Det rycker i mina mungipor och jag skrattar högt. Harrys skämt tycks extra roliga just i kväll och jag sträcker mig efter Louis värmande överkropp. Min hand stöter emot stolsryggen och får den tomma stolen att vackla till. I det dunkla klubb mörkret gapar platsen tomt bredvid mig.

"Where's Louis?" utbrister jag.

 

Mina fötter slås ihop med varandra och med vinglande steg tar jag mig fram längs den mörkbelagda gatan. Några sorgliga gatulyktor kastar bleka fläckar av ljus på den kala marken. Luften är kvav och det doftar svagt av avgaser och cigarett rök. Min egna andedräkt osar av alldeles för mycket alkohol. Det är kallt och vinden blåser genom mina kläder som tycks fyrdubbla sin tyngd mot min trötta kropp. Måste ut. Mina arma steg fortsätter trilla framåt, måste tillbaka, när jag äntligen känner igen mig. 

Jag ökar takten på mina ömma fötter. Min mage vrider på sig och jag tvingas stanna upp. Andfådd stöttar jag upp mig själv mot en kall vägg. Kväljande tömmer min mage ut sitt innehåll på den gråa gatan. Min redan illaluktande andedräkt stinker ännu värre och jag tvingas dra efter andan. Kraftfattigt drar jag kvidande med fingrarna över den raspiga vägg ytan. Min bara, nerböjda, nacke öppnar upp för vinden att blåsa rätt in och jag ryser till. Med en kraftansträngning försöker jag sträcka på mig och fortsätta gå när en kall hand placeras på min nacke och drar mig bakåt. 

 

Eleanor håller sig tätt intill mig och jag känner hennes andetag. Hjärtat dunkar i kroppen. För varje sekund som passerar stiger paniken inom mig. Klubbkvällens dricka bränner i sinnet, jag är glad att jag höll tillbaka just idag. Hjärtat ökar takt med oron och jag passerar ännu ett mörkt kvarter. 

"Louis!" skriker jag och mina rädda ord ekar i natten. En polisstyrka hjälper till med sökandet men Louis tycks som bortblåst. Jag är trött, min kropp ber mig att stanna upp men jag vägrar. Jag fortsätter springa, fortsätter ropa. Min hals värker av allt skrikande när jag plötsligt känner hur det vibrerar i byxfickan. Sekunden efter är mobilen tryckt mitt öra.

"We have found him!" ekar Zayns utmattade röst på andra sidan, "We found him."

 

-Louis Perspektiv- 

 

Min syn fläckas av ett par vackra grönblå ögon. Hela jag värker av smärta, inombords skakar jag, utombords blöder jag. Det känns som om mitt huvud ska sprängas och jag har ingen aning om vart jag befinner mig, men dom ögonen kantade av dom bruna lockarna, dom vet jag vilka dom är. Jag tyder kanterna av ansiktet, ett nätt leende berättar för mig att allt blir bra. Men ögonen skriker av oro.

 

Jag minns knappt vägen till sjukhuset, ambulansen, rusningen längs korridoren och dom förväntar mig att jag ska minnas vad som hände i gränden. Gränden där dom hittade mig, avsvimmad med en blodig skalle. Mina ådror var fyllda av alkohol. Jag minns ingenting, tror jag. 

Det knackar nätt på dörren och Liam sticker försiktigt in sitt huvud.

"Can we come in?" jag nickar matt till svar och Liam öppnar upp dörren så att han själv och resten av killarna kan kliva in. Längst bak i den lilla klungan går Harry som skjuter igen dörren bakom sig. 

Det snurrar, det gör det ibland. Jag blinkar hårt och sväljer tåren som vill fällas inom mig. Hur blev det såhär?

Första kapitlet av Hummingbird! Tadada! :)