Efter några dagar tillsammans åkte hon hem igen. Även om hon hade sommarlov kunde hon inte stanna för alltid. Hon hade arbete att ta igen och hon behövde spendera tid med sin familj och vänner.

Det hade gått nästan en och en halv månad sedan hon varit här och jag saknade henne mer än jag trodde var möjligt. Olyckan var ett minne blott, nästan i allafall. Under hennes rutinundersökning på sjukhuset pågrund av förlamningen såg läkarna till att också kolla hennes värden efter krocken. Jag var alltid lika nervös när jag väntade på att hon skulle ringa, men hon svarade alltid; "I'm just fine Zayn."

Vi ringde varandra varje kväll, det var tomt utan henne och varje dag väntade jag på det där samtalet.

Det var sent på  kvällen och Zarah hade ännu inte ringt. Jag gick oroligt fram och tillbaka längs det stackars golvet och började inbilla mig alla möjliga hemska saker som kunde vara skäl till att hennes namn inte dök upp på displayen. Flera minuter passerade, hon sa ju att hon skulle ringa idag? Jag försökte lugna ner mig, övertala mig själv om att hon helt enkelt inte hittade mobilen eller något i den stilen, att allting var bra. Jag brukade inte vara så här, brukade inte oroa mig i onödan, men något gjorde mig orolig.

Så ringde telefonen och jag slängde mig över den.

"Zarah, i was getting so worried!" utbrast jag i telefone med lättnad.

"Hi Zayn." svarade hon tyst. Men lättnaden fick jag glömma, allt var inte som det skulle det hörde jag på henne, allt för väl.

"I will go to the hospital tomorrow."fortsatte hon sedan.

"You mean like one of your rutine visits don't you?" hjärtat slog snabbare i mig, lugna ner dig.

"No, for an ultrasound."

Allting blev tyst. Zarah var tyst, jag var tyst, rummet var tyst. Jag hörde mina egna andetag, mina egna hjärtslag. Jag försökte ta in orden, få rätt på dom. Men det fanns inte, inte såhär, inte nu. Jag satt stum, säg något.

"Is it sure? Like have you checked it?" allting lät fel när jag sa det, men jag kunde inte rå för det, jag trodde aldrig det skulle höra det jag nyss hört, inte nu.

"Yes, Zayn. I'm pregnant. The ultrasound will tell how many weeks i'm in so..." hon var nära på att bryta ihop och jag ville inget hellre än att vara vid hennes sida, samla dig. "...the doctors can see if i'm able to make an abortion." hon stannade upp när hon sa det, ordet. Abort.

"Which time?"

"18.30, Swedish time. Why?" frågade hon.

"I will be there." svarade jag snabbt. Jag lämnade vardagsrummet och sprang upp för trappan.

"But Zayn how? The boys, don't you have an interview or something?"

Jag stannade upp.

"I'll fix that, i promise. But only if you want me to?"

"I couldn't wish for anything else." hon var säker på sitt svar vilket lättade mig.

"I love you Zarah." fyllde jag i.

"I love you to, Zayn."

 

Jag satt på planet. Om det landade som planerat hade jag trettio minuter att ta mig till sjukhuset, jag hann dit på tjugo, om jag skyndade mig.

Jag tittade ut genom fönstret och mötte en klarblå himmel och lätta moln som bröt färgen. Det var vackert. Vanligtvis tyckte jag om att titta ut och se himlens alla moln strömma förbi utanför, men inte nu. Allt jag tänkte på var Zarah, min Zarah och sjukhuset. Om några timmar var jag där.

 

-----

3,4+ kommentarer för nästa, eller vad säger ni? :)