Carrie tittar upp från kaffemuggen i sin hand. Det är lugnt och tyst, faktiskt, och sockerbitarna i Carries kaffe är lika många som förut.
"I'm so sorry about what happend yesterday."
Carrie ställer muggen ifrån sig och skakar nätt på huvudet.
"It's okay. My mum just over reacted a little." hennes hår trillar fram över axlarna när hon sträcker sig efter kaffekoppen igen. Hon hade berättat om hennes mammas utbrott över bilden i tidningen.
"No." jag tänker på vad Louis sa, "It was a mistake I made." jag tittar förlåtande på Carrie som möter min blick med ett vackert leende.
"It's cool Harry." hennes varma leende hade inte förändrats med åren.
Solen skiner, det är en skön vår dag. Sådär lagom. Inte för varmt, inte för kallt. Lagom.

Cafeét Harry hittat är mysigt. Det är lite undangömt och tyst och stilla. Som det brukade vara runt Harry och jag hade till och med fått med honom ut på uteterassen. Det var skönt och kunna titta in i dom klara ögonen ostört, även om det var öppet för vem som helst att trilla in.

Kaffet i våra stora koppar försvann såsmåningom. En blonderad servitris plockar undan kopparna och tar med ett alldeles för brett leende emot dricksen Harry trycker i handen på henne.
"Let me show you something." Harry reser sig plötsligt och griper tag i min hand. En varm stöt skjuts genom kroppen när Harrys fingrar sluts om mina. Det var så längesedan. Jag hade hållt den handen många gånger förut. Men det var flera år sedan nu och vi hade alltid hållt varandra i handen som vänner emellan brukar. Likadant som vi uppmanades hålla varandras händer på promenad när vi gick i lekskolan. Nu var våra fingrar ihopknutna.
"All the people!" utbrister jag och slänger en blick på alla människor runt om oss.
"Forget about them." svarar Harry direkt och med min hand i sin tar han sig in i en av parkerna.
Han går ganska snabbt. Stora träd skapar skuggor mot marken. Några duvor pickar upp smulor bredvid en rödlackerad papperskorg. Det är ganska folktomt, men dom få vi passerar tittar upp på oss och följer oss länge med blicken. Den obekväma känslan kryper upp i mig. Jag försöker trycka tillbaka den, men den finns där.
Harry fortsätter pinna på. Plötsligt stannar han. Jag står mitt emot honom och han stryker dom mörka lockarna bakåt med en enkel rörelse. Några långa grenar från en kraftig ek skuggar lite av hans ansikte. Han ler och trots att vi stannat upp släpper han inte min hand.
"What was it you wanted to show me?" frågar jag.
Harry tittar ut över parken.
"Well, acctually." han tar ett kort steg närmre och drar på orden. Den svala vårvinden har mojnat och det har blivit vindstilla. Harry möter min blick och tar ännu ett litet steg närmre och låter avståndet mellan oss minska till en dryg decimeter. Jag hör hans andetag.
"It was more of a thing I wanted to give you." så kysser han mig. Han låter sin fria hand vila mot min höft. Hans händer är varma. Hela han är varm. Det känns konstigt, men så rätt. Efter tre år utan min barndomsvän står jag nu här med mina läppar tryckta mot hans.
Mina torra läppar blir fuktiga och för en stund glömmer jag allt runt omkring. Tills jag hör hur en tjej ropar Harrys namn och jag rycks in i verkligheten. En verklighet där Harry inte var vilken ungdom som helst med bruna lockar. Han var den där, speciella. Harry Styles.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ännu ett kapitel alltså! Grymma ni, tack för alla fina kommentarer! 5+ för nästa. :)

Hur blir nu allt efter kyssen?