Harry går tätt intill mig och jag känner hur han lägger en stadig hand på min rygg. Fans skriker och dom ilskna kamera blixtrarna fortsätter explodera i mitt ansikte. Som skydd sänker jag ner blicken i marken. Harry går tätt intill mig. En säkerthetsvakt trycker undan en ivrig brud i femtonårs åldern som trevande försöker få tag i mina kläder med sina spinkiga händer.

Jag känner mig intryckt. Det känns så ovant. Oräkneliga gånger har jag gått tätt vid Harrys sida, år efter år, ostört hade vi strosat över dom tysta gatorna i England. Ingen brydde sig då. Vi var bara två tonåringar till som gick där, sida vid sida. Nu blev vi nerdundrade av folk bara av att slå följe till taxin. Jag ville skrika till alla ettriga människor att vi bara var vänner, men jag tryckts in i taxin och dörren smäller igen bakom mig. Imorgon står säkert allt i tidningen, mamma kommer bli vansinnig. Var det lönt?

Harrys uppmaningar om att han visst skulle följa med ut till taxin innan jag åkte ringer i huvudet. Taxichauffören rullar vant fram bilen längs den asfalterade vägen. Det är sent och mörkt. Jag lutar mig tillbaka och sluter ögonen, Harry.

 

 Louis sjunker ner i en av stolarna bredvid mig. Med en snabb rörelse slänger han en tidning på bordet och lutar sig mot ryggstödet.

"Happy now?" han drar upp armarna och knäpper händerna bakom nacken.

Jag drar tidningen mot mig och tittar på framsidan. En stor bild på mig och Carrie tätt ihop påväg mot taxin som skulle köra Carrie hem igår kväll. Ihoptryckta fans trängs längs fotografiets alla hörn.

"Harry Styles and a new flame, maybe?" citerar Louis från tidningsrubriken. 

Jag skjuter undan tidningen och rycker lätt på axlarna.

"Well, she is just a friend."

"Not if you ask the newspapers." svarar Louis klipskt. 

Jag suckar.

"Don't take it so seriously Louis." Louis tittar på mig en stund och det blir tyst.

"Alright then. It's your choice, not mine." Louis lägger sin hand på min axel innan han reser sig upp och lämnar rummet. Dom bleka sko sulorna klickar lätt mot det blanka golvet och ljudet av skorna fortsätter låta även efter dom lämnat mitt synfält. 

Jag lutar mig tillbaka och drar upp mobilen ur fickan. Jag knappar in ett meddelande till Carrie. 

Efter mitt utlåtande sms om hur det är och kan vi inte träffas placerats som skickat i min telefon slänger jag en snabb blick på klockan innan jag reser mig upp och lämnar rummet tomt bakom mig.

 

Harrys sms kommer ganska opassande. Mamma är sur, eller snarare arg och ryter åt mig att det var mycket korkat gjort, som om det var mitt fel alltihop. Tidningen som publicerat bilden i extra stort format ligger framför henne. Det kortklippta håret är yvigt och hennes välfriserade hjässa ser bara rörig ut.

"Mum, don't take it so seriously!" utbrister jag.

Min och mammas konflikthantering sinsemellan har inte utvecklats ett dugg sedan jag var fyra. Jag sprutar ut massa enkla bortförklaringar i korta former medan mamma radar upp långa moderliga och korrekta skäl och enligt henne uppenbara saker.

"Don't take it seriously?" fräser hon, "He is just playing tricks on you Carrie! That boy has changed alot since your time kid!"

"I'm not a kid mother, I am 19 years old now. You don't know anything about him! And by the way," jag tar en kort paus och rycker åt mig min jacka som hänger över en av köksstolarna, "I'm going to meet Harry, now."

Jag stampar ut ur köket och med en smäll slår jag igen ytterdörren. 

Det blåser svalt och jag drar på mig vårjackan. Det är ganska tyst ute och jag spetsar öronen i hopp om fågelsång.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

5 kommentarer funkar ju toppen, så vi fortsätter den vägen. 5+ för nästa. :)