På några få minuter rullades hon på en bår in på sjukhuset. Personal samlades runt båren och sprang fram längs sjukhuskorridoren. Hjärtat dunkade hårt i mig, Zarah, vad hade hänt?

Allting var upplyst och min hjärna tycktes inte ta in nuet. Den fortsatte spela upp händelsen i huvudet på mig, bilen, ljuset, skriket. Jag hörde den fortfarande, smällen. Mina händer skakade fortfarande. Jag ville stå bredvid henne, men fick henne. Läkarna höll tyst men jag förstod att hon var allvarligt skadad. Ångesten kröp upp längs tårna och fyllde snart hela. Hjärtat dunkade otryggt inom mig. Hade jag varit mer uppmärksam, låtit henne va längst bort från vägen hade det inte hänt, och nu satt jag här. Tyst och stel. Jag kunde inte göra något, det visste jag, men det värkte i kroppen på mig att bara sitta här medans hennes öde skrevs.

Tiden gick långsamt, långsamt och tickade frustrerande i nacken. Jag hörde ljudet från snabba fötter och kände hur någon sjönk ner i fåtöljen bredvid mig.

"Zayn?" sa Louis.

 

 

Allting hade blivit svart. Jag hade hört mig själv skrika, men förstod inte varför. Allting bara försvann. För en stund försvann jag. Jag kände inget, hörde inget, såg inget.

Så plötsligt öppnade jag ögonen. Starka lampor kastade sitt ljus mot mig och det sved i ögonen, som om jag bott i en grotta hela mitt liv och plötsligt sett solen.

Jag började känna av min kropp. Den dunkade och varje andetag gjorde ont. Min kropp kändes inte närvarande. Smärtan påminde mig om att den fanns där, men jag kände inte av den. Jag kände bara smärtan.

Mina föräldrar hade satt sig på planet sekunden efter dom hört vad som hänt.

 

Dagar gick. Jag hade tappat tidsuppfattning. Tiden rann ur mina händer, jag visste bara om vad som var nu. Ena sekunden var Zayn där, andra sekunden var han borta. Om jag fått mat kände jag bara av att jag var mätt. Jag visste inte hur länge jag ätit och när. Jag visste bara att jag hade ätit, för jag var mätt.

Zayn satt vid sängkanten och höll hårt om min hand. Hur länge han varit där visste jag inte, bara att han var där.

Mamma och pappa satt vid andra sidan sängen. Mamma strök försiktigt med handen över min panna. Hon var varm och hennes händer mjuka.

En salt tår föll försiktigt ner från Zayns kind. Pappa reste sig upp och mamma efter honom. Höll ännu hårdare om mina hand och blinkade hårt för att inte tårarna skulle fortsätta rinna. Pappa la sin hand på Zayns axel innans han och mamma lämnade rummet.

En till tår rann ner från Zayns kind. Han var trött och ledsen. Orolig och förstummad. Allt det berättade hans ögon. På ytan glänste dom som dom brukade göra, men tittade man in i dom bröt dom sitt mönster och tappade kraft.

Det var knäpptyst och det ända jag hörde var Zayns djupa andetag. Han lutade sig försiktigt fram och kysste min panna. Han grät. Han la sitt huvud bredvid mitt och la sig tätt, tätt intill mig. Han låg blickstilla för att inte rubba mig. Jag kände hans andetag mot min sida när hans mage långsamt drogs in, och ut.

Allting var så frustrerande. Jag var utom räckhåll för mig själv. Jag ville veta hur lång tid jag legat här, men var för svag för att fråga. Jag ville veta hur det var med Moa, hur mamma och pappa mådde och hur Zayn mådde. Jag ville veta om jag någon gång skulle ta mig ur det här, men jag kunde inte. Jag bara låg där, tyst, medans tiden fortsatte gå sin väg.

Med Zayn vid min sida slöt jag ögonen. Ta mig till drömmarnas land, bort här ifrån. Jag var trött, och somnade direkt. I drömmen som slöt sig om mig knackade någon på en stor trädörr. Runt om mig var allt grönt och jag reste mig upp. På mina egna ben gick jag fram till dörren där Zayn stod och kastade sig om mig. Vi sprang, sprang snabbare än någon annan. Men allt var bara en dröm, för nästa morgon vaknade jag, som vanligt.

 

-Tack för alla fina kommentarer! 3-4+ för nästa? :)