Jag drar upp knäna och knyter armarna om dom.

"Well, since I was little I always dream't about the big city London. Living at the edge of england, knowing that miles away there's this metropole city where you could swim in experiences, it was stuck on my mind. When I was just a few years old I decided that instead of having big dreams, you can dream about something big. In my case London. And as the vast city always were on my mind and my favorite subject, my friends started to call me London instead, as I always listened to it." jag ler försiktigt.

"That's cool." svarar Niall ärligt, "So what's your real name?"

"Tove." säger jag försiktigt och jag biter mig själv i läppen.

"That's not brittish." konstaterar han och jag skakar lätt på huvudet.

"Swedish. My dad.." jag kramar om mina knän för att inte röras av tanken på min familj, "...he used to work there. And the time he spent there got him a great friend, named Tove." jag ryker osyldigt på axlarna.

"I like it." Nialls irländska ord går rakt in i hjärtat och en rodnad snuddar mina kinder. Men jag rycks ur min irländska koma när Nialls mobil börjar ringa i gälla toner. Kvickt hivar han upp den ur fickan innan han trycker den mot örat.

"Hello sweetheart." svarar han ömt. Jag förstår direkt att det är Cassidy och undrar om han redan glömt det som skett eller om han redan förlåtit henne.

Niall blir tyst en stund och jag kan med näppe höra ljudet av att någon fräser på andra sidan.

"I'm stuck in an elevator." Nialls snälla ord går igenom luren men jag kan se hur han biter ihop. Det fortsätter brusa på andra sidan.

"I'm sorry, I can't help it." försvarar Niall sig själv och jag ser hur han inuti krymper något.

"Please forgive me. I will take you to a resturant or something when I am out of here." försiktigt och förlåtande försöker han peta bort en skuld från sig själv han inte ens är skyldig till.

"I love you." en ensam tår rinner ner för Nialls kind och han torkar snabbt bort den innan han trycker tillbaka mobilen i fickan. Vi tittar på varandra och jag försöker visa honom att jag förstår.

Allt blir tyst och pinsamt. Några minuter hinner passera när det börja rycka i hissen och den rör sig neråt igen. När dörrarna öppnas igen står en man med snickarbyxor i öppningen och välkomnar oss ut med ett irriterande flin. Utan några utbytta ord går jag och Niall åt var sitt håll.

"Tove?" Niall vänder sig om, "Don't tell anyone, please." jag bara nickar och han vänder sig om igen och går sin väg. Jag vet inte vad jag ska reagera mest på. Att han kallat mig efter mitt riktiga namn, eller att han klistrat tillbaka en hemlighet på mig. Utan att ens ha hunnit lova något skulle jag aldrig sprida det vidare. Trots att det irriterar mig. På bara någon vecka har Niall gett mest intryck. Att denna snälla själ håller sig kvar förvirrar mig. Det förvirrar mig att han inte ens säger till.

 

 Att gå runt på stan vid Cassidys sida har alltid känts bra förut. Jag har alltid känt mig som den stoltaste i världen. Så lycklig. Jag försökte blunda. Leva kvar i den verklighet jag trott mig själv hitta. Men Tove, London har spärrat upp mina ögon. Jag försöker blunda igen, men inombords suckar jag.

"Niall." Cassidy puttar till mig i sidan, "Please, can't you buy my that neckless?" hon pekar på ett silvrigt halsband i skyltfönstret och tittar upp på mig med valpögon. Jag sväljer.

"Okay." svarar jag likgiltigt. Det enda Cassidy hör är mitt godkännande och hon stormar in i den lilla smyckesbutiken. Jag tar ett djupt andetag och biter mig själv i läppen innan jag följer efter in.

Butiken är sval och den unga kassörskan ler alldeles för brett när hon ser vem som kliver in i butiken. Vanligtvis brukar det oroa mig att Cassidy ska känna sig bortputtad, men inte nu. Hon har plockat halsbandet åt sig och står och speglar sig själv i en spegel med det glittrande smycket runt halsen.

"It's like it was made for me!" tjuter hon och ler falskt. Cassidy snurrar bort från spegeln och mot disken. Hon knäpper av sig smycket och lägger det framför kassörskan som redan plockat fram en liten ask.

"And that's thousand puonds." den unga kvinnan bakom disken ler försiktigt och lägger ner asken i en liten påse innan hon räcker över den till Cassidy.

"Really?" får jag ur mig och kassörskan nickar.

"Niall." Cassidy viftar uppmanande med händerna och jag hinner knappt plocka plånboken ur fickan innan den tas ifrån mig och Cassidy lägger fram några sedlar på disken.

Kassörskan tar emot pengarna och slår in betalning på kassaapparaten. Det plingar till och ett glansigt kivtto printas ut. Cassidy påstår att det inte behövs och tackar så mycket innan hon före mig lämnar butiken igen.

"Cassidy?" fårgar jag försiktigt, "Are you sure you can't pay just a piece for the neckless? I mean I have already given you my creditcard to use for a whole week."

"Niall, c'mon! You got so much more money than me, a simple neckless is nothing!" visst har delvis rätt. Ett dyrare halsband är inte hela världen och jag skulle köpa vad som helst för den jag älskar. Men lika blind jag varit för Cassidys sanna sidor tycks hon vara blind för pengars värde och vad jag tycker.

"Atleast say thank you." sväljer jag.

"Thank you Niall." orden trillar lätt och meningslöst ur hennes mun, "Dinner! I'm starving."

Lydigt följer jag efter när Cassidy väljer restaurang. Maten är åtminstonde god, tillskillnad från mitt sällskap.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tadaaaa! Fjärde kapitlet, tycks so far? Tack för alla fina kommentarer, 3+ för nästa. :)

 

Det skulle betyda jättemycket om du spred min fanfic blogg, eller kanske har ett tips för fler läsare?