Det var varmt. Solen lös stark över landskapet och landet visade sig från sin bästa sida. Jag tittade ut och såg husen flyga förbi. Jag satt där och följde vägen utan att veta vart den ledde mig. Solen reflekterade Zayns profil i det klara glaset på fönsterrutan. 

"How many minutes?" jag tittade in i hans ögon.

"Until we get there? About zero."

Jag kände hur bilen svängde av från vägen ock långsamt sänkte farten. Jag tittade ut igen.
 Bredvid höjde sig en resturang. Det var inte ens mörkt ute men marschaller lös upp alla hörn av den lilla restaurangen jag aldrig sett förut. Den var fin.

Zayn klev ur bilen. Schaffören höll redan på med att plocka ut min rullstol från bagaget. När han vecklat ut den tog Zayn över och rullade fram till min sida av bilen och öppnade dörren. Jag var så van vid att dom som brukade hämta min rullstol gjort det alldeles för många gånger och visste hur den skulle stå för att jag skulle kunna hoppa över att jag var på väg att hoppa över när jag insåg att den stod för långt bort. Jag tappade greppet kände hur jag föll ut ur bilen utan något att stoppa fallet med. Jag slöt ögonen som om jag väntade på att marken och smärtan skulle komma. Men det gjorde den inte.

Jag öppnade ögonen igen och insåg att Zayn höll mig i sina armar. Han lyfte upp mig och jag drog mig in i bilen igen. Jag kände hur jag blev knallröd i ansiktet. Jag vågade knappt titta upp på Zayn och möta hans blick. Snyggt gjort, Zarah. Utan att titta upp drog jag noggrant till mig rullstolen och hoppade över till den. Rodnaden vägrade ge sig.

"I'm so sorry. How are you?" jag kände hur han tittade på mig men jag vågade inte titta upp. Zarah din mes.

"I'm fine." fick jag ur mig. Och det var jag, mer än okej.

I hans skugga såg jag hur han nervöst drog fingrarna genom håret. Så tittade jag upp, mötte hans blick. Han var orolig. Rodnaden som tyckts sjunka för en stund blossade upp på mina kinder igen.

"Bescause you saved me." Jag hörde mig själv säga det, jag sa det. Jag kanske inte var så mesig ändå.

Ett stort leende fyllde Zayns läppar och visst rodnade han lite?

Marschallerna fladdrade i solens ljus.

Restaurangen var nästan tom och dom få människor som satt kring borden tycktes inte bry sig om vem som satt bara några meter ifrån. Det var ganska mörkt inne restaurangen och åtaliga ljus lös försiktigt upp salen. Lågan från ljuset på vårat bord lös upp hans ansikte och fick den blonda slingan i hans lugg att färgas till guld.

Tiden kastade sig fram och snart berättade Zayn att bilen kom om några minuter. Efter att ha betalat notan tog vi oss ut.

Solen hade långsamt börjat sänka sig. Det var fortfarande ljust ute men marshallernas lågor berättade att det börjat mörkna. Zayn tittade på mig.

"I had a really good time." hans ord värmde hela mig.

"I did too. Thank you." 

Hans ögon glänste och jag såg på honom hur han ville något, något som han inte fick fram. Han la försiktigt sin hand på min. Han fick luta sig framåt för att nå. Jag ville resa mig upp. Stå framför honom, nära. Men jag satt där jag satt, i min dumma rullstol. Hjärtat började slå snabbare. Sekunderna stannade för en stund. Han böjde sig försiktigt ner tills han var i höjd med mig. Han lutade sig närmre. Jag kände hans andetag mot mina kinder. Hans doft fyllde hela mig. Doft av svag parfym, nytvättade kläder och hud. Varm hud. Han kom närmre. Mitt hjärta slog ännu snabbare, snabbare och snabbare.

Millimetrarna mellan vära ansikten suddades ut. Han särade försiktigt på sina läppar och kysste mig. En blixt sköts igenom. Alla dom miljontals fjärilar som bosatt sig i min mage kokade inom mig. Jag blev varmare, hela jag sköts mot solen.

Långsamt lämnade hans läppar mina igen. Hans ögon glittrade och jag rodnade som aldrig förr. Men nu gjorde det inget.

Bilen som innan släppt av oss rullade försiktigt fram. Zayn reste sig upp.

Jag hoppade in i bilen igen, Zayn höll upp dörren och schaffören tog emot min rullstol. Han hoppade in i förarsätet. Zayn stod kvar. Jag kunde inte hjälpa det, allt jag tänkte på var hans läppar. Hans varma läppar mot mina.

Plötsligt knastrade till runt husknuten och några personer med stora kameror kom fram runt hörnet. Paparazzis.

Zayn slog igen dörren och försvann snabbt runt bilen och in på en halv sekund. Jag blev rädd. Schaffören pressade på gasen och vi lämnade meden otrolig fart restaurangen bakom oss. Papparazzis från olika håll sprang efter en stund med kamerorna i högsta hugg efter bilen innan dom gav upp och stannade. Pulsen dunkade i mina ådror. På en sekund hade allt växlats om och vi försvann längs den stora vägen. Jag hade helt glömt bort det. Att det var Zayn, att media borde ligga och lura i varje hörna. Nej, dom hann inte. Den stora bilen sudade fram längs vägen. Zayn la försiktigt sin hand på min som att han skämdes över att jag blivit rädd. Men det var lugnt. Kyssen satt återigen som fast klistrad i hjärnan på mig. Jag spelade upp den om och om igen i mitt huvud. Ville skruva tillbaka tiden. Det där hände nyss.

 

Jag satt i köket. Mamma satt mitt emot med sitt morgonkaffe medans pappa hämtade tidningen. Det bubblad inom mig. Det första jag gjort när jag kommit hem var att ringa Moa. Vi pratade i nästan en timme och jag höll på att spricka när jag berättade för henne, berättade att Zayn kysst mig. Nu satt jag tyst. Egentligen ville jag berätta. Men nej, inte nu, inte så. Det här var något speciellt, det visste jag. Så jag förblev tyst. Knäpptyst.

Pappa slängde upp dörren. Med skorna på stampade han in i köket. Han slängde tidningen på bordet.

"Zarah, kan du berätta vad in i självaste det här är?!" orden flög ur honom, han fick hålla sig för att inte svära.

På borden låg dagens tidning, med framsidan uppe. "Den brittiske pojkbandsstjärnan testar Svenska läppar." stod med stora bokstäver. En stor bild täckte nästan hela framsidan. Det var jag, jag och Zayn.

 

Nu får ni allt kommentera! 4 kommentarer är den väl värd, eller? :)