"It's my fault." säger hon lågt och allas blickar dras mot henne. Upprörda, ledsna, arga och besvikna blickar. Skakande torkar hon bort några tårar och alla fortsätter stirra på henne.

 När jag vaknar upp spränger starka lampor och ljusa, stela väggar runt om mig. Jag tittar förvirrat runt om mig. Lou lägger försiktigt sin hand över min hand och tittar lugnande på mig.

"Easy, you're fine. We just went here to be sure." jag tittar på det sterila sjukhusrum jag befinner mig i. En sjuksköterska ler mot mig och frågar hur jag mår. Fysiskt, jadå. Psykiskt, nä. Men jag nickar övertygande och hon lämnar rummet i några ynka minuter för att sedan komma tillbaka och berätta att jag kan lämna.

Jag drar på mig alla kläder. Lou klappar mig på ryggen och öppnar dörren. Allting känns och är så konstigt, och jobbigt. Jag hade bara svimmat av syrebrust och inget värre, som tur är. Men det är bara den fysiska delen. Psykiskt är allt ett huller om buller. Jag litade på Em, var till och med överlycklig över hennes närvaro igår. Hade ju inte sett henne på så länge. Min kära vän. Varför? Alla var så arga, upprörda och frustrerade. Arga för något där jag var boven. Jag var inte tjuven som rånade banken, men arbetaren som lämnade över nycklarna och lät det ske.

Jag har killarnas röster en bit bort i den svala sjukhuskorridoren och en rodnad spricker upp i mitt ansikte. Jag sänker ner blicken i golvet och försvinner bakom Lous rygg, där trivs jag bättre.

Lux sitter i Liams knä och sprattlar hej vilt med benen.

"I'm glad you're fine." Nialls vackra, irländska stämma möter mina öron, utan att hans blick möter mina ögon. Rädd för att möte fem par arga ögon håller jag ansiktet riktat mot golvet.

"Were not mad at you London, it's okay. You couldn't know." jag vet att Liam är den snällaste och förlåtande bland killarna. Även om hans ord värmer håller jag blicken nere. För Louis sitter tyst och han var den som var mest arg.

"It's okay, I swear." jag sväljer bort klumpen i halsen när Louis sagt sitt. Han är ärlig och säger sanningen, det vet jag. När jag fått bekräftat att dom inte är arga känns allt bättre, men det är fortfarande konstigt. Pinsamt.

 

 Den pinsamma tystnaden kryper i mig när alla lämnar sjukhuset så undanskymt som möjligt och hoppar in i sina bilar. Louis sitter vid ratten med oss andra inskuffade och Lou, Lux och Tove sitter i den andra. Under tiden vi varit borta har Paul samlat ihop alla våra grejer från de stökiga rummen. Det var inte precis glada hotellägare vi lämnade tillbaka nycklarna till. Jag skulle aldrig ha öppnat dörren. Vad trodde jag egentligen? Att Harry skulle stå utanför med sin snuttefilt och snörvlande säga att 'dad I can't fall asleep'?

Jag fnyser inombords och skakar lätt på huvudet. Så dum jag var, det är mitt fel egentligen.

 

~

 

Tio minuter springer jag in till mitt hus. När jag svänger innan dörren och stänger den bakom mig upptäcker jag de tiotals nyhets tidningar som ligger över hela hallgolvet. Det är olika tidningar, med olika bilder och olika rubriker, men alla har samma tema.

Jag sträcker mig efter en av dom och läser de fetstilade raderna högt för mig själv.

"One Directions ladies night." jag skummar över texten och det klumpar sig i magen.

 

 

På en halvsuddig bild ser man Louis hytta med knytnäven i luften. På en annan bild står Paul med ihopbitet ansikte och visar ut två vilda tjejer. En av tjejerna är Toves vän, Em. På den sista bilden ser man i oskarpa kontraster hur Tove ligger ihoptrillad på golvet.

 

Tidningen sätter skulden på Tove, när hon inget kunde veta. Det är Em dom borde peka ut, eller mig. Det var ju trots allt jag som öppnade dörren.

Jag slänger tidningen i golvet och kliver över högen in i köket. Jag sätter igång kranen och låter det iskalla vattnet rinna över mina händer och jag sköljer mitt ansikte. Jag stöttar upp mig själv mot vasken och låter vattendropparna rinna ner för mina kinder.

Plötsligt vibrerar det i mobilen och jag drar den åt mig. Jag trycker upp smset som trillat in i inkorgen.

 

Jag känner hur min knytnäve spänns utan att träffa något mål. Inget 'hur är det?' eller 'snälla du kan väll förklara?', bara ett tomt, ilsket sms. Jag biter mig själv i läppen och tänker på allt kring henne, Cassidy. Vad jag berättat för Tove, vilket var sanningen om hur jag kände och tänkte. Men tänkte jag rätt?

 

Mitt sms är enkelt och jag menar varje ord. På något sätt känns det skönt att säga ifrån, men i en annan del av mig kryper oro. Jag känner mig kluven.

 

 I inkorgen ligger ett tiotal desperate sms från Em. Sms jag inte ens orkar öppna. Jag är dödstrött, förvirrad och besviken.

Lou har bäddat in mig i en varm filt och kommer med en rykande het kopp te. Jag nickar och hon ler försiktigt innan hon försvinner ut i köket igen. Jag smuttar försiktigt på det varma det teet.

"Lon?" jag bränner mig nästan på tungan när Lou plötsligt står i dörrkarmen igen, "Wanna go shoping or something tomorrow?" hon ler och jag ler tillbaka.

"Sure," svarar jag snällt, "It could be nice."

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 8, tadaaaam! Tack o Tack o Tack för alla fina kommentarer! Vi säger 7+ för nästa. ;)