Dagarna fortsatte gå. Men dom som passerade nu var inte lika tunga, inte lika långa. Jag hade fått tillbaka tidsuppfattningen, jag kände hela min kropp igen, inte bara all smärta. Smärtan som dessutom inte var lika genomträngande, smärtan som långsamt, långsamt tinade bort.

Zayn låg bredvid mig i den breda sjukhus sängen ovanpå det tunna täcket. Han skrattade och när han tittade på mig såg jag att hans ögon fått tillbaka samma kristallklara färg, rätt igenom.

"Call your friend, tell her you're getting better." han plockade fram sin mobil ur ena fickan.

"Take mine, i don't know where your is, and i bet you don't know either."

Jag tog emot telefonen och slog fram Moas nummer som jag kunnat utantill sen långt tillbaka.

Moa, min kära vän, jag hade nästan glömt bort henne. Jag skämdes, jag hade varit tillräckligt frisk för att ringa i två dagar nu.

Signalerna gick fram, och Moa svarade;

"Hej, det är Moa."

"Hej Moa, det är jag!" utbrast jag. Jag kunde inte hålla mig.

"Zarah? Är det du? Varför ringer du inte från din egen telefon? Åhh, varför bryr jag mig om det! Fina vän, mår du bättre nu? Fy så orolig jag har varit!" hennes ton var varm och hon glad över att höra min röst.

"Jag har ingen aning om vart min egen mobil är så jag fick låna Zayns. Förlåt Moa för att jag inte har ringt, jag mår mycket bättre nu. Läkarna säger att om det fortsätter på det här hållet släpps jag ut här ifrån på söndag!"

Moa log, det kände jag.

 

 Zarah satt i sin rullstol och jag rullade henne framför mig. Vi var på väg ut. Det var ljust och varmt ute. Solen sken stark och himlen var klar. Zarah hade inte varit ute sedan olyckan och sträckte upp händerna mot luften, hon skrattade.

"I feel like a freak that just got out of prison or something." hon log ännu bredare och tittade på mig.

Jag stannade upp och sjönk ner på huk framför henne. Hon log mot mig och tog emot mina händer i sina. Hon kysste mig. Paparazzis och fans samlades runt om oss. Jag släppte hennes läppar för en liten stund och tittade frågande på henne. Hon skakade nätt på huvudet. Så jag kysste henne igen. Min Zarah. 

 

Det var söndag och äntligen skrevs hon ut från sjukhuset. Klockan var 9 på morgonen och med Zarahs föräldrar bakom mig och Zarah i rullstolen framför lämnade vi sjukhuset. Jag hoppades slippa komma hit på ett bra tag till, jag ville verkligen inte tillbaka.

Jag öppnade bildörren och Zarah hoppade försiktigt in.

"I won't miss this place." sa Zarah och tittade på mig medans jag vek ihop rullstolen.

"Me neither, i wish i don't have to walk through these doors again for a long, long time." jag slängde en blick över sjukhusportarna innan jag stängde dörren och hoppade in i bilen.

Jag körde Zarahs föräldrar till flygplatsen. Zarah hade sommarlov nu och dom lät henne stanna här ett tag till. Många långa kramar senare åkte dom och även vi lämnade flygplatsen. Men vi åkte åt andra hållet, hem till mig.

Framme vid mitt hus rullade Zarah ut från hallen och började utforska huset.

"It's so big!"

Hon rullade ut ur köket och in i hallen igen, hon upptäckte den stora trappan som löpte upp till andra våningen.

"Stairs." hon tittade besviket upp på den breda trappan som snurrade sig upp.

"Unfortunately, i couldn't know..."

"Couldn't know what?" hon vände sig om och tittade på mig.

"That my girlfriend would be in a wheelchair." jag drog fingrarna genom håret.

"I'm your girlfriend?" frågade hon försiktigt.

"Yeah, if you want to?"

Hon rodnade.

"Okay then." hon skrattade lätt och hennes kinder var fortfarande rosa, "Ofcourse i want to." fyllde hon i.

 

 Zayn hade lagat middag och maten stod på bordet. Det var gott, väldigt gott. Jag hade knappt orkat äta den ljumma sjukhusmaten och äntligen fick jag i mig riktig mat.

"Do you like it?" han förde sitt vattenglas mot munnen och tog en klunk.

"It tastes really good Zayn." jag log mot honom och han log brett tillbaka.

Efter maten slängde vi oss i soffan. En halvkass film rullade på framför den stora tv- skärmen. Jag låg med mitt huvud i Zayns knä och han pillade med sina lena fingrar i mitt hår. Då och då kysste han mig.

Jag mådde så bra. Smärtan var borta och Zayn var nära. Jag var varm i hela kroppen och han höll om mig. Höll mig tätt, tätt intill sig.

Plötsligt var filmen slut och jag insåg att jag inte hade någon aning om vad den handlat om. Det var sent och solen hade långsamt börjat dra sig ner mot horisonten. Himlen sprakade i toner av lila och orange, det var vackert.

"It's late." Zayn tittade på mig och jag satte mig upp. Istället lutade jag mitt huvud mot hans axel och hans slöt sin hand om min.

"Where am I suppose to sleep?"

Jag hoppade upp i rullstolen och Zayn visade mig ett stort sovrum med röda påslakan och slingrande tapeter.

"Luckily the guestroom isn't on the second floor." han log mot mig och jag rullade in i rummet, han följde efter.

Jag hoppade upp i sängen och sköt med handen rullstolen åt sidan. Jag la mitt huvud på den mjuka dunkudden. Zayn la sig strax bredvid mig. Han höll om min hand och vi båda tittade upp i taket.

"I don't want to go up." Zayn tittade på mig, "I will feel so lonely up there noing that you're down here."

"Then stay." jag log försiktigt.

Han tryckte sig närmre och kysste mig. Han var varm och luktade gott. Han kom ännu närmre och jag blev ännu varmare.

Han la sin hand om min höft och drog sig mot mig. Han snurrade sina ben runt mina och fortsatte kyssa mig.

Utanför sjönk solen ännu mer och försvann trött bakom horisonten, vilken dag.

 

---

4+ kommentarer? Jag blir så glad! :)