"Isn't kind of nervous?" frågar jag i den tysta luften. Snart kliver dom in genom dörren och vi ska få hälsa på Lous systerdotter som ska bo hos henne framöver. Det hade inte varit så komplicerat, ingen stor deal om denna systerdotter varit en helt vanlig tjej. Jag antar att hon varit det förut, men omständigheterna som fick henne att komma hit överhuvudtaget har slitit djupa rispor i henne och Lou har varit noggrann med att förklara hennes känslouppbrott och svallvågar av minnen som ibland sköljde över henne. Det märktes på hennes beskrivningar hur mycket hon brydde sig om henne och hur hon samtidigt var orolig för att något skulle hända.

Samtidigt som Lous ord om 'och nu är hon trots allt mycket bättre' kommer upp mitt huvud öppnas dörren och den första att visa sin fulla gestalt är Lux som med vingliga steg kastar sig upp i Louis famn.

Efter henne kommer Lou med ett lugnt leende på läpparna. Bakom henne uppenbarar sig en gestalt som försiktigt stänger dörren bakom sig för att sedan ställa sig i skymmning bakom Lous ryggtavla.

"So, this is T..." Lous vana röst bryts av när en viskning hörs från gestalten bakom ryggen. Lou tar ett kliv åt sidan och lägger en trygg hand på flickans rygg.

"London." Lou ler ömt mot oss. Den unga tjej som står bredvid henne är ganska kort. Det bruna håret räcker ner till axlarna och på den sida det dragits bakom örat syns två diskreta örhängen fästa i örat. De blåa ögonen skiftar lite i fårg och det ena är nästan gröntonat. Smä fräknar prickar sig över vår skinnet runt näsan. Hon har skjutit ner blicken i golvet.

"I'm Niall." presenterar jag mig själv utan att sträcka fram någon hand. Londons blick lyfter upp från marken samtidigt som hon tar ett kliv bakom Lou igen.

Resten av killarna presenterar sig, hon nickar försynt på huvudet och när Lou hänvisar henne till soffan ute i korridoren andas vi alla ut. Ingen av oss vill göra fel. Ingen av oss vill bryta upp henne. Även om det lilla jag sett av henne bara tyckts vara en helt vanlig, söt, blyg tjej vet jag att känslor och minnen rullar inuti henne och att hon inte mår bra.

När Lou kommer tillbaka igen ser man hur hon börjat slappna av mer och mer och hon snurrar ut med en av stolarna vid de stora speglarna så Liam kan placera sig i den.

"I hope it wont disturb you having her around for a time, she is independent and so on and I will make sure she's not in your ways." Lou tittar upp på oss.

"It's okay, Lou." övertygar Liam och vi andra nickar.

"I don't want her to be a burden for you guys."

"She won't." fyller jag i och Lou ger ifrån sig en lättad suck när hon inser att vi inte alls är stressade över Londons närvaro.

 

Efter att mobilen surrat i min ficka en lång stund och det visat sig vara mamma skickar Lou ut mig så att jag kan kolla vad som står till.

Jag känner för säkerhetsskull mot fickan efter telefonen när jag tar mig fram längs gången. Jag passerar den lilla soffgruppen där det runda träbordet med alla utslängda tidningar står. Sofforna står tomma men jag tänker inte så mycket över det utan trycker på hissknappen. I väntan hivar jag mobilen ur fickan. Jag ringer upp mamma och trycker telefonen mot örat. Hissen hinner upp och när knappt börjat öppna sig klämmer jag mig in och krockar med någon som i lika snabb takt är på väg ut ur hissen. Vi slår ihop så kraftigt att jag tappar balansen och trillar bakåt ut ur hissen igen. Dörren skjuts igen och jag ligger på golvet utanför. Snart inser jag vem jag krockat med.

 

 Mina kinder hettar snabbt och snart är dom knallröda. Nervöst och generat river jag åt mig min plastpåse och det som varit i den, som nu trillat ut över den blonda killens mage, Niall. Han hasar upp sig till sittandes och innan jag lyckats dra åt mig den sista förpackningen tar han den i handen för att räcka den till mig. Snabbt trycker jag ner den i påsen med resten men jag ser på honom att han läst förpackningarnas breda textrader. Jag biter mig själv hårt i läppen.

"Please don't tell,Lou doesn't know, but I, you know. Please." mina ord trillar svamlande ur min mun. Niall reser sig upp och jag inser att jag inte ens bett om ursäkt för att ha puttat omkull om honom. Han tar sig för bakhuvudet och nervöst slänger jag ur mig ett 'sorry'. Allting blir tyst. Jag gömmer påsen bakom mig och försöker gömma undan mitt rodnande ansikte. Den enda som hörs är våra andetag. Nialls är lugna och jämna, mina är kvicka och stressade. Tystnaden tycks få sekunderna segare än gummi vilket får mina blossande kinder att behålla sin pinsamma färg.

"I won't tell." de irländska orden trillar plötsligt ur den blonda killens mun. Jag vågar titta upp och försöker tyda ansiktets uttrycket på Nialls ansikte. Läpparna är matt ihopsatta och ögonen nästan avvaktande. Som om dom tänker, tar in. Huvudet nickar i små, nästan osebara rörelser.

"I won't." upprepar sig rösten innan dess kropp passerar mig och försvinner i hissen som åter öppnat sina dörrar.

Jag står kvar en stund. Mina fingrar krampar om den tunna påsen. De där ögonen, det där uttrycket. Han bryr sig. Det var det betydde.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera allt vad ni kan grymma ni! Ska vi säga 3+ sålänge? Jag lovar att det snart kommer bli roligare...