Which Way? - Del14 "Dreams are never silly."
Hösten 2009, Holmes Chapel, England
Harry klättrar upp i sängen och sätter sig bredvid mig. Han stoppar in sina bara fötter under täcket och lutar sig sedan tillbaka.
"I'm moving in three days." säger jag lågt och pillar på ett av hörnen på mitt täcke.
"Yes you do." svarar Harry vemodigt, "And you're leaving me alone."
Jag lutar mitt huvud mot Harrys axel som guppar till när han drar andan efter en djup suck.
"I don't want to leave you." jag kikar upp och beskådar Harrys nedstämda ansikte från sidan och något under ifrån. Dom varmrosa läpparna rör på sig, "Stay then."
"I can't. You know I can't. If I had the age I would stay.Who knows maybe i'm moving back when I finished school?" jag lufter upp mitt huvud och försöker fånga upp Harrys blick som tittar ner i det upprepande mönstrer på mitt påslakan.
"Were still friends and it's just in London. We will be in the same country and we can visit eachother at holidays and maybe even at some weekends."
"Hopefully." Harry lyfter äntligen blicken och tittar på mig.
Tre dagar senare.
Otåligt blickar jag ut över den stora parkering och söker efter Harrys ansikte. Klockan runt min handled visar att han redan är tio minuter sen efter den tid han lovat komma. Snart rullar vi iväg och min kära vän är fortfarande inte här. Jag slänger ut en blick till över parkering och det är med lättnad jag ser Harrys steg trampa fram över asfalten. Jag vinkar upp hans uppmärksamhet och möter upp honom.
"Where have you been? We are leaving soon." jag kramar om Harry. Han har dratt en stickad blå mössa över sina bruna lockar och tittar oskyldigt upp på mig med ett lätt leende.
"I'm sorry, I slept."
"Huh," gnäller jag, "Slept, at this time?" uppmanar jag och pekar på dom tickande visarna till mitt armbandsur.
"Where were you?" upprepar jag mig och försöker låta lite sträng. Lika väl Harry vet att jag är envis vet han att jag kan honom utantill och direkt märker när han döljer det minsta.
"Alright, if you insist. I were with some friends." han drar lätt på axlarna och kör ner händerna i fickorna.
"Friends?" utbrister jag besviket, "I'm soon moving to London, you're best friend and you choose to spend your time with some other friends?"
"I'm so sorry Carrie! I know it's really stupid but the time just ran away." han tittar in i mina besvikna ögon.
"Aint I the most important Harry?" yttrar jag utan att tänka så mycket över vilka ord jag väljer.
"You're my closest friend and my best friend in this huge world Carrie," bubblar Harry ur sig, "but I have more friends than you, that I want to spend my time with!"
Jag biter mig bittert i läppen och himlar med ögonen.
"I'm still number one! What if i'm never coming back to Holmes Chapel?" spyr min vassa tunga ut och jag hör själv hur egoistiskt det ringar i öronen, men jag vägrar ta det tillbaka.
Jag ser hur Harrys blick smalnar av och i känslorna rycka hans händer upp ur fickorna.
"What's wrong with you? Beeing the one and only, attention and more attention! You can't stand alone for a second Carrie. That's why you never will become a stylist cause your brain would blow if you would have to do something your own!" Harry viftar med armarna i luften och hans röst har markant höjts.
"Don't mess with my dreams Harry!" jag hytter med fingret och skjuter ut mina hårda blickar.
Harrys käkar spänns och han flyger med blicken över mig. Hans hårda blick sjunker och ögonen blir glansiga.
"You have already messed with mines." svarar han lågt och biter ihop.
Klockan runt min handled påminner mig om tiden och utan ett ljud vänder jag på klacken och går mot bilens håll. Mina arga fötter går snabbt och skosulorna slås ilsket mot den hårda asfalten.
"Nice that you're leaving! It will be so nice to get rid of you!" ropar Harry surt bakom mig.
Jag slänger en hastig blick över axeln och spottar i luften.
"I've been waiting for this day my whole life!" fräser jag och ökar demonstrativt takten på mina steg.
När jag kommit utom Harrys synhåll känner jag hur tårarna svider i ögonen. Hulkande försöker jag trycka tillbaka dom till mitt misslyckande. Jag stannar upp och torkar desperat tårarna i ögonen. Höstvinden blåser genom mitt hår och jag försöker sträcka på ryggen och se glad ut. Det känns tomt i mig och stoltheten klumpar sig inom mig. Jag biter mig i läppen och försöker slita stunden ur mitt huvud. Orden bultar i skallen på mig. Jag kan vända, ge reträtt och be om förlåtelse istället tar jag mig mot bilen som efter flyttbilen tar mig till mitt nya hem i London.
Jag känner hur en ensam tår rinner ner för min kind. Efter att berättat det för någon hör jag hur löjligt det hela låter. Var det ens värt att kalla det för ett bråk? Snarare ett provocerat tjaffs. Jag suckar inombords. Tre tysta år, för det här? Så onödigt.
El lägger frågande huvudet på sne och tittar tryggt på mig. Jag kan se hur hon tänker på något bakom dom lugna ögonen. Hur någon detalj ställts som fråga i hennes huvud.
"Can't believe I never understood how redicilous it was until now." jag drar ett djupt andetag och samlar tankarna, "And Harry got his dream to reality when I can't even efford to move out my parents house." jag blickar ner i den avsvalnade latten.
"Oh, it's so silly." suckar jag.
"Dreams are never silly." svarar El och orden sitter perfekt i mitt huvud.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åh, känns som jag krånglade med "hemligheten"/bråket. Hoppas ni inte tyckte den blev konstig/tråkig och att inte kapitlet blir för långt.
Men ni, eftersom ni kom upp till 8 kommentarer (Tack, jag blir super glad!) så går vi på 6+ denna gången. ;)
Em
Mer :D:D
Fanny
Riktigt bra, mera! :)
Wilma
Jöttebra, mera! :D
Louise
Började nästan gråta :(
Amanda :)
Mer :D
Horaaanz
jättebra!!! :) mer :D
Trackback