Humminbird - Fifteenth Chapter "Infinitive"

"So, it all was a game?" frågar jag med blicken på vägen
"Yes." svarar hon skamset, "But I never meant to harm him. I didn't expect it to turn out this way. I was stupid, i'm sorry Harry."  en ensam tår rinner ner för hennes kind och hon torkar kvickt bort den.

"It's okay Winter, you were desperat, and you regret it all. So don't put more blame on yourself, now let's find him." jag saktar in bilen när vi svängen in på en mindra väg och snart berättar GPS:en att vi nått våran destination. Jag kliver ur bilen och snart hör jag Winters fotsteg i ryggen.

 Allting sjunker ur mig. Winters trappuppgång står tom. Ingen Louis. Jag sjunker ner till mina knän på den kala marken och trycker ansiktet i mina händer.

"Where is he?" viskar jag. Jag känner Winters händer runt min arm och snart drar hon upp mig till stående igen.

"Where?" upprepar jag mig mot Winter som rycker försiktigt på axlarna. Hon släpper taget om min arm och börjar gå runt med långsamma steg. Jag följer henne med blicken. Hoppas att hennes ansikte ska lysa upp med en glödlampa över huvudet. Men hon förblir tyst och lampan förblir släckt. Uppgivet sparkar jag i marken när jag känner Winter rycka tag om min arm och skaka om den innan hon springer tillbaka till bilen.

"I know where he is!" ropar hon och jag hinner knappt hoppa in i bilen innan den drar iväg längs asfalten. Winter sitter i förarsätet men styr nästan bilen mer än jag. I tre eviga minuter grusar bilen fram i alldeles för snabb hastighet. Winter hänvisar mig in mot en smal grändväg och jag svänger bilen in i dunklet. Jag saktar in farten och trycker sedan ner bromsen. Bilen stannar prompt. Nedanför några trappsteg ner till en källardörr med texten 'The Alliance of the Birds' vid trottoaren sitter en ihopkrupen person. Det bruna håret vilar över ansiktet, ögonen är slutna.

Jag öppnar dörren och kliver ur bilen. Snabbt slänger jag en blick mot Winter som nickar till svar. Hon sitter kvar i bilen och jag stänger dörren bakom mig. Med försiktiga steg närmar jag trappan och den ihopsjunkna person som sitter på den. Hjärtat slår i mig. Det är han. Jag känner honom för väl för att ens ta fel på flera tusen meters håll, ändå tvivlar jag ända tills jag kan sjunka ner bredvid honom. Se hans mjuka ögon öppna sig och hans armar krama om mig.

 

Tårarna börjar rinna ner för mina kinder, Harry gråter redan. Jag är iskall och trött. Utsliten. Det dunkla ljuset i tvärgatan gör det omöjligt att tyda vilken tid det egentligen är på dagen. Jag sväljer hårt.

"Louis, it's time to get up. It was stuck behind your foot, and now it's time to face the reality. Which is the old Louis, the Louis that always been before." Harrys ord är tydliga, varma, bestämda och lite oroliga. Jag tar in dom, men förstår inte riktigt vad han menar.

"Things arent as you thought," fortsätter han, "It's way different. And now, it's all okay again." jag hör ljudet av en bildörr som slås igen. Längs den smala trottoaren kommer en blond, ung kvinna. Hon har blommiga mönster på sina kläder och ett ömt, rent ansikte som försiktigt ler mot mig. Jag blinkar några gånger. Den blonda personen kommer närmre och jag blinkar ännu en gång.

"Winter?" väser jag förvånat.

"Hi Louis." svarar hon försiktigt hon går fram och sätter sig på översta trappsteget, "I'm sorry." en ensam tår glider ner för hennes rosiga kinder.

 

Hon berättar allt. Hur allt gått till. Hur hon lurat mig och försökt komma åt mina pengars skull så att hon kunde bli fri. Hur allt var ett spel. Jag försöker ta in allt samman. Men jag är fortfarande omtlcknad och förvirrad efter att legat nedanför en kall trappa i flera timmar.

"The picture I showed you, that's me. The real me." avslutar hon. Dom sista orden är lite skakiga och jag ser på henne hur hon måste bita ihop för att inte börja gråta. Trögt trillar alla pussalbitar på plats. De få som finns att sätta dit, allt var bara ett spel. Ett missförstånd. Allt var bara en fälla. Winter trillade i Ashs och senare trillade jag i hennes.

"I never meant to hurt you." stryker hon uppgivet över historien.

"I know." svarar jag lågt.

 

Harry och Winter hjälper mig båda upp på mina skakiga ben och in i bilen. Långsamt tinar jag upp. Allting känns så konstigt. Samtidigt som jag utsliten och skakig försöker inte tappa bort mig själv i trasslande tankar är jag lättad. Härvan är inte uttrasslad, men snart så. Det jag trodde skulle bli en djup förvandling av mig själv till någon jag inte vill vara, var bara ett misstag. Och när El står i dörröppningen till min villa och kramar om mig med tårar i halsen och kysser mig välkommen tillbaka lättar allt ännu mer.

Winter står kvar vid bilen.

"I'll drive you back to the airport." hojtar Harry åt henne innan han passerar mig i dörröppningen och snart hoppar in i sin bil. Eleanor puttar iväg mig och jag går fram till Winter som fortfarande står kvar på trottoaren. Hennes blonda lugg flyger i luften. Jag ser hur hennes väna blick fästs vid min handled och hur oro smyger sig in i hennes ögon. Jag kikar mot min handled och möts av den fartfyllda fågeln som inprintats. Jag hade nästan glömt den.

"I hope it work to remove it." säger hon försiktigt när hon tittar upp på mig igen.

"I won't." Winter tittar förvånat på mig och hon verkar inte ha väntat sig det svaret.

"Why?" hon låter ännu försiktigare, som om hon vore rädd att jag bara skämtade.

"Infinity." Winter tittar oförstående på mig och jag fortsätter, "The hummingbird wings go in eights. The infinitive eights. I've realized that who you ever might be as person, which roads you ever might pick, even if you change you will always be you, the you will always be inside you. Cause You are infinitive." ett leende fyller upp hennes ansikte och jag ler tillbaka. När jag sagt orden känns det så rätt, och det känns skönt att veta att jag inte böhövde tvivla eller tänka efter. Det är rätt, den ska vara kvar.

"You're infinitive Winter, don't forget that." jag kramar on henne. Jag har aldrig kramat henne förut. Det har aldrig varit befogad att omfamna den tuffa tjej jag lärde känna.

"I never forget." säger hon tyst när vi släpper kramen.

"Good. Have a good time, follow your dreams. Be you." Winter öppnar dörren till förarsätet och vänder sig om i öppningen.

"Thank you, Louis. And you follow your dreams, stick to the ones you love, cause they love you back. And promise me, if we ever meet again, say Hi." hon hoppar in i bilen.

"Promise." ler jag innan hon stänger igen dörren och vinkar hej då när bilen gasar iväg längs vägen.

Med ett leende på läpparna vänder jag tillbaka till Eleanor som står och väntar på mig. Även om jag bara känt den riktiga Winter några ynka timmar kommer jag aldrig glömma henne och det hon sagt. Även om jag inte vet om jag ska kalla henne vän eller främling, bekant eller nära delar vi faktiskt en kolibri tatuering. Och båda har vi satt spår i varandras liv och omedvetet har vi rättat till det.

El lägger sin arm runt min midja och tillsammans går vi in i huset. Dörren klickar igen bakom oss.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett låångt sista kapitel, jag hoppas ni uppskattar det! Nu är denna fanfic slut, men vill ni ha en epilog också, "vad hände sen?" del innan jag börjar på nästa ff?

 

Kommentera nu jättegärna vad ni tyckt pm Hummingbird! Era kommentarer värmer så galet mycket!

Stanna gärna kvar hår på bloggen för snart kommer prologen till nästa fanfic vid namn "My London" vilken jag hoppas ni kommer gilla lika mycket och kanske ännu mer? ;)

ÄLSKAR DET! DU MÅSTE GÖRA EN EPILOG! :Dxx

Jag skulle bli så sjukt glad om du skrev en epilog, jag är helt fäst vid denna fanfiction. Den är något annat inte det gamla vanliga om kärlek, inte för att jag har något emot det. Men jag är svag för sånt som är anorlunda och speciellt, det som är på sitt eget vis om du fattar vad jag menar. Jag har som sagt stormförälskat mig i den, den är välskriven och anorlunda. Tycker att det är synd att du fick slut på idéer och att den inte blev så lång, men en av mina absoluta favoriter, hoppas att nästa blir lika bra och anorlunda eller bättre :)

Ja skriv en epilog! Då skulle jag bli jätteglad! Jag lovar att det är den bästa fanfic jag läst! Hoppas nästa blir lika bra ;)