Zayn stod framför och killarna tätt bakom honom. Alla fem log. Louis sträckte fram sin hand.

"Hi. Nice to finally meet you!"

Jag skakade om allas varma händer. När alla hälsat la Harry handen på Zayns axel.

"We'll let you say good bye, the plane is leaving in fifteen minutes, just so you know."

Dom gick iväg längs gången och försvann runt hörnet. En av vakterna som stått kvar drog sig försiktigt tillbaka och snart var vi ensamma. Allt kändes så sjukt. Där stod han Zayn, mitt framför mig. Snart stack han och killarna och han ville säga hej då, till mig. Hans ögon lös, så vackra. Vi hade träffats två ynka gånger, var av en gång varade i fem minuter. Jag visste alldeles för mycket om honom och han alldeles för lite om mig. Men nu stod han framför mig, om femton, bara femton minuter var han borta.

"This is insane." fick jag ur mig.

Han drog försiktigt på mungiporna som om han inte riktigt förstod vad jag menade.

"It all went so fast." fortsatte jag, "I mean, we've only met twice." jag tog en paus. "But if you feel the way I do that's enough for me to continue this journey." jag tittade upp på honom. Han sträckte försiktigt fram sin hand och drog lätt med fingrarna över min och hans värme spred sig som ett virus upp längs armen.

"I don't know what you feel, I just know that I feel to much to just give up."

Så kysste han mig. Det var som om smaken av hans läppar fastnat på mina, jag kände igen den. Den godaste smaken av dom alla. Kanske inbillade jag mig, men visst var den kyssen längre? Men när hans läppar för en andra gång lämnade mina kändes det som inga sekunder alls. Underbart är kort.
 Zayn tittade på sin klocka som berättade att plan snart gick.

"The plane is leaving in five minutes."

Hur hade tiden kunnat gå så snabbt? Nu var det bara fem minuter kvar, fem minuter innan han lämnade landet.

"I follow you to the plane."

Zayn började gå längs gången där dom andra killarna lämnat för tio minuter sedan. Jag rullade efter. Han gick snabbt och jag fick snurra snabbare och snabbare på hjulen för att hålla mig ikapp. Vi kom runt svängen och jag skymtade killarna som satt nerslagna i några fåtöljer.

"Great, Zarah. Here's for your friend." Niall sträckte fram ett papper ur rivet ur ett block. Jag skummade över pappret där även skrivit till Moa. "For Moa, it belongs to her and noone else. With love, 1D! xxx" stod det längst ner. Jag log, hon skulle bli så galet glad.

"Thank you so much guys, this means so much for her! How did you know?"

Louis pekade på Zayn och jag flyttade över blicken.

"Thank you, this is amazing." jag stoppade försiktigt pappret i fickan. Jag längtade efter att få ge det till Moa.

"I would say amazayn!" sa Louis och alla började skratta.

Så reste sig Liam långsamt upp och dom andra efter honom. Nu skulle dom åka, nej, inte redan, snälla.

"Can i get a hug?" Harry kom fram med armarna utstäckta.

"Ofcourse!" jag la armarna om honom.

Efter fyra mysiga kramar kom en man med vakt-kläder fram och berättade att det var dags att gå.

"It was really nice to meet you Zarah, and I hope we all meet again, soon." Liam tittade snällt på mig.

"It was really nice to meet you guys to!"

Zayn stod tyst bredvid dom andra.

"Come on Zayn! Give her a kiss!" Louis slängde uppmanande upp armarna i luften innan han långsamt tog sig mot planet.

Zayn drog på sig sin jeansjacka och vände sig om. Han drog fingrarna genom håret och kom närmre.

"I'm gonna miss you so much." viskade han innan han försiktigt gav mig en puss på läpparna.

Jag la min hand mot hans kind, men förblev tyst.

Våra blickar möttes ännu en gång innan han gick jag följde han och killarna när dom långsamt blev mindre och så småning om försvann. Jag planet lyfta och så var jag helt ensam. Jag satt tyst kvar och försökte samla tankarna. Nu hade dom femton minuterna gått.

Jag satt kvar tills en man som uppenbarligen jobbade på flygplatsen vänligt visade mig ut till parkeringen där pappa tålmodigt stod och väntade.

 

Dagarna gick. Jag saknade Zayn mågot fruktansvärt och skolan gick segare än någonsin. Allting var så overkligt. Vi smsade och ringde varandra varje dag men hade fortfarande bara träffats två gånger.

Första dagen i skolan efter helgen där allt hände var hemsk. Folk stod som packade sillar runt mig med miljontals frågor om bilden dom sett i tidningen och Moa försökte desperat hjälpa till. Vi lyckades komma på alla möjliga svar; "Det där är inte Zarah, det ser du väll?", "Det där är så photoshoppat!".

Ingen ville tro på våra lögner men jag ville inte säga som det var. Det hade varit så enkelt. Att bara spy ut sanningen men något höll mig tillbaka.

Nu var det fredag och fem allt för långa dagar hade passerat. Snart var det helg, äntligen.

Zayn hade så många gånger berättat om att han ville träffa mig. Men dom hade mycket och göra och han hade ingen möjlighet att komma till Sverige på ett bra tag. Vi hade inte råd att flyga över till L.A. Vi hade inte råd och han hade inte tid. Allting var så typiskt och för varje dag som gick kändes det hela mer overkligt. Det kändes nästan omöjligt att vi skulle träffas igen.

"Det känns som om det kommer gå år innan vi träffas igen." sa jag bittert medans jag drog ut matteboken ur skåpet.

"Kom igen Zarah, va in så depp nu. Ni kommer träffas." Moa stannade upp och pekade ner längs korridoren.

"Zarah vad gör din pappa här?"

Fram långs korridoren kom pappa med en rivande fart.

"Zarah, kom. Du måste packa!"

"Pappa vad tusan pratar du om?"

Moa och jag stod som frågetecken och stirrade på pappa som lät väldigt övertygad.

"En biljett till Los Angeles damp ner i brevlådan idag och flyget går idag min vän." pappa breddade på leendet.

Det bubblade inom mig, va?

"Men vi måste skynda oss nu, kom igen."

Moa drog matteboken ur famnen på mig och slängde in den i skåpet igen.

"Kom du med Moa och hjälp henne packa. Det lär hon behöva! Jag ser till att du inte får skolk."

Pappa stack iväg längs korridoren igen. Moa klappade ivrigt i händerna.

"Vad var det jag sa Zarah?"

Moa ställde sig bakom rullstolen och började springa för att komma ikapp pappa. Hon slirade snabbt fram bland alla människor i den trånga korridoren och jag fick hålla i mig för att inte trilla ut.

Nu var jag här, snart var jag där. Jag var så glad, men för chockad för att säga något. Nu kunde jag räkna timmarna, snart fick jag träffa honom igen.

Tänka sig, det skulle inte ta så väldigt lång tid ändå.

 

3+ kommentarer för nästa? :)