Jag låg i sängen och tänkte på den blonda luggen. Han, den där killen på dagis. Jag hade släppt ut mitt mörka hår och stirrade upp i taket. Jag såg honom framför mig. Det blonda, korta, vinddragna håret. Det blyga leendet och tandställningen. Dom naturligt rosa blossade kinderna och den bleka hyn som sett alldeles för mycket av den Irländska solen. Den kantiga täckjackan och den stickade tröjan. Dom gång vänliga gympaskorna och dom klara ögonen. Dom satt som ett lysande märke, men vilken färg dom haft då när han tittade upp på mig hade jag glömt. Han var faktiskt ganska söt. 

Jag skakade på huvudet och släckte lampan. Nej, Amy bara nej. Så somnade jag i min nya säng, placerad i mitt nya rum. Nytt. Massor av nytt.

 

Jag fick sträcka min närmre spegeln för att kunna se ordentligt när jag målade mina ögonfransar svarta. Vant kantade jag mina blå ögon med en kajalpenna. Ögonlocken blev mörkgröna och kindbenen ljuslagda av rouge. Läpparna fick en ljum rosa färg och ögonbrynen blev förtydligade. 

Jag saknade mitt gamla badrum. Det var luftigt och spegeln var så där perfekt placerad och lagom stor. Nu var det bara trångt och litet. Jag saknade England. Mina vänner, butikerna på dom långa gatorna. Den brittiska accenten när man köpte en latté på stans bästa cafe. Nu var allt bara irländskt. Kallt och grönmossigt. 

Jag satte upp håret i en hög hästsvans och kollade mig en sista gång i spegeln innan jag lämnade badrummet. 

 

Mamma hoppade ur bilen med Jackson hack i häl. Demonstrativt höll jag mig kvar men mamma drog snart ut även mig. Det blåste och var fruktansvärt kallt. Höstlöven yrde.

"Amy, it's your brother. Come on." 

Dom trampade iväg i alldeles för snabb takt och jag stoppade in hörlurarna i öronen och satte på min house lista på högsta volym. 

Inomhus var det varmt och lummigt och fullt med folk. För mycket folk. Jag tappade snart bort både mamma och Jackson i vimlet och drog mig tillbaka. Jag hittade en lagom bekväm vägg att luta mig mot och gjorde det. Små barn sprang huller om buller runt mina ben och jag drog irriterat in fötterna närmre väggen. Jag tittade på klockan på väggen. Jag tittade på mina butiksslitna jeans och mina svarta skor. Massor av skor passerade mitt synfält. Allt från små blommiga skor med kardborre till stora svarta läderskor med snörning. Massor av skor. Jag fortsatte låta blicken vila mot golvet tills ett par skor jag kände igen passerade. Ett par vita, välgångna gympaskor ställde sig framför mina nyinköpta klackskor. Jag tittade upp. Det tandställnings kantade leendet tittade försiktigt på mig och sträckte artigt fram sin högra hand.

"Hi, i'm Niall." sa dom tilltryckta tänderna genom spåren.av metall.

Jag sträckte fram min hand och drog lurarna ur öronen.

"I'm Amy."

Idag hade han en annan stickad tröja men han hade bytt ut byxorna från igår till jeans. Nervöst flackade han med blicken över rummet som om han vore tvingad att hälsa och egentligen ville springa sin väg.

"I've never seen you here before." fick han ur sig.

"We just moved here." svarade jag hastigt och min brittiska dialekt hördes tydligare än någonsin förut. 

"England i guess?"

Jag nickade till svar och ville väldigt gärna stoppa musiken in i öronen igen. Han blev tyst och tittade nästan generat på mig när jag beskådade hans klädsel. Jag hörde hur mamma ropade på mig och slängde en snabb blick på honom innan jag gick. Jag hörde hur han tryckte fram ett försiktigt "Bye." och jag sträckte hastigt upp handen i luften utan att vända mig om. 

"You're embarrassing." fräste mamma bittert.

"What?" svarade jag dumt.

"Have you ever heard about answering? He said good bye." 

"I did too! I waved!" demonstrativt stoppade jag in hörlurarna i öronen.

"You didn't even look his way!" mamma ökade takten och jag öste igång musiken, alldeles för högt.

Jag visste åtminstonde vad han hade för ögonfärg, grön. Hans ögon var gröna. Vänta, jag bryr mig ju inte?