Jag vaknade. Det var söndag morgon och solen strök sig fram över staden. Det var inte vilken söndag som helst, denna söndagen skulle hon på dejt. Med Zayn. Hon, lilla rullstols Zarah skulle på dejt, med Zayn.

Hon sträckte sig efter mobilen som väntade på nattduksbordet där hon lagt den kvällen innan. Moa, måste ringa Moa. Måste berätta. Telefonen ringde till Moa som svarade snabbt.

"Moa, du kommer inte vilja tro mig, men Zayn bjöd ut mig igår."

Jag var rädd för att hon skulle bli ledsen. Jag visste hur mycket Zayn och dom andra killarna betydde för henne. Så många gånger hon har berättat om när hon drömde att hon gifte sig med en av dom eller hur någon annan av dom skrivit en låt till bara henne där han berättade hur mycket han älskade henne. Hur alla fem frågade om hon ville vara med i deras nya musikvideo. Alla dom gånger hon kommit springande och knackat sönder dörren för att berätta att dom släppt en ny låt för att sedan spela upp videon i HD och helskärm och sjunga med till varje ton. Alla dom otaliga sms hon skickat för att berätta att någon av killarna bytat ikon på twitter. Nu satt jag här och om några timmar hämtade Zayn upp mig. Egentligen skulle det inte vara konstigt om hon blev ledsen eller sur. Hon hade ju så länge gett så mycket av sin tid åt dom, spenderat så många långa nätter uppe för att titta på en twitcam. Jag hade bara stått vid sidan om. Jag applåderade men slänge inte in mitt hjärta. Jag gillade ju dom bara, dom var ju bara bra. För henne var dom allt. Vilken vän. Även om det inte skulle förvåna mig hoppades jag på att höra hennes ivriga röst svara mig i telefonen.
Det blev tyst en stund.

"Det är ju skit kul Zarah!" en sten lyfte från mitt bröst.

Hon var glad och det var äkta. Det visste jag. Jag har känt henne alldeles för länge för att ens på telefonen skåda genom fasader. Hon var glad, på riktigt.

"Du är den grymmaste vännen i hela världen Moa, det vet du va?"

"Jag vet." svarade hon kort och fnissade där borta på andra sidan linjen.

"Du fjomp," fortsatte hon, "behöver du en stylist eller något? Jag menar du kan inte komma i trasor när självaste Mr. Malik plockar upp dig på gatan!" hon skrattade, jag med.

"Kom din skrutt, kalla dig vad du vill, jag vill ändå att du är här." det kändes som hon log.

"Jag kommer on en kvart. See you!" hon la på innan jag hann säga hej då jag med.

Jag drog på mig ett par mjukisbyxor, tog mig över i rullstolen och rullade ut till köket. Både mamma och pappa satt med varsin kopp kaffe en del var av morgonens tidning vid köksbordet. Precis som vanligt.

"Godmorgon sömntuta." pappa tittade upp på mig innan han fortsatte tidningen.

Så påmindes jag, jag hade inte sagt något till dom. Jag kunde lika gärna strunta i att berätta, egentligen. Jag är ju 16 år, kom igen. Mamma och pappa ska ändå bort klockan 5, då är dom borta när Zayn kommer och dom lär inte vara tillbaka innan mig. Nej. Jag ska berätta. Eller nej, kanske sen. Jag satt tyst.

Jag tog en macka och lämnade senare köket, utan att ha berättat. Då knackade Moa på dörren. Efter tre enkla knackningar, som hon tyckte var tillräckligt, öppnade hon själv och stegade in i hallen.

"Hej!" ropade hon.

"Men hej Moa!" hördes det från köket, "Jag visste inte att du skulle komma."

"Nä, Zarah ska..." jag viftade med händerna i protest och la ett finger mot munnen.

"Jag har inte berättat!" väste jag.

"...något skolgrejs tror jag det va." fyllde hon i allt för många sekunder efter.

Men mamma tycktes acceptera det och snart låste jag och Moa in oss på mitt rum och jag berättade allt som hänt i minsta detalj. Timmarna flög iväg och plötsligt knackade mamma på dörren.

"Vi sticker nu. Ska du sova här Moa?"

"Ehm, nej." svarade Moa snabbt.

"Okej, men hade det så bra tjejer." jag hörde mammas steg hur hon lämnade min dörr och några minuter senare var jag och Moa själva i huset.

"Zarah! Nu ska vi fixa till dig!" Moa slet upp min översta byrålåda där hon visste jag hade mina tröjor och linnen. Hon drog upp en röd skjorta och ett vitt linne.

"Nej." sa hon tyst för sig själv och fortsatte rota.

"Inget överdrivet nu Moa."

Jag satt kvar i rullstolen i mina mjukisbyxor och tittade på medans Moa vände upp och ner på alla kläder jag ägde. Om en timme, då hämtade han upp mig.

 

 

Jag drog fingrar genom håret som just idag inte tycktes bli som jag ville.

Efter att jag berättat för Niall igår visste dom andra några minuter senare och nu satt alla fyra och tittade på mig där jag stod framför spegeln. Jag kände mig som när jag var liten. När jag var den första bland mina kompisar att bjuda ut en tjej på dejt och dom var lika nervösa och spända som jag. Jag log för mig själv, snurrade runt.

"How do i look?"

"Amazayn!" svarade dom i kör och Louis gjorde tummen upp.

"Boy you're nervous!" Harry tittade på mig med ett lurigt leende på läpparna.

"Good luck Zayn. Now hurry up, you don't want to be late!" Liam reste sig upp och pekade på klockan.

Efter en gruppkram satt jag i bilen och såg husen utanför sträcka sig mot himlen medans schaffören knappade in adressen på sin GPS.

Bilen rullade sin väg. Jag insåg hur nervös jag faktiskt var. Hus och lägenheter rullade förbi. Stora som små.

En liten minut innan lovad tid stannade schaffören vid ett vitt hus med ramp uppför trappan.

"Right in time."

Jag knäppte av bältet för att kliva ut bilen när ytterdörren öppnades. Just då insåg jag att jag inte frågat efter hennes namn, att jag inte visste vad hon hette.
Jag klev ur bilen och mötte hennes blick. Hennes klara ögon lyste tillbaka mot mig och skickade en stöt genom kroppen.

Hon var så vacker. Hon hade ett silverhalband runt halsen och i öronen satt små pärlor. Hela hon glänste.

Hon vände sig om. Vinkade till sin kompis som stod kvar i dörröppningen och gjorde tummen upp.

"Hi." hon log. Hela jag blev varm.

Jag öppnade dörren. Hon rullade fram rullstolen och hoppade smidigt in i bilen.

"You've done that before."
"I have." hon tittade upp på mig och våra blickar möttes ännu en gång. Hon pekade på en knapp på rullstolen.

Jag skyndade mig med att lägga in den i kofferten och hoppade in i bilen på andra sidan.

Bilen startade och hon vinkade ännu en gång till sin vän som snart försvann bakom hörnet.

"So, when are you going to tell where were going?" hon snurrade på berlocken på sitt halsband.

"You will see! You want do know don't you?" jag tittade på henne. Hon log brett.
 Jag såg hur hon försökte hålla sig, tillslut sprack. Det hon började skrattade. Ett skratt som värmde kroppen och jag skrattade jag med. Snart framme.

 

4-5+ kommentarer? Eller vad tycker ni? :)