Minuterna efter kommer en kraftig man med nerklottrade armar och rakat huvud ut och sträcker fram en robust hand till hälsning.

 Det röda, ömma skinnet efter tatueringen har äntligen gett efter och det svider inte längre. Jag trodde jag var van vid det här laget, härdad mot smärtan. Undra om man ens kan vänja sig vid det, bläcket.

Jag drar ut pizza kartongen från igår ur kylskåpet och trycker in en slice i munnen. Tiden läker inte bara sår, den läker minnen också. Grändkvällen, jag vet vad som hände. På ett ungefär, iallafall. Eller snarare, jag tror att jag vet. När det väl klarnat för mig, är det för sent. Jag är fast, precis som min nya tatuering. Kanske är det bra, på något vis.

Det klarnar hela tiden, snart vet jag allt i detalj och jag gillar min tatuering. Tatueraren har fått den levande, man kan nästan höra klickandet från dom smattrande vingarna.

Jag lyssnar till mina egna andetag. Dom är tunga, precis som molnen utanför mitt fönster. Men längst bort spricker solens strålar in genom det gråa täcket. Solen syns knappt, men det kanske är så det är. Solen finns alltid där någonstans, även om man inte alltid ser den.

 

Tillslut reser jag mig upp. Jag gömmer mig själv bakom en keps och ett par stora glasögon. Tillsist tar jag på mig ett par tunna handskar som täcker tatueringen, sen går jag ut.

Solen lyser och allting är svalt och vindstilla. London talar till mig som det alltid gjort. Jag lunkar på i min egen takt. Följer gatornas spår. Korsar ett övergångsställe och passerar några räta radhus. Hade det inte varit för all uppmärksamhet hade jag dratt upp solglasögon för solen är inte så stark. Några bilar rullar förbi på vägen och jag svänger in mot dom mindre gatorna. Den svala vinden drar med sig doft av ett snabbmat ställe någonstans. Det kurrar till i magen, det luktar faktiskt gott. Jag ökar takten mot doftens riktning när en hand plötsligt krampar om min handled och jag tappar förståndet.

 

Det första jag känner är mitt huvud. Det värker och bultar. Det andra jag märker är gestalten av en ung tatuerad kvinna. Jag känner igen henne. Min mörbultade hjärna minns tillslut varför. Tatueringsstudion, hon vid disken. Det tredje jag ser är rummet jag befinner mig i. Snart öppnar det sig. Ljuset fyller upp det från vägg till vägg och allt klarnar. Jag urskiljer det ganska tomma utrymmet. Väggarna är vitmålade. På en av väggarna hänger några tatuerings planscher och på väggen mitt emot är en svärm av färstarka kolibris avmålade. Ett litet fönster öppnar ut mot gatan och jag skymtar byggnaden på andra sidan. Ett fyrkantigt träbord och några stolar, som alla är bebodda med en människa, vars ögon stirrar på mig. Jag räknar dom till fem stycken och försöker hasa upp mig själv i stolen jag sitter. Jag rör på fingrarna och handlederna, böjer på armbågarna och upptäcker till min lättnad att jag inte är fastbunden.

"Hummingbird." jag riktar mitt ömma huvud mot den skarpa röst som talat. Det smäller till i mitt minne. Jag känner igen dom kraftiga händerna och det hårdbitna ansiktet. Dom mörka ögonen och kraftiga käkbenen. Mörkret och fyllan kryper över mig. Jag börjar må illa och yrsel trycker fram i skallbenet.

"Keep it calm." fortsätter rösten lika bastant som innan. Jag försöker lyssna. Ta in allt, men det pumpar i mig. Klumpar sig.

"Members om the Hummingbird, show your parts." alla sträcker fram vars en tatuerad arm där en kolibri i olika utformning sticker ut ur dom grå tonade tatueringarna i en skarp brytning. Jag tittar över människorna. Jag känner ingen av dom, vet inte vilka dom är. Men jag tillhör dom, tillhör dom ändå. Så jag sträcker fram min egen arm. Vänder upp den så att min senaste tatuering träffas av taklampans ljus. Jag sväljer klumpen i halsen.

"Let me in." min röst ekar i rummet och den låter tunn.

"The door is open." svarar rummet i kör och jag sväljer ännu en gång. Jag samlar ihop det brustna modet inom mig och sträcker på ryggen. Allt är som det är, nu är nu. Jag kan och jag ska. Solen faller in i rummet och gör ljuset lite varmare. Jag sväljer en tredje gång och känner klumpen i magen krympa. Mina andetag känns starkare och min blick stadigare. Inombords stöttar jag upp mig själv. Det borda lösa sig, eller jag menar, det kommer det göra.

Men så reser sig paniken inom mig, vad håller jag på med?

Plötsligt vaknar jag. Chockat reser jag mig upp sittandes. Det nytvättade lakanet och den tjocka madrassen ligger under mig och jag sitter i min egen säng. Allting är precis som det borde, det enda är att jag inte vet. Inte vet överhuvudtaget hur jag kom till sängen. Jag minns inte att jag gick och la mig.

Keep on with the comments! 5+ för nästa, jag vet att ni kan bästa ni. ;)