Jag sjönk ner i andra änden av soffan och tittade på Carrie som fumlade med sitt lipsyl när hon skulle lägga tillbaka  det i sin väska. Jag log. Hon var söt där hon satt. Hennes ögon var lika blåa som dom alltid varit och hennes blick lika oskyldig. 

Jag visste inte vad jag skulle säga. Förut hade vi två kunnat prata om vad som helst och det gjorde vi också. Varje gång vi träffades hade vi alltid något nytt som vi bara var tvungna att berätta för den andra. Men inte nu. Det var då, när vi bodde ett kvarter ifrån varandra och var dom närmsta vännerna i hela Holmes Chapel. Det klumpade sig i magen och jag insåg hur mycket jag hade saknat henne. Jag hade skjutit henne åt sidan när hon stuckit. Ensam som jag var strosade jag runt på Holmes Chapels gator och drömde mig bort. Sen kom X-factor och jag behövde inte kämpa för att glömma längre. Jag hade ställt våran bok på hyllan. One Direction blev ett faktum och boken om mig och Carrie flyttades från hyllan ner i en låda uppe på vinden. Och där låg den. Den samlade på sig damm medans jag turnerade över världen och fick mina alldeles för stora drömmar uppfyllda. Hur kunde jag glömma? 

"So how is it with you?" får jag ur mig.

"I'm fine. Working at a café, living not far away from my parents in a tiny apartment. It's pretty boring. But i'm okay."

Hennes röst var mognare, men den ljusa stämman var sig lik.

 

 "So how are you?" frågade jag.

Egentligen visste jag svaret. Alla visste att han bodde i en lyxig villa i London, levde sin dröm och hans liv lekte.

"I'm good. It's so fun beeing on tour with the lads but it's always nice to get back to England." 

Han lutade sig tillbaka och såg ut att slappna av. Hans lockiga hår var mer välfriserat och kroppen både längre och mer vältränad än för tre år sedan. Men det visste jag ju om. Jag hade sett otaliga bilder och artiklar om honom. Jag hade öppnat många tidningar med en stor bild på Harry och en lång radda textrader om något nytt som hänt. Jag hade många gånger spatserat runt på gatorna och sett stora skyltningar om One Direction där Harrys reducerade ansikte alltid fanns med. Min gamla vän.

Jag hade aldrig skrytit om Harry. Aldrig stolt förklarat att självaste Harry Styles från One Direction var min gamla vän och att vi bott nära varandra nästan hela våran barndom. Delvis för att vi lämnat varandra som ovänner, ett helt år innan X-factor, men också för att jag inte haft något behov av det. Jag hade inte velat berätta, jag ville hålla minnena vi skapat för mig själv. Men såsmåning om gömde jag dom, minnena så inte ens jag mindes. Jag försökte iallafall. Men när man dag på dag påminns om sin föredetta vän av diverse reklamer och videoklipp är det inte så lätt. Men jag, jag var nog lätt att glömma.

"To big for this city."

Jag tittade förvånat på honom.

"What are you talking about?"

"Don't you remember?" Harry rätade upp sig igen i den bekväma soffan.

"I think Holmes Chapel..."

"Is to small for me." fyllde jag i. "Ofcourse I do." 

Harry tittade finurligt på mig i väntan på att jag skulle säga något mer.

"And I guess I were wrong."

Jag fick ge mig. Harry hade under våra många år som vänner blivit utsatt för min envisa åsnehjärna. Han var van och varje gång han lyckades få mig att ge mig var det triumf.

Det var det nu också för Harry ryckte stolt på axlarna och skrattade lätt åt sin vinst. Han drog på smilgroparna och knöt stolt händerna bakom nacken.

Så blev det tyst. Harry slutade flina och i dom tysta sekunderna insåg jag att Harry på något sätt kommit närmre mig.

"Carrie?" Harry tittade på mig. Hans ögon hade på ingen sekund alls förvandlats till allvarliga. Hans händer sjönk ner i knät och han bet sig själv i underläppen. "Can i trust you?" 

Jag tittade på honom, rädd för att han blivit påmind om bråket letade jag efter svar i hans ögon.

"Yes Harry, you always can." 

Harrys blick började darra och jag insåg att jag inte kunde tyda honom lika lätt längre som förut. Jag hade glömt, eller så hade han förändrats. Men det var frustrerande. Vi brukade ju veta allt om varandra och kunna tyda minsta lilla vink, som om våra tankar var sammankopplade.

Harry tog ett djupt andetag.

"Carrie I..."

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Alltså kapitel två! Grymma ni, tack för alla fina kommentarer! 3+ för nästa? :)