Det känns tomt utan Harry. Vi skulle ha pratat, och vi ska prata, tror jag. Det borde vi åtminstonde. Men killarnas schema är fortfarande full smockade och när Harry får fortsätta att ursäkta sig om att han inte kan tickar dagarna förbi och känslan av att få allt uträttat svalnar, behovet av att bekräfta att vi fallit isär pågrund av vad Harry hållit undan tinar sakta bort. Vi är ändå vänner. Vi kan prata med varandra på telefonen och diskutera tider utan klagomål. Men vi bråkade ju aldrig, en hemlighet hade bara tagit sig till tals och nu var vi där vi var.

Mobilen vibrerar och jag trycker fram sms:et som visar sig vara från Harry.

 

//Are U home? I'm coming over.//

 

Mina fingrar smattrar mot den skärmen och jag svarar. Kort och enkelt.

 

//I'm home.//

 

Jag inser att jag fortfarande hänger i myskläderna och att mitt otvättade hår fortfarande sitter i den ruffsiga flätan från igår. Men jag struntar i det och tar mig ut i vardagsrummet i väntan på att Harry ska komma. Jag drar åt mig fjärrkontrollen och drar upp knäna medans jag börjar zappa mellan kanalerna. Jag vet inte var Harry är och inte heller när han kommer. Men jag har ingen lust att sms:a och fråga så jag fortsätter ovetande vänta.

 

Efter drygt en halvtimme plingar det på dörren och utanför står Harry. 

"Hi." svarar han försynt och jag släpper in honom i huset. 

Han drar av sig skorna och ställer dom mot väggen. Dom bruna lockarna yrar runt hans ansikte när han drar av sig mössan och slänger den på skorna. 

När han fått av sig sina ytterkläder drar jag mig mot köket och plockar ut två stora glas från ett av skåpen.

"Water or soda?" frågar jag och vänder mig om. 

"Water thank you." svarar Harry och sätter sig ner på en av stolarna.

Jag stoppar in glasen ett i taget under den rinnande kranen och fyller dom med vatten. Med några isbitar i ställer jag dom på bordet och Harry drar åt sig ett av dom och jag sjunker ner på andra sidan bordet.

"So?" formar min mun och jag ångrar att jag inte ens borstat håret där jag sitter i mina mjukisbyxor.

Harry tar en klunk av det kalla vattnet och tittar tyst upp på mig. Några futtiga månader och så blev vi tysta igen. Osäkra på vad vi borde säga. Inte som för tre år sedan, inte som förra veckan. Utan som när vi träffades några få månader sedan.

"I am sorry, really sorry." får Harry ur sig. "I were suposed to tell you, but I didn't dare and thought it would make me loose you." hans blicker söker sig in i min.

"Instead you lost me because of hiding it." svarar jag torrt. Nästan lite för torrt.

"Yes." suckar Harry och snurrar på det vattenfyllda glaset, "What is it?"

Jag tittar upp på Harry som fortsätter, "You seem moody."

"Well, actually I kind of left it, this." häver jag med armarna, "It took so many days."

"Only a few days Carrie, and you know I tried to fix time to talk about it." försvarar Harry.

"A few days easily becomes years if you don't watch out. You know what happened last time."  jag reser mig upp från stolen.

"You better leave." yttrar jag bittert.

"But we haven't talked yet."

"Go." upprepar jag och lägger armarna i kors. Harry envisar sig med att sitta kvar.

"Please." Harry fyller ut ordet med att bedjande lägga fram händerna.

"Go!" ryter jag och känner hur min hand träffar vattenglaset. Tankar och känslor surrar i mitt huvud.

Jag hör kraset av glaset som faller i golvet och kvicka steg följt av en hård smäll från ytterdörren. Tårarna suddar ut mitt synfält och jag gnuggar desperat bort dom flytande känslorna ur ögonen.

När jag ser klart igen ekar det tomma köket av ensamhet. Jag böjer mig ner på golvet och börjar plocka upp glas splittrorna från golvet. Bäst att jag blir klar innan mamma kommer hem från jobbet.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Del17, hur ska det nu gå?

6+ kommentarer för nästa. :)