Jag kunde inte sova. Dagen hade varit toppen, Zarah var glad och hade redan somnat vid min sida. Men jag tänkte bara på den där önskningen. Vad det var hon önskade sig när hon blåste ut dom arton ljusen. 

Hon andades lätt och jag kände hennes mjuka andetag mot min hals. Vad kunde hon önskat sig?

Klockan hade blivit alldeles för mycket och jag försökte skjuta fram tankarna tills imorgon. Det gick och tillslut somnade även jag.

 

 

Jag vaknade. Öppnade ögonen och fick blinka några gånger för att kunna ta emot det starka ljuset. Jag mötte Zayn. Han sov fortfarande och andades fridfullt. Ett leende bredde sig på mina läppar och jag låg kvar en stund och bara tittade på honom. Tänkte på hur glad jag var och om min önskning någon gång skulle bli sann.

Solens starka morgon strålar blänkte mot fönstret och gav ljus åt rummet. Jag plockade åt mig mobilen. 

Jag log för mig själv när jag tittade på min nya bakgrundsbild, min Zayn. 

 

Alla var lika trötta. Moa kramade om mig för tusende gången innan hon klev ombord på planet med dom andra. Jag och Zayn stod kvar och vinkade efter dom. Dom andra fick åka hem, jag fick stanna. Lite till iallafall. 

Det blåste svalt och solen sken på himlen när vi lämnade parkeringen bakom oss. Det hade blivit en vana. Flygplatsen. Dit och tillbaka. Hemma, borta. Jag hade så gärna stannat. Jag var ju arton nu. Myndig, fri men fast i skolan ett år till. 

"If your wish will become truth, will you tell me?" frågade Zayn nyfiket och tittade på mig.

"Okey." svarade jag kort, "I will tell you." 

Jag tittade ut genom fönstret och på vägen som hade blivit en vana att åka på. Det var fint väder och solen log mot oss. Hjulen fortsatte rulla fram.

 

Det var något speciellt med Zayn hela kvällen. Jag såg på honom att han döljde något och jag hade frågat honom alldeles för många gånger om vad det var, jag fick ju samma svar varje gång, "nothing.". Jag visste inte hur jag skulle tolka det men något fick mig att känna att det inte var något dåligt han gömde för mig. 

Vi var ute på den stora balkongen och såg solen sänka sig. Himlen var fårgad i toner av lila och rosa och Zayn höll om mig. Det var vackert ute. Den färgglada himlen och dom sprakande gatulyktorna som lysande punkter över staden. Det var ovanligt tyst och väldigt vackert.

"I'm freezing, I go get a blanket." Zayn reste sig upp.

"It's not even cold." svarade jag förvånat och såg Zayn pinna in i huset. 

Han tog förvånansvärt lång tid på sig och jag tittade in genom den breda glasdörren flera gånger för att se om han kom. Jag tittade på klockan och undrade vad som tog så lång tid, det var ju bara att ta en av dom miljoner filtar som låg i soffan inne i vardagsrummet. Jag visste var man hittade filtarna och jag bodde inte ens här. 

Jag tittade ut på den klara himlen och väntade tålmodigt på att han skulle komma tillbaka. Tillslut hörde ljudet av hans steg och ut på balkongen kom han äntligen, utan filt.

"It took this long, and you're coming back without the blanket?" jag tittade frågande på Zayn.

Han stod med händerna i fickorna på sin munkjacka och han tittade upp på mig med en blick som lika gärna kunnat säga, "vilken filt?". Jag hörde ett svagt ljud och märkte att han pillade på något i fickan. Han tittade upp på mig igen och såg ut att fundera på om han skulle visa vad han hade i fickan eller inte. Han fortsatte att skruva på föremålet och stod tyst. Fortfarande tyst. 

"Zayn?" frågade jag i hopp om att han skulle säga något.

Så tog han ett djupt andetag. Andades in den ljumma kvällsluften och samlade sina krafter genom att sträcka på ryggen. Han plockade ut föremålet ur fickan och böjde på knäna.

 

 

-----

Var några dagar sedan nu, men nu är del21 ute! Grymma ni, 4+ kommentarer för nästa? :)

Allting börjar närma sig sitt slut nu, inte många kapitel kvar. :)