Kallt. Men jag är van. Kylar biter inte på mig. Hösten och vintern är lätt att hantera. Varm jacka, bra kläder. 

Jag skyndade mig ändå. Det blåste i mitt kylda ansikte. Jag svänger runt krönet, mot dagiset. Till min förvåning är det mörkt. Släckt och låst. Jag lägger mina händer mot rutan och kikar in. Ingen där. Jag vänder mig besviket om och sträcker ansiktet mot himlen. Vinden blåser mig i ansiktet och skyn är sådär lagom grå trist. Först märker jag det inte. Att jag faktiskt inte är ensam. Att någon sitter lutad mot byggnaden med ansiktet nere i knät och händerna tätt tillslutna. Jag är påväg att gå min väg, när jag hör ett ansträngt andetag.

 

Vid väggen satt hon. På den kalla marken, med alldeles för lite kläder. Hennes ansikte har hon gömt bakom sina knän och jag inser att hon inte märkt att jag var där. Jag tittat på henne. Svarta nylonstrumpor, korta, slitna shorts. En vinröd blus och en skinnjacka. Svarta klackskor. Allt. 

Jag hör hennes andetag igen. Vet inte om jag borde, men jag tar mig närmre henne.

"Are you okay?" 

Hon rycker till och tittar chockat upp på mig. Hennes smink har kletats ut något, som om hon gnuggat sig i ögonen och hon ser trött ut. Förfärat börjar hon gnugga bort sminket under ögonen och hon svamlar fram några oförståbara ord.

Jag vet inte varför, men jag sjunker ner vid hennes sida. En bit bort, men bredvid henne. Jag känner henne knappt, eller inte alls och hennes stilrena ansikte tittar tungt på mig. Som om jag borde gå lyfter hon upp blicken. Jag sitter kvar. Tyst. Knäpptyst. Beredd att fly.

Det blåser, som vanligt och en bit bort, på vägen, kör en bil förbi. Den passerar och efter krönet är den borta. Jag fäster blicken på en av dom gamla ekarna vid parkeringen. Koncentrerar mig överdrivet på dom gula löven. Följer dom som faller mot marken och räknar i huvudet dom redan fallit. Ett, två, tre. Jag hör på hennes andetag att hon fryser. Men jag säger inget, tittar inte åt hennes håll. Jag fortsätter räkna löven. Sju, ått, nio.

"What are you doing here?" stavelserna är hårda och jag känner dom målade ögonen i ryggen.

Min blick börjar nervöst flacka, räkna löven. Jag vill resa mig, springa där ifrån. Orden är alldeles för hårda, varför gick jag bara inte min väg? Men jag vet att jag måste svara henne, möta hennes blick. För så gör man.

"Wanted to surprise Leah. I didn't know it was closed." dom flesta hade frågat tillbaka. Ställt henne frågan om varför hon var där. I för lite kläder, helt ensam. Men inte jag. Att svara på frågan jag fått var nog. Jag upprepade meningen inne i huvudet och insåg hur mesig det lät. Oroliga fjärilar kröp upp i min mage och flög runt. Flaxade för livet i väntan på att hon skulle svara. Jag var beredd på allt. På att hon skulle skrika åt mig att gå, beredd på att hon skulle skratta åt mig. Men hon var tyst. Knäpptyst, precis som jag. Jag undrade om sekunderna kunde gå långsammare än såhär, när hon öppnade munnen.

"Who's Leah?"

Jag fick en gång till. Hon ställde mig en fråga. En enkel, helt vanlig fråga. Hennes markerade ögonbryn och målade läppar blängde inte hårt åt mig. 

"A friend of my mums daughter." svarade jag snabbt och slände en snabb blick på Amy. Några av oros fjärilarna lämnade min mage. Flaxade sin väg.

"And?" hon tittade på mig, så jag svarade.

"I've known her her hole life. She's more like a littlesister or something." det lät löjligt när jag sa det. Men jag rörde inte om i meningarna. Inte nu. Det var ingen novell, inget sms. Det var en konversation, mellan mig och henne, Amy.

"She is very cute and she really likes you. You two are more like sibblings than Jackson and I. Jackson just thinks i'm stupid. "

Jag gillade hennes brittiska dialekt, det var nästan skönt att höra något annat.

Jag lyssnade på hennes ord, ville svara något bra, men allt kändes dumt. 

"Sibblings are sibblings. It's okay if your not bestfriends."

"We are never friends."

Hon lät nästan besviken när hon sa det. Jag tittade på henne. Jag trodde inte hon brydde sig. Hennes fixade ansikte tittade tillbaka på mig. Den hårde linjen av kajalpennan sträckte ut hennes ögon och dom grön melerade ögonlocken kom fram när hon blinkade. Hennes ögon var blå. Mörk blå. Nästan onaturligt blå. 

"I bet it's not that bad." svarade jag och försökte låta förstående. Jag var fortfarande spänd, men till största del hade dom oroliga fjärilarna lämnat min mage.

"You don't know anything about my life!" fräste hon argsint och jag ryckte till. Och så var alla fjärilarna tillbaka igen. Snesteg, snygg jobbat. Jag kände hur jag spände mig igen och desperat började jag räkna löven ännu en gång. 

Det blev tyst en stund tills hon reste sig upp och började gå.

"Sorry." kvävde jag ur mig.

Jag tittade efter henne. Höll löjligt nog nästan på att börja böla. Nu gick hon. Hon stack. Hon var arg, jag var dum och ensam. Som vanligt. Jag följde hennes korta steg. Plötsligt saktade dom in och ett tjugotal metrar stannade hon upp. Utan att vända sig om stod hon kvar. Jag reste mig försiktigt upp. Hon stod kvar. Med osäkra steg började gå mot henne och när jag förstod att hon väntade på mig sprang jag ikapp och när jag kom upp vid hennes sida började hon gå igen.

 

 

Där gick dom. Hon och han, Amy och Niall. Dom kunde lika gärna gått åt var sitt håll. Gå hem till sitt. Dra där ifrån. Men det gjorde dom inte. Dom gick där längs dom kala gatorna, sida vid sida. Dom sa inte ett knyst, men dom delade sällskap med varann längs Mullingars gator. Så olika som två människor kan bli lämnade dom det tomma dagiset bakom sig. Så olika, inifrån och ut. Mer omaka är svårt att hitta. Men nu gick dom där. Kanske var det bara en slump, eller ett hastat försök att kliva ur ensamheten. Vem vet? Men nu gick dom där, i höstkylan, tillsammans.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 3 ute alltså! Vad tycker ni? 3+ kommentarer för nästa?

Jag försöker komma in i berättelsen nu.