Jag vaknade. Solen hade redan vaknat och jag gnuggade tröttheten ur ögonen. Zayn var redan vaken och låg bredvid med sin laptop i knät. När han märkte att jag vaknat kysste han mig på läpparna.

"Godmorning my love." 

Jag drog mig närmare honom och lutade mitt huvud mot hans axel. Han klickade upp twitter på datorn. Massa nyheter ringlade in över hans sida. Tyst scrollade han ner och började läsa nägra tweets. Han fortsatte tyst och läsa och jag tryckte mig ännu närmre och lutade mig framåt för att jag skulle kunna se. Jag hann bara läsa dom två första orden "are you..." innan Zayn hastigt stängde ner sidan.

"Nothing funny." hastade han ur sig samtidigt som han slog igen locket. "Breakfast?"

Jag nickade till svar. Zayn klev ur sängen.

"I'll fix you some." Zayn drog på sig en t-shirt och vände sig om och tittade på mig.

"I'm coming in five minutes." svarade jag.

"Good." Zayn log mot mig innan han vände och lämnade rummet.

Jag sträckte mig efter hans dator och öppnade den. Jag skulle bara titta till min facebook. I nederkanten låg twitter. Jag fumlade lite med muspekaren över skärmaen innan jag bestämde mig för att klicka upp fönstret, jag ska bara läsa den tweeten. Jag hittade den och läste upp den tyst för mig själv. 

"Are you really dating that freak in wheelchair Zayn?". Under texten fanns en halvsuddig bild på mig och Zayn utanför hans bil på flygplatsen. Jag läste det igen. Det klumpade sig i magen på mig, det kändes som ett slag.

Jag läste det ännu en gång, men det stod kvar. Jag ville skaka på huvudet och lämna det, det hade jag ju lärt mig att göra. Men det gick inte. Jag hade blivit kallad alla möjliga saker sedan den första dagen jag började i skolan med min rullstol, jag hade lärt mig att strunta i det. Strunta i all ord. Men nu kunde jag inte släppa det. Det var några skrivna ord, men det tog mig hårt. 

Jag hörde Zayn komma mot dörren. Han knackade försiktigt.

"My love, are you coming?" 

Jag stängde snabbt ner datorn och la tillbaka den på samma ställe.

"On my way!"

 

 

Vi satt vid köksbordet. Frukosten var uppäten och tallrikarna tomma. Zarah tittade tankspritt ut genom fönstret.

"What's on your mind?" 

"Nothing." svarade hon. Jag skakade lätt på huvudet.

"I can see that it is." 

Hon tittade ner i tallriken. 

"Zayn?" hon tittade försiktigt upp. "Do you tkink i'm wierd? Do you think it's awkward that i'm in a wheelchair? That i can't walk in stairs, that i can't walk by your side. That there is many things i can't do besause i can't stand on my own feet?"

Zarah tittade uppgivet in i mina ögonen innan hon vek undan med blicken. 

Jag reste mig upp och gick fram till henne. Jag satte mig på huk framför henne och tog tag i hennes händer.

"Zarah, it's our differences that makes us to humans. It's our flaws that makes us pure. I don't accept your flaws, i love them."

Jag kysste hennes läppar. Hon la sina händer om min nacke.

"Thank you, i love you so much." 

"I love you to, you know i do." 

Hon höll mig nära. 

"What do you want to do today?" frågade jag.

Hon tänkte en stund innan hon svarade. 

"Why don't you invite the boys maybe?"

"Great ideá, I will call them immediately!" 

Jag reste mig igen och gick efter telefonen. När jag väntade på att signalerna skulle komma tittade jag på Zarah som rättade till sin tröja. Jag var så glad, min Zarah. 

Om några timmar kommer killarna, det här kommer blir kul. Jag log för mig själv. 

 

----

3-4+ kommentarer för nästa? :)

Skrivsugen just nu så därför kommer redan ett kapitel till. Glöm inte att kommentera förra kapitlet också. :)