Den ljusa dagen hade slagit över till kväll. Solen sjönk sakta ner bakom horisonten. Himlen hade färgats orange och molnen tycktes lila. Vilken vacker kväll.

Jag låg i den stora soffan på mitt hotellrum med mobilen i handen. Jag släppte inte blicken från den. Borde hon inte ringa snart? Jag såg klockan trögt byta siffror och hur tiden långsamt fortsatte gå. Det var knäpptyst. Plötsligt slogs dörren upp och in trillade ett blont leende.

"Zayn! My friend, what are you doing?" Niall slog sig ner i fåtöljen mitt emot.

"Schh! Im waiting."  jag satte mig upp, med telefonen i fortsatt full uppsikt.

"Dude, what's going on?" Niall tittade nyfiket på min mobil. "A phonecall? That's so fun! Who?" han drog fåtöljen närmare soffan som om det fanns någon risk att han missade någon viktig detalj annars.

"Just a girl i met backstage after the concert."

"Just a girl? Zayn come on! You gave her you're number!" Niall hoppade ännu närmre och la sin hand på min axel. "Tell me brother! Like did she work there or what?"

"No, she was there with her friend, to see us on stage."

"You mean like a fan? Directioner?" Niall gjorde allt för att trycka orden ur mig.

"I don't know, maybe."

"Maybe? Zayn, really? Ofcourse she was! She most have been. I mean why would she go there if she didn't like us?" 

Niall skrattade till, jag kunde inte hålle mig längre. Ett brett leende bröt min seriösa min och mitt försök till att verka lugn.

Niall puttade till mig i sidan och skrattade, sådär som bara Niall kan.

"Zayn Malik, met a fan, fell inlove immediately." han lutade sig tillbaka i fåtöljen.

"I'm not inlove, i've just met her once!"

"But she was really special and you felt something for her when you first saw her?" Niall tittade upp på mig och väntade lugnt på mitt svar. Hans iver hade lugnat ner sig men man såg i hans ögon hur han fortfarande tyckte det var lika spännande.

"Yes, she truly was. And yes, i did."

"Yes! High five bro!" Niall slängde sig upp ur fåtöljen och höjde sin hand och slog den i min. På en sekund var han lika uppe i varv igen. Då ringde telefonen. Vi båda ryckte till.

 

Jag hade krypit upp i min säng och såg hur signalerna sökte sig fram till numret jag nyss slagit in, Zayns nummer. Jag var nervös, för nervös. Det var ju bara ett telefonsamtal? Så slutade mobilen pipa och samtalstiden startade på displayen. Jag la snabbt telefonen mot örat.

"Hello."

"Hi." hans röst i telefonen fick hjärtat att hoppa till. Han svarade, mig.

"I was afraid you wouldn't call. That you lost the number or something."

Ensam i mitt rum, med nogrant låst dörr kom jag på mig själv med att rodna.

"I'm so sorry. Ate dinner with some friends to dad, it took much longer than i thought it would."

"You don't need to be sorry, you couldn't know."

Jag log för mig själv och mina kinder färgades till ännu starkare rosa. Hans ord hängde i luften. Allting var knäpptyst, det enda som hördes var hans varma röst i telefonen.

"I know it's to soon but i only have some few days left in Sweden before i get back. As we only met one time and that was for five minutes i know it may sound stupid." han tog paus. "But i felt something, my heart just needed those few minutes to beat a littlebit faster for you." jag hörde hur han tog ett djupt andetag, "Do you want to go on a date with me?" för några få sekunderna blev allting tyst och stilla. Jag upprepade orden i huvudet för att bli säker på att jag inte hört fel. Jo, han hade frågat. Han ville ta ut mig på en dejt. Orden stakade sig i munnen. Sekunderna tickade mig i nacken. Jag visste svaret, det var självklart. Men tungan vägrade berätta. Jag andades in, skakade ur nervositeten ur huvudet och svarade äntligen.

"I would love to." på andra sidan hördes en lättad suck som ännu en gång fick mig att rodna.

"What about tomorrow? Let's say 6 'o'clock Swedish time?" det var som han läst mina tankar, imorgon var perfekt.

"That's perfect." jag log igen, det var svårt att göra något annat.

"I'll pick you up. Just text me your adress tomorrow morning."

"Where will we go?"

"That's a secret." jag kunde känna hans leende i ryggen. För visst log han med? "See you tomorrow. I can't wait to meet you again."

Jag log ännu bredare och rodnade ännu mer och var faktiskt ganska glad att han för tillfället inte var här och såg mitt fåniga leende.

"I can't wait either."

"Good bye, i'm already counting the hours."

"Good bye." jag ville inte säga det, hej då, ville inte lägga på. Ville höra hans röst bara lite mer.

Jag la telefonen tillbaka på nattduksbordet. Solen hade försvunnit och hälsat natten välkommen.

Imorgon måste jag ringa Moa och berätta. Jag hoppas hon blir glad, min kära vän. Sen måste jag berätta för mina föräldrar. Åh nej, mina föräldrar. Jag hade glömt bort dom helt...

 

4/5+ kommentarer för nästa? :)