Jag suckar och tittar upp en kort stund innan jag stirrar ner i golvet igen.

"I met the girl today." börjar jag, "The girl who..."

"I understand who." lägger Zayn och jag tackar honom för att jag slapp gå in i detalj.

Jag biter mig själv i läppen. Jag ser hur hon skyggar för min utsträckta arm innan hon vänder sig om och springer.

"If she is going outside it means she's doing well. See it that way Liam." Zayn klappar mig på axeln innan han reser sig upp. Han erbjuder mig sin hand och drar upp mig från stolen där jag sjunkit ner i tankar.

När jag lämnar min lilla tankehörna har jag utlämnat ganska många detaljer. Men jag sorterar fortfarande rätt på dom och försöker förstå mig på vad som egentligen hände.

 

Några timmar senare sitter jag i en taxi påväg hem efter en minst sagt framgångsrik dag i studion. Jag är trött och lutar mig mot bildörren. Utanför fönstret pågår livet i London precis som vanligt. Unga tjejer i höga klackar och solglasögon trippar runt med massa shopping kassar, medelålders hurtbullar tar sig en jogging runda med hörlurar intryckta i öronen och unga pojkar visar upp sig för några tjejer genom att hoppa runt med cykeln.

Jag hade kunnat köra hem själv. Körde hem igår. Men idag är jag rädd för att sätta mig bakom ratten. Precis som den första veckan efter krocken. Efter att veckorna blev flera vågade jag köra igen, men idag slogs allt tillbaka. Minnet fick sig en påminnselse. En påminnelse om att för bara en månad körde jag på någon.

 

Gatorna jag sett förut fortsätter att passera. Lika trött fortsätter jag titta på allt utanför när jag plötsligt spärrar upp ögonen. Bilen passerar övergångsstället jag stått vid innan idag när den tjej jag tänkt på konstant i en månad flytt från mig. Bilen svänger åt vänster och bredvid löper trottoaren där hon sprungit.

"Stop the car!" skriker jag och chauffören gör en grov bromsning. Han tittar frågande på mig i backspegeln.

"I walk from here." jag skjuter upp dörren och slänger fram några sedlar, "It's even."

Jag slänger igen dörren och hör bilen köra sin väg bakom mig. Framför mig sträcker sig en stor port. Jag blickar uppåt och ser alla uppradade fönster.

"She lives somewhere here." viskar jag för mig själv. Det var här hon gick in när hon stack ifrån mig.

Jag slänger en snabb blick på klockan runt min handled. Jag hinner.

Tio minuter senare är jag tillbaka med andan i halsen och en bukett blommor i handen. Det har precis börjat skymma när jag lägger buketten vid port uppgången. De röda rosorna skapar en stark kontrast mot den gråa stenen.

"Please find this." viskar jag upp mot alla fönster innan jag tar ett steg tillbaka och går hem. På min tjugo minuter långa vandring hinner det börja blåsa och skymma ännu mer. På min överkropp har jag bara på mig en enkel t-shirt och jag får gåshud på armarna av den svala luften. Jag ökar takten på mina steg för att minska minuterna ute i kylan.

 

Jag tar mig ut ur hissen, trycker ner handtaget och öppnar porten ut. Solen möter mig och jag tar mitt första steg ut på den lilla trappan när jag hör något krasa under mina fötter.

Jag tittar ner och under mina slitna gympaskor ligger en bukett med röda rosor. Jag plockar upp den och håller den framför mig. Jag känner den goda doften när jag rycker loss den lilla fastsatta lappen.

 

Jag tittar upp med ett leende som om någon skulle hoppa fram runt hörnet och skrika 'överraskning'.

"I should get you some water." jag tittar upp en sista gång innan jag vänder i porten och går in i igen. Jag tar mig upp samma väg med hissen. Låser upp dörren jag låst för två minuter sedan och tar mig in i lägenheten.

Jag sparkar slarvigt av mig skorna och tar mig in i köket. Jag rotar fram en vas, fyller den med vatten och balanserar in den på mitt rum. Solen kastar sina strålar genom det öppna fönstret. Jag ställer ner vasen på fönsterbrädet när jag lägger märke till den gamla buketten som slarvigt ligger lagd bredvid. Rosorna är vissna och har torkat upp i solen. Men den lilla lappen sitter fortfarande kvar.

Jag blinkar några gånger och tittar närmre på dom snirkliga bokstäverna. Min blick förs över från den gamla lappen till den nya när jag upptäcker det. Båda lapparna har samma handstil.

I panik skjuter jag upp båda fönster luckorna på vid gavel och sekunden efter silar två blombuketter genom luften. En gammal och en alldeles ny.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel tre. Känns inte som det finns tillräckligt med intresse för förhoppningar,

men kommentera gärna om ni läser. Så jag får veta om det uppskattas eller ej. :)

 

När jag kommer fram till disken harklar jag mig artigt innan jag ler försiktigt mot kvinnan på den andra sidan.

"Two days ago there was a car accident at Almond Street." jag nickar åt rätt riktning för att kunna släppa blicken en stund och ta ett djupt andetag, "A young girl became the victim and I just wanted to know if she survived?" jag känner hur mitt hjärta bultar i kroppen som en tickande bomb.

"I'm sorry sir I can't give you such details." svarar kvinnan med vänlig röst. Hon tittar på mig som om jag borde kliva åt sidan. Men jag står kvar och hjärtat börja slå snabbare.

"Please." väser jag med röda kinder, "It was me who drove the car." trots att jag viskar känns det som om alla hört vad jag just sagt. Handen där jag håller buketten börjar skaka i en blandning av oro och skam.

"Please." upprepar jag med tårar i ögonen. Kvinnan i receptionen tittar upp på mig och suckar.

"I can loose my job for this." fräser hon lågt samtidigt som hon börjar bläddra i några papper, "But yes, she did. And you'll find her in room 212, just don't disturb."

"Thank you so, so much!" jag svänger ut och följer skyltarna som med tydliga bokstäver hänvisar till olika avdelningar. Jag svänger in åt höger och en sjuksköterska blänger åt mig när jag rusar förbi och jag saktar ner farten.

 

Det knackar ännu en gång och jag sneglar mot dörren igen. Men jag ser inte mer den här gången än förra. Hade det varit mamma hade hon klivit in direkt efter att hon knackat. Hade det varit en sjuksköterska hade även denna varit inne vid det här laget nu när ingen öppnat, så att allting står rätt till. Personen bakom dörren knackar en tredje gång, utan att kliva in. 

 

Efter fem gånger slutar det. Jag slutar snegla och slutar lyssna efter ljudet. Mina ögonlock är tunga. Jag vill inte stänga dom, vill inte somna men tillslut gör jag det ändå. Jag vaggas in i en mardröm, som för två dagar sedan skedde i vaket tillstånd.

 

När jag två långa timmar senare vaknar har mamma somnat i sin fåtölj. Koppen med kaffe står tömd på bordet och dagens tidning ligger i hennes knä. Jag ler svagt och drar upp täcket. Det känns tyngre än vanligt och när jag tittar ligger en vacker bukett med röda rosor i mitt knä. Förvånad plockar jag den åt mig. Den doftar gott och jag drar in den goda lukten i mina lungor. Instängd på ett sjukhus rum blir lukten extra god. Det kan väll inte vara mamma som köpt den åt mig? Jag snurrar runt buketten i min hand när jag upptäcker en liten lapp som snörats fast runt stjälkarna. Jag plockar loss den och läser texten som skrivits på.

 

"Who?" säger jag tyst för mig själv med lappen kvar i min hand.

 

Jag haltar fortfarande lite och mina stela knän är inte precis behagliga att gå runt med. Men jag fortsätter ta mig vägen fram. Jag måste känna mina ben bära mig. Jag har varit fast alldeles för länge.

Blåmärkena på mina armar har täckts över med en långärmad tröja, men blåmärkena i mitt ansikte är inte lika lätta att dölja och i solljuset exponeras dom för alla förbi passerande att stirra på. Jag försöker inte bry mig. Men alla saker folk kan komma på hänt mig får mig att vilja dra tröjan över huvudet och dölja hela ansiktet.

Jag biter ihop och fortsätter gå. Vid varje övergångsställe tittar jag två gånger för bilar innan jag med haltande steg skyndar mig över vägen. Aldrig förut har en så simpel sak som att gå över vägen varit skrämmande. Men det är det nu och jag gör allt jag kan för att passera så få som möjligt på min väg hem.

 

Vid en nerklottrad bänk stannar jag upp för att vila mina ben. Jag brukar kunna springa i timmar. Nu orkar mina ben inte ens ta mig framåt i tio minuter.

När värken lättnar biter jag ihop och fortsätter gå. När jag precis är påväg att ila över sista övergångsstället innan jag är hemma hör jag någon ropa 'wait' och jag stannar upp och vänder mig om.

"It is you." fortsätter personen som kommit ikapp. Framför mig står Liam Payne. Jag vet mycket väl vem han är men pojkband har aldrig fallit mig i smaken och att ha en medlem i One Direction en halv meter ifrån är inget speciellt.

"How are you?" frågar han plötsligt och jag täcker över mina blåmärken i ansiktet med min hand.

"It isn't what it looks like..." försvarar jag mig själv med.

"I know what happened to you." svarar han med låg stämma. Han sväljer och blicken trillar först ner i gatan innan han tittar upp på mig igen.

"I drove the car." fortsätter han med svaga ord. Tillräckligt höga för att jag ska höra. Tillräckligt höga för att de korta sekunder när den mörka bilens huv slås mot min kropp och den obetänkliga smärtan börjar sprida sig innan jag tappar sans, ska spelas upp i mitt huvud. 

Jag skriker till och kvider. Smällen inuti känns så verklig och jag känner pulsen öka.

"I'm so sorry, please let me." han sträcker fram en arm som stöd. Jag stirrar blint på den och backar ett steg.

"I never meant to harm you." fortsätter han uppgivet och jag backar ännu ett steg.

När han sträcker sin arm närmre mig vänder jag mig om och börjar springa. Jag hör en bil bromsa och jag hör han ropa.

Jag hinner bara tjugo meter, sen viker sig benen under mig och jag faller ihop på den hårda marken. Hela jag skakar när jag reser mig upp och stapplar fram till dörren och slår in portkoden.

Hela min kropp värker när jag sliter upp ytterdörren till den lilla lägenheten och jag hinner precis sätta en fot i hallen innan jag sjunker ihop på golvet.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Andra Kapitlet, kanske ni kan ge fanficen en andra chans? Kommentera gärna! :)

Jag har inte fått en enda kommentar på debut kapitlet av Thousand Roses.

Känns väldigt tråkigt faktiskt. Det är inte bara motivations sänkande utan är faktiskt också viktigt för att jag ska kunna veta vad ni gillar/inte gillar.

Det kanske låter dumt i vissa öron, men jag har jättesvårt för att publicera nytt när jag inte vet om någon läser och uppskattar. Skriva gör jag hela tiden och det behöver jag ingen blogg till.

Jag har den för att jag älskar fanfic konceptet och jag vill dela med mig av det jag skriver. Jag tycker det är riktigt roligt och skriver för fullt i mina utkast som jag så gärna vill få publicerade.

 

Så jag har några frågor till er alla:

-Varför kommenterade ni inte Thousand Roses?

-Ska jag stryka TR och börja om på en helt ny fanfic?

 

-Och vad saknar ni?

 

Skulle uppskatta det något väldigt om ni ville svara på frågorna. Det kommer göra det roligare för både er och mig. :)

Tio minuter senare går jag med alerta steg ner längs gatan. De gråa mjukisbyxorna hänger slappt runt mina höfter och den för stora t-shirten med blekt tryck skyddar mina axlar från solens morgonstrålar. Jag stoppar ner händerna i fickorna och mina fingrar snuddar vid den lilla present som ligger längst ner i en av dom. Mina fötter svänger åt höger in mot parken där vårens alla blommor slagit ut och jag ler lite för mig själv.

 

Gruset krasar under mina fötter. Sorlet från alla människor som tagit sig ut denna härliga morgon och ljudet från alla kvittrande fåglar blandar sig till en härlig stämning.

Jag fortsätter styra mina fötter åt samma riktning när en välkänd röst får mig att stanna till.

"I love you." säger han för att sedan kyssa hennes läppar. Hon fnittrar högt. Det blonda håret ligger prydligt över hennes axlar och den genomskinliga toppen hänger löst över den tunna överkroppen.

"Jake?" tjuter jag, fastfrusen på min plats.

 

Hela världen rasar för mig och hjärtat slår kraftigare och kraftigare. Snabbare och snabbare. Jag tittar inte bak. Det hinner jag inte, då kommer han ikapp.

Jag lämnar träden och grönskan bakom mig. Den hårda asfalten slår mot mina fötter, endast iklädda ett par enkla ballerinaskor. Med en klump i magen korsar jag vägen. En bil tutar ilsket, men jag fortsätter springa.

Den smala trottoaren är min flyktväg och pulsen slår i hela kroppen. Mina ben tar mig framåt men inte så länge till. Jag slänger upp blicken. Bilar trycker sig fram längs de fyllda vägarna. Cirka tio meter fram löper ett glapp där ett trafikljus lyser med sina röda lampor. Jag förlänger stegen med de krafter jag inte har kvar och svänger ut över de vitmålade linjerna. För förstå gången vänder jag mig om, sedan smäller det.

 

Med fumliga fingrar skjuter jag upp bildörren och alla ljud ökar i volym när jag kliver ut ur bilen. Chocken ligger som en tjock dimma över mitt sinne och det tar en stund för mig att förstå att all kaos och panik påverkats av mig. Syrenerna från en polisbil följs av en ambulans. Jag trycker handen mot såret i pannan när min blick fastnar på personen som orsakar alla skriken. Flickan jag har kört på ligger livlös på den kala marken och den grupp med människor som samlats runt henne skingrar sig när sjukhus personal kommer springande.

Allting börjar snurra och jag stöttar upp mig själv mot bilen när en muskulös arm tar ett kraftigt tag om min.

"You okay sir? Please come over here." med stela ben följer jag lydigt efter mannen i polisuniform. Huvudvärken spränger och paniken skakar om hela mig. Gång på gång tittar jag bort åt den slappa kroppen som snabbt förs in i ambulansen och snart försvinner sin väg. Det här händer inte.

Mina egna andetag tränger igenom den starka ljudnivån och den starka armen leder mig bort från vägen. Trots att ambulansen redan försvunnit hör jag dom skärande ljuden eka i mina öron. Inuti i mig slår mitt hjärta av rädsla. Inte rädsla för sig själv, utan rädsla för den oskyldiga människas liv som kanske slocknat pågrund av den.

"Sir." upprepar polismannen och för en kort stund tvingas jag samla mig själv.

"I didn't meant to..." säger jag sluddrigt.

"Your name please." rättar han svalt.

"Liam Payne." svarar jag lågt. Jag sluter ögonen en sekund och biter mig själv i läppen. Det kan inte vara så här. Får inte vara så här.

"Please follow me sir." min kropp följer med, men min själ sitter kvar i bilen. Den korta, korta scen där allt hände återspelas inuti mitt huvud. Den varar bara i några få sekunder, men på dom sekunderna hinner så mycket hända. Rött, gult, grönt. Gaspedal. Stopp. Kaos. Jag såg inte henne komma. Jag hann inte se. Borde jag ha gjort det? Mitt sinne trasslar mig djupare in och jag vet ingenting förrän en röst jag hört så många gånger förut skriker mitt namn och trycker mig i sin famn. Efter Louis kommer resten av killarna. Dom håller mig och allting känns plötsligt en smula lättare. Men bara en smula.

"What did just happen?" jag sväljer hårt och tittar upp på Louis som bara biter sig själv lätt i läppen innan han kramar om mig ännu en gång.

 

Jag vrider mig bortåt fönstret och kvider till av smärtan. Min mamma är snabbt framme vid sängkanten och försäkrar sig om att allting är bra. Jag nickar, även om det gör ont.

"Try to get some sleep honey." hon stryker mig över håret innan hon tar sig tillbaka till sin stol.

"I don't want to." viskar jag så tyst att hon inte hör, "It's scary."

Där har ni det - första kapitlet av Thousand Roses!

Jag hoppas ni tycker den verkar spännande och att ni fortsätter läsa. Ska vi säga 4+ kommentarer som en mjukstart? ;) Sprid gärna!

Det var så länge sedan jag la ut något här, men ni ska veta att under denna långa stund har jag inte haft uppehåll ned skrivandet.

Jag har både tråkiga och roliga nyheter.

Den tråkiga nyheten är att det inte kommer komma någon epilog på My London, åtminstonde inte nu. Jag har försökt. Har skrivit om och vinklat det på alla möjliga håll, men jag blir inte nöjd. Jag får inget bra slut på det helt enkelt. Jag ber om ursäkt för detta, men jag hoppas den roliga nyheten väger upp.

 

Min nya fanfic "Thousand Roses" är påväg. Prologen får ni nu och kapitel ett kommer inom några få dagar. Jag hoppas den ska falla er i smaken och att ni fortfarande vill läsa mina skriverier.

Ni är bäst, här har ni prologen till Thousand Roses;

 

För en kort sekund vänder hon undan ansiktet från publiken. För en liten sekund hamnar det i skuggan för de starka lamporna. Det är Tove. Hennes arm skakar och hennes blick flackar.

Det är vackert, hon är vacker.

Allting är vackert tills hon plötsligt trillar ihop på golvet. Mikrofonen trillar ur hennes hand och ljudet den ger ifrån sig när den slår i marken med en smäll skär i öronen. Alla börjar skrika. Med händerna tryckta mot öronen skriker hela publiken i chock. Kanske med ett inslag av panik.

 

Personal springer upp på scenen. Dom bär iväg Tove och innan jag hunnit förstå vad som hänt sitter jag på en bänk utanför en sjukhus sal.

En äldre sjuksköterska med kort hår kommer gåendes och stannar vid oss. Mitt hjärta hade alldeles nyligen börjat slå någorlunda normalt, men hennes sätt att gömma undan vad som står på journalen i hennes famnen får hjärta att springa igen.

"She will be fine." börjar hon metodiskt och vi alla kan andas ut, "What was that she collapsed because of heart raise. Probably because of alot of stress and nervousity."

"When can she come home?" frågar Lou moderligt. Lilla Lux sitter oförstående i hennes knä och viftar på sina korta ben.

"We have to keep her here some days to make sure she won't get a relapse."

 

Vi får alla prata med Tove en stund innan vi måste åka. Under den korta stund jag fick berättade jag för henne att hon sjöng vackert. Att hela hon var vacker. Men det klumpar sig i magen på mig när jag tänker på det. Jag tror inte hon förstod, tror inte att hon insåg och tog emot vad jag sa. Sjuksköterskan var mycket noggrann med att förklara att hon fortfarande kunde vara påverkad av olyckan och därför lite frånvarande. Hon behövde fortfarande få veta. För det är mitt fel. Det inser jag nu. Hennes sång fick mig att förstå. Mina egoistiska depressioner fick henne att ta skulden för något som inte var hennes fel. Mina inåtvända känslor fick henne att tro att det ver henne, att det var henne jag var besviken över. Om hon bara visste att hon hade och har fel. Jag är mitt eget fel till min egen smärta och nu även Toves.

"It feels wierd being here knowing London is at hospital." säger Harry när vi kliver av scenen. Alla tycker det känns tomt utan Tove och Lou som är kvar med henne.

"Yeah, I feel guilty for being here instead." jag biter mig själv i läppen. Det är söndag och vi har gått igenom tisdagens program. Det är en välgärenhetsgala mot fattigdoms som hålls i kärnan av Los Angeles. Jag ser alltid fram emot välgörenhetsgalor, men denna gång tänker jag mig bara bort till London och jag har ingen vidare lust att framträda. Jag vill fortfarande hjälpa organisationen, såklart. Men jag vill också hjälpa Tove. Förklara för henne att jag kände något speciellt när hon stod där på scenen. Förklara att mitt trassel av känslor liksom löste sig.

Dagarna idag och imorgon är fullproppade med intervjuer och möten, därför kunde vi inte stanna kvar. Därför var jag tvungen att lämna Englands huvudstad och glida över till USA, bort från mitt London, Tove.

 

 

Rummet jag levt i sedan igår är knäpptyst. Jag underhåller mig sjöv med ljudet av mina egna andetag och tittar på klockan varje minut. Jag är fruktansvärt uttråkad och vill inget mer än att kravla ur sängen. Men kanylen för dropp på min hand och mina bleka sjukhuskläder förklarar tydligt att jag ska stanna kvar.

Bristen på annat att göra sätter mina tankar på löpband. Jag har inte hört något från Niall, jag vet inte var han befann sig när jag föll ihop. Vet inte ens var han befann sig innan jag föll ihop. Mina kinder börjar hetta bara av blotta tanken. Jag skämde ut mig för en live publik med flera tusen och som om det inte vore nog framför TV-kamerorna och ett antal TV-tittare jag inte vill räkna efter. Så dum.

Om Niall bara visste. Visste hur jag känner och vad jag tänker. Han hann nog inte ens förstå vad jag ville förmedla, kanske inte hörde alls och jag skämde ut mig i onödan.

En ensam tår rinner ner från min kind. Jag försöker skaka bort mig Niall och sträcker mig efter fjärrkontrollen. Jag slår på TV:n. Rastlöst och en gnutta desperat börjar jag bläddra runt bland kanalerna. Jag klickar förbi hetsiga matlagningsprogram och sömniga dokumentärer.

Jag är påväg att stänga av lådan igen när mina fingrar stannar upp. På den vida skärmen sträcker sig en scen och mitt på scenen står Niall. Ingen av hans bandmedlemmar syns till och hjärtat börjar dunka i mig.

"Thank you so much to everyone for letting me do this. It's very important for me. I gave this song to someone who couldn't be here today. Just because I were selfish. Tove, London or whatever you want to be called, if you here this. I love you. You brought this Irish little boy his own London. Listen closely."

Tårarna forsar ner för mina kinder. Jag hör knappt sången för mitt eget snyftande, ändp vet jag att det är vackert. Jag gråter och gråter och plötsligt inser jag hur ljust mitt liv blivit. Hur ljust mitt liv är och hur bra jag mår.

"Just come home Niall, and I'll be your London for the rest of my life." viskar jag och mellan snyftningarna av glädjetårar ler jag. Bredare än jag gjort på flera år och kanske bredare än någonsin.

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vet ni vad? Det där var det sista kapitlet! Nu är historien om Niall och Tove slut. Jag hoppas verkligen att ni haft lika roligt som jag under denna tid och att ni stannar kvar här för kommande berättelser! Ni är helt grymma och jag hoppas ni förstår hur glad jag blir av alla era fina kommentarer. :)

"Do you always have a break during concerts?" frågar jag otåligt.

"That depends on what you call a break. Three minutes long, yes. Thirty minutes long, no."

"Good." tackar jag förnöjt innan jag lugnt sjunker ner i stolen igen.

"How come?" frågar Louis. Det rycker i hans mungipor av mitt något udda beteende.

"Just curious, you know." jag rycker lite bortskyllande på axlarna och fyller på med ett brett leende. Inuti bockar jag av en sak på listan jag skrivit upp i mitt huvud. Tyvärr är det den lättaste saken. Det som kommer efter är lite svårare att få avbockat.

 

När dagens arbete är klart drar vi oss alla ut mot de väntande bilarna. Niall beter sig som vanligt, men djupt där inne vet jag att hans omgjorda låt påverkar honom fortfarande. Inte gentemot Harry, men gentemot mig. Jag vill greppa tag om hans hand och dra honom åt sidan. Be om förlåtelse. Förlåtelse för att jag förstörde hans låt, förlåtelse för att jag brytt mig så lite. Men jag vet att det inte skulle hjälpt. Det kanske skulle läkt dom ytliga såren, men dom på djupet smärtar mest och dom skulle legat oberörda.

Jag tar ett djupt andetag och ber mig själv att samla mod. Be om förlåtelse här och nu, ansikte mot ansikte, med enkla ord hade varit så mycket lättare. Men jag klarar det svåra. Det är Niall det är synd om. Inte mig. Jag vet hur det är att vara nere, det borde räcka för att ge mig mod att rädda.

 

 

Lördagen är här. Louis står lugnt och väntar på att sladdarna till öronsnäckorna fästs. Vi är vana vid sådant alla fem. Nu är vi det. Själv är jag redan klar och jag rättar till skjortan för att få styr på mina nerver. Jag brukar vara extra nervös inför sådana har framträdanden men något får mitt hjärta att pumpa ännu lite snabbare.

"Are you nervous Niall?" frågar Louis och ett vänligt flin brer sig över hans läppar när jag rätar ut ett litet veck på skjortärmen som om det vore mycket viktigt att få fixat.

"Yeah, mor than usually acctually. Don't know why," jag rycker lätt på axlarna och ler innan jag försvinner iväg längs gången som leder till bordet med tilltugg.

 

En av dom gigantiska kamerorna går över scenen och jag sjunger några ord i den stora linsen innan jag för över min uppmärksamhet till publiken framför mig igen. Vi är mitt i Live While Were Young och två upptempo låtar på raken får pulsen att öka kraftig. Jag känner hur svettpärlor blänker i min panna och är glad över att det är paus efter låten. Jag måste få mig mera vatten och sänka pulsen innan det är dags för Little Things. En ballad blir inte så bra när man sjunger med andan i halsen.

"Don't be afraid!" ropar Louis när låten tar slut, we will run of stage in one second but we'll back in five minutes again!" vågen av människor skriker i högan sky och vi springer alla fem ut från scenen.

Jag lägger två fingrar under käken på halsen för att känna av pulsen samtidigt som jag stormar mot dom noggrant radade flaskorna med kallt vatten. Jag halsar i mig nästan hela flaskan och en producent påminner mig om att det inte finns någon toalett på scenen. Han pekar mot toaletterna när jag inte gör något åt saken och jag följer lydigt hans riktning.

Väl inne på toaletten passar jag på att badda pannan med vatten och det känns skönt att få andan tillbaka. Jag ler brett i spegeln, trycker ner handtaget och kliver ut. Precis när jag sätter ner foten utanför dörren hörs ett konstigt ljud från publiken. Folk från producent delan kommer springandes och pratar med förbryllade röster utan att lyssna på den andra.

"What's going on?" frågar jag förvånat och när jag inte får något svar följer jag efter deras snabba steg när dom svänger in mot scenen.

I det lilla glapp som skapats vid ett av de mörka skynkena som avskiljer scenen från back stage ser jag hur någon plockar upp en mikrofon från golvet. Hon står ensam på den stora scenen och stirrar ut bland alla människor. Hennes bröstkorg rör sig i ett djupt andetag och hon för långsamt mikrofonen mot läpparna. För en kort sekund vänder hon undan ansiktet från publiken. För en liten sekund hamnar det i skuggan för de starka lamporna. Det är Tove. Hennes arm skakar och hennes blick flackar.

"For you Niall." hennes tre enkla ord löper ut i ett intro. Men jag hör det inte. Mina ögon har fastnat på henne och mina öron har fastnat vid mitt namn. Vad är det som händer?

Kapitel 20, äntligen! Eller? Jag är ledsen för fördröjningen. Tiden rann helt enkelt iväg när jag kom hem. Har för övrigt haft det riktigt bra på mitt sommarjobb. Otroligt roligt var det.

Tillbaka till ämnet. Visste ni att det bara är några få kapitel kvar? (men jag har världens planer på nästa!) Hur ska allting sluta? Varför står Tove på scenen och vad ska hon sjunga? Det får ni reda på om ni kommenterar. 7+ för nästa. :)

Hej alla mina grymma läsare!

Ni får vänta en stund på nästa del av My London. Idag sticker jag på en veckas sommarjobb och jag kommer inte hem förän kvällen den 30/6. Då ska jag skriva allt vad jag kan så att kapitlet är färdigt till måndagen/tisdagen.

Så länge får ni hade så bra. Njut av era sommarlov!

Ska jobba en vecka med Islandshästar tillsammans med en kompis. Ska bli riktigt kul och härligt att få komma tillbaka. Någon mer som ska sommarjobba?

 

Harry stänger dörren bakom sig och springer ikapp mig. Vi är dom sista att lämna. Harry, för att han alltid kommer på något i sista stund. Jag för att han ska skjussa mig hem.

Jag tar mig fram längs gången när jag känner Harrys hand slinka in i min. Jag rodnar smått och ler försiktigt mot honom. Hela han lyser av självförtroende där han går vid min sida. Han är stark, det är bra. Jag är svag, det är inte lika bra och Harrys hand i min borde kännas bättre än såhär.

 

Harry kör mig hem med ett leende på läpparna hela vägen. Väl framme ger han mig en puss på kinden innan han hoppar in i bilen igen.

"See you tomorrow Lon!" ropar han genom den öppna rutan och jag svarar genom att nicka vinka mot honom.

Jag tar mig fram till dörren och hör Harrys bil försvinna innan jag öppnar den.

"London!" jag hinner knappt kliva in i hallen innan Lux kommer springande och frivilligt slänger sig i mina armar.  Efter den lilla flickan kommer hennes mamma som lugnt lutar sig mot dörrkarmen.

"Were Niall doing fine?" frågar hon och jag nickar mot henne samtidigt som jag drar av mig skorna. Vilket inte är det lättaste med en liten unga klängandes på en. Lux fnittrar högt när jag inte får upp ena skosnöret och Lou vinkar åt sig sin lilla dotter så jag kan avsluta det jag håller på med.

 

"What's on your mind?" Lou kommer in i vardagsrummet med saft och Lux slänger sig över ett av plastglasen för att få det fyllt till bredden.

"Niall." svarar jag, "Something changed his mood today."

"I'm sure it's nothing, he just got threw a tough time. But he was happy when he arrived, wasn't he T?" frågar Lou när hon fyller sin dotters glas.

"T?" utbrister Lux när hon smakar på den svala saften. Faktum är att bara två personer kallar mig för Tove. Lou och Niall. Jag tror inte resten av killarna vet om att London inte är mitt riktiga namn. Men det gör inget. Som London känner jag mig trygg och mitt smeknamn är en del av mig. Att Niall vet om beror på den där gången i hissen bland dom första gångerna vi möttes. Då slår det mig.

"I'm back in one minute." jag kastar mig upp ur soffan och rusar in i köket. I farten inser jag att jag inte svarat på Lous fråga, men jag låter den vila obesvarad en stund till och sliter upp luckan under diskbänken där den lilla soptunnan står placerad.

Jag slänger upp locket och börjar rota bland allt skräp. Som tur är är den fylld till största del med papper och kuvert av olika slag. Men ett och annat tuggummi får mig att rynka på näsan när jag desperat försöker leta rätt på det få slänga kuvert som adresserats till mig.

"What are you doing in there?" ropar Lou från vardagsrummet.

"Just looking for a thing." svarar jag med huvudet nere i soptunnan. Jag vänder och vrider på varje litet kuvert och precis innan jag ger upp hittar jag det jag letat efter. Ihopskrynklat, nästan på botten, plockar jag upp det. Varsamt viker jag upp det lilla kuvertet som innehållt ett brev till mig och mycket riktigt. Bredvid mitt andra namn, London, står mitt riktiga, Tove, överstruket.

"Niall." viskar jag tyst och med ett skrynkligt kuvert i min hand får jag allt på plats. Ackorden, dom var hans. Det var hans verk jag fick i händerna, men jag tryckte dom i Harrys. Jag lät honom hjälpa till och styra som om dom var mina. Som om det var mitt verk och han fick tillåtelsen att sätta sin prägel på det. Det förklarar Nialls reaktion bär han fick höra låten. För den var hans, på Harrys vis. Den är knappt ens min längre. Men det är inte Harrys fel. Det är mitt. Jag gav den ifrån mig och nu står jag här och skäms. Kanske några timmar för sent.

 

"Could you please go and get Niall?" ber en av killarnas producenter och jag nickar. Scenen för dagens konsert är stor och det känns mäktigt att blicka ut över den tomma arenan.

Jag tar mig ner för den högra trappen och tar mig in i det dunkla utrymmet backstage. Sladdar och lådor är noggrant anordnade i högar. En gigantisk spotlight ligger på marken och jag kliver över alla kablar.

Niall syns inte till och jag är precis påväg att ropa hans namn när jag hör ljudet av en gitarr. Försiktigt smyger jag närme och ljudet blir tydligare. Jag känner igen ackord följden och snart fylls gitarren ut med sång. Varken gitarren eller sången är hög så jag spetsar öronen och kryper ännu lite närmre. Jag balanserar på en rulle sladd och stöttar upp mig själv mot en stor låda.

Sången består inte av ord utan melodin nynnas samtidigt som gitarren spelar sina ackord. Det är en ballad. Där jag står, inklämd skäms jag av två skäl. Det första, jag står och tjuv lyssnar jag själv så innerligt litar på. Det andra, jag har låtit en vacker och varm ballad förvridas till en kraftig upptempo låt. Och det är så självklart när jag hör det. Ackorden, texten är skapade för att beröra djupt i hjärtat. Få tårar att rinna. Den representerar misstag och hur man rättar till dom. Och inte dansar vi när vi fått ett slag i magen?

"Niall!" ropar Louis plötsligt från scenen och jag rycker till. Rycket får mig att tappa balansen och jag kör in knät i den stora lådan. Jag kvider till och håller med handen för munnen för att inte Niall ska höra något. Jag hör hur han stannar upp och biter mig själv i läppen för att behärska mig.

Med ett värkande knä lyssnar jag till Nialls steg när han ställer ner gitarren och tar sig upp på scenen med dom andra.

 

Jag stannar kvar några få minuter innan jag följer efter. Det dunkla utrymmet löper ut i strålkastarna från scenen och jag försöker att inte halta när jag tar mig upp för den lilla trappan.

"Didn't you go to look for him?" frågar Harry vänligt när jag kommer fram till den cirkel som bildats. En muskulös man som jobbar på arenan håller några papper framför sig och pekar ut dom olika gångarna ner från scenen.

"Had to go to the ladies." svarar jag generat. Jag vet inte om Harry tror mig, men han visar att han är en gentleman genom att inte ifrågasätta vad jag nyss sagt. Jag pustar ut inombords och hoppas innerligt att Niall inte hörde mig.

Våra läppar släpper varandra och när jag tittar igen ser jag Harrys vackra ögon blinka ögon blinka mot mig innan han försvinner ut i köket. Stel och förvånad står jag kvar. Ännu en gång. Men denna gången är det annorlunda. Kinderna hetter och jag ler för mig själv.

En hel minut senare har Harry fortfarande inte dykt upp och mitt egna sinne försöker lura i mig att han bara skämtade.

"Sorry, just needed some water." utan förväntan stormar Harry plötsligt in och snart sitter han på förstärkaren ännu en gång. Jag står kvar.

"Was it that horrible?" säger jag lågt och Harry tittar upp på mig med ett flin.

"No." han skakar lätt på huvudet, "It wasn't." han släpper mig med blicken och plockar åt sig gitarren. Han börjar spela på låten och nynnar på texten för sig själv. Jag står kvar.

"You want anything?" han tar en liten paus i spelandet och tittar upp på mig.

"No." svarar jag med en lätt skakning på huvudet, kvar på min plats. Det blir tyst igen och jag skruvar mig på min plats.

"Hey London, what do you think of making it more like a speed up and shorten up the stick?" frågar Harry plötsligt och han vinkar loss mig från min plats.

  Londons gator susar förbi utanför. Leendet på mina läppar är mer än efterlängtat och det blir ännu bredare när jag hör Louis ropa mitt namn precis efter att jag öppnat dörren. Snart kommer han rännande ner längs gången med Zayn hack i häl. Båda två kastar armarna om mig och jag skrattar åt den stora kramen.

"We've missed you our little Irish Man!" Louis ruffsar till mitt hår och Zayn lägger armen om mina axlar.

"Best for you've did." retas jag. Vi börjar ta oss framåt i en klump.

"Sorry mate for what we did." ursäktar sig Zayn, men jag skakar på huvudet.

"I was upset at first. But when you called to ask for forgiveness I started to get my mind together." jag ler övertygande mot dom innan Louis öppnar dörren och kliver in i rummet.

"Niall!" ropar Liam som skjuter upp sig från fåtöljen där han sitter och kliver med raska steg in i mina armar.

Harry reser sig upp från en stol lite längre bort i rummet och lägger ifrån sig gitarren. Tove sitter bredvid honom på ett bord. Hennes mörka hår hänger över hennes axlar och hon ler försiktigt.

Harry kommer fram med utsträckta armar och kramar om mig.

"Good to see you again mate." ler han och jag gnuggar min knutna näve mot hans mörka lockar som flyger runt hans ansikte när han börjar skratta.

 

Jag skyndar mig tillbaka efter ett snabbt besök på toaletten. Jag ler stort och är mer än glad över att jag bestämde mig för att ta mig samman och ta flyget från Mullingar till London.

Jag trycker ner handtaget och skjuter upp dörren med axeln. Ljudet av en akustisk gitarr möter mina öron. Jag känner igen melodin, men någonting är fel. När jag kommer in i rummet ser jag Harry sitta med en gitarr i knät och ett papper framför sig. Bredvid honom står Tove på golvet nynnandes på en låttext.

Jag står fortfarande kvar i dörröppningen när Harry upptäcker mig.

"Hey Niall, listen to this." han stannar upp med spelandet. Vänder på pappret, harklar sig och tittar på Tove.

"London, you ready?" han tittar upp på henne med ett leende och hon nickar försiktigt.

"I guess so." svarar hon och Harry börjar spela.

 

Det är en upptempo låt och bara efter några få ackord känner jag igen den. Det är min låt. Men det är helt omgjord. Och varför spelar Harry den? Jag sväljer. Jag skickade pappret med ackorden till Tove för att hon skulle lära sig dom på gitarr och kanske en dag färdigställa låten tillsammans med mig. Men den ballad jag kämpat med har slitits sönder i en upptempo. Sticket är helt förändrat och jag lyssnar förtvivlat. Istället för att spela gitarr sjunger Tove. Hennes röst är vacker. Det är inte det som är felet. Felet är att den låt jag skrivit på med bara Tove i tankarna framförs av Tove och Harry. Inte av Tove och mig.

"Excuse me. Need some air." kvickt vänder jag mig om, öppnar dörren och tar mig ut.

 

Utanför blåser det ganska kraftigt och jag sparkar frustrerat i marken. En tår trillar ner för min kind och jag sträcker ansiktet mot himlen. Känner hur vinden torkar den och nästkommande.

Och när jag står där. Mitt på en gata i centrala London känner jag något jag inte känt på länge. Avundsjuka. Och kanske något annat också. Kanske den där sortens känsla som gör att hjärta slår lite snabbare och som låser fast en med bara en enda sak i tankarna.

 

Jag samlar mig. Tar ett djupt andetag och vänder tillbaka in. I rummet går låten med mina ackord i repris.

"You like it?" frågar Harry snällt när jag sjunker ner i en av sofforna.

"Mm." ljuger jag, "It's good." jag fyller näven med salta jordnötter från skålen på bordet och halsar snabbt i mig dom.

"Good. Cause it's kind of made for you." jag känner hur allas blickar vänds mot mig och jag börjar febrilt tugga på dom stackars nötterna.

"Okay." svarar jag uppriktigt. För vad mer kan jag säga? Jag tittar upp på Tove som är den enda med blicken ner skjuten i golvet. Genom skuggorna kan jag se att hon rodnar och biter sig läppen.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nialler is back! Men vad ska hända nu? Vad är det för känsla och varför rodnar Tove/London?

 

-Londons Perspektiv-

 

Jag slår fingrarna över strängarna. Jag följer ackord rundan på pappret några gånger. Trots ackord saknar melodi är följden vacker. Jag gillar den ich blrjar nynna till.

Snart sjunger jag. Otroligt nog passar min låttext in perfekt. Med lite små schysteringar här och där, såklart.

Jag spelar genom allt ännu en gång och ler lite för mig själv. Snart tonar ljudet från gitarren ut och jag lägger den åt sidan. Med en snabb blick på klockan rycker jag åt mig en kofta innan jag ränner ut ur huset. Jag skriver en snabb lapp och låser noggrant efter mig innan jag öser ner för gatan.

 

Harrys stora, stilrena hall öppnar sig för mig och jag sparkar av mig skorna.

"That was spontanious." ler Harry när jag ger honom en snabb kram.

"I want to show you something." jag viftar med lappen jag nyss fått på posten och flyger in i Harrys lilla musikrum.

Det lackade trägolvet vilar svalt under mina fötter när jag plockar ner en akustisk gitarr från väggen. Tryggt slår jag mig ner på en basförstärkare. Mina fingrar testar några slag på gitarren och jag harklar mig. Harry står lutat mot dörrkarmen och tittar på mig.

"So?" frågar han förvirrat med ett litet leende på läpparna.

"Just listen. Especially to the lyrics. You might recognize them." jag tar ett andetag och börjar sedan spela. Hjärtat slår i mig. Antalet personer i min publig är inte större än musikern själv. Men att befinna sig i spotlighten hos ett par vackra ögon, är tillräckligt.

Introt tar slut och jag sväljer bort klumpen i halsen innan jag börjar sjunga. Men jag hinner bara sjunga två ynka ord innan allt klumpar sig igen. Jag spelar dessutom fel och det skrällande ljudet från gitarren får mig att rodna.

"It's okay." svarar Harry lugnt, "I'll listen when you're ready. Tea?" jag nickar lätt och Harry försvinner ut i köket. Stel sitter jag kvar med gitarren i min famn. För en kort stund var den där blyga tjejen instängd, nu hade hon kommit ut. Och det märktes i varenda del av min kropp. Plötsligt blev det nästinpå pinsamt att bara sitta här. Upp och ner på en förstärkare i Harrys stora villa.

"You coming? The tea is ready." plötsligt står Harry i dörröppningen med ett vänt leende och ännu en gång nickar jag försiktigt.

Jag reser mig upp och skakar av mig min handligs förlamning. Kvickt hänger jag upp gitarren på sin plats innan jag följer efter Harry in i köket.

 

Det ryker från teét och jag rör om med den lilla teskeden. Jag känner Harrys ögon vila på mig. Mina egna stirrar ner i den heta drycken. Längre och djupare kryper den blyga jag. Längre in och ut pressas den jag som så sällan visas. Hon som inte är rädd.

"How did all suddenly went so fast?" frågar Harry och jag tittar försiktigt upp på honom. I några evigheters sekunder grubblar jag på mitt svar.

"It just came." svarar jag skakigt. Något i mig håller sanningen kvar.

"Why so shy?" Harry skrattar till och genom ångorna av den rykande dryckan ser jag hur han skrattar till.

"I were really happy that you came by. Didn't you see that?" ler han och mitt behov att skjuta ner blicken i min kopp tycks plötsligt inte lika ingivande.

 

Teét dricks upp och snart spelar Harry What Makes You Beautiful på den gitarr jag innan spelat. Han lockar fram både mitt leende och skratt och långsamt puttas den lilla blyga ut.

"Ready?" frågar Harry plötsligt och jag tittar oförstånde på honom.

Han ler och biter sig i läppen.

"Ready to sing?" han pekar på min ficka där lappen med ackorden sticker ut. Jag börjar genast rodna och skakar försynt på huvudet.

"Come on." uppmanar han, "You can do it." han reser sig upp och drar pappret ur min ficka.

Han sätter sig till rätta och lägger lappen framför sig på golvet. Han trycker fingertopparna mot strängarna och börjar slå ackorden på introt.

 

Jag slänger upp dörren till den intryckta garderoben som dom senaste åren förvandlats till ett förvarings utrymme för saker som inte används. Där ligger en hel del kartonger och påsar fyllda med saker som blivit kvar sedan flytten. Jag river ut allt och vänder upp och ner på varenda kartong. Snart börjar golvet fyllas med allt annat än det jag letar efter, munspelet.

Garderoben är nästan tom och utan hopp drar jag ut den sista lådan. Den är halvfull och jag skakar om den. Jag suckar lätt innan jag välter ut innehållet på golvet. Jag puttar undan en hel hög med pärmar och gamla böcker. Jag reser mig upp och är påväg att dunka näven i väggen när jag ser något i ögonvrån. Jag snurrar runt och där ligger den. Den lilla mörka asken ligger omkull vält bland allt bråte och jag plockar upp den. Försiktigt öppnar jag locket och det lilla munspelet ligger där. Lika glänsande som för femton år sedan. Jag låter asken trilla ner på golvet innan jag sätter munspelet mot läpparna. Jag blåser lätt och tonerna rasslar till. Det låter hemskt, men jag fortsätter envist spela till några toner låter rent. Jag tar mig in på rummet och slår på datorn för att kolla upp hur man egentligen gör och jag fastnar så i mitt desperata försök att lära mig något femton år för sent att alla ut hällda saker utanför garderoben ligger kvar på golvet likt en orkan strykt förbi.

 

 Jag fingrar tankspritt på pennan i min hand och tittar ut över rummet. Jag hör hur Liam svagt nynnar på texten, annars är det tyst. Det känns meningslöst alltihop och jag suckar för mig själv. Vilken fantastisk idé man fick som inte funkade.

Orginal pappret med min snabba handstil vilar i mitt knä och jag är nästan påväg att slita det i två bitar. Sedan öppna fönstret, släppa ut pappers bitarna och låta dom långsamt singla ner mot marken. Istället reser jag mig upp.

"Let's go call Niall." jag får killarna att vakna till och alla samlas runt Louis när han trycker fram Nialls nummer på telefonen.

 

Louis biter sig i läppen när toner ringer efter Niall, som inte svarar. Efter ytterligare tre försök svär han tyst och alla sitter tyst.

"Call his grandma!" tjuter jag för att dom inte ska tappa hoppet, "He's at hers isn't he?" Harry nickar.

"Don't know the number." suckar Louis.

"I will fix it." jag försvinner iväg och några få minuter senare kommer jag tillbaka med en liten papperslapp i min viftande hand.

"Now, call." jag räcker Louis lappen och alla tittar förvånade upp på mig.

"How did you get it?" frågar Zayn och jag ler lite för att hålla stämningen uppe.

"Called Maura." jag lägger min hand på Louis axel, "C'mon."

 

Det både syns och hörs när någon svarar på andra änden.

"Hello, my name is Louis Tomlinson and i'm a friend of Niall. Is it possible to speak with him?" frågar Louis välartat.

Han får snart ett svar. Det går inte att höra vilket och jag försöker tyda om det är bra eller inte med hjälp av Louis ansikts uttryck. Han nickar svagt. Lyssnar och nickar igen.

"Absolutely." säher han plötsligt och alla tittar nyfiket på honom. Harry viftar med armarna för att trycka fram ett svar, men Louis bara höjer handen för att be om tystnad.

 

Ingen förstår något när Louis försiktigt ber om ursäkt innan han säger adjö och lägger på.

"What?" frågar Zayn upprört och Louis bara skakar på huvudet.

"She said he was very down and busy doing something she didn't tell what it was."

"But why did you excuse?" Harry tittar på Louis som suckar lätt.

"She said we should have thought of why didn't answer on his phone." svarar Louis tungt.

"We will fix it. Fix this." fyller jag in uppgivet. Inte mycket mer sägs förutom 'hej då' innan alla tar sig till sitt.

När jag väl är tillbaka i min säng kan jag inte somna. Jag är hur trött som helst. Mina ögonlock är tunga och jag gäspar gång på gång. Men somna kan jag inte. Alldeles för många tankar flyger kring Niall. Hur blev det såhär? Plötsligt är inte jag den sårade och ensamma. Även om jag aldrig kunnat drömma om något bättre än att må bra igen, känns det så konstigt. Som om jag låtit smärtan lämnas över till någon annan. Någon som jag bryr mig alldeles för mycket om.

 

 Jag stirrar ner på telefonen i min hand efter att ha tryckt bort det missade samtalet från Louis med en jobbig känsla i magen. Jag borde ringa tillbaka.

Men jag avbryts, för det knackar på och i dörröppningen står snart min mormor.

"A friend of yours called. He said his name was Louis." hon låter som om jag vore en liten pojke och denna vän någon hon visste alldeles för lite om.

"He wanted to talk with you, but I said you were hurt and that there were was a reason you didn't answer last time and that he shouldn't be disturbing you. Not now." fortsätter hon.

"You said what?" frågar jag, "I didn't answer cause I were outside. I'm hurt, yes, but they I were trying to make it right, and that's why they called. I'm sure of that." utbrister jag.

"Don't you think they..."

"No." avbryter jag innan jag fått höra hela meningen. Jag skakar på huvudet.

"I'm sorry. But I am a grown up now. I can deal with friendship. Even in trouble." mormor nickar lite motvilligt och lämnar mig sedan ensam.

Ensam. Det är så jag känner mig. Och ensam i Mullingar försöka jag leta upp pappret jag hållt på med de senaste dagarna.

 

~

 

Det har gått några dagar. Vi har iprincip alla gett upp om låten och pappret med texten utan melodi har hamnat i en låda på mitt rum.

Rastlöst går jag runt i huset. Jag är ensam hemma och uttråkad. Utan mening går jag fram till ett av de stora fönstren på nedanvåningen. Jag tittar ut på allting utanför. Mina fingrar trummar mot benet och jag bestämmer mig för att jag lika gärna kan hämta posten. Då blir Lou glad och jag har ändå inget bättre för mig.

 

Högen med post jag samlat upp i min famn slängs på köksbordet. Jag låter blicken glida över alla tidningar och vita kuvert. Räkningar, nyheterna. Vänta.

Jag lyfter upp ett litet platt brev med mitt namn på. Till 'London' står tydligt ovanför adressen. Något är överstruket innan London, men jag tänker inte på det. Det är ett brev till lilla mig och jag sliter snabbt upp det.

 

Ur det enkla kuvertet trillar en liten lapp. En enkel bit papper, fylld på båda sidor. Jag plockar förvirrat upp den och snart förstår jag vad som står på. Ackord. Hela pappret är fyllt med ackord. Uppdelade i refräng, vers och stick. På vissa ställen är något över skrivet och vissa bokstäver är svåra att tyda. Jag känner den lätta lappen i min hand och på några sekunder tar jag mig upp på mitt rum. Med lappen i ett hårt grepp plockar jag fram gitarren.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ännu ett sent kapitel, måste bättra mig på detta! Men ni är fantastiska som vanligt, tack för alla fina kommentarer! Tror ni vi kan samla in 8+ för nästa? :)

 

Jag sträcker fram pappret med textraderna som fyllts på under de senaste dagarna.

"It's far away from finished and I don't got any chords yet." jag rodnar lätt när killarna granskar mina nerklottrade ord.

"I love it!" tjuter Louis och plötsligt blir stämningen i rummet med ens mycket lättare.

"I love the lyrics. And we can fix the chords and a melody, we have Nialls..." Harry stannar upp i sina ord. Han skakar lätt på huvudet och biter sig i läppen.

"We will fix it anyway." fyller Zayn på när han lägger han på Harrys axel, "It's for his own sake, isn't it?"

 

Louis spelar några improviserade toner på pianot. Istället för Niall, med sina vana fingrar och snabba ackord byten, sitter Harry och slår på gitarrens strängar. Zayn håller takten med foten och Liam vankar runt i rummet med mina textrader nynnandes på sina läppar. Alla försöker, men vi kommer ingenstans och en timme senare står vi på samma plats vi börjat på igen. En text, men ingen melodi.

Något frustrerad slår Harry lite hårdare på strängarna och Louis har gett upp sitt klinkande på pianot. Både Liam och Zayn och har hittat var sin bekväm plats på golvet och har gått från ämnet musik till mat.

"Maybe we shall leave it for today , and get ourselves something to eat?" frågar Harry som lämnat gitarren i sitt ställ och är påväg att dra upp Liam från golvet. Alla är hungriga och nickar. Men i allas steg drar sig lite motvilja, när musikrummet lämnas bakom. Ingen vill gå sin väg, utan några framsteg.

 

 Jag sätter tillbaka gitarren och springer ner för trapporna för att äta middag. Pappret med alla ackord ligger kvar på sängen. Det är bara lite som fattas nu.

"Why don't you go and take a walk after dinner Niall?" jag stoppar in en gaffel full med mat i munnen och tittar upp på mormor som sitter mitt emot och prydligt torkar sina fingar på en servett.

"Grandma, i'm a grown up now, I can take care of myself."

"That guitar need to rest and you need some fresh air." hon reser sig upp och börjar samla ihop alla tallrikar och glas. Jag reser mig upp för att hjälpa till, när hon tittar upp på mig och sedan nickar ut mot hallen.

"I can take care of this. You can go out and play little kid." hon ler varmt och jag skrattar till. Hon fick mig att ge mig och i farten påväg ut rycker jag åt mig en tjocktröja.

 

Det har börjat skymma och tjocktröjan kommer väl till pass i den svala luften. Jag vandrar runt på gatorna jag för så många år sen växte upp på.

 

Det var femton år sedan och nu, alltför lång tid senare får tankarna mig att skämmas. Jag var precis som vilken femårig liten pojke som helst, faschinerad av det stora och ointresserad av det lilla. Men jag ångrar mig ändå för det jag gjorde, femton år för sent. Jag mår dåligt av att veta att jag aldrig ens plockade upp munspelet ur sin ask. Det hamnade på mitt rum och med åren kom det bara djupare och djupare ner i lådorna med saker man aldrig använder. Det är säkert borta nu, slängt och helt oanvänt efter flytten. Eller kanske...

Jag vänder om och med dubbelt så snabba steg tar jag mig tillbaka. Jag känner hur mobilen börjar vibrera i fickan, men jag har inte tid att plocka upp den och så vem det är.

 

 Louis skjuter telefonen ifrån sig, suckar och skakar lätt på huvudet.

"Do you think he's mad?" frågar Harry som stöttar upp sig själv med armbågarna i bordet.

"Ofcourse he is." svarar Lou som börjat pilla runt på resterna av maten med sin gaffel.

"Let's give him a day. Call him again tomorrow." säger Liam vuxet. Han drar sina fingrar genom håret innan han reser sig upp och tittar på klockan.

"I acctually think I am going to bed." han drar åt sig sitt tomma glas och fyller det med vatten.

"I'll drive you home London." Harry hasar sig upp ur sin stol och vinkar trött upp mig ur min.

 

Harrys bil saktar in och parkerar vid vägkanten.

"Good night. See you tomorrow?" frågar han och jag nickar. Han trummar med fingrarna på ratten och tittar tomt in i den.

"It will be fixed with Niall, I promise." säger övertygande.

"Yeah. I know." svarar Harry kort och rycker på axlarna, "But how are you?"

"Just fine." nickar jag samtidigt som jag knäpper av mig bältet och öppnar dörren ut.

"Good." Harry tittar på mig när jag kliver ur den prydliga bilen och ler försiktigt.

Han vinkar mot mig genom rutan när bildörren smälts igen och jag följer bilen med blicken när den försvinner sin väg i det dunkla ljuset. Jag ler för mig själv och står en stund för att bara titta mot vägen bilen nyss kört på.Men kvällsvindarna drar mig snart inåt.

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Femtoooon! Hmm, vad ska nu hända tro? Det får ni grymma läsare reda på efter 7+ kommentarer. :)

 Hela natten har tankar om Niall hållt mig vaken och när solen äntligen stiger upp på himlen är jag lyckligare än vanligt över att få kliva ur sängen.

 

Någon timme senare befinner jag mig i samma rum, utanför en radiostation, som fyra samanbitna killar. Det är en saknas, och det är hans frånvaro som får alla fyra att vilja stoppa tiden lite grann, få mera tid att tänka. Vissa skulle bara rycka på axlarna och göra det. Utan ånger och dåligt samvete.

"We can't do it." säger Liam tyst. Alla stirrar ner i golvet och det blir tyst igen.

"But we have too..." sväljer Harry, "Management would..."

"Screw management!" utbrister Louis och alla blickar flyger upp från golvet. Louis drar frustrerat fingrarna genom håret med stela rörelser och sparkar i golvet.

"He is our brother, we are brothers." lyfter Zayn in, som skjutit ut sig själv från väggen han stått lutad mot.

"It won't be the same without him. It won't be we." fyller Liam in och alla instämmer i tystnad.

"But we don't have any choice." Harrys ord svävar i den tunga luften. Alla vet att det är den bittra sanningen, men inge vill ta emot den och meningen flyter runt i rummet utan något riktigt svar. Stelt sitter jag i en obekväm fåtölj, med nersänkt blick och surrande tankar. Med ljusets hastighet skiftar dom från Niall i Mullingar från resten av killarna och en av Londons största radiostationer.

 

När det plötsligt knackar på dörren och en kvinna med formella kläder och en pärm i famnen öppnar dörren är nog alla lika oförberedda. När hon ber killarna följa med henne byter dom blickar med varandra. Blickar med dåligt samvete, oförberedelse, oro och bedjan. Killarna säger inte ett enda knyst, men deras blickar skriker efter hjälp. Någon eller något som får dom att slippa, slippa lämna Niall bakom.

 

 Ljudet från TV:n strömmar ut ur apparaten och in i mina öron. Jag vill stänga ute min hörsel, men orden fortsätter strömma in. Jag vill stänga ute min syn, men bilderna fortsätter passera.

Jag vet inte om jag ska förvänta mig det värsta som skäl, eller om jag ska inbilla mig att allting bara är ett litet skämt. Vad jag än väljer, hör jag varje ord från tvn med motvilliga öron.

 

Kvickt stänger jag av tv:n och en stund sitter jag bara där i soffan och stirrar på den mörka skärmen.

Jag vill ringa och egentligen borde jag ringa. Killarna vet lika väl som jag att Niall vet. Att han hört det. Lika väl vet dom att dom borde ringa, be om förlåtelse, förklara sig så gott dom kan. Visst, dom kanske inte gjort något bra val. Men sättet dom vänder sig bort och skyggar på får det att verka som om allting vore deras fel. Vilket det inte är, och det vet dom. Management trycker dom i ryggen som nonchalanta pappor. Som är för självgoda för att själva göra något och använder sina uppfostrade söner för att hamna i strålkastar ljuset.

 

~

 

Det känns så konstigt och fel med bara fyra sjungande pojkar på scenen. Det syns på killarna hur onaturligt det är för dom att stå där på scenen, utan Niall. Dom tvingas bryta sitt rörelsemönster och krockar flera gånger under den korta konserten.

Men värst är när Little Things spelas, när refrängen sjungits för andra gången och det är dags för Nialls solo. Istället för den blonda irländarens vackra stämma rosslar ett melodispel på gitarr i högtalarna. Det låter så fel och på den enkla bildskärmen backstage ser jag hur Zayn skakar på huvudet och suckar.

 

En dryg timme senare dräller dom ner från scenen och jag tror ingen sett dom så nere efter en konsert förut.

"We can't do this." Liam sjunker ner på en stol och suckar.

"We don't have any choice." svarar Harry uppgivet.

"Then we have to make us one!" utbrister Zayn. Alla nickar medhållande, samtidigt som alla tysta sitter och funderar. Inte förän några minuter efter sätter Harry ord på det.

"But how?" medan Harrys ord fortfarande är dom senast sagda, väger jag fram och tillbaka. Ska jag berätta för dom om min lilla idé. Ska jag hålla på det lite till? Eller kanske inte berätta alls? Plötsligt reser mina ben mig upp.

"I got an idea." säger jag tyst och allas blickar vänds mot mig.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel Fjorton, varsågoda. Hoppas ni tyckte om det O tack för alla kommentarer, 7+ för nästa. :)

 Jag låter fingrarna dras över nylonsträngarna och det rasslar till i den dammiga gitarren. Trots att ackorden jag kan är ganska få har dom blivit flera senaste tiden. Men nu var det längesen jag spelade och mina fingrar tycks ha rostat. Det tar en stund innan ackorden låter som dom ska igen och ljudet från gitarren blir acceptabelt för mig att lyssna till. Jag börjar slå på några ackord och skapa en runda jag tydligen aldrig ska bli nöjd med, för en och en halv timme senare när hungern kallar har jag inte kommit någon vart och pappret jag har framför mig är tomt.

 

"What have you done with the guitarr for so long?" frågar Lou nyfiket samtidigt som hon häller upp vatten i Luxs glas.

"Nothing. Just playing." svarar jag enkelt innan jag oskyldigt skopar in en gaffel med mat i munnen.

"Well..." Lou börjar äta hon med och hon tittar upp på mig och ler.

Snart är maten tömd från sin tallrik och jag kilar in i vardagsrummet där jag sätter på TV:n. Några minuter senare entrear både Lou och Lux rummet. Lux kryper upp i soffan bredvid mig och Lou sätter sig vuxet i fåtöljen. Det zappas runt mellan kanalerna och tillslut får den minsta i rummet bestämma, vilket leder till ett barnprogram och färgglada figurer som hoppar runt och är sådär obehagligt glada.

En lila filur råkar välta ner en liten porslinshund som går i tusen bitar och upprört springer hon, han, låt oss säga den till en röd filur som förklarar att det gör ingenting. Hunden går inte att laga, men dom kan gå och köpa en ny.

En fras flyger upp i mitt huvud och lika fort som ideén kommit slänger jag mig upp ur soffan och uppför trappen.

"London?" ropar Lou efter mig när jag mina barfota fötter susar upp över trappstegen.

"I'm coming, just found out something!" hojtar jag i farten innan jag sliter upp dörren till mitt rum. Jag faller på knä på golvet och tar pennan i min hand. Med den skriver jag en enkel, men för mig så klockren mening på det förut tomma pappret.

 

 

Jag lägger tillbaka pennan och är några sekunder senare tillbaka i vardagsrummet på nedervåningen.

 

Jag skäms redan, utpekad och det enda ämnet på medias läppar just nu. Men jag orkar inte. Jag behöver en paus, jag behöver komma bort. Bara en liten stund. Och om en timme går planet till Irland. Om några timmar är jag tillbaka i Mullingar, det ställe där jag växt upp som vilken liten irländsk pojke som helst. Jag vet att jag egentligen inte borde, att jag sviker killarna. Men jag hoppas dom förstår, så småning om, varför jag bara stack. Resan är ändå bokad och jag kommer åka. Om några dagar är jag tillbaka igen. Det blir bra. Vi har inte så jätte mycket nu. Åtminstonde.

 

~

 

Solen skiner där ute och jag drar för gardinerna innan jag mitt på dagen, fullt påklädd kryper ner i sängen. Bara en liten stund. Min mormor ställer te och mackar på det enkla skrivbordet, precis som när jag tio år gammal och busig var på besök. Jag känner mig som en liten pojke igen. Smått förvirrad och alldeles för lätt rörd.

Min blick fastnar på den halvslitna gitarren som under de nu flera år jag inte stannat över längre en några kvicka timmar. Plötsligt blir den gamla gitarren ett sorgligt litet föremål och jag rycker genast ut den från hörnet. Dammet yr när jag enkelt blåser över det noggrant lackade träet. De hårde stålsträngarna är vassa mot mina fingertoppar och jag börjar försiktigt slå några rasslande ackord. Gitarren är fruktansvärt ostämd och varje ackord låter som ett enda buller. Vant börjar skruva och snart låter det rätt. Det är inte precis den bästa gitarr jag spelat på, men den duger förtillfället.

Enkla ackord byts om och snart börjar det flyta. Jag drar några ackord på Little Things för att senare byta och spela några på Over Again. Jag skiftar över till min egen kombination och det låter inte helt fel.

I en låda hittar jag ett gammalt block. Det är litet och nästan fullt, men de få sidor som är kvar räcker precis. Jag klottrar ner ackord rundan och börjar nynna till gitarren rosslande ljud. Pennan skriver några ord och meningar för att sedan stryka över dom igen. Medan textbiten står stilla fylls ackord rundan på och jag ler lite nöjt.

Jag går in i min egna lilla värld och ljudet från min mobil rycker plötsligt ut mig ur den. Louis namn lyser starkt över skärmen och jag biter mig själv i läppen innan jag svarar. Beredd på attack, ta skydd.

 

"Niall, where are you?" frågar han vuxet med samanbiten min.

"Mullingar. I'm so sorry Louis, please..." Louis skakar lätt på huvudet.

"Niall, it's okay. Just remember to always call when you're going somewhere. We were so worried." varje ord han säger är äkta rätt igenom, han glömmer bara något.

 

Dom pratar en stund och Louis hälsar från oss alla att Niall ska ta hand om sig innan han lägger på. Med mobilen tillbaka i sin ficka har fortfarande inte sagt det där, det han glömt.

"So how will we do?" frågar Zayn tyst och Louis tittar föbryllat upp.

"I don't know." han rycker lätt på sina tunga axlar, "We atleast have the night to think about it."

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt, förlåt, förlåt! Kapitlet kom nästan en hel vecka försenat, jag hoppas verkligen ni inte är allt för besvikna! När jag kom hem helgen efter konserten rann veckan bara iväg. Har gjort massa grejjer och verkligen inte hunnit.

Men, nu! Äntligen, (hoppas jag?) är kapitel Tretton ute. 6+ kommentarer för nästa! :)