Kids Choice Awards år 2014. Överallt kryllar det av folk. Fotografer knäpper av ett par hundra bilder när vi ställer upp oss framför KCA loggorna. Jag ler brett. De som placerats bakom grindarna skrikar av lycka när jag riktar blicken mot dom. Snart förs vi vidare. Jag drar upp kavajärmarna och min lilla kolibri blottas för solen. Snart har jag haft den i två år, två underbara år. Jag är stolt över den. Mina tankar förs över till Winter, jag har inte träffat henne sedan dess. Jag drar ner ärmarna igen och vi signerar några mobilskal och tröjor och tar oss långsamt in mot arenan.

Solen trycker på och det är skönt att komma in i den svalla luften inomhus. Överallt är grindar och hänvisningar. Människor med headset pratar i mun på varandra, precis som det brukar vara.

 

Tiden går snabbt. Vi vinner pris för bästa grupp och bästa låt och Niall håller blibbarna i sin famn som två barn när vi tar oss mot utvägen. Dom spelar våran vinnande låt "Infinite" i bakgrunden och jag ler för mig själv. Tänk om Winter visste att hon var inspirationen till låten.

Vi kommer ut från arenan bakom den och ljudnivån sänks kraftigt när dörren klickar igen bakom oss. Jag går längst bak i våran lilla klungan.

"Sis, I did it so I maybe could see him. I didn't know it would be this hard." jag spetsar öronen när jag har en ungkvinnas röst och jag tycker mig själv känna igen den. Hon står undanskymd för mörkret och jag tar mig nyfiket närmre den röst jag tror jag känner igen.

 

 

Jag suckar lätt och kliar mig på handleden precis där min kolibri sitter.

"You saw him on stage, isn't that good?" försöker jag övertyga min upprörda syster.

"Not good enough." muttrar hon, "And by the way it's your fault. You didn't tell me I would be forced to work this hard and you said I would meet him!"

"See him." rättar jag till.

Det blir tyst en stund och jag tittar in i min sura systers ögon. Hon har satt armarna i kors som om hon var fem år gammal och jag får hålla mig för att inte skratta och göra henne ännu mer sur.

"Hi." plötsligt bryter en manlig den buttra tystnaden. Med två ihopsatta bokstaver får den båda mig och min syster och titta upp. Min systers ögon spricker upp och hon börjar stamma fram små kärleksord när hon ser vem som just hälsat.

Ett leende breddar på mina läppar och jag svarar, "Hi." 

Trots att jag hela tiden fått uppdateringar om hur han förändrats utseende mässigt på bilder lite här och var är det något helt annat i verkligheten. De nästan två åren har gjort hans bruna hår mörkare och hans kropp ännu stadigare och vältränad. Men han är samma person. Sig själv.

"Congratulations." ler jag och jag ger ifrån mig ett förvånat "oh" när Louis kramar om mig.

"Thank you. And congratulations to you." hans armar släpper mig och vi tittar på varandra igen.

"For what?" frågar jag dumt och Louis ler lustigt mot mig. Niall knackar på min systers axel och jag är beredd att fånga upp henne när hon näst inpå tappar andan.

"Could you please be sweet and bring this to your sister?" Nialls snälla, irländska röst frågar snällt när han sträcker en orange blibb mot min syster som med skakiga händer tar emot den och ger över den till mig.

Jag håller den i mina händer utan att förstå varför och med frågande blick tittar jag upp på Louis.

"You know we won best song?" jag nickar till svar, "And we don't deserve that price." forsätter han och jag är påväg att bestämt säga att det gör dom visst när han öppnar munnen igen.

"Cause you're the one behind the song." jag höjer på ögonbrynen och vinklar på munnen. Jag fattar ingenting och tittar ännu en gånd med förvånat ansikte upp på Louis.

"Don't you get it? Infinite. The song is about you!" utbrister Louis, "It's about what you taught me, what you braught to me." han sträcker fram sin kolibri.

"The infinite hummingbird." säger jag lågt och Louis nickar.

"Please take it, we want you to. It's yours more than ours." resten av killarna nickar bakom honom. Jag kramar om det lilla priset och ler brett.

"Thank you so much, even though I still think it's yours." alla killarna kramar mig och min syster tills hon nästan storknar.

"I didn't write the song, I don't know anything about music." fortsätter jag.

"You wrote the lyrics." svarar Louis och jag tittar på honom, "'Follow your dreams, stick to the ones you love, cause they love you back. And promise me, if we ever meet again, say Hi.', don't you recognize it?"

"Ofcourse I do, it's in your song."

"And it was the words you told me last time we said good bye." jag dras tillbaka tilll trottoaren vid Harrys bil med Louis framför mig när han berättar att jag ska vara mig själv.

Louis måste ha sett vad jag tänkte på för han öppnar munnen igen.

"Right. Good bye." han vänder sig om tillsammans med sina bandkamrater och tar sig mot utgången.

"If we ever meet again.." ropar jag efter honom och han vänder sig om.

"I will say hi." fyller Louis och jag skakar lätt på huvudet.

"Just hug me." han ler snällt mot mig och nickar.

"I will." svarar han innan han följer efter dom andra och lämnar byggnaden.

"Good." viskar jag efter honom innan jag stolt drar upp ärmarna på min kofta och visar upp min vackra kolibri.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Och där kom epilogen! Har aldrig skrivit en epilog förut så jag hoppas den inte blev dålig.

Detta hända alltså sen, tror ni dom träffas igen?

Hoppas ni gillade epilogen och såklart även hela Hummingbird! Prologen till nästa ff kommer idag/imorgon/över imorgon. Stay tuned.