"Harry?" hon tittar förvånat på mig, som om jag var den sista person hon förväntade sig möta just här, just nu.

"Hi, Jane." svarar jag fumligt. 

Tankarna snurrar i huvudet på mig. Carrie bodde väll ensam i en liten lägenhet några kvarter bort från sina föräldrar, och hade hon inte berättat något alls om mig. Att jag ringt, att vi träffats, ätit middag? 

Carrie rodnar och hennes kinder har färgats grovt rosa. Hon fäller ner blicken i marken.

Jane vänder sig mot Carries håll.

"Carrie?" hon tar en paus i väntan på att hennes dotter ska fälla upp blicken igen, "Was it Harry you men't when you said you were going on a dinner with a friend?" hon riktar sig helt mot Carrie, som om jag inte var där och Carrie nickar försynt till svar på sin mammas fråga. Hon hade inte berättat, att det var jag. Harry, vännen som försvann. Det blev tyst och sekunderna tickade.

 

Jag ville sudda bort rodnaden och stunden. 

Mamma flyttar blicken fram och tillbaka mellan mig och Harry. Det är tyst och då och då susar en bil förbi ute på vägen. Harry tittar sig över axeln ännu en gång och drar fingrarna genom det lockiga håret.

"Well, mum." jag pillar otåligt på mitt halsband, "Yes, it was Harry ment. I'm sorry I didn't told you. Could you please close the door so Harry and I can talk a little?" jag märker hur hård och bestämd jag låter. Inte som jag brukar när jag pratar med mamma. Men hon går med på det och stänger försiktigt dörren och Harry och jag står ensamma kvar på trappan. 

Jag tar ett djupt andetag. Försöker övertala mig själv om att den unga man som står framför mig är Harry, den vän jag delar allt med och inte han som jag lämnat med bruten vänskap, svordomar och tårar för tre år sedan.

"Okay, I live whith my parents." jag säger det så hastigt att det knappt är hörbart men fortsätter i samma fart, "I kind of haven't worked out as well as I wanted to and lost the job I had and couldn't efford moving out." 

Jag flackar med blicken, vågar inte fästa den. Vilken looser. Medan Harry gått och blivit världskänd och svinrik hade jag stannat kvar hos mina föräldrar med för lite pengar att ens flytta hemifrån.

"So you're not working at a café?" frågar Harry lugnt.

"No, or well, I'm helping my uncle at his café  three days a week." jag rycker försynt på axlarna och tittar försiktigt upp på Harry som lägger en hand på min axel.

"It's okay Car. You don't need to be embarresed." Harry ler övertygande mot mig.  

Det blir tyst en stund och Harrys varma hand lämnar min axel. 

"So, I guess we'll meet again?" 

"Probably and hopefully." 

Harry kramar om mig och med ett "Good Bye." tar han sig ner för dom få trappstegen och tar sig med bilnycklarna i handen mot bilen. Plötsligt vänder han sig om.

"Carrie?" 

"Yes?" frågar jag förvånat.

"Promise me to not keep any secrets away, you know you can trust me." jag nickar.

"I promise. But only if you don't hide secrets for me, Harry Styles." jag betonar Styles och Harry ser ut att tänka på mina ord noggrant innan han svarar.

"Promise." så vänder han sig om igen. Han hoppar lätt in i bilen och snart glider den iväg utom synhåll. 

Jag öppnar dörren och tar mig in i den upplysta hallen. 

 

Den sista meningen ekar i huvudet på mig, only if you don't hide secrets for me, "promise". Jag känner hur jag spänt mina läppar till ett surt sträck.

Irriterad och besviken på mig själv, och bara mig själv, trycker ner gasen och låter bilen ryka fram längs den raka motorvägen.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack så mycket för alla kommentarer! 4+ för nästa? :)