"I spoke to Harry, he told me about the fight." det börjar dra sig mot kväll och Eleanor och jag lunkar runt på hotellet.

"That's good Louis." hon ler och lägger en varm hand på min axel, "I spoke to Carrie and she told me about the fight." vi sjunker ner bredvid varandra i en soff grupp med vinröd klädda möbler. Vi citerar på ett ungefär det vi fått höra och kommer fram till att berättelserna till det hela var sig lika. "It's sad it kept them apart for so long." jag nickar som svar åt El och lägger ena armen om henne. "I don' know what Harry said." fortsätter hon, "But Carrie told me that he spoke something about attention and that she couldn't stand a alone at the fight." hon tittar upp på mig.

"Yeah, Harry sad something about it him to, it cought me and made me think of "Miss. Attention"."

"Me to." det blir tyst en stund och vi båda faller i tankar.

"And now they're fighting again." andas jag .

"It's sad, we have to get them together again."

 

Vi känner oss nästan som spioner där vi sitter ner tryckta i sofforna med armarna om varann febrilt klurande om varför Harry och Carrie bråkat, igen, och hur vi skulle få dom tillsammans igen. Hitta felet.

 

När Els nu sparade nummer lyser på displayen trycker jag med leende på den gröna luren. Jag sätter på högtalaren och slänger mobilen i sängen tillsammans med mig.

"Hi El!" hojtar jag medan jag sparkar av mig strumporna och kryper upp till sittande. Jag viker benen i skräddarställning och lägger händerna i knät.

"Hi Carrie. This friday, can't you follow me to a photostudio and take some pics?" hennes ord är kvicka och uppmanande. Fundersamt drar jag på mingiporna. Jag tänker en stund.

"Well, okay." svarar jag sedan.

Eleanor jublar på andra sidan efter tid och vägbeskrivning lägger vi båda på. Snabbt och enkelt.

 

Det märks våren är på sin topp. Lugna brisar sköljer över ansiktet. Det är ljust och varmt. Mina steg rundar hörnet och där stor Eleanor och väntar på mig, precis som hon lovat. Hon ler varmt och efter en vänskaplig kram öppnar hon upp dörren. Två unga tjejer står tätt intill varandra och tasslar någon meter bort. Den ena stor med iPhonen i högsta hugg och jag känner igen personerna på mobilskalet, One Direction. 

"Why are they here?" viskar jag när vi slinker in genom dörren.

"The girls?" frågar El och slänger armen som riktning ut mot gatan, "Oh, we have fans!" ler hon och börjar gå upp för trappan. Den gråskalade byggnaden är ganska trist utstyrslad. Någon svartvit tavla och några dammiga plastblommor på ett vitt hörnbord med några musiktidningar. Jag lägger snart märke till den inramade planschen av The Beatles som noggrant placerats på väggen mellan det lilla bordet och den kantiga stolen.

El trummar op och efter att vi kommer längre och längre in i byggnaden hör jag svagt ljud trummor. Vi kommer längre in och jag urskiljer ett piano, kanske elpiano. Jag är inte bra på musik men jag urskiljer det klinkade ljudet från dom domderande trummorna. Med spetsade öron fortsätter jag knata på i Eleanors takt och dom ensamma instrumenten som nu blivit till riktigt komp blir starkare hela tiden.

"El?" frågar jag vid misstanken av det här inte alls är en fotostudio.

"We are soon there, hurry up. The photografer can't wait." hasplar hon ur sig och jag fortsätter följa henne, trots mina missaningar.

När El tillslut sänker ner farten och stannar upp vid en dörr känner jag igen tonerna. Låten. Jag kan den, jag vet vem, eller vilka som sjunger den. Det klumpar inom när Eleanor försiktigt öppnar dörren och föser in mig i rummet.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Del18! Tricky El, vad är det för låt? Hur reagerar Carrie?

Okej, 5+ kommentarer får jag väll säga. :)