Det var tidigt på förmiddagen. Himlen var blå och det var varmt ute. Zayn gick tätt bredvid mig när jag rullade fram längs gången. Läkaren öppnade dörren till ett litet rum. Jag hoppade vant upp på britsen och la mig till rätta. Zayn satte sig ner i en av stolarna bredvid britsen och tog tag i min hand.

"So exciting!" utbrast han.

Han log brett mot mig och kramade om min hand. Läkaren bad mig dra upp tröjan, vilket jag gjorde. Hon kletade ut en kall gegga på min svullna mage.

Det pirrade i mig. Det var så konstigt allting. Omskakande, svårt att förstå, men sant. Vi hade diskuterat det länge, och ända fram till sjukhusets entré på måndag morgonen var det bestämt att jag inte skulle ligga här en vecka senare. Men nu gjorde jag det. Zayn hade kommit över med planet igår morse och stannade fram till nästa helg. Ha honom där, betydde allt.

"You should be very lucky, you're chances of getting pregnant isn't big because of this kind of paralysis." flikade läkaren in.

Till mammas besvikelse kunde varken hon eller pappa följa med varken idag eller nästa vecka. Men att Zayn var där lugnade henne. Mamma och pappa gillade Zayn. Dom brydde sig inte om att han var tre år äldre och att tusentals fans skrek efter honom varje dag, dom litade på honom.

Läkaren började dra med en apparat över min mage och pekade på den svart-vita skärmen.

Hon förklarade högt och tydligt men jag hade svårt att höra vad hon sa. Mina öronen stängde av ljudet och försökte fånga stunden. Så konstigt, jag log för mig själv, tänk dig Zarah, det här trodde du inte. Moa var som vanligt en solstråle och skyddade mig från elaka kommentarer i skolan. Hon gjorde mig stark, precis som mamma, pappa och Zayn, min Zayn.

Besöket slutade med att läkaren förklarade att allting såg fint ut. Jag ringde upp mamma och sedan Moa som båda log genom luren när jag berättade att allting var som det skulle.

 

 Ännu en vecka hade passerat. Vi hamnade i rum som samma förra veckan och både jag och Zarah visste våra platser och när Zarah lagt sig på britsen drog hon som på rutin upp tröjan.

Läkaren log mot oss och kletade vant ut geggan på Zarahs mage.

Jag rätade ivrigt till mig och sträckte på mig. Det var alltid lika spännande, men också nervöst. Jag glodde på den lilla skärmen och Zarah skrattade åt mig.

Läkaren drog den lilla apparaten över Zarahs mage och var ovanligt tyst. Jag fortsatte följa den lilla skärmen. Det lilla jag brukade se var ovanligt stilla. Sekunderna tickade. Det var tyst och stilla, för stilla.

"It's allright isn't it?" frågade jag oroligt.

Läkaren satt tyst ännu en stund innan hon öppnade munnen.

"I'm afraid..." hon tog en lång paus och samlade orden. "...that i have to tell you this, but..."

 

 Tårarna bara rann. Jag kunde inte tänka klart. Orden körde över mig ännu en gång. Jag var tyst, Zayn var tyst och tårarna föll hos båda två.

Ute hade det börjat regna och tårarna blandades med regndropparna. Jag ville försvinna sjunka igenom marken och somna. Kunde inte allt bara bli bra?

Chansen att jag skulle bli med barn igen var liten. Allt försvar, motstånd mot alla elaka kommentarer. Alla timtals långa diskussioner och sömnlösa nätter med ont i magen för ingenting. Nu kan inget bli värre.

Zayn höll krampaktigt om mig. Tårarna fortsatte rinna.

Mammas bil rullade fram på parkeringen. Hon mötte oss i regnet. Genomblöta och söndergråtna.

 

-----

Snabba vändningar, hoppas ni tycker om det och det inte går för fort?

Slog föresten besöks rekord för några dagar sen, ni är grymma!

Vad sägs om 3-4+ kommentarer för nästa kanske? :)