Jag hör läkarna be dom andra att lämna, att jag behöver lugn och ro, sedan somnar jag.

Drömmarna drar mig djupt in. I drömmen vacklar jag fram längs tomma gator. Jag är ensam, sliten och kall. Just som jag börja känna igen mig i dunklet rycks jag ut ur det och vaknar igen. Dom starka lamporna i det ljusa rummet svider i mina ögon och jag blinkar flera gånger innan ljusets styrka lugnat ner sig och rummets konturer öppnar sig framför mig. Längst bak i huvudet vet jag vad som hände där i gränden. Hur jag kom dit, varför jag svimmade. Långt, djupt nergrävt i mitt av domnande minne vet jag, långt inne finns händelsen begraven och den påverkar mig. Den irriterar och retar. Ett osynligt minne som vägrar visa sig.

Jag drar ett djupt andetag och sluter ögonen, jag vill somna om, trots allt.

 

 Louis sover djupt. Han märker inte att jag smiter in i rummet. Jag vill skruva tillbaka tiden. Inte sitta här, på en kantig stol och titta på när Louis sitter fast klamrad i slangar och dropp. Louis, den Louis. 

Att han inte minns oroar mig. Kvällen rann alldeles för lätt sin väg. Blev det så okontrollerat? Han borde inte fått i sig mer än någon annan. Han satt ju där, rak i ryggen och skrattade.  

Jag reser mig ljudlöst upp och tassar ut ur rummet igen. Jag lämnar Louis och sjukhuset bakom mig. Utanför blåser det och jag viftar snabbt åt mig en taxi och anvisar den som kör till min villa. Det känna konstigt att sitta hemma själv. Det var ganska länge sedan jag och Louis flyttade isär från våran bästis vila, men just idag ekar hela huset av ensamhet. Jag saknar att höra hans pepprande stämma fråga om var tusan fjärrkontrollen tagit vägen och dom randiga tröjorna som envist på något vänster alltid kröp ut ur garderoben och la sig själva på golvet.

Jag drar ut en läsk ur kylskåpet och det pysande ljudet från bubblorna när jag öppnar burken ekar i köket. Mitt kök. Jag släpar mig själv till vardagsrummet och sjunker ner i soffan. Den halvfulla läskburken ställs på bordet och jag slänger upp fötterna. Tankar rullar på löpband. Förhoppningsvis kommer Louis skrivas ut i övermorgon. Han mår bra, men är så tyst. Det blir bättre, när han skrivs ut. Ja, jo. 

Det vibrerar i fickan och ett sms från Zayn trillar ner i inkorgen.

 

//I meet you up at your place. Bought some at Starbucks.//

 

Jag knapprar in ett kvickt svar och häller i mig resten av läsken. Inte långt efter sitter Zayn mitt emot kring det lilla matbordet i köket och vi har var sin rykande latte framför oss.

"He will be fine. It will be nice when he gets out." säger Zayn och trummar med fingrarna på pappersmuggen.

"Yeah, I just hope everything will return to as it was." får Zayn som svar och även jag sitter och fingrar på muggen som värmts upp av drycken.

"It will Harry trust me, it will." svarar Zayn övertygande med en stadig blick.

Jag suger in orden. Jag vill tro honom, tro honom helt hållet. Men min magkänsla spökar och viskar något annat. Jag hoppas Zayn har rätt.

 

Två dagar senare, när Louis faktiskt får lämna sjukhuset känns allt lite bättre. Kanske Zayn hade rätt. Louis är glad och spatserar ut ur byggnaden, hand i hand med El.

Alla drar sig till sitt. Vi ska till studion imorgon och alla vill njuta av den lediga dagen bäst möjligt. Ingen har riktigt kunna släppa att Louis låg på sjukhus och nu när han med lättnad kommit ut kan alla andas ut igen. Alla utom jag. Även om det känns bättre, kan jag inte släppa det. Jag skakar på huvudet, jo. Jag kan släppa det.