Hon tittade upp på mig. Ljusa ögon och ett varmt leende mötte mig.
"I'm so sorry." jag la nervöst handen bakom huvudet.
"It's okay. I'm fine." hon rätade upp sig drog en ljusbrun hårlock bakom örat. Det blev tyst, pinsamt tyst. Jag hade lika gärna kunnat gå min väg, men något fick mig att stanna. Jag sökte något att säga, men förblev tyst.
Hon såg tyst på mig. Hennes klara ögon berättade något. Hennes blick var stark, men trygg.



Han rättade till sin röd-vita jacka. Hans ögon var precis lika vackra som Moa berättat. Mörka, men kristallklara. Hon var fastlåst i hans ögon. Ingen gjorde någonting. Moa stod stum bakom henne. Sekunderna hasade sig fram. Plötsligt sträckte Moa fram sin ena arm.
"Could i get your..." Vi båda var nog glada att något bröt den pinsamma tystnaden. För Zayn drog snabbt upp en penna ur bakfickan och blrjade skriva sin aoutograf på Moas tunna arm.

När han var klar satte han tillbaka korken och rullade nervöst på pennan.
"Me to?" jag sträckte fram min arm. Han log mot mig och skrev sin autograf ännu en gång. Jag tittade på hans tatuerade arm och mikrofonen som löpte längs den. När han la sin andra hand som stöd under min arm för att stödja upp den när han skrev sköts en varm stöt igenom kroppen. Så löjligt, skärp dig Zarah. Du kommer aldrig träffa honom igen, han glömmer snart bort dig igen och skriver sin autograf på någon annans arm. Han satte på korken ännu en gång och fortsatte snurra på pennan mellan sina fingrar. Han fortsatte snurra på den, utan att stoppa ner den i fickan igen. Han rörde sig långsamt åt sidan.
"Hope you enjoyed the show." han fumlade med orden, "Bye."
Han gick sin väg. Jag satt och följde med blicken hur hans ryggtavla lämnade platsen den nyss varit på. Plötsligt stannade hans steg och han snurrade runt.
"Strange question, but can i get your number?" kastade han ur sig. Det tog ett tag innan jag förstod vad han nyss sagt. Delvis för att jag inte vågade tro på att något sånt någonsin skulle hända och delvis för att han sa det så snabbt att orden flöt ihop med varandra.
"Of course she wants!" slängde Moa ut.
Han tittade frågande på mig med ostadig blick. Han rodnade.
"Sure." sa jag och insåg att jag rodnade nog med.
Han drog upp ett litet pappersark ur sin jackficka.
"Always good to have." han log igen och skrev snabbt sitt nummer på lappen och sträckte över den till mig.
"Call me." så försvann han igen. Lika snabbt son han kom.
Hans ögon och leendet han gav mig innan han gick satt som fastklistrade i huvudet på mig, ändå fick jag gång på gång övertyga mig själv om att det faktiskt hänt.
"Jag fattar inte att det där precis hände!" sa Moa innan hon rullade ut mig genom ännu en dörr och ut på parkeringen. Jag höll hårt i lappen, rädd för att vinden skulle ta den ifrån mig. Att en liten, liten lapp på en så kort stund plötsligt kunde betyda så mycket. En liten lapp mad tio enkla siffror på. Tio siffror, ibland helt värdelöst. Men inte nu, för det var ordningen på siffrorna som gav dom sitt värde. Att dom var i just den ordningen och ledde till just den telefonen, där just han skulle svara, Zayn. Det var det som fick henne att hålla lappen hårt, ordningen på siffrorna som skrivits på.
Pappa stod som lovat och väntade på oss ute på parkeringen.
"Värst vad ni verkar glada, låt mig gissa, det var grymt?" han viftade på armarna i försök att härma Moas ryck när något varit riktigt kul.
"Vad är det där för något?" han pekade på min lapp och gjorde bagageluckan redo för min klumpiga rullstol.
"Inget." hastade jag ur mig och hoppade in i bilen. Moa satt snart i andra baksätet och tittade snett på mig.
"Varför säger du inget?" väste hon.
"Varför inte? Jag brukar väll inte flöjta om varje gång jag fått en killes nummer?"
"Zarah, det här är Zayn!" Moa tittade på mig som om jag var helt och totalt korkad.
"Så bara för att han är känd så är det något alldeles extra?"
"Nej okej." svarade Moa kort.
"Men jo, lite. Åhh, din gris! Varför ska du alltid vara så förnuftig?" Moa puttade till mig i sidan med sina smala fingrar.

Det blev tyst en stund.
"Okej, lite då." svarade jag och vi båda brast ut i skratt.
"Vad är så roligt nu då?" pappa kom in i bilen och satte sig vid ratten.
Jag och Moa fortsatte skratta. Tårarna rann och hade inte rutorna varit uppe hade nog hela parkeringen hört vårt sjuka skratt.
"Okej, små barn. Då kör vi då." bilen rullade ut från sin plats och lämnade den gråa parkeringen bakom sig. Solen sken, himlen var blå och lappen vilade tryggt i min hand. Vilken dag.

 

4+ kommentarer för nästa kapitel! :)

Solen sken och morgonen var tidig. Harry la sin hand på min axel.
"What's on you're mind Zayn?"
"Just tired."
"Up all night?" Harry skrattade lätt och lutade sig tillbaka. Utanför strök sig molnen runt solstrålarna och himlen var ljust blå.
"No. Just could'nt fall asleep for some reason." jag log och klappade Harry på axeln. Jag tittade ut genom fönstret, snart landade planet.

Sverige. Vi hade varit där mer än en gång förut och spelat in. Nu var det konsert. Det var en varm dag. Flygplatsen hade fyllts på folk som tryckte sig fram för att komma närmare. Jag gick bakom Louis och höll mina händer vid min egen kropp tills dom öppnade en dörr och vi kunde smita in med fansen tryckande i ryggen. Jag vände mig om och sträckte upp en hand i luften. Ett högre skrik bröt ut innan dörren stängdes bakom oss och dom många rösterna dämpades ner och långsamt försvann bakom oss när vi gick fram längs gången.
Vi kom ut på flygplatsens parkering där en stor bil stod och väntade. Vi hoppade in i bilen där alla fansens redan omplacerat sig och tryckte sig fram från alla håll och kanter. En tjej med mörkt hår la sin hand mot rutan när bilen startade. Niall som satt närmast fönstret la sin hand mot hennes på andra sidan rutan och log mot henne innan bilen körde sin väg. Några tjejer sprang desperat efter bilen och jag lyfte handen för att vinka till dom. Harry satte ihop sina händer och formade ett hjärta med sina fingrar. Tjejerna stannade och lyfte upp sina händer för att göra likadant. Bilen körde sin väg och avståndet mellan tjejerna och bilen blev större och större tills man bara kunde tyda att deras händer var höjde i luften som ett hjärta.
"How i wish i just could spend some time with every single one of them." Harry lutade sig tillbaka och tittade ut genom den tonade rutan där solen försökte trycka sig igenom.
Liam drog upp huvan på sin tröja över öronen och slöt ögonen. Det var en vacker dag.

Moa drog borsten genom håret och snurrade runt framför spegeln.
"Jag kan inte fatta att detta faktiskt händer! Zarah du är den finaste vännen i världen" hon snurrade ett varm på min rullstol och vi båda brast ut i skratt.
"Borsta mitt hår nu toker!" jag drog ut hårtotten och Moa började borsta mitt hår.
Tiden rann sin väg och nervösa och taggade satt vi i baksätena på pappas röda bil medan han la in min rullstol i bagaget. Han slog igen bakluckan och satte sig snart i förarsätet.
"Redo tjejer?" han startade bilen och rullade ut på vägen.
"Mera taggade än någonsin!" utbrast Moa och pappa skrattade åt vår udda dans hela vägen till globen.
Den 20 minuter långa resan till globen tycktes vara över på en halv sekund och Moa rullade fram mig över den gigantiska parkeringen. Pappa gick bredvid och snurrade otåligt bilnycklar runt sitt finger.
Inne i globen var det svalt trots att ingången var fyllt av människor i alla dess olika stil och skyltar viftandes i luften. Vi ställde oss i den långa kön som ringlade sig fram från alla håll och kanter. Den gick otroligt långsamt och tiden segade sig fram mer än någonsin. Moa satte sig ner i mitt knä.
"Du har iallafall en stol att sitta i."

Jag reste mig upp från den bekväma stolen och lämnade den stora speglen och bordet fullproppat med smink och hårprodukter bakom mig.
Louis la en varm hand på min rygg.
"Ready?"
"I was born ready!" jag puttade till honom lätt i sidan och vi började skratta båda två. En kort tjej med hästsvans och headset kom fram.
"Alright boys, let's go this way." alla fem följde efter henne fram till scenens baksida. Från olika håll kom några personer med ljudapparater och satte vant fast dom på oss. En man från ingenstans ropade plötsligt.
"Ten minutes left!" jag rättade som på rutin till kläderna och sträckte mig efter ett plastglas med vatten som stod på ett litet bord bredvid oss.
Videon med nedräkningen startades på den stora scenen och ett högljutt skrik ekade genom globens väggar.
"10, 9, 8,...3, 2, 1!"
Vi sprang upp på scenen. Flera tusentals fans skrek för full hals och hela stället fylldes med ljud. Musiken sattes igång och vi började sjunga.
På en upphöjd plattform inte så långt ifrån scenen satt en tjej i rullstol en till tjej jag antar var hennes kompis. En ordningsvakt stod vid uppgången till plattformen där fans förgäves försökte komma upp.

"Jag älskar det här!" skrek Moa och snurrade runt min rullstol ännu ett varv.
"Det är grymt!" jag log och rullade rullstolen närmare det låga staketet som omringade plattformen.
Tiden går snabbt när man har kul och tömdes lokalen motvilligt på folk.
Ordningsvakten öppnade grinden och Moa rullade ut mig på rampen som sakta sänkte sig ner. Ljudet ekade i öronen.
Trots att dom flesta redan lämnat var det trångt att ta sig fram med den klumpiga rullstolen. Vakten som stått med oss uppe på plattformen pekade mot en annan utgång nära scenen.
"Kom här, det är nog lättare att ta sig ut detta hållet."
Han öppnade en stor svart dörr med skylten "Endast Medverkande" och lyfte undan att mörkt skynke som hängde precis framför. Vi var backstage. Några människor med "Crew" jackor strök runt, pratandes i headset och med diverse papper och pärmar i famnen. Det var ganska mörkt och dom uppsatta lampor som stod utspridda gav bara ljus åt en liten fläck. Plötsligt kom någon springande och slog i rullstolens hjul.
"Oh, i'm sorry! What am i doing? I'm so sorry, i didn't meant to run inte to you're chair!" Zarah tittade upp och mötte två vackra, mörka ögon, det var Zayn.

 

Endast 3 kommentarer för nästa kapitel! ;)

Det är fredag eftermiddag och taxichauffören sänker ner rampen till taxin och Zarah rullar vant ner.
"Tack." säger hon då han sträcker över hennes skolväska. Hon placerar den i knät.
"Ingen orsak, ha en trevlig helg.
"Tack, detsamma."
Mannen kliver in i taxin igen och medans den stora bilen med den stora "skolskjuts" skylten åker iväg längs gatan som alla andra vardagar. Zarah snurrar runt med rullstolen och rullar in i trädgården, upp för rampen och in i huset.
"Hej!" ropar hon samtidigt som hon stänger dörren bakom sig.
"Hej, vännen!" hennes mamma kommer ut ur köket.
"Hur har det varit i skolan idag?"
"Bra, det är rätt tufft nu, mycket att göra, men det går bra. Jag är så fruktansvärt trött bara!" svarar Zarah och slänger väskan på skostället.
"Kan förstå det. Jag tyckte också det var tufft i 9:an!"

-Zarah är 16 år och går sitt sista året på högstadiet. Hon var 7 år när hon började förskoleklass. Efter olyckan som satte Zarah i rullstol bestämde Zarahs föräldrar att låta henne få ett extra år på sig att lära sig om sitt nya liv.-

Zarah rullar in i köket efter sin mamma. Hennes pappa sitter vid köksbordet med dagens tidning. Resten av posten ligger slängd på bordet. Hon rullar fram till bordet och låser fast hjulen.
"Hej pappa." hon sträcker sig fram efter posten och drar den mot sig för att se om där finns något intressant.
"Hej mitt hjärta, läget?" hennes pappa stänger tidningen och tittar listigt upp på henne.
"Det är bra. Vad är det?" svarar hon och skrattar åt sin pappas udda leende.
"Nej, inget." han slår upp tidningen igen.
Hon rotar igenom högen av post. Reklam, räkningar, ett vykort från Italien. Hon är på väg att putta tillbaka högen när hon ser ett brev. "Till Zarah" står det på. Inget efternamn, ingen avsändare.
"Öppna det!" hennes mamma sätter sig på en stol mittemot.
Zarah sliter upp det konstiga brevet och ut trillar två biljetter, One Direction - Concert, Stockholm, Sweden.
"Till dig och Moa, nu kan ni också gå!" hennes mamma ler stort mot henne.
"Det var inte lätt att hitta platser anpassade för rullstol, men med lite kontakter så." hennes pappa lägger en varm hand på hennes axel.
"Kul va?"
Zarah bara tittar stumt på biljetterna. Egentligen vill hon. Egentligen hade det varit jättekul, hon vet att det är Moas dröm. Även om hon inte var så galen i killarna som Moa hade hon alltid gillat energiknippena i One Direction. Dessutom ska alla hennes kompisar dit.
Hon och Moa var dom enda som saknades. Det hade egentligen varit riktigt kul, men hon orkar inte.

Zarah ringer upp Moa.
Moa: "OMG! Har du sett biljetterna? Grymt va, jag vet inte vad jag ska ta mig till, fy va kul det kommer bli Zarah! One Direction, och jag ska dit..."
Zarah: "Moa, jag vet inte om jag orkar. Jag vet, jag är en usel vän. Men det är så galet mycket nu i skolan och massor med grejs på sjukhuset och det hade varit jättekul, men jag vet inte om jag orkar. Förlåt mig Moa."
Moa: "Åh. Zarah, det är okej. Jag förstår."
Zarah: "Jag är verkilgen jätteledsen Moa, men det är tufft. Jag ska tänka på saken till imorgon, jag lovar. Men just nu är jag bar alldeles för trött. Jag är så ledsen Moa, förlåt mig."
Moa: Snälla Zarah, det är okej. Det är tråkigt, men jag vet att du har det tufft. Jag hoppas du blir bättre. Vi ses i skolan på måndag."
Zarah: "Du är en underbar vän Moa, förlåt ännu en gång. Vi ses."
Dom lägger på.
Fredag kvällen segar sig fram. Zarah stirrar på ett urtråkigt tv-program tillsammans med sin mamma medan hennes pappa sitter vid datorn. Det enda hon tänker på är Moa, hur besviken hon lät. Hur ledsen hon faktiskt blev och hur hon försökte dölja det för hennes skull.
Hon går och lägger sig, klockan är alldeles för lite för en fredagskväll, men hon somnar direkt.

Zarah reser sig hastigt upp ur sängen. Hon slänger en blick på klockan, 09.13. Hon kastar sig över sin mobil och ringer snabbt upp Moa. Vad har hon hållt på med, hur har kunnat va så självisk? Klart att hon och Moa ska på One Direction konsert!

I telefonen.
Zarah: "Hej Moa, det är jag! Klart vi ska åka!"

Kort kapitel denna gången, 2 kommentarer för nästa!

Zarah har sedan hon var fyra år gammal suttit i rollstol efter en bilolycka som orsakade förlamning i båda benen. Livet är tufft för Zarah men hon kämpar och ända sedan första natten hon gick och la sig med rollstolen brevid sängen har hennes pappa berättat för henne saker, bra saker som faktiskt skulle kunna hända.

"Tänk dig, att du hittar din prins och han är så stark att när ni gifter er i ett glittrande bröllop bär han dig fram till altaret."

 

- Hon öppnar brevet och ut trillar två biljetter till One Directions konsert i Sverige. Alla hennes kompisar ska dit. Egentligen vore det kul, men hon orkar inte.

 

(Kommentera gärna.)