Fönstret är dammigt mellan skivorna men den tunna texten syns ändå; The Alliance Of The Birds.

 Jag har aldrig saknat Louis så mycket som jag gör nu. Jag vill sitta mitt emot honom vid middagsbordet och skratta med tallrikar fulla av mat framför oss. Jag vill bråka över fjärrkontrollen till den stora tv:n på nedervåningen, inte sitta ensam.

Mina lockar har trillat ner i mitt ansikte där jag sitter nerböjd över bordet och stirrar på min tomma tallrik. Han har förändrats. Jag vill inte erkänna, men det är så det är. Kanske borde jag inte oroa mig så mycket. Olyckan tog honom hårdare än någon trott och kanske hade han ändrats ändå. Det är okej att förändras. Min blick förs över till min 'i can't change' tatuering.

"Or is it?" frågar jag mig själv. Orden ekar i det tomma köket och solens strålar försöker trycka sig in genom dom marinblå gardinerna. Jag suckar för mig själv.

 

 Gatan känns bredare än vanligt, på något vis. Winter går bredvid mig. Mina tatuerade armar är ingenting jämnfört med hennes och jag beskådar henne från sidan där hon går med bestämda steg. Hon är nog några år äldre än mig och hennes kolsvarta hår blänker onaturligt i solen. Definitivt färgat. Jag noterar hennes avslappnade steg.
Plötsligt trycker Winter in sin knytnäve mot min axel.

"Get up, c'mon!" hon hoppar fram framför mig och lyfter upp armarna. Långsamt kryper hennes personlighet fram. Hon är inte så stiff och hård som jag trott. Men med sina sotade ögon och bestämda blick kan hon fortfarande få det flesta killar att ta ett steg tillbaka.

"Louis!" utbrister hon fånigt och jag upptäcker mig själv med att det rycker i mina mungipor.

Jag fortsätter gå, gå längs gatan med en ung kvinna jag inte känner men som jag bestämt mig att lita på. Winter tar mig till en stor park och snart sätter vi oss på en sliten träbänk på hennes kommando. Jag har fortfarande mina solglasögon och keps på mig. Solen ligger i lä för den stora eken bredvid bänken och grenarna skuggar oss.

"Hey, get rid off these!" Winter sträcker fram en av sina smala armar och rycker av mig solglasögon. Nervöst försöker jag gömma mitt ansikte och böjer ner det mot min bröstkorg.

"Could you please give 'em back?" bedjar jag utan att lyfta upp mittt ansikte.

"Why? There's no sun here, are you over sensitive or something?" Winter flinar och jag känner hennes blick utan att titta upp. Jag hör ljuden av fotsteg och borrar ner ansiktet ännu djupare.

"No, but I don't want the attention. Give my sunglasses back." jag ökar tonen i min röst och låter inte så mesig längre. Jag, mesig och i underläge. Wow, jag är verkligen vilse.

"Seriously," svarar Winter, "It's like noone here."

"I'm Louis Tomlinson." väser jag, "Noone can easily turn to hundreds."

Winter bara skrattar och jag kikar upp på henne.

"I know who you are. I just thought it didn't matter." hon rycker på axlarna, "You're a Hummingbird." med dom orden slutar jag gömma mig. Jag tittar på Winter och upptäcker sedan grönskan vi sitter runt. Jag drar av kepsen och skakar på huvudet för att ruffsa till det tillplattade håret som gömmer sig under.

"Good." Winter ler mot mig och lutar sig tillbaka på bänken. Desstu mer man tittar på henne desstu vackrare blir hon. Bakom den hårda fasaden av mörk sminkning och tatueringar har hon ett mjukt leende och naturligt rosiga kinder.

"So what am I suppose to do, now when i'm a Hummingbird?" frågar jag och Winter tittar på mig med en lätt skakning på huvudet.

"You're not suppose to do anything, you're suppose to be." hon låter sin blick följa ett gammalt par som lunkar förbi i lagom takt. Jag väntar på en fortsättning som inte kommer.

"Like what?" frågar jag och hon slänger en kort sekund sin blick på mig.

"It's nothing complicated Louis. Just be, fit in." det låter så självklart när hon säger det. Jag vill fråga vad jag ska passa in i men stoppar mig själv. Hennes ord är så självsäkra att jag är rädd för att låta korkad. Jag rädd för att säga vad jag tänker? Japp, jag behöver verkligen hjälp.

~

 

"So this is your house?" Winter beskådar dom luftiga rummen och dom ljusa väggarna samtidigt som hon kränger av sig skorna och kliver längre in i huset.

"Yes." svarar jag snabbt när Winters blick fastnar på ett litet foto i en guldig ram. På bilden står jag och håller om en ung kvinna med vågigt mellan brunt hår och ett brett leende. Båda ler.

"Who's that?" hon pekar mot bilden och jag vänder mig om.

"That's Eleanor." svarar jag enkelt.

"And Eleanor is your..?" Winter tittar på mig och kräver en utveckling på mitt svar. Jag sväljer klumpen i halsen.

"A friend." jag skäms över vad jag just sagt och får bita mig själv i läppen för att sansa mig. Jag vet inte varför jag sa så, men jag gjorde det för att mitt undermedvetna bad mig.

Winter förflyttar sig in till köket, jag står kvar och tittar på bilden av mig och min kära El. Hennes vackra leende strålar igenom kameran. Min vackra Eleanor.

"Sorry." viskar jag mot bilden innan jag följer efter Winter in i köket.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Bara 2 kommentarer? Hmm, men 4+ ska ni väll klara ändå? ;)