Fem dagar, fem hela dagar hade passerat sen olyckan. Jag gick längs sjukhus korridoren vilket jag gjort alldeles för många gånger, Zarah skulle inte ligga här, i en säng, stilla och tyst. Hon skulle vara i Sverige och vi skulle ringa varje kväll för vi saknade varandra så mycket. Jag gick med händerna i fickorna och min blick vandrade över golvet.

jag knackade på dörren till Zarahs rum och en sjuksköterska öppnade snart dörren och släppte in mig.

Jag satte mig på sängkanten och drog försiktigt en hårlock bakom Zarahs öra, hon sov.

"I'll be back in five minutes." sjuksköterskan smet ut genom rummet.

Rummet var svalt och ljust. Zarahs andetag fyllde det tysta rummet med ljud. Små, lätta andetag. Det var skönt när hon sov. Då kändes inte allt så allvarligt som det faktiskt var. För när hon sov var hon som hon brukade vara, men när hon vaknade igen såg man hur svag hon var. Hon var tyst, hade inte sagt ett enda ord. Hon var för svag. Men när hon sov blev det fridfullt, då skulle det vara tyst. Jag ville höra hennes röst, höra henne berätta att hon mådde bra. Bara höra henne säga ett ynka litet ord. Men ibland orkade hon inte ens hålla ögonen öppna. Jag var så rädd, det hade gått fem dagar och hon hade inte visat förbättring, det gjorde ont i mig, såhär fick det inte vara.

Jag hade missat två intervjuer, men inget var viktigare nu. Jag vägrade lämna henne.

Jag snurrade runt och slängde en blick över klockan, det var tidigt på morgonen. När jag vände mig tillbaka slog jag i bordet bredvid sängen med armbågen. Den lilla smällen ekade i det tysta rummet och Zarah ryckte till. Hon vaknade och slog upp ögonen.

"I'm so sorry." jag tog tag om hennes hand.

Hon tittade på mig, djupt in i mina ögon. Jag kände hur hon lyfte handen. Långsamt höjde hon den mot mitt ansikte, hennes arm började skaka och jag tog tag om undersidan på den. Försiktigt närmade hennes hand mitt ansikte och hennes darrande fingertoppar snuddade vid min kind. Dom var kalla men lena. Hon fortsatte titta på mig så slöt hon ögonen igen för några sekunder, som om hon samlade kraft. Försiktigt slog hon upp dom igen. Hennes hand började darra ännu mer, och hennes ögon blev glansiga av tårar.

"Zayn." bokstäverna var spröda och tysta. Som en viskning, men jag hörde. Hon sa något. Hon sa mitt namn, det var hon. Hennes röst ekade i huvudet på mig, hennes röst. Jag slöt mina fingrar runt hennes och kände hur tårarna började rinna. Jag hade gråtit så många gånger dom senaste dagarna, men nu var det inte samma tårar, det var glädje tårar. Hon hade sagt något, ett enda tyst och svagt ord, men hon hade sagt det. Rört på läpparna och sagt något. Hennes mungipor drogs försiktigt uppåt och jag kände hur mina gick åt samma håll. Hon log, hon pratade och log. Mina tårar fortsatte rinna och lika så hennes. Plötsligt kändes inte hennes hand inte lika kall och jag höll ännu härdare om den.

Sjuksköterskan kom in i rummet igen. Hon tittade tyst på oss.

"She said my name." sa jag utan att släppa Zarah med blicken. Någonstans, långt borta hade en gnista tänts i hennes ögon.

Jag satt kvar och bara log med mina ögon fästa i hennes.

"That's great."

"I know." svarade jag tyst utan att släppa Zarah för en sekund, det kunde jag inte, inte nu.

Solen lös stark utanför fönstret. Rummet kändes varmare. Kanske var det solens strålar, eller så var det Zarah, Zarahs leende.

 

 

Jag hörde mammas röst. Zayn hade lagt sin mobil på mitt täcke med högtalarna på. Äntligen lät mammas röst varm igen, äntligen. Mamma la så småning om på och Zayn tog försiktigt bort telefonen. En varm stöt rörde sig långsamt genom kroppen. Jag kände den, min kropp. Allting gjorde plötsligt inte lika ont. Jag var inte lika trött, rummet kändes inte lika kallt. Verkligheten stod på kö och väntade och det kändes som Zayn hade varit här en stund nu. Han höll min hand hårt, jag kände hans hand mot min, hej verkligheten.

Ganska kort kapitel, 4+ kommentarer för nästa? :)