"Hi, Carrie it's Lou," hasplar jag ur mig, "I wanna tell you something about Harry."

 

 Meningarna trillar tydligt ut ur Louis mun, men det är som om jag har lock för öronen och ljudet bara sipprar in genom ett dunkel. Barriären mellan Louis röst och mina öron är en skepnad av besvikelse. Besvikelse från en sanning. Sanningen sårar, ibland. Jag sjunker ihop på min säng och lyssnar. Orden smäller in i hjärtat på mig där Harrys föredetta stora vänskapsrum efter tre tomma år renoverats om till ett kärleksrum. Jag blir nästan arg för att Harry kommit för sent ännu en gång så att Louis lyfte på luren. Men jag är glad att få veta sanningen, ändå.

 

Louis ber om ursäkt och säger hej då. Mobilen trillar ner på sängen och jag drar åt mig en av kuddarna för att trycka ansiktet i den. Av något skäl är jag inte precis ledsen, jag gråter inte. Känslorna som stökar inom mig är ilska, frustration och framför allt besvikelse. Jag trodde lögner var något man slutat med för länge sedan. Så fel man kan ha. Jag suckar tungt och mitt djupa andetag tycks eka i det tomma rummet som är mitt, lika så ekar det i det tomma rum i mitt hjärta som nyss framkommit.

 

 "I was cought by fans." jag gestikulerar stort med armarna, "Outside the hotel it was full of fans and they were everywhere. I wrote some autographs, yes, but it slowed me down like ten sec. The driver had to take it easy cause people were everywhere around the car who started to ran after the car so he had to go outside and ask them to stay back." jag drar med fingrarna i mitt lockiga hår, "I bet Carrie and I are over now."

"I'm so sorry Harry. I couldn't know," försvarar Louis och jag hör att han mår dåligt av det som hänt, "But it would have come out soner or later anyway and maybe it was good it didn't went to long."

"Well," formar min mun och jag skakar på huvudet, "The worst thing is the fact the fact that my own actions were to silly for myself to solve what went wrong."

Det vibrerar ilsket i min ficka och försiktigt drar jag upp min mobil. Carries namn står med tydliga bokstäver och mitt hjärta svalnar av en stund. Med en stor klump i magen trycker jag på den gröna luren och lägger mobil mot örat.

"Hi Carrie." säger jag försiktigt.

"Hi Harry." svarar Carrie svalt och jag väntar på skottet, "I know we shouldn't take this by phone, but i believe our relationship has ended here." dom snabba och bestämda orden svider i öronen. Inorbords nickar jag sårat åt mina egna snesteg och korkade borthållningar som fräser "Vad var det jag sa!" upp i ansiktet.

"Reality punched straight in my face." trycker jag ur mig medans mobilen sjunker tillbaka ner i fickan.

 

Jag försöker tappert kleta på ett troget leende under fotograferingen, men det är svårt. Sanningen slår mig i ryggen och dunkar bort masken av glädje, gång på gång.

Få bilder där jag är med blir värdiga att ta med och det är med lättnad jag drar på mig jackan och tillsammans med killarna lämnar fotostudion. Vinder rycker tag i mig och snabbast möjligt hoppar jag in i den stora bilen som ska ta oss tillbaka till hotellet. Jag försöker inte tänka på intervjun som äger rum om några timmar. Jag lutar huvudet bakåt och sluter ögonen. Min kropps rycks med i bilens svängar och hastighets växlingar och näst in på somnar. Sanningen tar på energin.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ja ni, del16.

Okej, eftersom det "bara" blev fyra kommentarer förra, så får jag väll säga 5+ till nästa. :)