Drömmen är suddig. Jag blinkar gång på gång, gnuggar mina ögon men drömmens bilder är fortfarande oskarpa.  Jag flåsar, jag blundar. Ta mig bort, upp till ytan. Låt mig vakna. Röster börja väsa i mina öron. Jag trycker händerna för dom, men ljudet och orden fortsätter fräsa i mina öron. Jag är fast i en dröm jag inte kan vakna ifrån. Mina lungor är utmattade och min panna pärlblank av svett. Sansa dig. Jag öppnar ögonen, låter händerna trilla tillbaka och mina öron öppna sig. Jag lyssnar, tar orden mot mig. 

"Hummingbird." ordet klistrar fast sig i min hjärna. Det börjar svida kring min handled och förskräckt håller jag om den. Det fortsätter svida och huden blir röd. Kolsvarta linjer fyller min hud som om någon skrev med en osynlig penna. I get it, I get it, viskar jag inombords. 

En smäll mot mina hornhinnor och jag är vaken. Jag är kallsvettig och greppar om min handled. Huden är mjuk och osårad. Jag slår handen mot pannan. Låt mig slippa.

 

Den tatuerade kvinnan granskar pappret jag stuckit i handen på henne. Sedan granskar hon mig.

"Is there time?" frågar jag otåligt. Kvinnan tar sig ännu lite till att beskåda mig innan hon nickar till svar. Jag vill skrika åt henne, förklara att ja, det är jag, Louis Tomlinson som gömmer mig bakom solglasögonen. Men jag håller tillbaka. Jag är trött, fortfarande, vilket har krympt min stubin.

"You want it now?" frågar hon och nu är det jag som nickar.

Hon plockar fram ett papper bakom disken och jag skriver lydigt på det. Bläcket i pennan trillar i kluddriga bokstäver fram över pappret och jag trycker ner det på disken när jag är klar. Kvinnan visar mig till en stol och tar sedan pappret med sig och försvinner bort bakom ett skynke. Minuterna efter kommer en kraftig man med nerklottrade armar och rakat huvud ut och sträcker fram en robust hand till hälsning.

"On your arm ha?" frågar han medans han börjar plocka fram patroner och färger.

"My wrist." jag sträcker fram armen och stöttar upp den mot stödet.

Mannen drar åt sig ett blankt, tunt papper där han kalkerat av min bild. Han lägger pappret mot min handled och börjar kalkera av bilden på min hud.

"A hummingbird, how come?" nålarna fäster bläcket i min tunna hud och den lilla fågeln börjar sakta formas på min handled.

"It's a sign. Kind of what I stand for."

"Cool, tell me." mannens tatuerade armar fyller vant på bläck och fortsätter sedan med taueringen.

"It's kind of tricky, long story." där ljög jag, berättelsen är inte alls lång. Inte än.

 "Where is he?" utbrister jag. Ett bubbel av oro och irritation smäller som små raketer inuti mig. Jag vet inte vad jag ska göra, Louis svarar inte på telefon och flashbacks från när vi hittade honom avsvimmad den där natten skrämmer mig. Men jag vet egentligen, vet att han inte är borta. Vet att han inte är avtuppad ute vid någon cementbyggnad. Inte nu, inte såhär. Inte igen. Han är tillräckligt smart för att inte göra samma misstag en gång till.

Plötsligt trycks handtaget på den glatta dörren ner och i den blottade dörrkarmen står Louis. Hans högra hand är inlindad i plast och genom det genomskinliga materialet lyser olika bläcktoner fram.

"Where have you been?" frågar Liam, ansvarstagande som han är, och bryter den matta luften.

"Nowhere." hasplar Louis ur sig när han kvickt skymmer undan sin handled genom att föra ner den i en av dom djupa fickorna på hans mjukisbyxor.

"So why are you late?" Zayn sätter armarna i kors och luften spänns igen.

"Alarmclock trouble, traffic, you know. I'm sorry." Louis rycker nätt på axlarna och ler försiktigt. Killarna verkar köpa det för alla börjar snart skratta.

"You're mad man!" ler Niall. Hans blonda lugg ligger ruffsigt över hans panna och några hårstån har trillat ner i hans ögon. Dom fixerade tänderna blottas i det starka leendet som smittar av sig på vem som helst.

"Blondie." ler Zayn och kramar spontant om Niall som fortsätter le brett.

Louis´ försening glider genom fingrarna och det tycks snart glömt. Han fortsätter låta sin hand vila i fickan. Jag försöker le och ha lika roligt som Niall.

Allt är som det ska. Louis är bara lite utmattad fortfarande, sånt händer. Sånt händer alla, intalar jag mig själv och försöker sila mina misstankar genom fingrarna så som dom andra gjort så lätt när Louis trillat in en timme för sent.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ursäktar mig massor för den dåliga uppdateringen. Har haft feber och hosta och verkligen inte orkat sitta vid datorn. Så jag är ledsen och hoppas ni fortfarande vill läsa. Bättring lovas! 

 

Ska vi säga 5+ ändå? :)