Det är fredag eftermiddag och taxichauffören sänker ner rampen till taxin och Zarah rullar vant ner.
"Tack." säger hon då han sträcker över hennes skolväska. Hon placerar den i knät.
"Ingen orsak, ha en trevlig helg.
"Tack, detsamma."
Mannen kliver in i taxin igen och medans den stora bilen med den stora "skolskjuts" skylten åker iväg längs gatan som alla andra vardagar. Zarah snurrar runt med rullstolen och rullar in i trädgården, upp för rampen och in i huset.
"Hej!" ropar hon samtidigt som hon stänger dörren bakom sig.
"Hej, vännen!" hennes mamma kommer ut ur köket.
"Hur har det varit i skolan idag?"
"Bra, det är rätt tufft nu, mycket att göra, men det går bra. Jag är så fruktansvärt trött bara!" svarar Zarah och slänger väskan på skostället.
"Kan förstå det. Jag tyckte också det var tufft i 9:an!"

-Zarah är 16 år och går sitt sista året på högstadiet. Hon var 7 år när hon började förskoleklass. Efter olyckan som satte Zarah i rullstol bestämde Zarahs föräldrar att låta henne få ett extra år på sig att lära sig om sitt nya liv.-

Zarah rullar in i köket efter sin mamma. Hennes pappa sitter vid köksbordet med dagens tidning. Resten av posten ligger slängd på bordet. Hon rullar fram till bordet och låser fast hjulen.
"Hej pappa." hon sträcker sig fram efter posten och drar den mot sig för att se om där finns något intressant.
"Hej mitt hjärta, läget?" hennes pappa stänger tidningen och tittar listigt upp på henne.
"Det är bra. Vad är det?" svarar hon och skrattar åt sin pappas udda leende.
"Nej, inget." han slår upp tidningen igen.
Hon rotar igenom högen av post. Reklam, räkningar, ett vykort från Italien. Hon är på väg att putta tillbaka högen när hon ser ett brev. "Till Zarah" står det på. Inget efternamn, ingen avsändare.
"Öppna det!" hennes mamma sätter sig på en stol mittemot.
Zarah sliter upp det konstiga brevet och ut trillar två biljetter, One Direction - Concert, Stockholm, Sweden.
"Till dig och Moa, nu kan ni också gå!" hennes mamma ler stort mot henne.
"Det var inte lätt att hitta platser anpassade för rullstol, men med lite kontakter så." hennes pappa lägger en varm hand på hennes axel.
"Kul va?"
Zarah bara tittar stumt på biljetterna. Egentligen vill hon. Egentligen hade det varit jättekul, hon vet att det är Moas dröm. Även om hon inte var så galen i killarna som Moa hade hon alltid gillat energiknippena i One Direction. Dessutom ska alla hennes kompisar dit.
Hon och Moa var dom enda som saknades. Det hade egentligen varit riktigt kul, men hon orkar inte.

Zarah ringer upp Moa.
Moa: "OMG! Har du sett biljetterna? Grymt va, jag vet inte vad jag ska ta mig till, fy va kul det kommer bli Zarah! One Direction, och jag ska dit..."
Zarah: "Moa, jag vet inte om jag orkar. Jag vet, jag är en usel vän. Men det är så galet mycket nu i skolan och massor med grejs på sjukhuset och det hade varit jättekul, men jag vet inte om jag orkar. Förlåt mig Moa."
Moa: "Åh. Zarah, det är okej. Jag förstår."
Zarah: "Jag är verkilgen jätteledsen Moa, men det är tufft. Jag ska tänka på saken till imorgon, jag lovar. Men just nu är jag bar alldeles för trött. Jag är så ledsen Moa, förlåt mig."
Moa: Snälla Zarah, det är okej. Det är tråkigt, men jag vet att du har det tufft. Jag hoppas du blir bättre. Vi ses i skolan på måndag."
Zarah: "Du är en underbar vän Moa, förlåt ännu en gång. Vi ses."
Dom lägger på.
Fredag kvällen segar sig fram. Zarah stirrar på ett urtråkigt tv-program tillsammans med sin mamma medan hennes pappa sitter vid datorn. Det enda hon tänker på är Moa, hur besviken hon lät. Hur ledsen hon faktiskt blev och hur hon försökte dölja det för hennes skull.
Hon går och lägger sig, klockan är alldeles för lite för en fredagskväll, men hon somnar direkt.

Zarah reser sig hastigt upp ur sängen. Hon slänger en blick på klockan, 09.13. Hon kastar sig över sin mobil och ringer snabbt upp Moa. Vad har hon hållt på med, hur har kunnat va så självisk? Klart att hon och Moa ska på One Direction konsert!

I telefonen.
Zarah: "Hej Moa, det är jag! Klart vi ska åka!"

Kort kapitel denna gången, 2 kommentarer för nästa!