När planet landade kom in över Sverige slängde jag en blick på klockan, planet var tio minuter sent. Jag trummade otåligt med handen på armstödet, kom igen.

När planet landade sprang jag över den stora byggnaden och utanför fångade jag upp en taxi och bad schaffören ta mig till centralsjukhuset. Förvånade fans samlade sig och flera stycken plockade upp mobilen och började filma. Den gula taxi-bilen rullade fram längs den breda vägen. Det var tjockt på trafik och svårt att ta sig fram. Tio minuter från sjukhuset stannade taxin. En lång kö tryckte sig långsamt framåt. Ett byggarbete pågick en bit fram och bilarna gick inte snabbare en sniglar. Tiden fortsatte gå, men inte bilarna. Jag kunde vänta, så jag hoppade ur bilen. Schaffören öppnade förvånat bilrutan.

"Thank you, i take it from here!" jag kastade in några sedlar och började spinga.

Jag sprang längs den smala trottoaren. Det började blåsa och snart även regna.  Regndropparna piskade mig i ansiktet där jag sprang för att komma till sjukhuset. Pulsen steg mer och mer och regnet forsatte ösa ner. När jag sprang längs vägen rann alla tankar på replay igenom mitt huvud. Jag svängde höger vid en korsning och skymtade sjukhuset. Jag fortsatte springa dom sista hundra metrarna och när jag äntligen nådde entrén kollade jag på klockan, 18.31. Jag öppnade dom stora glasdörrarna och gick med snabba steg in. Sjukhuset var stort och luftigt och jag möttes av en välfylld reception.

"Ultrasound?" frågade jag i farten och en av personalen pekade mot en av dom många gångarna. Jag gick snabbt åt det hållet och småsprang för att komma fram snabbare. Jag såg Zarahs rygg och en läkare öppnade precis dörren till ett rum. Jag började springa igen.
Läkaren var precis påväg att stänga vägen bakom sig när jag kom ikapp.

"Wait, sorry i'm late." jag slank in genomdörren.

I det lilla rummet fanns ett skrivbord med en dator, en liten brits, planscher med gravida kvinnor och några stolar. Det kändes så konstigt att vara här. I sin rullstol satt Zarah och bredvid i en av stolarna satt en kvinna, vilket jag antog var Zarahs mamma, dom tittade båda förvånat upp på mig. 

"I'm so sorry. Traffic problems." jag var fortfarande andfådd och sjönk ner i en av stolarna på andra sidan Zarah. Hon tittade osäkert in i mina ögon. Hon var trött, det var jobbigt för henne att ens befinna sig här. Jag la min hand på hennes.

"I'm here now." jag tittade djupt in i hennes ögon. "I am here."

 

 

Ultraljudet visade att jag var 6 veckor in, en abort var möjlig. Vi var tillbaka i det lilla rummet vi först kommit till igen och läkaren satt och knappade in resultaten. Hennes ljusbruna hår var uppsatt i en hög hästsvans och hon tog inte lång tid på sig att skriva in allt. Hon tittade upp på oss alla tre och riktade sedan blicken mot mig.

"Har ni, du några frågor?" frågade hon uppmanande.

"I have a questions." Zayn rätade på sig, han hade förstått vad hon sagt, trots att hon pratat på svenska. "Will her paralysis give any complications?"

"No, even if she would choose to go to give birth we have materials to help. It may be a littlebit tougher, but no, it shouldn't be any complications." 

 

En stund senare lämnade vi byggnaden. Zayn gick tätt bredvid mig. På måndag, klockan 15.00, prick blev det bestämt. Då skulle jag göra abort. Om två dagar.

Mamma låste upp bilen. Zayn tittade på mig och stannade framför mig.

"My plane is leaving in one hour."

"So soon?" svarade jag besviket.

"Couldn't stay any longer, even though i wished." han sjönk ner på huk och la sin hand på min.

"I'm gonna try my best to be here on monday, but i can't promise anything. There's lot's of things going on right now and..."

Jag nickade till svar. Zayn såg min besvikelse och tittade oroligt på mig.

"I will try."

En tår föll ner från min kind och han strök försiktigt bort den med handen.

"I have to go. Call me tomorrow morning, I will be awake." han kysste mig på läpparna och drog en hårlock bakom mitt öra och reste sig upp igen.

"Oh, I don't want to leave!" svarade han uppgivet.

Han tittade på mig ännu en gång innan han vinkade hej då och gick fram till vägen för att vinka till sig en taxi. Så försvann han. Jag följde envist bilen med blicken tills den var utom synhåll. Varför kunde han inte vara nära hela tiden? Tårarna kröp inom mig men jag vägrade släppa ut dom. Jag var trött. Trött och omtumlad. Ville önska att jag sluppit detta, att jag sluppit komma ut med en tid för abort, att jag sluppit tvingats övertyga mig själv om att det hade hänt, att jag var med barn. Sexton är gammal, fast i en rullstol.

Jag hoppade in i bilen och den rullade sin väg. Jag längtade inte till måndagen, jag föraktade den. Kunde inte tiden stanna, åtminstonde för en stund?

Jag slog precis på tvn när mobilen ringde, det var Zarah. Jag hade legat vaken nästan hela natten och tänkt på henne, tänkt på allt.

"Zayn, i've been thinking all night, couldn't fall asleep."

"Neither I." svarade jag medans jag slog av ljudet på tvn.

"Zayn, don't call me insane," började hon, "but i've been thinking and i think, "hon tog en paus. "that i want to keep the child." hennes ord ringade i öronen. Jag blev tyst, allting som hänt innan hade redan skakat om mig och nu blev jag omtumlad ännu en gång. Jag hade hört allting klart och tydligt, men det stod still inom mig. Orden fortsatte ringa i mina öron, svarat stakade sig inom mig. Jag hade kunnat sitta tyst och bara upprepa länge till, men hon väntade på mig. Att jag skulle svara. Jag tänkte en sista gång, tog ett djupt andetag.

"Zarah, I..."

 

----

Åhh, jag blir så glad för alla fina kommentarer! Det gör det ännu roligare och jag blir bara mer inspirerad! 4+ för nästa kanske? :)