Hon tittade upp på mig. Ljusa ögon och ett varmt leende mötte mig.
"I'm so sorry." jag la nervöst handen bakom huvudet.
"It's okay. I'm fine." hon rätade upp sig drog en ljusbrun hårlock bakom örat. Det blev tyst, pinsamt tyst. Jag hade lika gärna kunnat gå min väg, men något fick mig att stanna. Jag sökte något att säga, men förblev tyst.
Hon såg tyst på mig. Hennes klara ögon berättade något. Hennes blick var stark, men trygg.



Han rättade till sin röd-vita jacka. Hans ögon var precis lika vackra som Moa berättat. Mörka, men kristallklara. Hon var fastlåst i hans ögon. Ingen gjorde någonting. Moa stod stum bakom henne. Sekunderna hasade sig fram. Plötsligt sträckte Moa fram sin ena arm.
"Could i get your..." Vi båda var nog glada att något bröt den pinsamma tystnaden. För Zayn drog snabbt upp en penna ur bakfickan och blrjade skriva sin aoutograf på Moas tunna arm.

När han var klar satte han tillbaka korken och rullade nervöst på pennan.
"Me to?" jag sträckte fram min arm. Han log mot mig och skrev sin autograf ännu en gång. Jag tittade på hans tatuerade arm och mikrofonen som löpte längs den. När han la sin andra hand som stöd under min arm för att stödja upp den när han skrev sköts en varm stöt igenom kroppen. Så löjligt, skärp dig Zarah. Du kommer aldrig träffa honom igen, han glömmer snart bort dig igen och skriver sin autograf på någon annans arm. Han satte på korken ännu en gång och fortsatte snurra på pennan mellan sina fingrar. Han fortsatte snurra på den, utan att stoppa ner den i fickan igen. Han rörde sig långsamt åt sidan.
"Hope you enjoyed the show." han fumlade med orden, "Bye."
Han gick sin väg. Jag satt och följde med blicken hur hans ryggtavla lämnade platsen den nyss varit på. Plötsligt stannade hans steg och han snurrade runt.
"Strange question, but can i get your number?" kastade han ur sig. Det tog ett tag innan jag förstod vad han nyss sagt. Delvis för att jag inte vågade tro på att något sånt någonsin skulle hända och delvis för att han sa det så snabbt att orden flöt ihop med varandra.
"Of course she wants!" slängde Moa ut.
Han tittade frågande på mig med ostadig blick. Han rodnade.
"Sure." sa jag och insåg att jag rodnade nog med.
Han drog upp ett litet pappersark ur sin jackficka.
"Always good to have." han log igen och skrev snabbt sitt nummer på lappen och sträckte över den till mig.
"Call me." så försvann han igen. Lika snabbt son han kom.
Hans ögon och leendet han gav mig innan han gick satt som fastklistrade i huvudet på mig, ändå fick jag gång på gång övertyga mig själv om att det faktiskt hänt.
"Jag fattar inte att det där precis hände!" sa Moa innan hon rullade ut mig genom ännu en dörr och ut på parkeringen. Jag höll hårt i lappen, rädd för att vinden skulle ta den ifrån mig. Att en liten, liten lapp på en så kort stund plötsligt kunde betyda så mycket. En liten lapp mad tio enkla siffror på. Tio siffror, ibland helt värdelöst. Men inte nu, för det var ordningen på siffrorna som gav dom sitt värde. Att dom var i just den ordningen och ledde till just den telefonen, där just han skulle svara, Zayn. Det var det som fick henne att hålla lappen hårt, ordningen på siffrorna som skrivits på.
Pappa stod som lovat och väntade på oss ute på parkeringen.
"Värst vad ni verkar glada, låt mig gissa, det var grymt?" han viftade på armarna i försök att härma Moas ryck när något varit riktigt kul.
"Vad är det där för något?" han pekade på min lapp och gjorde bagageluckan redo för min klumpiga rullstol.
"Inget." hastade jag ur mig och hoppade in i bilen. Moa satt snart i andra baksätet och tittade snett på mig.
"Varför säger du inget?" väste hon.
"Varför inte? Jag brukar väll inte flöjta om varje gång jag fått en killes nummer?"
"Zarah, det här är Zayn!" Moa tittade på mig som om jag var helt och totalt korkad.
"Så bara för att han är känd så är det något alldeles extra?"
"Nej okej." svarade Moa kort.
"Men jo, lite. Åhh, din gris! Varför ska du alltid vara så förnuftig?" Moa puttade till mig i sidan med sina smala fingrar.

Det blev tyst en stund.
"Okej, lite då." svarade jag och vi båda brast ut i skratt.
"Vad är så roligt nu då?" pappa kom in i bilen och satte sig vid ratten.
Jag och Moa fortsatte skratta. Tårarna rann och hade inte rutorna varit uppe hade nog hela parkeringen hört vårt sjuka skratt.
"Okej, små barn. Då kör vi då." bilen rullade ut från sin plats och lämnade den gråa parkeringen bakom sig. Solen sken, himlen var blå och lappen vilade tryggt i min hand. Vilken dag.

 

4+ kommentarer för nästa kapitel! :)