. Jag vecklar ut det. Bilden föreställer en ung kvinna. Hon han ljusbrunt, axellångt hår och en blommig klänning. Hennes kinder är varmt rosa och leendet brett.

"That's me, one year ago." jag tittar up på Winter och försöker ta in att personen bredvid mig och på bilden är samma. Tittar man länge och noga kan man tyda likheten vid dom smala kindbenen och dom bruna ögonen. Men hade jag inte fått facit förklarat hade jag aldrig kunnat gissa att det var hon.

Jag lämnar tillbaka bilden.

"You've changed." jag vet inte om det är något bra. Jag känner inte den Winter på bilden och egentligen inte heller den bredvid mig.

"Yes. Thank's to this." hon tittar på mig och blottar kolibri tatueringen. Jag försöker se bilden i henne samtidigt som jag försöker förstå vad hon menar med 'tack vare'.

Vi kommer fram till en tatueringsstudio och går in i den. Tatueringsstudion där Winter jobbar, där jag fick min kolibri tatuerad.

Inne i studion är det varmt och näst inpå kvavt. Starka lampor lyser över bord med fårgkoppar och nålar. En man i fyrtioårs åldern får en stor grip tatuerad på ryggen.

"C'mon." Winter rycker med mig in bakom ett skynke. Det är mörkare och svalare och ganska tomt. Jag tar in rummet när hon sjunker ner på en skrivbordsstol och tänder en liten lampa. Jag tar mig närmre och ser pappersarken och pennorna som ligger spridda över bordet. Winter plockar upp en penna och drar några linjer på ett blankt papper. Snart formar sig en liten fågel ur blyertsen.

"Wow." får jag ur mig när jag beskådar den färdiga fågeln som formats på mindre än tio minuter.

"That's how I got here. I got my job cause I could draw." Winter snurrar runt och tittar på mig.

"You're really good." konstaterar jag efter at ha smygtittat ännu en gång på den färdiga bilden.

"Thank's." Winter öppnar upp en låda under bordet och river ut några nya pennor och ark, "Wanna try?"

Jag rycker på axlarna, "I can't draw."

Winter skakar på huvudet, "I show you."

Jag beskådar min teckning som är menad att föreställa ett stort träd men mer liknar ett kluddrigt moln. Jag kikar på Winters kreation och upptäcker klockan som hänger bakom henne.

"This was really fun, but I have to leave." jag reser mig upp ur stolen, "Recording with the lads."

Winter släpper sin penna och beskådar sin bild innan hon reser sig upp.

"Can't I follow?" hon lägger huvudet på sned och tittar på mig i väntan på mitt svar.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Och där kom kap.8! Tack för alla fina kommentarer, jag visste att ni kunde! ;) 5+ för nästa.

 

Fönstret är dammigt mellan skivorna men den tunna texten syns ändå; The Alliance Of The Birds.

 Jag har aldrig saknat Louis så mycket som jag gör nu. Jag vill sitta mitt emot honom vid middagsbordet och skratta med tallrikar fulla av mat framför oss. Jag vill bråka över fjärrkontrollen till den stora tv:n på nedervåningen, inte sitta ensam.

Mina lockar har trillat ner i mitt ansikte där jag sitter nerböjd över bordet och stirrar på min tomma tallrik. Han har förändrats. Jag vill inte erkänna, men det är så det är. Kanske borde jag inte oroa mig så mycket. Olyckan tog honom hårdare än någon trott och kanske hade han ändrats ändå. Det är okej att förändras. Min blick förs över till min 'i can't change' tatuering.

"Or is it?" frågar jag mig själv. Orden ekar i det tomma köket och solens strålar försöker trycka sig in genom dom marinblå gardinerna. Jag suckar för mig själv.

 

 Gatan känns bredare än vanligt, på något vis. Winter går bredvid mig. Mina tatuerade armar är ingenting jämnfört med hennes och jag beskådar henne från sidan där hon går med bestämda steg. Hon är nog några år äldre än mig och hennes kolsvarta hår blänker onaturligt i solen. Definitivt färgat. Jag noterar hennes avslappnade steg.
Plötsligt trycker Winter in sin knytnäve mot min axel.

"Get up, c'mon!" hon hoppar fram framför mig och lyfter upp armarna. Långsamt kryper hennes personlighet fram. Hon är inte så stiff och hård som jag trott. Men med sina sotade ögon och bestämda blick kan hon fortfarande få det flesta killar att ta ett steg tillbaka.

"Louis!" utbrister hon fånigt och jag upptäcker mig själv med att det rycker i mina mungipor.

Jag fortsätter gå, gå längs gatan med en ung kvinna jag inte känner men som jag bestämt mig att lita på. Winter tar mig till en stor park och snart sätter vi oss på en sliten träbänk på hennes kommando. Jag har fortfarande mina solglasögon och keps på mig. Solen ligger i lä för den stora eken bredvid bänken och grenarna skuggar oss.

"Hey, get rid off these!" Winter sträcker fram en av sina smala armar och rycker av mig solglasögon. Nervöst försöker jag gömma mitt ansikte och böjer ner det mot min bröstkorg.

"Could you please give 'em back?" bedjar jag utan att lyfta upp mittt ansikte.

"Why? There's no sun here, are you over sensitive or something?" Winter flinar och jag känner hennes blick utan att titta upp. Jag hör ljuden av fotsteg och borrar ner ansiktet ännu djupare.

"No, but I don't want the attention. Give my sunglasses back." jag ökar tonen i min röst och låter inte så mesig längre. Jag, mesig och i underläge. Wow, jag är verkligen vilse.

"Seriously," svarar Winter, "It's like noone here."

"I'm Louis Tomlinson." väser jag, "Noone can easily turn to hundreds."

Winter bara skrattar och jag kikar upp på henne.

"I know who you are. I just thought it didn't matter." hon rycker på axlarna, "You're a Hummingbird." med dom orden slutar jag gömma mig. Jag tittar på Winter och upptäcker sedan grönskan vi sitter runt. Jag drar av kepsen och skakar på huvudet för att ruffsa till det tillplattade håret som gömmer sig under.

"Good." Winter ler mot mig och lutar sig tillbaka på bänken. Desstu mer man tittar på henne desstu vackrare blir hon. Bakom den hårda fasaden av mörk sminkning och tatueringar har hon ett mjukt leende och naturligt rosiga kinder.

"So what am I suppose to do, now when i'm a Hummingbird?" frågar jag och Winter tittar på mig med en lätt skakning på huvudet.

"You're not suppose to do anything, you're suppose to be." hon låter sin blick följa ett gammalt par som lunkar förbi i lagom takt. Jag väntar på en fortsättning som inte kommer.

"Like what?" frågar jag och hon slänger en kort sekund sin blick på mig.

"It's nothing complicated Louis. Just be, fit in." det låter så självklart när hon säger det. Jag vill fråga vad jag ska passa in i men stoppar mig själv. Hennes ord är så självsäkra att jag är rädd för att låta korkad. Jag rädd för att säga vad jag tänker? Japp, jag behöver verkligen hjälp.

~

 

"So this is your house?" Winter beskådar dom luftiga rummen och dom ljusa väggarna samtidigt som hon kränger av sig skorna och kliver längre in i huset.

"Yes." svarar jag snabbt när Winters blick fastnar på ett litet foto i en guldig ram. På bilden står jag och håller om en ung kvinna med vågigt mellan brunt hår och ett brett leende. Båda ler.

"Who's that?" hon pekar mot bilden och jag vänder mig om.

"That's Eleanor." svarar jag enkelt.

"And Eleanor is your..?" Winter tittar på mig och kräver en utveckling på mitt svar. Jag sväljer klumpen i halsen.

"A friend." jag skäms över vad jag just sagt och får bita mig själv i läppen för att sansa mig. Jag vet inte varför jag sa så, men jag gjorde det för att mitt undermedvetna bad mig.

Winter förflyttar sig in till köket, jag står kvar och tittar på bilden av mig och min kära El. Hennes vackra leende strålar igenom kameran. Min vackra Eleanor.

"Sorry." viskar jag mot bilden innan jag följer efter Winter in i köket.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Bara 2 kommentarer? Hmm, men 4+ ska ni väll klara ändå? ;)

 Jag ger tummen upp åt Zayns jacka och han ler brett. Han lämnar den stora "walk in closet"-en och lutar sig mot elementet där Liam redan står och värmer sig. Varför vet jag inte för utanför skiner solen och vi är ju inomhus. Niall har krypit upp i en av fåtöljerna bredvid och pillar på sin telefon. Tyst smiter jag upp ur soffan och in i den stora garderoben där Louis forfarande lullar runt. Han drar precis ner en randig, tight t-shirt över den vältränade magen, jag står i dörrkarmen och tittar på. Jag saknar Louis randiga tröjor. Han drar åt sig ett par hängslen och knäpper fast dom i byxorna innan han drar dom över axlarna. Med en lätt knyck slänger han luggen åt sidan. Han ställer sig framför den smala helkropps spegeln och reflekterar sig själv i ljuset. Ett osäkert leende rycker i hans mungipor. Han sätter armarna i kors och vilar händerna mot sina biceps, han rycker i hängslena och klickar flörtigt mot spegelbilden. Först ler han brett, sen sjunker mungiporna besviket ner i en ledsen min.

Louis drar ner hängslena och knäpper loss dom. Han drar den randiga t-shirten över huvudet och viker ihop den igen. Ett tag står han bara där, blottad för sina tatueringar och tittar på sig själv i spegeln. Plötsligt greppar han tag om sin högra handled han kramar om den, hårt. Hans fingrar klämmer runt den sköra handleden och när han släpper taget har huden lämnat kvar röda märken efter sig. Tyst står jag och tittar på när han tar på sig en ljusblå skjorta och knäpper den, knapp efter knapp. Jag tänker hans namn, vill säga det. Men jag är tyst så han hinner vända sig om och förvånat stå där och stirra på mig.

"Just wanted to check if you're done." hasplar jag ur mig.

"Well, I am." svarar Louis likgiltigt innan han passerar mig i dörröppningen och går mot dom andra.

Jag står kvar en kort stund, tänker och går sedan jag med.

 

 Inatt drömde jag igen. Drömmarna tar mig djupare för varje dag och innan jag blir galen måste jag hitta dom. Inte drömmarna, utan personerna i dom.

 

Jag vecklar ut papperslappen med adressen på, läser orden en gång till innan jag trycker ner lappen i fickan och går ut. Jag har gömt mig under mina solglasögon och min keps. Jacka och mjukisbyxor. Jag tar mig ut på gatan. Håller takten snabb och passerar två kvarter innan jag hastar mig över vägen och förbi parken. Efter grönskan och träden fortsätter jag rakt fram. Tvåhundra meter senare svänger jag höger för att undvika marknadsstånden och alla mäniskor. Mina skosulor dras över den hårda asfalten. Solen lyser stark och klart på den molnfria himlen. Vacker dag, ännu en gång.

Vid en korsning tar jag till vänstar in mot en liten gata. Jag tyder gatansnamn och nickar för mig själv, sen fortsätter jag ner längs den smala trottoaren. Jag passerar några slitna dörrar och skitiga källarfönster. Femtio steg senare stannar jag upp och mycket riktigt. Några trappsteg löper ner mot en kållarvåning och en bastant järndörr med ett långsmalt litet fönster finns nedanför. Fönstret är dammigt mellan skivorna men den tunna texten syns ändå; The Alliance Of The Birds.

Jag går ner för dom få trappstegen och står och stirrar blint in i den stora dörren innan jag slår min knutna hand i den tre gånger. Knackningarna vibrerar i metallen. Jag räknar tyst i huvudet efter dom passerande sekunderna, beredd att sticka, snabbt. Men någon öppnar. En tatuerad kvinna. Denna tatuerade kvinna jag sett mer en gång, i dröm och i verklighet.

"Hi." säger hon till min förvåning, sedan släpper hon in mig, "It's only me."

Jag granskar rummet. Det är tomt och jag känner nästan igen mig. Ett bord och några stolar, tatueringsplanscher och kolibris. Det enda som är tillagt är den slitna tatueringsstolen och det lilla bordet med gamla tatueringskoppar och en liten batteridriven bordslampa.

"Acctually, you're pretty annoying." hon spottar ner på golvet och tittar på mig med en sval blick, "I mean I don't know you, you don't know anything so you're not doing anything." hon rycker på sina tatuerade axlar.

Jag tittar dumt på henne och känner mig för en gångs skull liten och mesig.

"What's your name?" hon sjunker ner på en stol och nickar ner mig på en annan.

"Louis." svarar min stämma försiktigt och jag försöker desperat känna mig bekväm i den hårda stolen men hjärtat slår för snabbt i mig för att det ska lyckas.

"Winter." det var ett fint namn, så fridfullt och opassande på en kvinna med armarna nerklottrade med tatueringar och ett anspänt leende på sina läppar. Hon tillhör inte namnet, passar inte in med sitt kolsvarta hår och sin lila lugg. Hon passar inte in med piercingen i underläppen och töjningarna i öronen. Hon passar inte in med dom slitna jeansen och den trasiga mörkgrå skjorta som hänger slappt över hennes tunna överkropp. Hon passar in i sig själv, klär sig efter sitt utssende, men hennes namn. Hon är inte vinter, tyst och sval. Glittrande och harmonisk. Så är det bara.

"Awkward." flinar hon och jag tittar försiktigt upp. Hon trummar sina svartmålade naglar mot bordets yta och granskar mig. Under hennes skjortärm skymtar jag ett par starka vingar som följer en liten färgglad fågel vid hennes handled. Fågeln är nåstan likadan som min men stjärt fjädrarna är istället i turkost.

Kvinnan, eller Winter måste ha sett att jag tittat för hon drar upp ärmen och blottar tatueringen för ljuset.

"Show me yours." jag tittar på henne och hon spänner ivrigt blicken i mig innan jag försiktigt drar upp min arm och lägger den på bordet. Tatueringarna ligger sida vid sida och jag följer konturerna.

"That's cool, they are nearly the same." orädd drar hon min arm närmre för att titta på min fågel. För varje ord jag hör är Winter mjukare och jag slappnar av mer och mer i hennes närvaro. Jag samlar mig.

"I don't know what to do." min röst är långt ifrån lika självsäker som hennes, men hon tittar på mig.

"I'll help you." svarar hon enkelt med en lång nick och jag skymtar ett svagt leende på hennes läppar.

Hon ska hjälpa mig och jag behöver hjälp, men jag vet inte med vad.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

-Hoppas ni uppskattar att det 'hopp hopp' hände något annat! Tack för alla grymma kommentarer, 5+ för nästa. :)

Jag drar med mina fingrar längs det sträva tyget på soffan. Rummet doftar av avvaktande blickar. Jag sväljer, andas ett djupt andetag.

"What's going on Louis?" frågar Liam. Hans ord är trygga och välmenande men jag har egentligen ingen lust att svara.

"Nothing lads." brer jag över. Jag rätar upp mig, lägger upp min högra arm mot soffans armstöd och blåser min lugg åt sidan.

Det knackar på dörren och snart kliver en kvinna in. Hon ska intervjua oss inför en tidning och har en laptop i famnen.

"Let's start immediately." börjar hon, "Which plans do you guys have for the coming months?" killarna pratar på, rabböar upp några exempel och jag nickar med. Mitt leende är för brett för att vara sanningsenligt. Men jag fortsätter, le. Keep the image.

"I love your tattoos!" utbrister hon, "Can't you guys show me?"

Zayn sträcker fram sin 'Zap!' arm och kvinnan granskar den. Liam visar sina pilar och Niall rycker på sina axlar och förklarar att han inte har några. Harry slänger en blick på mig när han förklarar historian bakom skeppet som tatuerats på hans underarm. Kvinnan nickar och ler.

"And you Louis? Do you have any?" hon riktar sig mot mitt håll. Jag skruvar lite på mig.

"Ehm," harklar jag mig och just när jag tänkt visa nyckeln på min ankel tar Harry orden ur luften.

"Show her your new tattoo Lou." jag tittar på Harry, han tittar tillbaka. Killarna tittar undrande på mig och ser ut att grubbla över Harrys yttrande. 

"Show her Louis." upprepar han sig. Min tatuering ligger gömd bakom den långärmade skjortan och jag flackar med blicken mellan intervju kvinnan och Harry.

"I didn't know you had a new tattoo Louis." säger Niall frågande.

"Excactly Lou, c'mon show 'em." Harrys avvarande ord fräter i mina öron. Jag har gömt tatueringen väl, skymt den undan för att dra bort uppmärksamheten. Men Harry vet, av något skäl vet han. På någott vis har han sett.

"Louis." fortsätter Harry och hans blick tittar bestämt på mig. Jag klarar det inte längre.

"I'm sorry." jag reser mig hastigt upp ur soffan och lämnar rummet. Jag hör diskuterande röster inifrån det men fortsätter gå. Jag hör dörren öppnas och Nialls irländska accent ropa mitt namn. Jag ökar takten och lämnar byggnaden. Jag bara drar min kos. Sticker. 

 

Snart sitter jag nersjunken i en stol där hemma. Jag drar upp skjortärmen och låter min tatuering blottas i ljuset som strålar in genom fönstret. 

"What have you got yourself into Louis?" jag tittar på tatueringen, följer dess konturer med min blick. Jag grubblar över drömmen igår kväll. Ett rum, fem människor och jag. Jag har börjat få problem med att skilja drömmar från verklighet. Men det var en dröm, det måste det ha varit och den kallade på mig. Någonting vill dra mig någonstans. Jag vet inte vad, vet inte vart jag vet bara att något skruvar sig inom mig. 

"What's going on, what is really going on?" ifrågasätter jag mina egna tankar. Jag lutar mitt ansikte i mina händer och suckar.

 

Jag sträcker mig efter ett papper och en penna och börjar skriva ner mina känslor, snabbt och enkelt.

 

Hastigt viker jag ihop pappret och trycker in det bakom en rad böcker på en av dom övre hyllorna. Jag har inte ens tänkt att skicka det, jag skulle aldrig få för mig att ge det till honom. Men det känns skönt att ha mina tankar och min förlåtelse på papper, ett litet bevis på att gamla Lou finns där och att han är ledsen. Nya Louis kryper i kroppen på mig, ostoppbar. Jag vet att han måste, snart kommer det sväljande vågor över mig. Ett steg i sänder.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Okey, okey. Hoppas ni inte tycker det går för segt, nu kommer det börja hända mer...

 

So, keep on with the comments! 4+ för nästa. :)

 

 

Minuterna efter kommer en kraftig man med nerklottrade armar och rakat huvud ut och sträcker fram en robust hand till hälsning.

 Det röda, ömma skinnet efter tatueringen har äntligen gett efter och det svider inte längre. Jag trodde jag var van vid det här laget, härdad mot smärtan. Undra om man ens kan vänja sig vid det, bläcket.

Jag drar ut pizza kartongen från igår ur kylskåpet och trycker in en slice i munnen. Tiden läker inte bara sår, den läker minnen också. Grändkvällen, jag vet vad som hände. På ett ungefär, iallafall. Eller snarare, jag tror att jag vet. När det väl klarnat för mig, är det för sent. Jag är fast, precis som min nya tatuering. Kanske är det bra, på något vis.

Det klarnar hela tiden, snart vet jag allt i detalj och jag gillar min tatuering. Tatueraren har fått den levande, man kan nästan höra klickandet från dom smattrande vingarna.

Jag lyssnar till mina egna andetag. Dom är tunga, precis som molnen utanför mitt fönster. Men längst bort spricker solens strålar in genom det gråa täcket. Solen syns knappt, men det kanske är så det är. Solen finns alltid där någonstans, även om man inte alltid ser den.

 

Tillslut reser jag mig upp. Jag gömmer mig själv bakom en keps och ett par stora glasögon. Tillsist tar jag på mig ett par tunna handskar som täcker tatueringen, sen går jag ut.

Solen lyser och allting är svalt och vindstilla. London talar till mig som det alltid gjort. Jag lunkar på i min egen takt. Följer gatornas spår. Korsar ett övergångsställe och passerar några räta radhus. Hade det inte varit för all uppmärksamhet hade jag dratt upp solglasögon för solen är inte så stark. Några bilar rullar förbi på vägen och jag svänger in mot dom mindre gatorna. Den svala vinden drar med sig doft av ett snabbmat ställe någonstans. Det kurrar till i magen, det luktar faktiskt gott. Jag ökar takten mot doftens riktning när en hand plötsligt krampar om min handled och jag tappar förståndet.

 

Det första jag känner är mitt huvud. Det värker och bultar. Det andra jag märker är gestalten av en ung tatuerad kvinna. Jag känner igen henne. Min mörbultade hjärna minns tillslut varför. Tatueringsstudion, hon vid disken. Det tredje jag ser är rummet jag befinner mig i. Snart öppnar det sig. Ljuset fyller upp det från vägg till vägg och allt klarnar. Jag urskiljer det ganska tomma utrymmet. Väggarna är vitmålade. På en av väggarna hänger några tatuerings planscher och på väggen mitt emot är en svärm av färstarka kolibris avmålade. Ett litet fönster öppnar ut mot gatan och jag skymtar byggnaden på andra sidan. Ett fyrkantigt träbord och några stolar, som alla är bebodda med en människa, vars ögon stirrar på mig. Jag räknar dom till fem stycken och försöker hasa upp mig själv i stolen jag sitter. Jag rör på fingrarna och handlederna, böjer på armbågarna och upptäcker till min lättnad att jag inte är fastbunden.

"Hummingbird." jag riktar mitt ömma huvud mot den skarpa röst som talat. Det smäller till i mitt minne. Jag känner igen dom kraftiga händerna och det hårdbitna ansiktet. Dom mörka ögonen och kraftiga käkbenen. Mörkret och fyllan kryper över mig. Jag börjar må illa och yrsel trycker fram i skallbenet.

"Keep it calm." fortsätter rösten lika bastant som innan. Jag försöker lyssna. Ta in allt, men det pumpar i mig. Klumpar sig.

"Members om the Hummingbird, show your parts." alla sträcker fram vars en tatuerad arm där en kolibri i olika utformning sticker ut ur dom grå tonade tatueringarna i en skarp brytning. Jag tittar över människorna. Jag känner ingen av dom, vet inte vilka dom är. Men jag tillhör dom, tillhör dom ändå. Så jag sträcker fram min egen arm. Vänder upp den så att min senaste tatuering träffas av taklampans ljus. Jag sväljer klumpen i halsen.

"Let me in." min röst ekar i rummet och den låter tunn.

"The door is open." svarar rummet i kör och jag sväljer ännu en gång. Jag samlar ihop det brustna modet inom mig och sträcker på ryggen. Allt är som det är, nu är nu. Jag kan och jag ska. Solen faller in i rummet och gör ljuset lite varmare. Jag sväljer en tredje gång och känner klumpen i magen krympa. Mina andetag känns starkare och min blick stadigare. Inombords stöttar jag upp mig själv. Det borda lösa sig, eller jag menar, det kommer det göra.

Men så reser sig paniken inom mig, vad håller jag på med?

Plötsligt vaknar jag. Chockat reser jag mig upp sittandes. Det nytvättade lakanet och den tjocka madrassen ligger under mig och jag sitter i min egen säng. Allting är precis som det borde, det enda är att jag inte vet. Inte vet överhuvudtaget hur jag kom till sängen. Jag minns inte att jag gick och la mig.

Keep on with the comments! 5+ för nästa, jag vet att ni kan bästa ni. ;)

 

Drömmen är suddig. Jag blinkar gång på gång, gnuggar mina ögon men drömmens bilder är fortfarande oskarpa.  Jag flåsar, jag blundar. Ta mig bort, upp till ytan. Låt mig vakna. Röster börja väsa i mina öron. Jag trycker händerna för dom, men ljudet och orden fortsätter fräsa i mina öron. Jag är fast i en dröm jag inte kan vakna ifrån. Mina lungor är utmattade och min panna pärlblank av svett. Sansa dig. Jag öppnar ögonen, låter händerna trilla tillbaka och mina öron öppna sig. Jag lyssnar, tar orden mot mig. 

"Hummingbird." ordet klistrar fast sig i min hjärna. Det börjar svida kring min handled och förskräckt håller jag om den. Det fortsätter svida och huden blir röd. Kolsvarta linjer fyller min hud som om någon skrev med en osynlig penna. I get it, I get it, viskar jag inombords. 

En smäll mot mina hornhinnor och jag är vaken. Jag är kallsvettig och greppar om min handled. Huden är mjuk och osårad. Jag slår handen mot pannan. Låt mig slippa.

 

Den tatuerade kvinnan granskar pappret jag stuckit i handen på henne. Sedan granskar hon mig.

"Is there time?" frågar jag otåligt. Kvinnan tar sig ännu lite till att beskåda mig innan hon nickar till svar. Jag vill skrika åt henne, förklara att ja, det är jag, Louis Tomlinson som gömmer mig bakom solglasögonen. Men jag håller tillbaka. Jag är trött, fortfarande, vilket har krympt min stubin.

"You want it now?" frågar hon och nu är det jag som nickar.

Hon plockar fram ett papper bakom disken och jag skriver lydigt på det. Bläcket i pennan trillar i kluddriga bokstäver fram över pappret och jag trycker ner det på disken när jag är klar. Kvinnan visar mig till en stol och tar sedan pappret med sig och försvinner bort bakom ett skynke. Minuterna efter kommer en kraftig man med nerklottrade armar och rakat huvud ut och sträcker fram en robust hand till hälsning.

"On your arm ha?" frågar han medans han börjar plocka fram patroner och färger.

"My wrist." jag sträcker fram armen och stöttar upp den mot stödet.

Mannen drar åt sig ett blankt, tunt papper där han kalkerat av min bild. Han lägger pappret mot min handled och börjar kalkera av bilden på min hud.

"A hummingbird, how come?" nålarna fäster bläcket i min tunna hud och den lilla fågeln börjar sakta formas på min handled.

"It's a sign. Kind of what I stand for."

"Cool, tell me." mannens tatuerade armar fyller vant på bläck och fortsätter sedan med taueringen.

"It's kind of tricky, long story." där ljög jag, berättelsen är inte alls lång. Inte än.

 "Where is he?" utbrister jag. Ett bubbel av oro och irritation smäller som små raketer inuti mig. Jag vet inte vad jag ska göra, Louis svarar inte på telefon och flashbacks från när vi hittade honom avsvimmad den där natten skrämmer mig. Men jag vet egentligen, vet att han inte är borta. Vet att han inte är avtuppad ute vid någon cementbyggnad. Inte nu, inte såhär. Inte igen. Han är tillräckligt smart för att inte göra samma misstag en gång till.

Plötsligt trycks handtaget på den glatta dörren ner och i den blottade dörrkarmen står Louis. Hans högra hand är inlindad i plast och genom det genomskinliga materialet lyser olika bläcktoner fram.

"Where have you been?" frågar Liam, ansvarstagande som han är, och bryter den matta luften.

"Nowhere." hasplar Louis ur sig när han kvickt skymmer undan sin handled genom att föra ner den i en av dom djupa fickorna på hans mjukisbyxor.

"So why are you late?" Zayn sätter armarna i kors och luften spänns igen.

"Alarmclock trouble, traffic, you know. I'm sorry." Louis rycker nätt på axlarna och ler försiktigt. Killarna verkar köpa det för alla börjar snart skratta.

"You're mad man!" ler Niall. Hans blonda lugg ligger ruffsigt över hans panna och några hårstån har trillat ner i hans ögon. Dom fixerade tänderna blottas i det starka leendet som smittar av sig på vem som helst.

"Blondie." ler Zayn och kramar spontant om Niall som fortsätter le brett.

Louis´ försening glider genom fingrarna och det tycks snart glömt. Han fortsätter låta sin hand vila i fickan. Jag försöker le och ha lika roligt som Niall.

Allt är som det ska. Louis är bara lite utmattad fortfarande, sånt händer. Sånt händer alla, intalar jag mig själv och försöker sila mina misstankar genom fingrarna så som dom andra gjort så lätt när Louis trillat in en timme för sent.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ursäktar mig massor för den dåliga uppdateringen. Har haft feber och hosta och verkligen inte orkat sitta vid datorn. Så jag är ledsen och hoppas ni fortfarande vill läsa. Bättring lovas! 

 

Ska vi säga 5+ ändå? :)

 

 

 Jag hör läkarna be dom andra att lämna, att jag behöver lugn och ro, sedan somnar jag.

Drömmarna drar mig djupt in. I drömmen vacklar jag fram längs tomma gator. Jag är ensam, sliten och kall. Just som jag börja känna igen mig i dunklet rycks jag ut ur det och vaknar igen. Dom starka lamporna i det ljusa rummet svider i mina ögon och jag blinkar flera gånger innan ljusets styrka lugnat ner sig och rummets konturer öppnar sig framför mig. Längst bak i huvudet vet jag vad som hände där i gränden. Hur jag kom dit, varför jag svimmade. Långt, djupt nergrävt i mitt av domnande minne vet jag, långt inne finns händelsen begraven och den påverkar mig. Den irriterar och retar. Ett osynligt minne som vägrar visa sig.

Jag drar ett djupt andetag och sluter ögonen, jag vill somna om, trots allt.

 

 Louis sover djupt. Han märker inte att jag smiter in i rummet. Jag vill skruva tillbaka tiden. Inte sitta här, på en kantig stol och titta på när Louis sitter fast klamrad i slangar och dropp. Louis, den Louis. 

Att han inte minns oroar mig. Kvällen rann alldeles för lätt sin väg. Blev det så okontrollerat? Han borde inte fått i sig mer än någon annan. Han satt ju där, rak i ryggen och skrattade.  

Jag reser mig ljudlöst upp och tassar ut ur rummet igen. Jag lämnar Louis och sjukhuset bakom mig. Utanför blåser det och jag viftar snabbt åt mig en taxi och anvisar den som kör till min villa. Det känna konstigt att sitta hemma själv. Det var ganska länge sedan jag och Louis flyttade isär från våran bästis vila, men just idag ekar hela huset av ensamhet. Jag saknar att höra hans pepprande stämma fråga om var tusan fjärrkontrollen tagit vägen och dom randiga tröjorna som envist på något vänster alltid kröp ut ur garderoben och la sig själva på golvet.

Jag drar ut en läsk ur kylskåpet och det pysande ljudet från bubblorna när jag öppnar burken ekar i köket. Mitt kök. Jag släpar mig själv till vardagsrummet och sjunker ner i soffan. Den halvfulla läskburken ställs på bordet och jag slänger upp fötterna. Tankar rullar på löpband. Förhoppningsvis kommer Louis skrivas ut i övermorgon. Han mår bra, men är så tyst. Det blir bättre, när han skrivs ut. Ja, jo. 

Det vibrerar i fickan och ett sms från Zayn trillar ner i inkorgen.

 

//I meet you up at your place. Bought some at Starbucks.//

 

Jag knapprar in ett kvickt svar och häller i mig resten av läsken. Inte långt efter sitter Zayn mitt emot kring det lilla matbordet i köket och vi har var sin rykande latte framför oss.

"He will be fine. It will be nice when he gets out." säger Zayn och trummar med fingrarna på pappersmuggen.

"Yeah, I just hope everything will return to as it was." får Zayn som svar och även jag sitter och fingrar på muggen som värmts upp av drycken.

"It will Harry trust me, it will." svarar Zayn övertygande med en stadig blick.

Jag suger in orden. Jag vill tro honom, tro honom helt hållet. Men min magkänsla spökar och viskar något annat. Jag hoppas Zayn har rätt.

 

Två dagar senare, när Louis faktiskt får lämna sjukhuset känns allt lite bättre. Kanske Zayn hade rätt. Louis är glad och spatserar ut ur byggnaden, hand i hand med El.

Alla drar sig till sitt. Vi ska till studion imorgon och alla vill njuta av den lediga dagen bäst möjligt. Ingen har riktigt kunna släppa att Louis låg på sjukhus och nu när han med lättnad kommit ut kan alla andas ut igen. Alla utom jag. Även om det känns bättre, kan jag inte släppa det. Jag skakar på huvudet, jo. Jag kan släppa det.

 

 

 

Det rycker i mina mungipor och jag skrattar högt. Harrys skämt tycks extra roliga just i kväll och jag sträcker mig efter Louis värmande överkropp. Min hand stöter emot stolsryggen och får den tomma stolen att vackla till. I det dunkla klubb mörkret gapar platsen tomt bredvid mig.

"Where's Louis?" utbrister jag.

 

Mina fötter slås ihop med varandra och med vinglande steg tar jag mig fram längs den mörkbelagda gatan. Några sorgliga gatulyktor kastar bleka fläckar av ljus på den kala marken. Luften är kvav och det doftar svagt av avgaser och cigarett rök. Min egna andedräkt osar av alldeles för mycket alkohol. Det är kallt och vinden blåser genom mina kläder som tycks fyrdubbla sin tyngd mot min trötta kropp. Måste ut. Mina arma steg fortsätter trilla framåt, måste tillbaka, när jag äntligen känner igen mig. 

Jag ökar takten på mina ömma fötter. Min mage vrider på sig och jag tvingas stanna upp. Andfådd stöttar jag upp mig själv mot en kall vägg. Kväljande tömmer min mage ut sitt innehåll på den gråa gatan. Min redan illaluktande andedräkt stinker ännu värre och jag tvingas dra efter andan. Kraftfattigt drar jag kvidande med fingrarna över den raspiga vägg ytan. Min bara, nerböjda, nacke öppnar upp för vinden att blåsa rätt in och jag ryser till. Med en kraftansträngning försöker jag sträcka på mig och fortsätta gå när en kall hand placeras på min nacke och drar mig bakåt. 

 

Eleanor håller sig tätt intill mig och jag känner hennes andetag. Hjärtat dunkar i kroppen. För varje sekund som passerar stiger paniken inom mig. Klubbkvällens dricka bränner i sinnet, jag är glad att jag höll tillbaka just idag. Hjärtat ökar takt med oron och jag passerar ännu ett mörkt kvarter. 

"Louis!" skriker jag och mina rädda ord ekar i natten. En polisstyrka hjälper till med sökandet men Louis tycks som bortblåst. Jag är trött, min kropp ber mig att stanna upp men jag vägrar. Jag fortsätter springa, fortsätter ropa. Min hals värker av allt skrikande när jag plötsligt känner hur det vibrerar i byxfickan. Sekunden efter är mobilen tryckt mitt öra.

"We have found him!" ekar Zayns utmattade röst på andra sidan, "We found him."

 

-Louis Perspektiv- 

 

Min syn fläckas av ett par vackra grönblå ögon. Hela jag värker av smärta, inombords skakar jag, utombords blöder jag. Det känns som om mitt huvud ska sprängas och jag har ingen aning om vart jag befinner mig, men dom ögonen kantade av dom bruna lockarna, dom vet jag vilka dom är. Jag tyder kanterna av ansiktet, ett nätt leende berättar för mig att allt blir bra. Men ögonen skriker av oro.

 

Jag minns knappt vägen till sjukhuset, ambulansen, rusningen längs korridoren och dom förväntar mig att jag ska minnas vad som hände i gränden. Gränden där dom hittade mig, avsvimmad med en blodig skalle. Mina ådror var fyllda av alkohol. Jag minns ingenting, tror jag. 

Det knackar nätt på dörren och Liam sticker försiktigt in sitt huvud.

"Can we come in?" jag nickar matt till svar och Liam öppnar upp dörren så att han själv och resten av killarna kan kliva in. Längst bak i den lilla klungan går Harry som skjuter igen dörren bakom sig. 

Det snurrar, det gör det ibland. Jag blinkar hårt och sväljer tåren som vill fällas inom mig. Hur blev det såhär?

Första kapitlet av Hummingbird! Tadada! :)