Den 10:nde maj, idag. Nu.

Jag tittade mig själv i spegeln. Log brett och lämnade sedan rummet.

Hjärtat bankade och jag fick samla mig när pappa ledde mig fram längs gången. Alla var där. Deras blickar fälldes över på mig men jag såg bara Zayn. Ett leende fyllde hela honom och jag insåg hur fruktansvärt nervös jag var. Jag hade sett dagen framför mig och nu blev den sanning. Idag, nu. Just nu. 

Zayn trädde ringen på mitt finger och prästen pratade. Men jag såg bara honom, Zayn, min Zayn. Så snabbt allting kunde gå, så bra allting kunde bli. Nu fattades bara en sak.

 

 

Zarah var så vacker. Jag lyfte upp henne ur rullstolen ohc höll henne i min famn när vi gick tillbaka längs gången. Zarah skrattade och alla reste sig upp. Hennes ögon tindrade och det slog mig att vi faktiskt var gifta. På riktigt. Det var ingen dröm. Det var sanning. Jag kunde glömma allt annat. Nu var nu. Vi var vi. Så fort Zarah slutat skolan skulle hon flytta hem, hem till mig. 

 

 

Jag sjönk ner på knä framför henne och drog ut asken jag hade i fickan. Jag fumlade klumpigt med det sammets prydda locket och hjärtat började nervöst banka lite snabbare. Jag tittade upp på Zarah som i förvåning placerat händerna för munnen och stirrade på den blänkande ringen. 

"Zarah, do you want to marry me?" 

Hon nickade försiktigt och jag lät henne ta in orden. Hon drog efter andan.

"Ofcourse i want to." fick hon ur sig och jag trädde ringen på hennes finger. 

Hon sträckte upp handen och beskådade smycket som blänkte i kvällen innan hon slängde armarna om mig och kysste mig. Jag log in i hennes varma ögon och lät hennes varma andedräkt blåsa mig i ansiktet. Jag väntade på att hon skulle säga något, säga det där.

 

 

 

Jag kunde inte sluta stirra på ringen på mitt finger. Den var alldeles för fin och jag snurrade försiktigt på den ännu en gång för att försäkra mig om att den fanns på riktigt. 

Zayn tittade på mig och såg ut som han väntade på något.

"What is it Zayn?" frågade jag.

"Do you remenber what you promised me at the airport?" svarade han och drog fingrarna genom det mörka håret.

Jag fick tänka en stund innan jag förstod vad han menade, jag nickade till svar.

"I do." 

Jag var rädd för att han skulle bli besviken, men istället kysste han mig på munnen och sa:

"My dear fiancee, if you don't mind I think would like to go inside and get a good night sleep." 

Jag log brett och följde efter honom in i huset. Fästmö, förlovad. Det var jag det, arton. Jag var alldeles för ung och detta alldeles för bra. Imorgon ringer jag Moa och berättar.

 

Hela dagen satt vi och planerade till bröllopet. Moa hade varit nära på att spränga telefonen och mamma blev alldeles för känslosam när jag berättade att lilla jag skulle gifta mig. Det var så konstigt, men sant. Helt sant. I maj nästa år, närmare sagt den 10:nde maj. Då.

Jag tittade till ringen på mitt finger så den inte rymt sin väg och skrev upp några ideér på ett papper. 

Zayn ställde en kopp med te på bordet och jag tog vänligt emot den.

"Thank you my dear." sa jag innan jag tog en klunk av den varma drycken.

Zayn sjönk ner i en stol bredvid mig och blickade över högen med grejjer jag lyckats rota fram. Han drog till sig laptopen som stod undan puttad för alla papper och klickade upp ett nytt fönster. 

"What are you doing?" frågade jag nyfiket och tittade på skärmen som visade twitter.

"Just tweeting that i'm now engaged and the luckiest man in the world." 

Jag kysste hans kind och drog mig sedan med ett allt för brett leende på läpparna tillbaka till min hög av papper.

"Luckiest?" frågade jag klurigt.

"Luckier than that." svarade Zayn kvickt och våra leende möttes och Zayn började läsa tweets som redan rullade in med folk som på alla möjliga språk skrev grattis. Jag pillade på den god doftande lavendel krukan som placerats på bordet.

Jag ville inte vänta, skruva fram tiden nu, tack. Jag vill gifta mig!

 

----

Näst sista kapitlet! Så 4+ kommentarer för nästa ska jag väll kunna få? :)

(Jag är i full gång med planer på nästa ff.)

 

Jag kunde inte sova. Dagen hade varit toppen, Zarah var glad och hade redan somnat vid min sida. Men jag tänkte bara på den där önskningen. Vad det var hon önskade sig när hon blåste ut dom arton ljusen. 

Hon andades lätt och jag kände hennes mjuka andetag mot min hals. Vad kunde hon önskat sig?

Klockan hade blivit alldeles för mycket och jag försökte skjuta fram tankarna tills imorgon. Det gick och tillslut somnade även jag.

 

 

Jag vaknade. Öppnade ögonen och fick blinka några gånger för att kunna ta emot det starka ljuset. Jag mötte Zayn. Han sov fortfarande och andades fridfullt. Ett leende bredde sig på mina läppar och jag låg kvar en stund och bara tittade på honom. Tänkte på hur glad jag var och om min önskning någon gång skulle bli sann.

Solens starka morgon strålar blänkte mot fönstret och gav ljus åt rummet. Jag plockade åt mig mobilen. 

Jag log för mig själv när jag tittade på min nya bakgrundsbild, min Zayn. 

 

Alla var lika trötta. Moa kramade om mig för tusende gången innan hon klev ombord på planet med dom andra. Jag och Zayn stod kvar och vinkade efter dom. Dom andra fick åka hem, jag fick stanna. Lite till iallafall. 

Det blåste svalt och solen sken på himlen när vi lämnade parkeringen bakom oss. Det hade blivit en vana. Flygplatsen. Dit och tillbaka. Hemma, borta. Jag hade så gärna stannat. Jag var ju arton nu. Myndig, fri men fast i skolan ett år till. 

"If your wish will become truth, will you tell me?" frågade Zayn nyfiket och tittade på mig.

"Okey." svarade jag kort, "I will tell you." 

Jag tittade ut genom fönstret och på vägen som hade blivit en vana att åka på. Det var fint väder och solen log mot oss. Hjulen fortsatte rulla fram.

 

Det var något speciellt med Zayn hela kvällen. Jag såg på honom att han döljde något och jag hade frågat honom alldeles för många gånger om vad det var, jag fick ju samma svar varje gång, "nothing.". Jag visste inte hur jag skulle tolka det men något fick mig att känna att det inte var något dåligt han gömde för mig. 

Vi var ute på den stora balkongen och såg solen sänka sig. Himlen var fårgad i toner av lila och rosa och Zayn höll om mig. Det var vackert ute. Den färgglada himlen och dom sprakande gatulyktorna som lysande punkter över staden. Det var ovanligt tyst och väldigt vackert.

"I'm freezing, I go get a blanket." Zayn reste sig upp.

"It's not even cold." svarade jag förvånat och såg Zayn pinna in i huset. 

Han tog förvånansvärt lång tid på sig och jag tittade in genom den breda glasdörren flera gånger för att se om han kom. Jag tittade på klockan och undrade vad som tog så lång tid, det var ju bara att ta en av dom miljoner filtar som låg i soffan inne i vardagsrummet. Jag visste var man hittade filtarna och jag bodde inte ens här. 

Jag tittade ut på den klara himlen och väntade tålmodigt på att han skulle komma tillbaka. Tillslut hörde ljudet av hans steg och ut på balkongen kom han äntligen, utan filt.

"It took this long, and you're coming back without the blanket?" jag tittade frågande på Zayn.

Han stod med händerna i fickorna på sin munkjacka och han tittade upp på mig med en blick som lika gärna kunnat säga, "vilken filt?". Jag hörde ett svagt ljud och märkte att han pillade på något i fickan. Han tittade upp på mig igen och såg ut att fundera på om han skulle visa vad han hade i fickan eller inte. Han fortsatte att skruva på föremålet och stod tyst. Fortfarande tyst. 

"Zayn?" frågade jag i hopp om att han skulle säga något.

Så tog han ett djupt andetag. Andades in den ljumma kvällsluften och samlade sina krafter genom att sträcka på ryggen. Han plockade ut föremålet ur fickan och böjde på knäna.

 

 

-----

Var några dagar sedan nu, men nu är del21 ute! Grymma ni, 4+ kommentarer för nästa? :)

Allting börjar närma sig sitt slut nu, inte många kapitel kvar. :)

 

 

 

Zayn höll med händerna över mina ögon. Jag hörde honom andas när jag hörde ljudet av dörren som stängdes bakom oss. Rummet var varmt och jag spetsade öronen.

Så stog Zayn bort händerna och ett starkt jubel ekade i mina öron. Det tog en liten en stund innan mina ögonen vande sig vid ljuset men när jag blickade över rummet mötte jag blickarna hos alla som betydde så mycket för mig. 

Moa log brett och kastade sina armar om mig. 

"Zarah din gamling! Snart pensionär ju!" utbrast hon och blinkade listigt mot mig.

Jag fick syn på min födelsedagstårta, "Happy Birthday Zarah, 18 years." Jag log. Ljusen i tårtan fladdrade i ljuset från taklamporna och mitt leende blev ännu bredare när Zayn la sina händer på mina axlar och pekade på mitt namn skrivet med lila kristyr.

"Wish something." han rullade mig närmare.

Jag slöt ögonen. Viskade önskningen tyst inne i mitt huvud och fyllde sedan lungorna med luft.

Jag blåste ut. Dom arton små ljusens sprakande lågor släcktes och alla började applådera.

"What did you wish?" frågade Harry och tittade nyfiket på mig.

"A secret." svarade jag snabbt och blinkade tillbaka mot Harry till allas skratt.

Musik sattes på och högtalarna dunkade av rytmer. Jag tittade ut över golvet. Folk dansade, skrattade och hade kul. Jag rycktes med och klappade händerna i takt till musiken. Det var perfekt. Det var min dag, och det var fest.

 

 

Dagen hade närmat sig sitt slut och Zarah låg tätt intill mig.

"Did you had a good day?" jag snurrade en av hennes ljusa hårlockar runt mitt finger.

"It was fantastic Zayn." hon tittade djupt in i mina ögon och la sin varma hand mot min kind, "Thank you so much, it couldn't be any better."

Jag la min hand på hennes och slöt mina fingrar om den. Solen hade dalat och en ensam lampa vid nattduksbordet försökte ge ljus till det mörka rummet. Hennes ögon tindrade i mörkret och hon log.

"What are you thinking about?" frågade jag henne.

"That i'm finally eighteen. That I am a grown up and how wierd but good it feels."

Hon drog med sina fingrar över min tatuerade underarm och tittade upp på mig igen.

"My wish." 

"Your birthday wish?"

Hon nickade till svar.

"As I don't know what it is I can't tell if it will be truth. But I hope I it does, as I know it would make you happy." hon slöt sina ögon och jag kysste hennes läppar.

Hon drog mig nära. Rummet var mörkt och svalt och hon fyllde mig med värme. Arton, arton år.

 

----

Kort kapitel, så 3+ kommentarer för nästa? :)

 

Precis som alla andra lov tog även detta höstlovet. Jag åkte tillbaka till kalla Sverige. Vintern smög sig långsamt närmre och idag föll den första snön. 

Dagarna forsatte gå och alla skyltfönster fylldes snart med julsaker. 

Med Moa vid min sida rullade jag in i en av butikerna. Den var fylld med allt man kunde tänkas ge till någon till jul. Jag rullade förbi porslinstomtar och julgrans stjärnor. Jag lät blicken vandra över dom överfyllda hyllorna.

"Här finns ju ingenting." sa jag tyst.

Moa som stod och inspekterade en ful tomte i tyg tittade upp på mig och skakade på huvudet.

 

Det var julafton, den tjugofjärde december och utanför fönstret föll snön. Dagen var som den brukade vara. På morgonen som vi alldeles för länge och till middagen kom kusinerna. Vi åt, pratade och hade nu samlats runt granen. Den lös starkt av alldeles för många julgranskulor och höll nästan på att välta när små kusinerna kastade sig över sina julklappar.

Pappa plockade upp ett rött kuvert och stäckte över det till mig.

"Det här är nog till dig Zarah." 

Jag läste på framsidan, med snirkliga bokstäver stod det skrivet; "Happy Birthday, Zarah." Jag drog med fingrarna över den silverfärgade texten och försökte lista ut vem det kunde vara från. Farmor? Nä. Kanske mammas bror? 

Jag gav upp och slet upp kuveret. Inuti låg en bricka. Den var fastsatt i en rem och inplastad. Förvånat höll jag den framför mig. Jag snurrade runt på den och insåg inte vad det var förän jag läste texten som stod på; The Big Show.

Det var ett backstage pass. 

 

 

Vinter hade blivit vår och sommaren stod hög i luften. Jag träffade Zarah så ofta jag kunde, men varje gång vi var tvungna att gå tillbaka till vårat igen saknade jag henne. Dagarna utan henne var alltid lite längre. 

Det var sent på kvällen och jag låg vaken i sängen. Tankarna höll mig vaken. Det var inte många veckor kvar till The Big Show. Inte många veckor kvar till Zarah fyllde arton. 

Jag slöt ögonen och somnade.

 

Jag kände trycket. Hörde skriken. Hjärtat dunkade automatiskt lite snabbare, jag älskar det här. Rytmen ekade i öronen. Vi tog oss upp på scenen och skriken ökade med att vi satte mickarna mot våra läppar och började sjunga. Jag sträckte upp handen i luften och lyssnade till vågen av jubel. Jag tittade ut över havet av fans och det var inte utan att jag kom att tänka på konserten i Sverige och Zarah. Jag hade sett henne då, bland skriken utan en aning om att hon på en så kort stund skulle bli min. 

Idag fyllde hon arton och hennes plan hade blivit försenat. Hon skulle komma, hon var påväg. Jag sjöng mitt solo, gav det till publiken. 

 

När vi kom av scenen ekade alla ljud fortfarande i öronen. Jag drog snäckorna ur öronen och lät fingrarna dras genom håret när jag hörde en svag röst.

"Happy birthday to me." sjöng den och jag tittade upp.

En bit bort satt Zarah i sin rullstol med backstage passet runt halsen. Jag började sjunga, fyllde ut tonerna och gick mot henne.

"Happy birthday to you, my love." 

Jag kysste henne. Kände hennes trygga doft. Som jag saknat henne. 

"Im a grown-up now Zayn! Eighteen!" utbrast Zarah och skrattade. 

"That's why I want this day to be the best day of your life!" svarade jag och tittade in i hennes tindrande ögon.

Zarah log brett.

"Let's go!"

 

-----

Goa ni! 3-4+ kommentarer för nästa? :)

 

 

 

 

Killarna trillade in genom dörren och Louis som stod främst öppnade vänligt armarna och slöt dom runt mig i en kram.

"You good?" frågade han samtidigt som han slände sin jacka på en stol.

"Fantastic!" svarade jag med ett leende på läpparna.

Efter att alla kramat om alla tog vi oss in i vardagsrummet.

Killarna hade tryggt slängt sig ner i soffan och fåtöljerna och var i full gång med att diskutera deras senaste intervju.

"Harry was so interviewer!" utbrast Louis och petade retsamt Harry i sidan.

"I was not!" svarade han i försvar och petade tillbaka.

"Just kidding with you bro!" Louis slängde armarna om Harry och ruffsade till hans mörka lockar och alla började skratta. 

Liam började nynna på "More Than This" och Niall plockade åt sig sin gitarr. Han började spela och snart sjöng dom alla fem.

Jag plockade upp min telefon ur fickan.

"Smile boys." 

Dom fattade vinken och slängde sig allihop i soffan och log mot kameran. Jag knäppte av och log åt den galna bilden på dom fem vännerna. Deras vänskap var så fin att deras leende smittade av sig på mig och jag kunde inte med att inte sakna Moa, min vän. 

 Vi hade tagit oss över till köket och alla hjälptes åt med att laga maten. Plötsligt ringde Harrys mobil. Han släppte allt han höll i och letade efter en handduk att torka av fingrarna på.

"Zarah could you pick it up?" Harry riktade sin byxficka mot mig och jag plockade upp den vibrerande telefonen. Harry böjde sig ner och jag la mobilen mot hans axel och han örat mot mobilen.

"Harry." svarade han.

Det blev tyst en stund innan ett leende sprack upp på hans läppar.

"Really? That's amazing!"

Harry hade hittat en handduk och torkade händerna, 

"Thank you so much, bye."

Harry la på.

"What was that?" frågade Zayn nyfiket.

"It was Geo. We will be able to play at the big show at the third of August!"

"That's so cool!" utbrast Niall.

"That's Zarahs birthday." svarade Zayn och tittade på mig.

Jag visste inte hur jag skulle reagera. Om det var bra eller dåligt att dom hade en stor spelning på min födelsedag.

"She is turning eighteen."

Alla tittade på mig. 

"Is it good or bad?" frågade jag dumt.

"I don't know." svarade Zayn och log mot mig.

Kvällen fortsatte.

Fylld med skratt och värme lämnade vi den bakom oss. Killarna hade åkt hem, det hade blivit natt och Zayn låg bredvid mig. Jag hade lagt mitt huvud på hans mage och han drog med fingrarna genom mitt hår,

"Did you enjoy the beeing here?" frågade han vänligt.

"It was really fun." svarade jag uppriktigt och drog upp täckte över oss.

Vi somnade. Det var varmt och fönstret stod på glänt. Dagen hade gått snabbt, det hade alla dom senaste dagarna gjort. Snart var höstlovet slut.

 

....

Ganska kort kapitel, kommer mer imorgon! 3-4+ kommentarer för nästa? :)

I söndags slog även nytt besöksrekord, ni är bäst! :D

Jag vaknade. Solen hade redan vaknat och jag gnuggade tröttheten ur ögonen. Zayn var redan vaken och låg bredvid med sin laptop i knät. När han märkte att jag vaknat kysste han mig på läpparna.

"Godmorning my love." 

Jag drog mig närmare honom och lutade mitt huvud mot hans axel. Han klickade upp twitter på datorn. Massa nyheter ringlade in över hans sida. Tyst scrollade han ner och började läsa nägra tweets. Han fortsatte tyst och läsa och jag tryckte mig ännu närmre och lutade mig framåt för att jag skulle kunna se. Jag hann bara läsa dom två första orden "are you..." innan Zayn hastigt stängde ner sidan.

"Nothing funny." hastade han ur sig samtidigt som han slog igen locket. "Breakfast?"

Jag nickade till svar. Zayn klev ur sängen.

"I'll fix you some." Zayn drog på sig en t-shirt och vände sig om och tittade på mig.

"I'm coming in five minutes." svarade jag.

"Good." Zayn log mot mig innan han vände och lämnade rummet.

Jag sträckte mig efter hans dator och öppnade den. Jag skulle bara titta till min facebook. I nederkanten låg twitter. Jag fumlade lite med muspekaren över skärmaen innan jag bestämde mig för att klicka upp fönstret, jag ska bara läsa den tweeten. Jag hittade den och läste upp den tyst för mig själv. 

"Are you really dating that freak in wheelchair Zayn?". Under texten fanns en halvsuddig bild på mig och Zayn utanför hans bil på flygplatsen. Jag läste det igen. Det klumpade sig i magen på mig, det kändes som ett slag.

Jag läste det ännu en gång, men det stod kvar. Jag ville skaka på huvudet och lämna det, det hade jag ju lärt mig att göra. Men det gick inte. Jag hade blivit kallad alla möjliga saker sedan den första dagen jag började i skolan med min rullstol, jag hade lärt mig att strunta i det. Strunta i all ord. Men nu kunde jag inte släppa det. Det var några skrivna ord, men det tog mig hårt. 

Jag hörde Zayn komma mot dörren. Han knackade försiktigt.

"My love, are you coming?" 

Jag stängde snabbt ner datorn och la tillbaka den på samma ställe.

"On my way!"

 

 

Vi satt vid köksbordet. Frukosten var uppäten och tallrikarna tomma. Zarah tittade tankspritt ut genom fönstret.

"What's on your mind?" 

"Nothing." svarade hon. Jag skakade lätt på huvudet.

"I can see that it is." 

Hon tittade ner i tallriken. 

"Zayn?" hon tittade försiktigt upp. "Do you tkink i'm wierd? Do you think it's awkward that i'm in a wheelchair? That i can't walk in stairs, that i can't walk by your side. That there is many things i can't do besause i can't stand on my own feet?"

Zarah tittade uppgivet in i mina ögonen innan hon vek undan med blicken. 

Jag reste mig upp och gick fram till henne. Jag satte mig på huk framför henne och tog tag i hennes händer.

"Zarah, it's our differences that makes us to humans. It's our flaws that makes us pure. I don't accept your flaws, i love them."

Jag kysste hennes läppar. Hon la sina händer om min nacke.

"Thank you, i love you so much." 

"I love you to, you know i do." 

Hon höll mig nära. 

"What do you want to do today?" frågade jag.

Hon tänkte en stund innan hon svarade. 

"Why don't you invite the boys maybe?"

"Great ideá, I will call them immediately!" 

Jag reste mig igen och gick efter telefonen. När jag väntade på att signalerna skulle komma tittade jag på Zarah som rättade till sin tröja. Jag var så glad, min Zarah. 

Om några timmar kommer killarna, det här kommer blir kul. Jag log för mig själv. 

 

----

3-4+ kommentarer för nästa? :)

Skrivsugen just nu så därför kommer redan ett kapitel till. Glöm inte att kommentera förra kapitlet också. :)

 

Zayn kom och tog med mig till Los Angeles. Han satt och höll om mig. Höll mig nära. Även om han haft jobb hela dagen låg han uppe hela natten så han kunde hålla mig nära.

Efter några dagar kom jag tillbaka till Sverige igen och timmarna fortsatte passera. Dagarna såg likadana ut, den enda skillnaden var vem som höll om mig. Jag var trött, trött på allt. Trött på att vara trött, trött på att gråta. Trött på att må dåligt. Trött på att låta ännu fler tomma dagar passera.

Zayn var i Sverige. Idag fyllde jag år, jag blev sjutton år gammal. Jag hade lovat mig själv att försöka. Le, torka tårarna och sträcka på mig. Jag hade lovat att jag skulle försöka vara glad idag, på min dag.

Jag hade vaknat alldeles för tidigt på morgonen med huvudvärk, bra början. Huvudvärken tycktes hålla i sig och på eftermiddagen när mormor anlände satt den kvar.

Vi hade samlats runt vardagsrums bordet. Koppar med kaffe, en tårta med texten "Grattis på Sjutton årsdagen Zarah" och några paket fyllde det runda trä bordet.

"Börja öppna nu!" mormor puttade paketen åt mitt håll. Zayn satt bredvid mig i soffan och höll mig i handen.

Jag plockade åt mig ett paket som visade sig vara från mormor och började försiktigt öppna det. I paketet låg en bok med rubriken "Tänk dig.".

"What does it mean?" frågade Zayn och tittade på mig.

"Imagine." jag tittade på bokens snirkliga rubrik, "tack så mycket mormor."

Pappa tittade på mig och nickade försiktigt.

Jag fortsatte öppna paketen. Det gick långsamt. Vanligtvis brukade jag slita loss papperet, men det orkade jag inte nu. I ett brev från farmor fick jag en femhundring och av mamma och pappa fick jag en väska och en vit tunika som var alldeles för fin. Sist kvar var Zayns present. Huvudvärken låg fortfarande och dunkade i bakhuvudet när jag plockade upp det lilla väl inslagna paketet. Jag började försiktigt öppna det. Drog av snöret, pillade av tejp bitarna och vek varsamt upp papperet, sida för sida. Inuti gömde sig en liten mörkblå ask. Jag höll den i handen och öppnade locket.

I asken låg ett halsband. I den tunna silverkedjan hängde ett hjärta inristat med orden "Life is a gift." Det var vackert. Det blänkte.

"Put it on." Zayn plockade upp det ur asken och hängde det runt min hals. Han tittade på mig, djupt in i ögonen.

Jag kände hur mitt hjärta började slå lite snabbare och jag märkte att huvudvärken försvunnit. Jag blev med ens lite varmare och kände hur ett leende fyllde mina läppar. Ett äkta leende. Ett leende jag inte känt på så länge spred sig över mitt ansikte. Jag kände mig plötsligt inte lika trött. Zayns ögon lös upp och han sträckte sig fram för att kyssa mig. Han var varm, jag med, äntligen.

 

Den dagen sov jag hela natten, och jag sov gott. Efter det blev allting bara ljusare. Dagarna fylldes mer och mer och blev bara lättare för varje timme. Visst låg det kvar där bak i tankarna. Men ju fler dagar som passerade desstu lättare var det acceptera sanningen.

Jag kom tillbaka till skolan. Trots att jag missat mycket flöt allt på som det skulle och skoldagarna kändes inte värre en dom brukade. Sommarlovet var bakom mig, och jag rullade fram i gymnasie korridorerna. Jag saknade Moa hon gick på en helt annan linje på andra sidan stan, men det var okej. Folket på skolan var schyssta och förvånansvärt lite människor rynkade på näsan när jag rullade förbi, jag hade fått nya kompisar.

Jag träffade Zayn så ofta jag kunde. Det var mindre nu. Han hade fullt upp med bandet och jag fullt upp med skolan. Vissa dagar önskade jag bara att jag kunde skruva fram tiden. Lämna skoltiden bakom mig och flytta, till L.A så jag slapp vara på andra sidan jorden, alldeles för långt ifrån, min Zayn.

 

Jag hade höstlov och var i Los Angeles. Jag rullade runt i Zayns hus medans han tände några ljus och ställde dom på köksbordet. Bordet var fin dukat och maten doftade gott. Zayn stannade upp och la artigt händerna bakom ryggen.

"Today, my love. We've been a couple for six months, so i want to celabrate this special day."

"Really? Already?" jag log.

Maten var god, men det var svårt att komma ihåg att äta. Zayn släppte inte mina ögon och jag vägrade släppa hans. Solen föll vackert över Los Angeles gator. Nu var det bra, tänka sig.

 

Alla era fina kommentarer gör mig verkligen glad, så nu får ni ännu ett kapitel! Hoppas ni uppskattar det.

3-4+ kommentarer för nästa? :)

Det var tidigt på förmiddagen. Himlen var blå och det var varmt ute. Zayn gick tätt bredvid mig när jag rullade fram längs gången. Läkaren öppnade dörren till ett litet rum. Jag hoppade vant upp på britsen och la mig till rätta. Zayn satte sig ner i en av stolarna bredvid britsen och tog tag i min hand.

"So exciting!" utbrast han.

Han log brett mot mig och kramade om min hand. Läkaren bad mig dra upp tröjan, vilket jag gjorde. Hon kletade ut en kall gegga på min svullna mage.

Det pirrade i mig. Det var så konstigt allting. Omskakande, svårt att förstå, men sant. Vi hade diskuterat det länge, och ända fram till sjukhusets entré på måndag morgonen var det bestämt att jag inte skulle ligga här en vecka senare. Men nu gjorde jag det. Zayn hade kommit över med planet igår morse och stannade fram till nästa helg. Ha honom där, betydde allt.

"You should be very lucky, you're chances of getting pregnant isn't big because of this kind of paralysis." flikade läkaren in.

Till mammas besvikelse kunde varken hon eller pappa följa med varken idag eller nästa vecka. Men att Zayn var där lugnade henne. Mamma och pappa gillade Zayn. Dom brydde sig inte om att han var tre år äldre och att tusentals fans skrek efter honom varje dag, dom litade på honom.

Läkaren började dra med en apparat över min mage och pekade på den svart-vita skärmen.

Hon förklarade högt och tydligt men jag hade svårt att höra vad hon sa. Mina öronen stängde av ljudet och försökte fånga stunden. Så konstigt, jag log för mig själv, tänk dig Zarah, det här trodde du inte. Moa var som vanligt en solstråle och skyddade mig från elaka kommentarer i skolan. Hon gjorde mig stark, precis som mamma, pappa och Zayn, min Zayn.

Besöket slutade med att läkaren förklarade att allting såg fint ut. Jag ringde upp mamma och sedan Moa som båda log genom luren när jag berättade att allting var som det skulle.

 

 Ännu en vecka hade passerat. Vi hamnade i rum som samma förra veckan och både jag och Zarah visste våra platser och när Zarah lagt sig på britsen drog hon som på rutin upp tröjan.

Läkaren log mot oss och kletade vant ut geggan på Zarahs mage.

Jag rätade ivrigt till mig och sträckte på mig. Det var alltid lika spännande, men också nervöst. Jag glodde på den lilla skärmen och Zarah skrattade åt mig.

Läkaren drog den lilla apparaten över Zarahs mage och var ovanligt tyst. Jag fortsatte följa den lilla skärmen. Det lilla jag brukade se var ovanligt stilla. Sekunderna tickade. Det var tyst och stilla, för stilla.

"It's allright isn't it?" frågade jag oroligt.

Läkaren satt tyst ännu en stund innan hon öppnade munnen.

"I'm afraid..." hon tog en lång paus och samlade orden. "...that i have to tell you this, but..."

 

 Tårarna bara rann. Jag kunde inte tänka klart. Orden körde över mig ännu en gång. Jag var tyst, Zayn var tyst och tårarna föll hos båda två.

Ute hade det börjat regna och tårarna blandades med regndropparna. Jag ville försvinna sjunka igenom marken och somna. Kunde inte allt bara bli bra?

Chansen att jag skulle bli med barn igen var liten. Allt försvar, motstånd mot alla elaka kommentarer. Alla timtals långa diskussioner och sömnlösa nätter med ont i magen för ingenting. Nu kan inget bli värre.

Zayn höll krampaktigt om mig. Tårarna fortsatte rinna.

Mammas bil rullade fram på parkeringen. Hon mötte oss i regnet. Genomblöta och söndergråtna.

 

-----

Snabba vändningar, hoppas ni tycker om det och det inte går för fort?

Slog föresten besöks rekord för några dagar sen, ni är grymma!

Vad sägs om 3-4+ kommentarer för nästa kanske? :)

 

När planet landade kom in över Sverige slängde jag en blick på klockan, planet var tio minuter sent. Jag trummade otåligt med handen på armstödet, kom igen.

När planet landade sprang jag över den stora byggnaden och utanför fångade jag upp en taxi och bad schaffören ta mig till centralsjukhuset. Förvånade fans samlade sig och flera stycken plockade upp mobilen och började filma. Den gula taxi-bilen rullade fram längs den breda vägen. Det var tjockt på trafik och svårt att ta sig fram. Tio minuter från sjukhuset stannade taxin. En lång kö tryckte sig långsamt framåt. Ett byggarbete pågick en bit fram och bilarna gick inte snabbare en sniglar. Tiden fortsatte gå, men inte bilarna. Jag kunde vänta, så jag hoppade ur bilen. Schaffören öppnade förvånat bilrutan.

"Thank you, i take it from here!" jag kastade in några sedlar och började spinga.

Jag sprang längs den smala trottoaren. Det började blåsa och snart även regna.  Regndropparna piskade mig i ansiktet där jag sprang för att komma till sjukhuset. Pulsen steg mer och mer och regnet forsatte ösa ner. När jag sprang längs vägen rann alla tankar på replay igenom mitt huvud. Jag svängde höger vid en korsning och skymtade sjukhuset. Jag fortsatte springa dom sista hundra metrarna och när jag äntligen nådde entrén kollade jag på klockan, 18.31. Jag öppnade dom stora glasdörrarna och gick med snabba steg in. Sjukhuset var stort och luftigt och jag möttes av en välfylld reception.

"Ultrasound?" frågade jag i farten och en av personalen pekade mot en av dom många gångarna. Jag gick snabbt åt det hållet och småsprang för att komma fram snabbare. Jag såg Zarahs rygg och en läkare öppnade precis dörren till ett rum. Jag började springa igen.
Läkaren var precis påväg att stänga vägen bakom sig när jag kom ikapp.

"Wait, sorry i'm late." jag slank in genomdörren.

I det lilla rummet fanns ett skrivbord med en dator, en liten brits, planscher med gravida kvinnor och några stolar. Det kändes så konstigt att vara här. I sin rullstol satt Zarah och bredvid i en av stolarna satt en kvinna, vilket jag antog var Zarahs mamma, dom tittade båda förvånat upp på mig. 

"I'm so sorry. Traffic problems." jag var fortfarande andfådd och sjönk ner i en av stolarna på andra sidan Zarah. Hon tittade osäkert in i mina ögon. Hon var trött, det var jobbigt för henne att ens befinna sig här. Jag la min hand på hennes.

"I'm here now." jag tittade djupt in i hennes ögon. "I am here."

 

 

Ultraljudet visade att jag var 6 veckor in, en abort var möjlig. Vi var tillbaka i det lilla rummet vi först kommit till igen och läkaren satt och knappade in resultaten. Hennes ljusbruna hår var uppsatt i en hög hästsvans och hon tog inte lång tid på sig att skriva in allt. Hon tittade upp på oss alla tre och riktade sedan blicken mot mig.

"Har ni, du några frågor?" frågade hon uppmanande.

"I have a questions." Zayn rätade på sig, han hade förstått vad hon sagt, trots att hon pratat på svenska. "Will her paralysis give any complications?"

"No, even if she would choose to go to give birth we have materials to help. It may be a littlebit tougher, but no, it shouldn't be any complications." 

 

En stund senare lämnade vi byggnaden. Zayn gick tätt bredvid mig. På måndag, klockan 15.00, prick blev det bestämt. Då skulle jag göra abort. Om två dagar.

Mamma låste upp bilen. Zayn tittade på mig och stannade framför mig.

"My plane is leaving in one hour."

"So soon?" svarade jag besviket.

"Couldn't stay any longer, even though i wished." han sjönk ner på huk och la sin hand på min.

"I'm gonna try my best to be here on monday, but i can't promise anything. There's lot's of things going on right now and..."

Jag nickade till svar. Zayn såg min besvikelse och tittade oroligt på mig.

"I will try."

En tår föll ner från min kind och han strök försiktigt bort den med handen.

"I have to go. Call me tomorrow morning, I will be awake." han kysste mig på läpparna och drog en hårlock bakom mitt öra och reste sig upp igen.

"Oh, I don't want to leave!" svarade han uppgivet.

Han tittade på mig ännu en gång innan han vinkade hej då och gick fram till vägen för att vinka till sig en taxi. Så försvann han. Jag följde envist bilen med blicken tills den var utom synhåll. Varför kunde han inte vara nära hela tiden? Tårarna kröp inom mig men jag vägrade släppa ut dom. Jag var trött. Trött och omtumlad. Ville önska att jag sluppit detta, att jag sluppit komma ut med en tid för abort, att jag sluppit tvingats övertyga mig själv om att det hade hänt, att jag var med barn. Sexton är gammal, fast i en rullstol.

Jag hoppade in i bilen och den rullade sin väg. Jag längtade inte till måndagen, jag föraktade den. Kunde inte tiden stanna, åtminstonde för en stund?

Jag slog precis på tvn när mobilen ringde, det var Zarah. Jag hade legat vaken nästan hela natten och tänkt på henne, tänkt på allt.

"Zayn, i've been thinking all night, couldn't fall asleep."

"Neither I." svarade jag medans jag slog av ljudet på tvn.

"Zayn, don't call me insane," började hon, "but i've been thinking and i think, "hon tog en paus. "that i want to keep the child." hennes ord ringade i öronen. Jag blev tyst, allting som hänt innan hade redan skakat om mig och nu blev jag omtumlad ännu en gång. Jag hade hört allting klart och tydligt, men det stod still inom mig. Orden fortsatte ringa i mina öron, svarat stakade sig inom mig. Jag hade kunnat sitta tyst och bara upprepa länge till, men hon väntade på mig. Att jag skulle svara. Jag tänkte en sista gång, tog ett djupt andetag.

"Zarah, I..."

 

----

Åhh, jag blir så glad för alla fina kommentarer! Det gör det ännu roligare och jag blir bara mer inspirerad! 4+ för nästa kanske? :)

 

 

Efter några dagar tillsammans åkte hon hem igen. Även om hon hade sommarlov kunde hon inte stanna för alltid. Hon hade arbete att ta igen och hon behövde spendera tid med sin familj och vänner.

Det hade gått nästan en och en halv månad sedan hon varit här och jag saknade henne mer än jag trodde var möjligt. Olyckan var ett minne blott, nästan i allafall. Under hennes rutinundersökning på sjukhuset pågrund av förlamningen såg läkarna till att också kolla hennes värden efter krocken. Jag var alltid lika nervös när jag väntade på att hon skulle ringa, men hon svarade alltid; "I'm just fine Zayn."

Vi ringde varandra varje kväll, det var tomt utan henne och varje dag väntade jag på det där samtalet.

Det var sent på  kvällen och Zarah hade ännu inte ringt. Jag gick oroligt fram och tillbaka längs det stackars golvet och började inbilla mig alla möjliga hemska saker som kunde vara skäl till att hennes namn inte dök upp på displayen. Flera minuter passerade, hon sa ju att hon skulle ringa idag? Jag försökte lugna ner mig, övertala mig själv om att hon helt enkelt inte hittade mobilen eller något i den stilen, att allting var bra. Jag brukade inte vara så här, brukade inte oroa mig i onödan, men något gjorde mig orolig.

Så ringde telefonen och jag slängde mig över den.

"Zarah, i was getting so worried!" utbrast jag i telefone med lättnad.

"Hi Zayn." svarade hon tyst. Men lättnaden fick jag glömma, allt var inte som det skulle det hörde jag på henne, allt för väl.

"I will go to the hospital tomorrow."fortsatte hon sedan.

"You mean like one of your rutine visits don't you?" hjärtat slog snabbare i mig, lugna ner dig.

"No, for an ultrasound."

Allting blev tyst. Zarah var tyst, jag var tyst, rummet var tyst. Jag hörde mina egna andetag, mina egna hjärtslag. Jag försökte ta in orden, få rätt på dom. Men det fanns inte, inte såhär, inte nu. Jag satt stum, säg något.

"Is it sure? Like have you checked it?" allting lät fel när jag sa det, men jag kunde inte rå för det, jag trodde aldrig det skulle höra det jag nyss hört, inte nu.

"Yes, Zayn. I'm pregnant. The ultrasound will tell how many weeks i'm in so..." hon var nära på att bryta ihop och jag ville inget hellre än att vara vid hennes sida, samla dig. "...the doctors can see if i'm able to make an abortion." hon stannade upp när hon sa det, ordet. Abort.

"Which time?"

"18.30, Swedish time. Why?" frågade hon.

"I will be there." svarade jag snabbt. Jag lämnade vardagsrummet och sprang upp för trappan.

"But Zayn how? The boys, don't you have an interview or something?"

Jag stannade upp.

"I'll fix that, i promise. But only if you want me to?"

"I couldn't wish for anything else." hon var säker på sitt svar vilket lättade mig.

"I love you Zarah." fyllde jag i.

"I love you to, Zayn."

 

Jag satt på planet. Om det landade som planerat hade jag trettio minuter att ta mig till sjukhuset, jag hann dit på tjugo, om jag skyndade mig.

Jag tittade ut genom fönstret och mötte en klarblå himmel och lätta moln som bröt färgen. Det var vackert. Vanligtvis tyckte jag om att titta ut och se himlens alla moln strömma förbi utanför, men inte nu. Allt jag tänkte på var Zarah, min Zarah och sjukhuset. Om några timmar var jag där.

 

-----

3,4+ kommentarer för nästa, eller vad säger ni? :)

 

 

 

Dagarna fortsatte gå. Men dom som passerade nu var inte lika tunga, inte lika långa. Jag hade fått tillbaka tidsuppfattningen, jag kände hela min kropp igen, inte bara all smärta. Smärtan som dessutom inte var lika genomträngande, smärtan som långsamt, långsamt tinade bort.

Zayn låg bredvid mig i den breda sjukhus sängen ovanpå det tunna täcket. Han skrattade och när han tittade på mig såg jag att hans ögon fått tillbaka samma kristallklara färg, rätt igenom.

"Call your friend, tell her you're getting better." han plockade fram sin mobil ur ena fickan.

"Take mine, i don't know where your is, and i bet you don't know either."

Jag tog emot telefonen och slog fram Moas nummer som jag kunnat utantill sen långt tillbaka.

Moa, min kära vän, jag hade nästan glömt bort henne. Jag skämdes, jag hade varit tillräckligt frisk för att ringa i två dagar nu.

Signalerna gick fram, och Moa svarade;

"Hej, det är Moa."

"Hej Moa, det är jag!" utbrast jag. Jag kunde inte hålla mig.

"Zarah? Är det du? Varför ringer du inte från din egen telefon? Åhh, varför bryr jag mig om det! Fina vän, mår du bättre nu? Fy så orolig jag har varit!" hennes ton var varm och hon glad över att höra min röst.

"Jag har ingen aning om vart min egen mobil är så jag fick låna Zayns. Förlåt Moa för att jag inte har ringt, jag mår mycket bättre nu. Läkarna säger att om det fortsätter på det här hållet släpps jag ut här ifrån på söndag!"

Moa log, det kände jag.

 

 Zarah satt i sin rullstol och jag rullade henne framför mig. Vi var på väg ut. Det var ljust och varmt ute. Solen sken stark och himlen var klar. Zarah hade inte varit ute sedan olyckan och sträckte upp händerna mot luften, hon skrattade.

"I feel like a freak that just got out of prison or something." hon log ännu bredare och tittade på mig.

Jag stannade upp och sjönk ner på huk framför henne. Hon log mot mig och tog emot mina händer i sina. Hon kysste mig. Paparazzis och fans samlades runt om oss. Jag släppte hennes läppar för en liten stund och tittade frågande på henne. Hon skakade nätt på huvudet. Så jag kysste henne igen. Min Zarah. 

 

Det var söndag och äntligen skrevs hon ut från sjukhuset. Klockan var 9 på morgonen och med Zarahs föräldrar bakom mig och Zarah i rullstolen framför lämnade vi sjukhuset. Jag hoppades slippa komma hit på ett bra tag till, jag ville verkligen inte tillbaka.

Jag öppnade bildörren och Zarah hoppade försiktigt in.

"I won't miss this place." sa Zarah och tittade på mig medans jag vek ihop rullstolen.

"Me neither, i wish i don't have to walk through these doors again for a long, long time." jag slängde en blick över sjukhusportarna innan jag stängde dörren och hoppade in i bilen.

Jag körde Zarahs föräldrar till flygplatsen. Zarah hade sommarlov nu och dom lät henne stanna här ett tag till. Många långa kramar senare åkte dom och även vi lämnade flygplatsen. Men vi åkte åt andra hållet, hem till mig.

Framme vid mitt hus rullade Zarah ut från hallen och började utforska huset.

"It's so big!"

Hon rullade ut ur köket och in i hallen igen, hon upptäckte den stora trappan som löpte upp till andra våningen.

"Stairs." hon tittade besviket upp på den breda trappan som snurrade sig upp.

"Unfortunately, i couldn't know..."

"Couldn't know what?" hon vände sig om och tittade på mig.

"That my girlfriend would be in a wheelchair." jag drog fingrarna genom håret.

"I'm your girlfriend?" frågade hon försiktigt.

"Yeah, if you want to?"

Hon rodnade.

"Okay then." hon skrattade lätt och hennes kinder var fortfarande rosa, "Ofcourse i want to." fyllde hon i.

 

 Zayn hade lagat middag och maten stod på bordet. Det var gott, väldigt gott. Jag hade knappt orkat äta den ljumma sjukhusmaten och äntligen fick jag i mig riktig mat.

"Do you like it?" han förde sitt vattenglas mot munnen och tog en klunk.

"It tastes really good Zayn." jag log mot honom och han log brett tillbaka.

Efter maten slängde vi oss i soffan. En halvkass film rullade på framför den stora tv- skärmen. Jag låg med mitt huvud i Zayns knä och han pillade med sina lena fingrar i mitt hår. Då och då kysste han mig.

Jag mådde så bra. Smärtan var borta och Zayn var nära. Jag var varm i hela kroppen och han höll om mig. Höll mig tätt, tätt intill sig.

Plötsligt var filmen slut och jag insåg att jag inte hade någon aning om vad den handlat om. Det var sent och solen hade långsamt börjat dra sig ner mot horisonten. Himlen sprakade i toner av lila och orange, det var vackert.

"It's late." Zayn tittade på mig och jag satte mig upp. Istället lutade jag mitt huvud mot hans axel och hans slöt sin hand om min.

"Where am I suppose to sleep?"

Jag hoppade upp i rullstolen och Zayn visade mig ett stort sovrum med röda påslakan och slingrande tapeter.

"Luckily the guestroom isn't on the second floor." han log mot mig och jag rullade in i rummet, han följde efter.

Jag hoppade upp i sängen och sköt med handen rullstolen åt sidan. Jag la mitt huvud på den mjuka dunkudden. Zayn la sig strax bredvid mig. Han höll om min hand och vi båda tittade upp i taket.

"I don't want to go up." Zayn tittade på mig, "I will feel so lonely up there noing that you're down here."

"Then stay." jag log försiktigt.

Han tryckte sig närmre och kysste mig. Han var varm och luktade gott. Han kom ännu närmre och jag blev ännu varmare.

Han la sin hand om min höft och drog sig mot mig. Han snurrade sina ben runt mina och fortsatte kyssa mig.

Utanför sjönk solen ännu mer och försvann trött bakom horisonten, vilken dag.

 

---

4+ kommentarer? Jag blir så glad! :)

Fem dagar, fem hela dagar hade passerat sen olyckan. Jag gick längs sjukhus korridoren vilket jag gjort alldeles för många gånger, Zarah skulle inte ligga här, i en säng, stilla och tyst. Hon skulle vara i Sverige och vi skulle ringa varje kväll för vi saknade varandra så mycket. Jag gick med händerna i fickorna och min blick vandrade över golvet.

jag knackade på dörren till Zarahs rum och en sjuksköterska öppnade snart dörren och släppte in mig.

Jag satte mig på sängkanten och drog försiktigt en hårlock bakom Zarahs öra, hon sov.

"I'll be back in five minutes." sjuksköterskan smet ut genom rummet.

Rummet var svalt och ljust. Zarahs andetag fyllde det tysta rummet med ljud. Små, lätta andetag. Det var skönt när hon sov. Då kändes inte allt så allvarligt som det faktiskt var. För när hon sov var hon som hon brukade vara, men när hon vaknade igen såg man hur svag hon var. Hon var tyst, hade inte sagt ett enda ord. Hon var för svag. Men när hon sov blev det fridfullt, då skulle det vara tyst. Jag ville höra hennes röst, höra henne berätta att hon mådde bra. Bara höra henne säga ett ynka litet ord. Men ibland orkade hon inte ens hålla ögonen öppna. Jag var så rädd, det hade gått fem dagar och hon hade inte visat förbättring, det gjorde ont i mig, såhär fick det inte vara.

Jag hade missat två intervjuer, men inget var viktigare nu. Jag vägrade lämna henne.

Jag snurrade runt och slängde en blick över klockan, det var tidigt på morgonen. När jag vände mig tillbaka slog jag i bordet bredvid sängen med armbågen. Den lilla smällen ekade i det tysta rummet och Zarah ryckte till. Hon vaknade och slog upp ögonen.

"I'm so sorry." jag tog tag om hennes hand.

Hon tittade på mig, djupt in i mina ögon. Jag kände hur hon lyfte handen. Långsamt höjde hon den mot mitt ansikte, hennes arm började skaka och jag tog tag om undersidan på den. Försiktigt närmade hennes hand mitt ansikte och hennes darrande fingertoppar snuddade vid min kind. Dom var kalla men lena. Hon fortsatte titta på mig så slöt hon ögonen igen för några sekunder, som om hon samlade kraft. Försiktigt slog hon upp dom igen. Hennes hand började darra ännu mer, och hennes ögon blev glansiga av tårar.

"Zayn." bokstäverna var spröda och tysta. Som en viskning, men jag hörde. Hon sa något. Hon sa mitt namn, det var hon. Hennes röst ekade i huvudet på mig, hennes röst. Jag slöt mina fingrar runt hennes och kände hur tårarna började rinna. Jag hade gråtit så många gånger dom senaste dagarna, men nu var det inte samma tårar, det var glädje tårar. Hon hade sagt något, ett enda tyst och svagt ord, men hon hade sagt det. Rört på läpparna och sagt något. Hennes mungipor drogs försiktigt uppåt och jag kände hur mina gick åt samma håll. Hon log, hon pratade och log. Mina tårar fortsatte rinna och lika så hennes. Plötsligt kändes inte hennes hand inte lika kall och jag höll ännu härdare om den.

Sjuksköterskan kom in i rummet igen. Hon tittade tyst på oss.

"She said my name." sa jag utan att släppa Zarah med blicken. Någonstans, långt borta hade en gnista tänts i hennes ögon.

Jag satt kvar och bara log med mina ögon fästa i hennes.

"That's great."

"I know." svarade jag tyst utan att släppa Zarah för en sekund, det kunde jag inte, inte nu.

Solen lös stark utanför fönstret. Rummet kändes varmare. Kanske var det solens strålar, eller så var det Zarah, Zarahs leende.

 

 

Jag hörde mammas röst. Zayn hade lagt sin mobil på mitt täcke med högtalarna på. Äntligen lät mammas röst varm igen, äntligen. Mamma la så småning om på och Zayn tog försiktigt bort telefonen. En varm stöt rörde sig långsamt genom kroppen. Jag kände den, min kropp. Allting gjorde plötsligt inte lika ont. Jag var inte lika trött, rummet kändes inte lika kallt. Verkligheten stod på kö och väntade och det kändes som Zayn hade varit här en stund nu. Han höll min hand hårt, jag kände hans hand mot min, hej verkligheten.

Ganska kort kapitel, 4+ kommentarer för nästa? :)

 

På några få minuter rullades hon på en bår in på sjukhuset. Personal samlades runt båren och sprang fram längs sjukhuskorridoren. Hjärtat dunkade hårt i mig, Zarah, vad hade hänt?

Allting var upplyst och min hjärna tycktes inte ta in nuet. Den fortsatte spela upp händelsen i huvudet på mig, bilen, ljuset, skriket. Jag hörde den fortfarande, smällen. Mina händer skakade fortfarande. Jag ville stå bredvid henne, men fick henne. Läkarna höll tyst men jag förstod att hon var allvarligt skadad. Ångesten kröp upp längs tårna och fyllde snart hela. Hjärtat dunkade otryggt inom mig. Hade jag varit mer uppmärksam, låtit henne va längst bort från vägen hade det inte hänt, och nu satt jag här. Tyst och stel. Jag kunde inte göra något, det visste jag, men det värkte i kroppen på mig att bara sitta här medans hennes öde skrevs.

Tiden gick långsamt, långsamt och tickade frustrerande i nacken. Jag hörde ljudet från snabba fötter och kände hur någon sjönk ner i fåtöljen bredvid mig.

"Zayn?" sa Louis.

 

 

Allting hade blivit svart. Jag hade hört mig själv skrika, men förstod inte varför. Allting bara försvann. För en stund försvann jag. Jag kände inget, hörde inget, såg inget.

Så plötsligt öppnade jag ögonen. Starka lampor kastade sitt ljus mot mig och det sved i ögonen, som om jag bott i en grotta hela mitt liv och plötsligt sett solen.

Jag började känna av min kropp. Den dunkade och varje andetag gjorde ont. Min kropp kändes inte närvarande. Smärtan påminde mig om att den fanns där, men jag kände inte av den. Jag kände bara smärtan.

Mina föräldrar hade satt sig på planet sekunden efter dom hört vad som hänt.

 

Dagar gick. Jag hade tappat tidsuppfattning. Tiden rann ur mina händer, jag visste bara om vad som var nu. Ena sekunden var Zayn där, andra sekunden var han borta. Om jag fått mat kände jag bara av att jag var mätt. Jag visste inte hur länge jag ätit och när. Jag visste bara att jag hade ätit, för jag var mätt.

Zayn satt vid sängkanten och höll hårt om min hand. Hur länge han varit där visste jag inte, bara att han var där.

Mamma och pappa satt vid andra sidan sängen. Mamma strök försiktigt med handen över min panna. Hon var varm och hennes händer mjuka.

En salt tår föll försiktigt ner från Zayns kind. Pappa reste sig upp och mamma efter honom. Höll ännu hårdare om mina hand och blinkade hårt för att inte tårarna skulle fortsätta rinna. Pappa la sin hand på Zayns axel innans han och mamma lämnade rummet.

En till tår rann ner från Zayns kind. Han var trött och ledsen. Orolig och förstummad. Allt det berättade hans ögon. På ytan glänste dom som dom brukade göra, men tittade man in i dom bröt dom sitt mönster och tappade kraft.

Det var knäpptyst och det ända jag hörde var Zayns djupa andetag. Han lutade sig försiktigt fram och kysste min panna. Han grät. Han la sitt huvud bredvid mitt och la sig tätt, tätt intill mig. Han låg blickstilla för att inte rubba mig. Jag kände hans andetag mot min sida när hans mage långsamt drogs in, och ut.

Allting var så frustrerande. Jag var utom räckhåll för mig själv. Jag ville veta hur lång tid jag legat här, men var för svag för att fråga. Jag ville veta hur det var med Moa, hur mamma och pappa mådde och hur Zayn mådde. Jag ville veta om jag någon gång skulle ta mig ur det här, men jag kunde inte. Jag bara låg där, tyst, medans tiden fortsatte gå sin väg.

Med Zayn vid min sida slöt jag ögonen. Ta mig till drömmarnas land, bort här ifrån. Jag var trött, och somnade direkt. I drömmen som slöt sig om mig knackade någon på en stor trädörr. Runt om mig var allt grönt och jag reste mig upp. På mina egna ben gick jag fram till dörren där Zayn stod och kastade sig om mig. Vi sprang, sprang snabbare än någon annan. Men allt var bara en dröm, för nästa morgon vaknade jag, som vanligt.

 

-Tack för alla fina kommentarer! 3-4+ för nästa? :)

Nu satt hon på planet. Hon var på väg och snart fick jag se henne igen. Jag satt och tittade ut genom fönstret.

Jag skulle möta henne på flygplatsen, hon kom ju ensam. Hennes plan gick hem på söndag eftermiddag. Jag hade helgen på mig, vi hade helgen på oss. En liten helg att få lära känna varandra bättre, få svar på frågor vi frågat. En liten helg.

Timmarna gick långsamt men tillslut landade planet hon satt på och där kom hon.

Jag drog hennes väskor med mig till bilen. Hon rullade snällt efter. Hon var lika söt som innan, och hon log. Brett.

Jag ville kyssa henne. Men flygplatsen hade fyllts så jag lät bli, för hennes skull. Jag kanske var van vid media, men det var inte hon. Bilden från den första dejten var tillräckligt. Det här var bara en början och jag ville inte låsa in henne i något innan hon själv var säker.

Jag öppnade dörren och hon hoppade smidigt in. Jag tog med mig rullstolen till bakluckan och tryckte på den där knappen och la sedan in rullstolen i bagaget. Jag skyndade mig runt bilen och hoppade in i förarsätet.

Jag satte i nycklarna utan starta bilen. Ensamma, nästan iallafall. Några nyfikna drog sig diskret lite närmre.

Hon sträckte sig mot mig och kysste mig snabbt på läpparna. Allt gick så hastigt att hon råkade slå sin panna i min och hon rodnade.

Så vred jag om nyckeln och bilen lämnade flygplats parkeringen. Solen sken starkt över L.A. Zarah satt bredvid mig och blickade ut över den vältrafikerade vägen.

 

Helgen med Zarah rann sin väg alldeles för fort. Det hade hunnit bli lördag kväll och gatlyktor lyste försiktigt upp Los Angeles gator. Det var dags för att äta middag, sista middagen innan Zarah åkte hem till Sverige igen. Den här kvällen skulle bli något speciellt, vi skulle till en romantisk restaurang nära kusten med utsikt över vattnet. Efter det skulle vi till klipporna och bara sitta där, nära havet, för hon åkte ju snart. 

Hon rullade fram längs gatan och jag gick tätt bredvid. Dagarna som passerat hade varit för bra. Igår kväll hade Louis bjudit oss och killarna på middag och imorse visade jag henne runt i Hollywood. Allting vi gjort under helgen hade varit så obeskrivligt bra, vi hade haft så kul. Jag hade varit rädd för att allting gått för snabbt. Men så fel jag haft. Jag kände så mycket, nästan för mycket och helgen hade stärkt alla känslor. Nu visste jag saker jag redan borde vetat. Hon var 16 år och satt i rullstol efter en bilolycka när hon bara var 4 år gammal. Hon var ensambarn och bodde med sina föräldrar som alltid funnits där för henne.

Gatan blev trängre och Zarah rullade närmare kanten för att få plats. Bredvid susade då och då en bil förbi. Vinden blåste svalt och det var lagom varmt för en lördags kväll.

Plötsligt ekade skrikanded från biltuta i öronen. En arg bilist tryckte ilsket på tutan och Zarah ryckte till. Hon tappade för en sekund greppet om hjulen som snurrade ut mot vägen och tippade över kanten. Rullstolen föll över ut mot mot vägen. En stor bil kom just då alldeles för snabbt fram längs vägen. Rattföraren trampade hänsynslöst på gasen och höll nonchalant ena handen på ratten. Han såg inte, för just när Zarah föll mot marken kom hjulen på hans bil rakt mot henne.

Det var som om allt stannade upp. Jag hörde ett skrik och ljudet av människor som kom springandes från alla håll. Jag kände hur mina händer började skaka, vad hade hänt?

 

Kort kapitel, därför kommer det redan idag. Kommentera? 3+? :)

 

 

Zayn stod framför och killarna tätt bakom honom. Alla fem log. Louis sträckte fram sin hand.

"Hi. Nice to finally meet you!"

Jag skakade om allas varma händer. När alla hälsat la Harry handen på Zayns axel.

"We'll let you say good bye, the plane is leaving in fifteen minutes, just so you know."

Dom gick iväg längs gången och försvann runt hörnet. En av vakterna som stått kvar drog sig försiktigt tillbaka och snart var vi ensamma. Allt kändes så sjukt. Där stod han Zayn, mitt framför mig. Snart stack han och killarna och han ville säga hej då, till mig. Hans ögon lös, så vackra. Vi hade träffats två ynka gånger, var av en gång varade i fem minuter. Jag visste alldeles för mycket om honom och han alldeles för lite om mig. Men nu stod han framför mig, om femton, bara femton minuter var han borta.

"This is insane." fick jag ur mig.

Han drog försiktigt på mungiporna som om han inte riktigt förstod vad jag menade.

"It all went so fast." fortsatte jag, "I mean, we've only met twice." jag tog en paus. "But if you feel the way I do that's enough for me to continue this journey." jag tittade upp på honom. Han sträckte försiktigt fram sin hand och drog lätt med fingrarna över min och hans värme spred sig som ett virus upp längs armen.

"I don't know what you feel, I just know that I feel to much to just give up."

Så kysste han mig. Det var som om smaken av hans läppar fastnat på mina, jag kände igen den. Den godaste smaken av dom alla. Kanske inbillade jag mig, men visst var den kyssen längre? Men när hans läppar för en andra gång lämnade mina kändes det som inga sekunder alls. Underbart är kort.
 Zayn tittade på sin klocka som berättade att plan snart gick.

"The plane is leaving in five minutes."

Hur hade tiden kunnat gå så snabbt? Nu var det bara fem minuter kvar, fem minuter innan han lämnade landet.

"I follow you to the plane."

Zayn började gå längs gången där dom andra killarna lämnat för tio minuter sedan. Jag rullade efter. Han gick snabbt och jag fick snurra snabbare och snabbare på hjulen för att hålla mig ikapp. Vi kom runt svängen och jag skymtade killarna som satt nerslagna i några fåtöljer.

"Great, Zarah. Here's for your friend." Niall sträckte fram ett papper ur rivet ur ett block. Jag skummade över pappret där även skrivit till Moa. "For Moa, it belongs to her and noone else. With love, 1D! xxx" stod det längst ner. Jag log, hon skulle bli så galet glad.

"Thank you so much guys, this means so much for her! How did you know?"

Louis pekade på Zayn och jag flyttade över blicken.

"Thank you, this is amazing." jag stoppade försiktigt pappret i fickan. Jag längtade efter att få ge det till Moa.

"I would say amazayn!" sa Louis och alla började skratta.

Så reste sig Liam långsamt upp och dom andra efter honom. Nu skulle dom åka, nej, inte redan, snälla.

"Can i get a hug?" Harry kom fram med armarna utstäckta.

"Ofcourse!" jag la armarna om honom.

Efter fyra mysiga kramar kom en man med vakt-kläder fram och berättade att det var dags att gå.

"It was really nice to meet you Zarah, and I hope we all meet again, soon." Liam tittade snällt på mig.

"It was really nice to meet you guys to!"

Zayn stod tyst bredvid dom andra.

"Come on Zayn! Give her a kiss!" Louis slängde uppmanande upp armarna i luften innan han långsamt tog sig mot planet.

Zayn drog på sig sin jeansjacka och vände sig om. Han drog fingrarna genom håret och kom närmre.

"I'm gonna miss you so much." viskade han innan han försiktigt gav mig en puss på läpparna.

Jag la min hand mot hans kind, men förblev tyst.

Våra blickar möttes ännu en gång innan han gick jag följde han och killarna när dom långsamt blev mindre och så småning om försvann. Jag planet lyfta och så var jag helt ensam. Jag satt tyst kvar och försökte samla tankarna. Nu hade dom femton minuterna gått.

Jag satt kvar tills en man som uppenbarligen jobbade på flygplatsen vänligt visade mig ut till parkeringen där pappa tålmodigt stod och väntade.

 

Dagarna gick. Jag saknade Zayn mågot fruktansvärt och skolan gick segare än någonsin. Allting var så overkligt. Vi smsade och ringde varandra varje dag men hade fortfarande bara träffats två gånger.

Första dagen i skolan efter helgen där allt hände var hemsk. Folk stod som packade sillar runt mig med miljontals frågor om bilden dom sett i tidningen och Moa försökte desperat hjälpa till. Vi lyckades komma på alla möjliga svar; "Det där är inte Zarah, det ser du väll?", "Det där är så photoshoppat!".

Ingen ville tro på våra lögner men jag ville inte säga som det var. Det hade varit så enkelt. Att bara spy ut sanningen men något höll mig tillbaka.

Nu var det fredag och fem allt för långa dagar hade passerat. Snart var det helg, äntligen.

Zayn hade så många gånger berättat om att han ville träffa mig. Men dom hade mycket och göra och han hade ingen möjlighet att komma till Sverige på ett bra tag. Vi hade inte råd att flyga över till L.A. Vi hade inte råd och han hade inte tid. Allting var så typiskt och för varje dag som gick kändes det hela mer overkligt. Det kändes nästan omöjligt att vi skulle träffas igen.

"Det känns som om det kommer gå år innan vi träffas igen." sa jag bittert medans jag drog ut matteboken ur skåpet.

"Kom igen Zarah, va in så depp nu. Ni kommer träffas." Moa stannade upp och pekade ner längs korridoren.

"Zarah vad gör din pappa här?"

Fram långs korridoren kom pappa med en rivande fart.

"Zarah, kom. Du måste packa!"

"Pappa vad tusan pratar du om?"

Moa och jag stod som frågetecken och stirrade på pappa som lät väldigt övertygad.

"En biljett till Los Angeles damp ner i brevlådan idag och flyget går idag min vän." pappa breddade på leendet.

Det bubblade inom mig, va?

"Men vi måste skynda oss nu, kom igen."

Moa drog matteboken ur famnen på mig och slängde in den i skåpet igen.

"Kom du med Moa och hjälp henne packa. Det lär hon behöva! Jag ser till att du inte får skolk."

Pappa stack iväg längs korridoren igen. Moa klappade ivrigt i händerna.

"Vad var det jag sa Zarah?"

Moa ställde sig bakom rullstolen och började springa för att komma ikapp pappa. Hon slirade snabbt fram bland alla människor i den trånga korridoren och jag fick hålla i mig för att inte trilla ut.

Nu var jag här, snart var jag där. Jag var så glad, men för chockad för att säga något. Nu kunde jag räkna timmarna, snart fick jag träffa honom igen.

Tänka sig, det skulle inte ta så väldigt lång tid ändå.

 

3+ kommentarer för nästa? :)

 

 

Jag hade sovit så gott, drömt om kyssen, gång på gång. Men nu låg den där, den dumma tidningen. Jag ville inte se den, bilden. Egentligen var det en fin bild, jag och han. Men inte nu, inte såhär. Mamma tittade chockat upp på mig och dom båda naglade fast sina blickar i mig för att jag skulle svara.

"Hur?" mamma drog tidningen mot sig och tittade på den stora bilden som täckte framsidan. Både mamma och pappa visste väl vem om vem Zayn var. Och dom visste likväl att det var han på bilden, Zayn Malik från One Direction och deras dotter.

"Zarah, vad tusan håller du på med? Går du ut på dejt med honom bara sådär? Utan att säga ett dugg till oss?" pappa var upprörd.

"Vadå? Så bara för att han är kändis så måste jag berätta varenda detalj för er?" orden bubblade ur mig utan att jag hann tänka mig för. Jag visste att det inte spelade någon roll för dom, om han hade 20 följare på twitter eller 5 miljoner. Dom var arga för att jag gått ut på dejt med en äldre kille och stuckit hemifrån utan att säga något. Det visste jag, egentligen. Men jag kokade inombords, snart bröt jag ihop. Allting hade varit så bra, Moa var glad för min skull och Zayn hade kysst mig. Så förstördes allting, för några dumma papparazzis.

"Jag skulle berätta. Någon gång..." tårarna klumpade sig i halsen. Jag ville inte gråta. Men det var svårt att hålla emot, allting var ju så bra, för bara några ynka minuter sedan.

"Zarah, du får jättegärna gå ut på dejt, det vet du. Men även om hela världen kan hans namn eller bara kvarteret han bor i så måste du berätta. Vi blir så oroliga annars. Zayn är säkert en kille att lita på i ur och skur, men vi vill veta vad som håller på. Du behöver inte berätta allt som hänt varje gång ni hittat på något, bara berätta vart ni ska och när. Med vilken kille du än må gå ut med." klumpen försvann långsamt inom mig.

"Förlåt." jag torkade bort en ensam liten tår från kinden och tittade mamma i ögonen.

"Du behöver inte be om förlåtelse Zarah, bara berätta nästa gång." hon log mot mig.

Vi kramade om varandra alla tre.

"Så när ska ni ut på nästa dejt då?" pappa knuffade lätt till mig i sidan och skrattade. Det gjorde mamma med, och jag också för den delen.

"Det vet jag väll inte. Det kanske inte blir någon mer dejt."

"Ingen mer dejt? Efter det här?" pappa lyfte retsamt upp tidningen och viftade med bilden framför näsan på mig.

 

 

"What's her name?" Louis satt med tidningen i knät.

"I don't know." jag sjönk ner i fåtöljen bredvid och insåg själv hur fånigt det lät. Jag visste inte vad hon hette.

"You don't know her name?" Louis skrattade retligt för sig själv.

"Call her now. Ask her if she has seen the pic and don't forget to ask what her name is!" Louis la tillbaka tidningen på det runda glasbordet och slängde istället upp fötterna på det.

"Come on!" han viftade uppmanande med händerna i luften. Jag plockade upp mobilen ur fickan.

Långsamt sökte sig signalerna fram. Imorgon åkte vi. Imorgon lämnade vi Sverige och åkte tillbaka till L.A. Jag längtade inte ett dugg. 

"Hello." hennes varma röst svarade i andra änden. Louis spetsade intresserat öronen.

"Hello. Thank for yesterday, have you seen what's in the newspaper?"

"Yes, I have." svarade hon kort. 

"I'm so, so sorry! I had no idea they were there, either that they got any photos of us."

"It's okay. First my parents went really mad but it was only because they didn't know that I was going on a date."

Då insåg jag att det inte bara var hennes namn jag inte visste, jag visste inte hur gammal hon var heller. Att hon var yngre än mig hade jag redan anat, hon såg yngre ut. Men jag visste inte hur ung hon var. Jag ville byta ämne, men hon tog det i egna händer.

"For how long will you guys stay in little Sweden?"

"We are leaving tomorrow morning."

"So early?" hon hade hoppats på ett annat svar, det hörde jag. Och jag hade önskat jag kunnat ge henne ett annat svar, men vi åkte imorgon.

"Unfortunately."

"Wy don't you meet us at the airport tomorrow so little Zayn here can say good bye?" ropade Louis från sin fåtölj, fortfarande med fötterna på bordet.

"Sorry for Lou, but i would love to see you there."

"I didn't know he was listening. But yes, i'll be there. Which time?"

"Sorry, is it okay?"

"That Louis is listening? Sure. Hi Lou!"

Louis drog ner fötterna från bordet och flyttade närmare för att hon skulle höra vad han sa.

"Hi girl! I don't know you're name, can you tell me?" Louis log.

"My name is Zarah." hon skrattade.

"Thank you." Louis klappade min axel och puttade ännu en gång envist till mig i sidan. Jag började le jag med, trots att Lou retades.

"So how do you spell it?" frågade Louis innan jag ens hunnit tänka ut något nytt att säga.

"With a Z, just like Zayn. And a H at the end, not the most normal spelling. But somehow my parents thought it was prettier." hon skrattade igen.

 "7.30 Swedish time."

"Very early, but i'll be there, I promise." jag kunde känna hur hon log, det hördes.

"See you there, bye Zarah." hennes namn.

"Good bye Zayn." hon tog en kort paus. "Good bye Lou!" ropade hon för att han skulle höra.

"Good bye Zarah, it will be fun to meet you!" svarade Louis snabbt.

Så la hon på. Om mindre ett dygn lämnade vi Sverige. Zarah skulle stanna kvar. Typiskt. När vi kommer tillbaka till L.A är hon så långt ifrån, Sverige är för långt ifrån. Men jag vägrade strunta i det. Inte för att någon bett mig lägga det bakom mig, inte än, så kunde jag inte släppa det. Hennes ögon, hennes leende. Hon satt fast.

 

Jag var trött. Morgon solen strök sig fram. Snart lämnade vi, snart stack jag min väg. Nej. Vi kom in på flygplatsen som var belamrad med människor som skrikandes kastade sig runt bilen. Var var hon?

Några vakter öppnade bildörren och jag klev ut med resten av killarna i ett tåg bakom mig. Fans tryckte sig fram från olika håll. Jag sträckte ut handen och stirrade ut över hopen av människor. En av vakterna öppnade en dörr åt oss när vi så småningom tog oss fram. Var var hon? Jag snurrade runt, tittade överallt, var var hon? 

Jag var motvilligt på väg in genom dörren och slängde besviket en sista blick över axlen när jag såg henne. Vakterna manade på mig att gå in, jag vände mig om.

"Zarah!" utbrast jag innan jag trycktes in genom dörröppningen av alla människor runt om mig.

"Could you please let her in?" vakten som stängt dörren bakom oss skakadebuttert på huvudet.

"Why?" muttrade han.

"Please, I really need to meet her, and say good bye." killarna samlade upp sig bakom mig.

"He really does. Just let her in!" fyllde dom i innan vakten hunnit svara.

Han stod tyst en stund, som om han noga tänkte över vad han skulle svara.

"Well okay, if it's important, and shes not just a fan?" frågade han tveksamt.

"For the first, they are not just fans! They are our fans, the best fans in the world! And for the second, no she is more than a fan!" Louis la armarna i kors och vi nickade medtyckande.

"Who is it?"

Skriken höjdes och hon kom in rullandes genom dörren som stängdes igen bakom henne. Snart åkte vi, alldeles för snart. Vad skulle jag säga?

 

3+ kommentarer för nästa? :)

(Ps. Ni har väll sett att jag bytt design och fixat header?)

Det var varmt. Solen lös stark över landskapet och landet visade sig från sin bästa sida. Jag tittade ut och såg husen flyga förbi. Jag satt där och följde vägen utan att veta vart den ledde mig. Solen reflekterade Zayns profil i det klara glaset på fönsterrutan. 

"How many minutes?" jag tittade in i hans ögon.

"Until we get there? About zero."

Jag kände hur bilen svängde av från vägen ock långsamt sänkte farten. Jag tittade ut igen.
 Bredvid höjde sig en resturang. Det var inte ens mörkt ute men marschaller lös upp alla hörn av den lilla restaurangen jag aldrig sett förut. Den var fin.

Zayn klev ur bilen. Schaffören höll redan på med att plocka ut min rullstol från bagaget. När han vecklat ut den tog Zayn över och rullade fram till min sida av bilen och öppnade dörren. Jag var så van vid att dom som brukade hämta min rullstol gjort det alldeles för många gånger och visste hur den skulle stå för att jag skulle kunna hoppa över att jag var på väg att hoppa över när jag insåg att den stod för långt bort. Jag tappade greppet kände hur jag föll ut ur bilen utan något att stoppa fallet med. Jag slöt ögonen som om jag väntade på att marken och smärtan skulle komma. Men det gjorde den inte.

Jag öppnade ögonen igen och insåg att Zayn höll mig i sina armar. Han lyfte upp mig och jag drog mig in i bilen igen. Jag kände hur jag blev knallröd i ansiktet. Jag vågade knappt titta upp på Zayn och möta hans blick. Snyggt gjort, Zarah. Utan att titta upp drog jag noggrant till mig rullstolen och hoppade över till den. Rodnaden vägrade ge sig.

"I'm so sorry. How are you?" jag kände hur han tittade på mig men jag vågade inte titta upp. Zarah din mes.

"I'm fine." fick jag ur mig. Och det var jag, mer än okej.

I hans skugga såg jag hur han nervöst drog fingrarna genom håret. Så tittade jag upp, mötte hans blick. Han var orolig. Rodnaden som tyckts sjunka för en stund blossade upp på mina kinder igen.

"Bescause you saved me." Jag hörde mig själv säga det, jag sa det. Jag kanske inte var så mesig ändå.

Ett stort leende fyllde Zayns läppar och visst rodnade han lite?

Marschallerna fladdrade i solens ljus.

Restaurangen var nästan tom och dom få människor som satt kring borden tycktes inte bry sig om vem som satt bara några meter ifrån. Det var ganska mörkt inne restaurangen och åtaliga ljus lös försiktigt upp salen. Lågan från ljuset på vårat bord lös upp hans ansikte och fick den blonda slingan i hans lugg att färgas till guld.

Tiden kastade sig fram och snart berättade Zayn att bilen kom om några minuter. Efter att ha betalat notan tog vi oss ut.

Solen hade långsamt börjat sänka sig. Det var fortfarande ljust ute men marshallernas lågor berättade att det börjat mörkna. Zayn tittade på mig.

"I had a really good time." hans ord värmde hela mig.

"I did too. Thank you." 

Hans ögon glänste och jag såg på honom hur han ville något, något som han inte fick fram. Han la försiktigt sin hand på min. Han fick luta sig framåt för att nå. Jag ville resa mig upp. Stå framför honom, nära. Men jag satt där jag satt, i min dumma rullstol. Hjärtat började slå snabbare. Sekunderna stannade för en stund. Han böjde sig försiktigt ner tills han var i höjd med mig. Han lutade sig närmre. Jag kände hans andetag mot mina kinder. Hans doft fyllde hela mig. Doft av svag parfym, nytvättade kläder och hud. Varm hud. Han kom närmre. Mitt hjärta slog ännu snabbare, snabbare och snabbare.

Millimetrarna mellan vära ansikten suddades ut. Han särade försiktigt på sina läppar och kysste mig. En blixt sköts igenom. Alla dom miljontals fjärilar som bosatt sig i min mage kokade inom mig. Jag blev varmare, hela jag sköts mot solen.

Långsamt lämnade hans läppar mina igen. Hans ögon glittrade och jag rodnade som aldrig förr. Men nu gjorde det inget.

Bilen som innan släppt av oss rullade försiktigt fram. Zayn reste sig upp.

Jag hoppade in i bilen igen, Zayn höll upp dörren och schaffören tog emot min rullstol. Han hoppade in i förarsätet. Zayn stod kvar. Jag kunde inte hjälpa det, allt jag tänkte på var hans läppar. Hans varma läppar mot mina.

Plötsligt knastrade till runt husknuten och några personer med stora kameror kom fram runt hörnet. Paparazzis.

Zayn slog igen dörren och försvann snabbt runt bilen och in på en halv sekund. Jag blev rädd. Schaffören pressade på gasen och vi lämnade meden otrolig fart restaurangen bakom oss. Papparazzis från olika håll sprang efter en stund med kamerorna i högsta hugg efter bilen innan dom gav upp och stannade. Pulsen dunkade i mina ådror. På en sekund hade allt växlats om och vi försvann längs den stora vägen. Jag hade helt glömt bort det. Att det var Zayn, att media borde ligga och lura i varje hörna. Nej, dom hann inte. Den stora bilen sudade fram längs vägen. Zayn la försiktigt sin hand på min som att han skämdes över att jag blivit rädd. Men det var lugnt. Kyssen satt återigen som fast klistrad i hjärnan på mig. Jag spelade upp den om och om igen i mitt huvud. Ville skruva tillbaka tiden. Det där hände nyss.

 

Jag satt i köket. Mamma satt mitt emot med sitt morgonkaffe medans pappa hämtade tidningen. Det bubblad inom mig. Det första jag gjort när jag kommit hem var att ringa Moa. Vi pratade i nästan en timme och jag höll på att spricka när jag berättade för henne, berättade att Zayn kysst mig. Nu satt jag tyst. Egentligen ville jag berätta. Men nej, inte nu, inte så. Det här var något speciellt, det visste jag. Så jag förblev tyst. Knäpptyst.

Pappa slängde upp dörren. Med skorna på stampade han in i köket. Han slängde tidningen på bordet.

"Zarah, kan du berätta vad in i självaste det här är?!" orden flög ur honom, han fick hålla sig för att inte svära.

På borden låg dagens tidning, med framsidan uppe. "Den brittiske pojkbandsstjärnan testar Svenska läppar." stod med stora bokstäver. En stor bild täckte nästan hela framsidan. Det var jag, jag och Zayn.

 

Nu får ni allt kommentera! 4 kommentarer är den väl värd, eller? :)

 

 Jag vaknade. Det var söndag morgon och solen strök sig fram över staden. Det var inte vilken söndag som helst, denna söndagen skulle hon på dejt. Med Zayn. Hon, lilla rullstols Zarah skulle på dejt, med Zayn.

Hon sträckte sig efter mobilen som väntade på nattduksbordet där hon lagt den kvällen innan. Moa, måste ringa Moa. Måste berätta. Telefonen ringde till Moa som svarade snabbt.

"Moa, du kommer inte vilja tro mig, men Zayn bjöd ut mig igår."

Jag var rädd för att hon skulle bli ledsen. Jag visste hur mycket Zayn och dom andra killarna betydde för henne. Så många gånger hon har berättat om när hon drömde att hon gifte sig med en av dom eller hur någon annan av dom skrivit en låt till bara henne där han berättade hur mycket han älskade henne. Hur alla fem frågade om hon ville vara med i deras nya musikvideo. Alla dom gånger hon kommit springande och knackat sönder dörren för att berätta att dom släppt en ny låt för att sedan spela upp videon i HD och helskärm och sjunga med till varje ton. Alla dom otaliga sms hon skickat för att berätta att någon av killarna bytat ikon på twitter. Nu satt jag här och om några timmar hämtade Zayn upp mig. Egentligen skulle det inte vara konstigt om hon blev ledsen eller sur. Hon hade ju så länge gett så mycket av sin tid åt dom, spenderat så många långa nätter uppe för att titta på en twitcam. Jag hade bara stått vid sidan om. Jag applåderade men slänge inte in mitt hjärta. Jag gillade ju dom bara, dom var ju bara bra. För henne var dom allt. Vilken vän. Även om det inte skulle förvåna mig hoppades jag på att höra hennes ivriga röst svara mig i telefonen.
Det blev tyst en stund.

"Det är ju skit kul Zarah!" en sten lyfte från mitt bröst.

Hon var glad och det var äkta. Det visste jag. Jag har känt henne alldeles för länge för att ens på telefonen skåda genom fasader. Hon var glad, på riktigt.

"Du är den grymmaste vännen i hela världen Moa, det vet du va?"

"Jag vet." svarade hon kort och fnissade där borta på andra sidan linjen.

"Du fjomp," fortsatte hon, "behöver du en stylist eller något? Jag menar du kan inte komma i trasor när självaste Mr. Malik plockar upp dig på gatan!" hon skrattade, jag med.

"Kom din skrutt, kalla dig vad du vill, jag vill ändå att du är här." det kändes som hon log.

"Jag kommer on en kvart. See you!" hon la på innan jag hann säga hej då jag med.

Jag drog på mig ett par mjukisbyxor, tog mig över i rullstolen och rullade ut till köket. Både mamma och pappa satt med varsin kopp kaffe en del var av morgonens tidning vid köksbordet. Precis som vanligt.

"Godmorgon sömntuta." pappa tittade upp på mig innan han fortsatte tidningen.

Så påmindes jag, jag hade inte sagt något till dom. Jag kunde lika gärna strunta i att berätta, egentligen. Jag är ju 16 år, kom igen. Mamma och pappa ska ändå bort klockan 5, då är dom borta när Zayn kommer och dom lär inte vara tillbaka innan mig. Nej. Jag ska berätta. Eller nej, kanske sen. Jag satt tyst.

Jag tog en macka och lämnade senare köket, utan att ha berättat. Då knackade Moa på dörren. Efter tre enkla knackningar, som hon tyckte var tillräckligt, öppnade hon själv och stegade in i hallen.

"Hej!" ropade hon.

"Men hej Moa!" hördes det från köket, "Jag visste inte att du skulle komma."

"Nä, Zarah ska..." jag viftade med händerna i protest och la ett finger mot munnen.

"Jag har inte berättat!" väste jag.

"...något skolgrejs tror jag det va." fyllde hon i allt för många sekunder efter.

Men mamma tycktes acceptera det och snart låste jag och Moa in oss på mitt rum och jag berättade allt som hänt i minsta detalj. Timmarna flög iväg och plötsligt knackade mamma på dörren.

"Vi sticker nu. Ska du sova här Moa?"

"Ehm, nej." svarade Moa snabbt.

"Okej, men hade det så bra tjejer." jag hörde mammas steg hur hon lämnade min dörr och några minuter senare var jag och Moa själva i huset.

"Zarah! Nu ska vi fixa till dig!" Moa slet upp min översta byrålåda där hon visste jag hade mina tröjor och linnen. Hon drog upp en röd skjorta och ett vitt linne.

"Nej." sa hon tyst för sig själv och fortsatte rota.

"Inget överdrivet nu Moa."

Jag satt kvar i rullstolen i mina mjukisbyxor och tittade på medans Moa vände upp och ner på alla kläder jag ägde. Om en timme, då hämtade han upp mig.

 

 

Jag drog fingrar genom håret som just idag inte tycktes bli som jag ville.

Efter att jag berättat för Niall igår visste dom andra några minuter senare och nu satt alla fyra och tittade på mig där jag stod framför spegeln. Jag kände mig som när jag var liten. När jag var den första bland mina kompisar att bjuda ut en tjej på dejt och dom var lika nervösa och spända som jag. Jag log för mig själv, snurrade runt.

"How do i look?"

"Amazayn!" svarade dom i kör och Louis gjorde tummen upp.

"Boy you're nervous!" Harry tittade på mig med ett lurigt leende på läpparna.

"Good luck Zayn. Now hurry up, you don't want to be late!" Liam reste sig upp och pekade på klockan.

Efter en gruppkram satt jag i bilen och såg husen utanför sträcka sig mot himlen medans schaffören knappade in adressen på sin GPS.

Bilen rullade sin väg. Jag insåg hur nervös jag faktiskt var. Hus och lägenheter rullade förbi. Stora som små.

En liten minut innan lovad tid stannade schaffören vid ett vitt hus med ramp uppför trappan.

"Right in time."

Jag knäppte av bältet för att kliva ut bilen när ytterdörren öppnades. Just då insåg jag att jag inte frågat efter hennes namn, att jag inte visste vad hon hette.
Jag klev ur bilen och mötte hennes blick. Hennes klara ögon lyste tillbaka mot mig och skickade en stöt genom kroppen.

Hon var så vacker. Hon hade ett silverhalband runt halsen och i öronen satt små pärlor. Hela hon glänste.

Hon vände sig om. Vinkade till sin kompis som stod kvar i dörröppningen och gjorde tummen upp.

"Hi." hon log. Hela jag blev varm.

Jag öppnade dörren. Hon rullade fram rullstolen och hoppade smidigt in i bilen.

"You've done that before."
"I have." hon tittade upp på mig och våra blickar möttes ännu en gång. Hon pekade på en knapp på rullstolen.

Jag skyndade mig med att lägga in den i kofferten och hoppade in i bilen på andra sidan.

Bilen startade och hon vinkade ännu en gång till sin vän som snart försvann bakom hörnet.

"So, when are you going to tell where were going?" hon snurrade på berlocken på sitt halsband.

"You will see! You want do know don't you?" jag tittade på henne. Hon log brett.
 Jag såg hur hon försökte hålla sig, tillslut sprack. Det hon började skrattade. Ett skratt som värmde kroppen och jag skrattade jag med. Snart framme.

 

4-5+ kommentarer? Eller vad tycker ni? :)

 

Den ljusa dagen hade slagit över till kväll. Solen sjönk sakta ner bakom horisonten. Himlen hade färgats orange och molnen tycktes lila. Vilken vacker kväll.

Jag låg i den stora soffan på mitt hotellrum med mobilen i handen. Jag släppte inte blicken från den. Borde hon inte ringa snart? Jag såg klockan trögt byta siffror och hur tiden långsamt fortsatte gå. Det var knäpptyst. Plötsligt slogs dörren upp och in trillade ett blont leende.

"Zayn! My friend, what are you doing?" Niall slog sig ner i fåtöljen mitt emot.

"Schh! Im waiting."  jag satte mig upp, med telefonen i fortsatt full uppsikt.

"Dude, what's going on?" Niall tittade nyfiket på min mobil. "A phonecall? That's so fun! Who?" han drog fåtöljen närmare soffan som om det fanns någon risk att han missade någon viktig detalj annars.

"Just a girl i met backstage after the concert."

"Just a girl? Zayn come on! You gave her you're number!" Niall hoppade ännu närmre och la sin hand på min axel. "Tell me brother! Like did she work there or what?"

"No, she was there with her friend, to see us on stage."

"You mean like a fan? Directioner?" Niall gjorde allt för att trycka orden ur mig.

"I don't know, maybe."

"Maybe? Zayn, really? Ofcourse she was! She most have been. I mean why would she go there if she didn't like us?" 

Niall skrattade till, jag kunde inte hålle mig längre. Ett brett leende bröt min seriösa min och mitt försök till att verka lugn.

Niall puttade till mig i sidan och skrattade, sådär som bara Niall kan.

"Zayn Malik, met a fan, fell inlove immediately." han lutade sig tillbaka i fåtöljen.

"I'm not inlove, i've just met her once!"

"But she was really special and you felt something for her when you first saw her?" Niall tittade upp på mig och väntade lugnt på mitt svar. Hans iver hade lugnat ner sig men man såg i hans ögon hur han fortfarande tyckte det var lika spännande.

"Yes, she truly was. And yes, i did."

"Yes! High five bro!" Niall slängde sig upp ur fåtöljen och höjde sin hand och slog den i min. På en sekund var han lika uppe i varv igen. Då ringde telefonen. Vi båda ryckte till.

 

Jag hade krypit upp i min säng och såg hur signalerna sökte sig fram till numret jag nyss slagit in, Zayns nummer. Jag var nervös, för nervös. Det var ju bara ett telefonsamtal? Så slutade mobilen pipa och samtalstiden startade på displayen. Jag la snabbt telefonen mot örat.

"Hello."

"Hi." hans röst i telefonen fick hjärtat att hoppa till. Han svarade, mig.

"I was afraid you wouldn't call. That you lost the number or something."

Ensam i mitt rum, med nogrant låst dörr kom jag på mig själv med att rodna.

"I'm so sorry. Ate dinner with some friends to dad, it took much longer than i thought it would."

"You don't need to be sorry, you couldn't know."

Jag log för mig själv och mina kinder färgades till ännu starkare rosa. Hans ord hängde i luften. Allting var knäpptyst, det enda som hördes var hans varma röst i telefonen.

"I know it's to soon but i only have some few days left in Sweden before i get back. As we only met one time and that was for five minutes i know it may sound stupid." han tog paus. "But i felt something, my heart just needed those few minutes to beat a littlebit faster for you." jag hörde hur han tog ett djupt andetag, "Do you want to go on a date with me?" för några få sekunderna blev allting tyst och stilla. Jag upprepade orden i huvudet för att bli säker på att jag inte hört fel. Jo, han hade frågat. Han ville ta ut mig på en dejt. Orden stakade sig i munnen. Sekunderna tickade mig i nacken. Jag visste svaret, det var självklart. Men tungan vägrade berätta. Jag andades in, skakade ur nervositeten ur huvudet och svarade äntligen.

"I would love to." på andra sidan hördes en lättad suck som ännu en gång fick mig att rodna.

"What about tomorrow? Let's say 6 'o'clock Swedish time?" det var som han läst mina tankar, imorgon var perfekt.

"That's perfect." jag log igen, det var svårt att göra något annat.

"I'll pick you up. Just text me your adress tomorrow morning."

"Where will we go?"

"That's a secret." jag kunde känna hans leende i ryggen. För visst log han med? "See you tomorrow. I can't wait to meet you again."

Jag log ännu bredare och rodnade ännu mer och var faktiskt ganska glad att han för tillfället inte var här och såg mitt fåniga leende.

"I can't wait either."

"Good bye, i'm already counting the hours."

"Good bye." jag ville inte säga det, hej då, ville inte lägga på. Ville höra hans röst bara lite mer.

Jag la telefonen tillbaka på nattduksbordet. Solen hade försvunnit och hälsat natten välkommen.

Imorgon måste jag ringa Moa och berätta. Jag hoppas hon blir glad, min kära vän. Sen måste jag berätta för mina föräldrar. Åh nej, mina föräldrar. Jag hade glömt bort dom helt...

 

4/5+ kommentarer för nästa? :)