Jag hade sovit så gott, drömt om kyssen, gång på gång. Men nu låg den där, den dumma tidningen. Jag ville inte se den, bilden. Egentligen var det en fin bild, jag och han. Men inte nu, inte såhär. Mamma tittade chockat upp på mig och dom båda naglade fast sina blickar i mig för att jag skulle svara.

"Hur?" mamma drog tidningen mot sig och tittade på den stora bilden som täckte framsidan. Både mamma och pappa visste väl vem om vem Zayn var. Och dom visste likväl att det var han på bilden, Zayn Malik från One Direction och deras dotter.

"Zarah, vad tusan håller du på med? Går du ut på dejt med honom bara sådär? Utan att säga ett dugg till oss?" pappa var upprörd.

"Vadå? Så bara för att han är kändis så måste jag berätta varenda detalj för er?" orden bubblade ur mig utan att jag hann tänka mig för. Jag visste att det inte spelade någon roll för dom, om han hade 20 följare på twitter eller 5 miljoner. Dom var arga för att jag gått ut på dejt med en äldre kille och stuckit hemifrån utan att säga något. Det visste jag, egentligen. Men jag kokade inombords, snart bröt jag ihop. Allting hade varit så bra, Moa var glad för min skull och Zayn hade kysst mig. Så förstördes allting, för några dumma papparazzis.

"Jag skulle berätta. Någon gång..." tårarna klumpade sig i halsen. Jag ville inte gråta. Men det var svårt att hålla emot, allting var ju så bra, för bara några ynka minuter sedan.

"Zarah, du får jättegärna gå ut på dejt, det vet du. Men även om hela världen kan hans namn eller bara kvarteret han bor i så måste du berätta. Vi blir så oroliga annars. Zayn är säkert en kille att lita på i ur och skur, men vi vill veta vad som håller på. Du behöver inte berätta allt som hänt varje gång ni hittat på något, bara berätta vart ni ska och när. Med vilken kille du än må gå ut med." klumpen försvann långsamt inom mig.

"Förlåt." jag torkade bort en ensam liten tår från kinden och tittade mamma i ögonen.

"Du behöver inte be om förlåtelse Zarah, bara berätta nästa gång." hon log mot mig.

Vi kramade om varandra alla tre.

"Så när ska ni ut på nästa dejt då?" pappa knuffade lätt till mig i sidan och skrattade. Det gjorde mamma med, och jag också för den delen.

"Det vet jag väll inte. Det kanske inte blir någon mer dejt."

"Ingen mer dejt? Efter det här?" pappa lyfte retsamt upp tidningen och viftade med bilden framför näsan på mig.

 

 

"What's her name?" Louis satt med tidningen i knät.

"I don't know." jag sjönk ner i fåtöljen bredvid och insåg själv hur fånigt det lät. Jag visste inte vad hon hette.

"You don't know her name?" Louis skrattade retligt för sig själv.

"Call her now. Ask her if she has seen the pic and don't forget to ask what her name is!" Louis la tillbaka tidningen på det runda glasbordet och slängde istället upp fötterna på det.

"Come on!" han viftade uppmanande med händerna i luften. Jag plockade upp mobilen ur fickan.

Långsamt sökte sig signalerna fram. Imorgon åkte vi. Imorgon lämnade vi Sverige och åkte tillbaka till L.A. Jag längtade inte ett dugg. 

"Hello." hennes varma röst svarade i andra änden. Louis spetsade intresserat öronen.

"Hello. Thank for yesterday, have you seen what's in the newspaper?"

"Yes, I have." svarade hon kort. 

"I'm so, so sorry! I had no idea they were there, either that they got any photos of us."

"It's okay. First my parents went really mad but it was only because they didn't know that I was going on a date."

Då insåg jag att det inte bara var hennes namn jag inte visste, jag visste inte hur gammal hon var heller. Att hon var yngre än mig hade jag redan anat, hon såg yngre ut. Men jag visste inte hur ung hon var. Jag ville byta ämne, men hon tog det i egna händer.

"For how long will you guys stay in little Sweden?"

"We are leaving tomorrow morning."

"So early?" hon hade hoppats på ett annat svar, det hörde jag. Och jag hade önskat jag kunnat ge henne ett annat svar, men vi åkte imorgon.

"Unfortunately."

"Wy don't you meet us at the airport tomorrow so little Zayn here can say good bye?" ropade Louis från sin fåtölj, fortfarande med fötterna på bordet.

"Sorry for Lou, but i would love to see you there."

"I didn't know he was listening. But yes, i'll be there. Which time?"

"Sorry, is it okay?"

"That Louis is listening? Sure. Hi Lou!"

Louis drog ner fötterna från bordet och flyttade närmare för att hon skulle höra vad han sa.

"Hi girl! I don't know you're name, can you tell me?" Louis log.

"My name is Zarah." hon skrattade.

"Thank you." Louis klappade min axel och puttade ännu en gång envist till mig i sidan. Jag började le jag med, trots att Lou retades.

"So how do you spell it?" frågade Louis innan jag ens hunnit tänka ut något nytt att säga.

"With a Z, just like Zayn. And a H at the end, not the most normal spelling. But somehow my parents thought it was prettier." hon skrattade igen.

 "7.30 Swedish time."

"Very early, but i'll be there, I promise." jag kunde känna hur hon log, det hördes.

"See you there, bye Zarah." hennes namn.

"Good bye Zayn." hon tog en kort paus. "Good bye Lou!" ropade hon för att han skulle höra.

"Good bye Zarah, it will be fun to meet you!" svarade Louis snabbt.

Så la hon på. Om mindre ett dygn lämnade vi Sverige. Zarah skulle stanna kvar. Typiskt. När vi kommer tillbaka till L.A är hon så långt ifrån, Sverige är för långt ifrån. Men jag vägrade strunta i det. Inte för att någon bett mig lägga det bakom mig, inte än, så kunde jag inte släppa det. Hennes ögon, hennes leende. Hon satt fast.

 

Jag var trött. Morgon solen strök sig fram. Snart lämnade vi, snart stack jag min väg. Nej. Vi kom in på flygplatsen som var belamrad med människor som skrikandes kastade sig runt bilen. Var var hon?

Några vakter öppnade bildörren och jag klev ut med resten av killarna i ett tåg bakom mig. Fans tryckte sig fram från olika håll. Jag sträckte ut handen och stirrade ut över hopen av människor. En av vakterna öppnade en dörr åt oss när vi så småningom tog oss fram. Var var hon? Jag snurrade runt, tittade överallt, var var hon? 

Jag var motvilligt på väg in genom dörren och slängde besviket en sista blick över axlen när jag såg henne. Vakterna manade på mig att gå in, jag vände mig om.

"Zarah!" utbrast jag innan jag trycktes in genom dörröppningen av alla människor runt om mig.

"Could you please let her in?" vakten som stängt dörren bakom oss skakadebuttert på huvudet.

"Why?" muttrade han.

"Please, I really need to meet her, and say good bye." killarna samlade upp sig bakom mig.

"He really does. Just let her in!" fyllde dom i innan vakten hunnit svara.

Han stod tyst en stund, som om han noga tänkte över vad han skulle svara.

"Well okay, if it's important, and shes not just a fan?" frågade han tveksamt.

"For the first, they are not just fans! They are our fans, the best fans in the world! And for the second, no she is more than a fan!" Louis la armarna i kors och vi nickade medtyckande.

"Who is it?"

Skriken höjdes och hon kom in rullandes genom dörren som stängdes igen bakom henne. Snart åkte vi, alldeles för snart. Vad skulle jag säga?

 

3+ kommentarer för nästa? :)

(Ps. Ni har väll sett att jag bytt design och fixat header?)