Hummingbird - Eleventh Chapter "He's Okay."

"I'm freaking out!" skriker han och plötsligt tycks frustrationen omvandlas till panik. Han börjar andas hastigare och ökar takten på sina stampande steg. Snart börjar han hyperventilera och jag hinner knappt fånga upp honom innan han svimmar och faller mot marken.

Hans kropp väger tungt i mina armar och jag sänker försiktigt ner honom på golvet. Jag försöker hålla mig lugn när jag drar ut en pall vid ett av hallens hörn för att placera den under Harrys vader för att hålla benen uppe.Jag tar ett tag om Harrys axlar och skakar lätt om honom. Utan att släppa Harry blicken ringer jag upp Louis som säger att han kommer om fem. Jag släpper ifrån mig mobilen och tittar oroligt på Harrys stilla kropp plötsligt rycker till och hjärtat skräckslaget börjar dundra i mig.

 Paniken stiger i mitt bröst när Harry plötsligt öppnar ögonen. Hans andetag är jämna och jag fångar upp hans blick när jag av lättnad kramar om den fortfarande lite chockade Harry.

"You fainted you fool." förtydligar jag när Harry hasar sig upp till sittande. Han sätter sin hand mot bakhuvudet och grymtar till.

"Does it hurt?" frågar jag när jag sätter mig bredvud honom.

"Yes, but it's okay." han nickar mot mig och suckar, "Maybe I have to cool down a bit." han låter sina lockar trilla ner i ansiktet när han riktar blicken mot golvet. Jag lägger min hand på hans axel.

Allting lugnar ner sig och blir tyst. Harry ser ut att grubbla över något när dörren rycks upp och Louis stormar in. Han stirrar på oss, innan hans blick glider över mig och fastnar på Harry som tittar upp. Louis står stum och blänger på Harry.

"He's good." bryter jag av, men Louis står fortfarande tyst. Jag ser på hans ögon hur han tänker febrilt inne i hjärnkontoret. Hur maskinerna håller på att koka över. Jag väntar ut honom men när hans handling tillslut kommer sitter jag förbluffad. Med ett bittert 'my' svänger han runt och på några få, korta sekunder är han borta. Jag hör hans bil bränna iväg över asfalten.

"El?" Harrys raspiga stämma säger försiktigt mitt namn. Jag vet att någonstans inne är han den som sett allting rätt. Att han är den enda som sett och besvärats av Louis' förändringar. Det har gått för snabbt. Jag borde egentligen säga till honom hur hans iaktagelser varit hel korrekta. Men något sätter sig emot i mitt sinne. Något säger mig att jag inte ska lägga mig i. Jag suckar.

 

 Allting snurrar i mitt huvudet. Jag springer upp för Winters uppfart och knackar ilsket på dörren. Jag behöver underrättelse, någon som säger att allt står rätt till, någon som presenterar nu.

Otåligt väntar jag på en dörr som inte öppnas. Jag bankar händerna i dörrens stumma material och skriker.

Jag rycker i handtaget och skriker en gång till. Ingen kommer och öppnar. Allting är tyst. Jag blickar ut över de tomma gatorna och börjar sedan springa. Mina fötter löper över den matta asfalten. Jag ökar takten, bara springer. Jag springer för att komma bort. Det snurrar i mig. Vad är rätt och vad är fel?

 

Jag har tagit mig hem till mitt. Eleanor lovade att leta rätt på Louis. Jag litar på henne och både min kropp och mitt sinne behöver vila.

Utmattad ligger jag sträckt över min breda säng. Jag försöker inte tänka så mycket. Tröttheten tynger mina ögonlock och snart lyckas jag somna. För en stund behöver jag inte tänka på Louis, för en stund är det allting lugnt, tills jag vaknar tidigt nästa morgon med ett ryck. Chockad av det starka ljudet rycker jag åt mig mobilen och svarar.

"I can't find Louis!" ropar Eleanor. Hennes skärrade ord ekar i mina öron.

"I'm coming." jag försöker hålla mig sansad. Men tanken på att ännu en gång få hitta en avsvimmad Louis vid en undangömd gränd skrämmer mig. Hjärtat börjar dunka i mig. Stress rinner igenom min kropp och jag får koncentrera mig på mina andetag när jag slänger mig in i bilen, vride om nyckeln och bränner iväg.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt, förlåt, förlåt! Ännu ett duktigt försenat kapitel.

Ska jag vara ärlig har jag duktig brist på inspiration på denna fanfic just nu och därför försöker jag avrunda den. Det blir en kortis, med kanske 2-4 kapitel till. Den blev inte riktigt som jag tänkt mig, men jag hoppas ni uppskattat den ändå!

.....

Tack för era fina kommentarer, trots att jag är så seg! 3+ för nästa. :)

(Jag har lite ideér till nästa ff, som jag verkligen vill bryta med.)

 

Sjukt bra!

Tycker de är synd att du ska sluta med den här fanficen.. den är verkligen speciell och skjukt bra. :)
Så de är vääääldigt synd enligt mig.. Väntar på nästa kapitel, taggad! :)

MEEEEEERA:DDDDxx

Det här är den bästa jag läst, synd att du slutar. Men bara den slutar bra så antar jag att det är okey. SUPERBRA! :):D

Nej! Du får inte sluta på den här!! Den är ju super bra!!!♡ Men om den slutar bra så är det väll okej :)