Jag vaknar och grymtar till. Det är mitt i natten och jag gnuggar mina ögon. Knackningarna som fått mig att vakna fortsätter och jag stirrar en stund på dörren som står där och blir slagen på. Jag förstår mig inte på vem det kan vara vid denna tiden men jag drar undan täcket och slänger slappt benen över kanten. Man vet aldrig vem som står där på andra sidan, men det har hänt förut. Ute på turné och evigt fläktande händer det även att vuxna killar i tjugo årsåldern inte kan somna på natten och behöver någon att reflektera med.

Jag släpar fötterna efter mig och suckar lätt. Jag drar fingrarna genom mitt nattruffsiga hår och vrider om låset. Försiktigt öppnar jag dörren.

"Hi Niall." väser en kvinnlig röst. Men det är varken Lou eller London och jag biter mig själv i läppen när jag inser vem jag nyss öppnat dörren för. Det är Toves kompis och jag blir lite orolig när jag möter hennes ansikte så här mitt i natten. Jag låter handen vila kvar på handtaget och dörrens öppning vara liten.

"Sorry, did I disturb you?" frågar hon när jag fortsätter vara tyst.

"It's in the middle of the night." svarar jag torrt. Hon ler lite nervöst och flackar med blicken.

"Which room is Londons?" skyller hon ifrån sig och jag pekar mot rummen längre ner.
 "Thank you Niall." hon ler brett och drar sig långsamt bortåt. Förvirrad och dödstrött hinner jag precis dra igen dörren bakom mig när jag hör ett högt skrik.

Ett skrik som ekat i mina öron miljontals gånger de senaste två åren. Sekunden efter det rycks dörren upp och de lås jag jag precis varit påväg att vrida om glider ur min hand och dörren trillar ut på vid gavel. Fem skrikande tjejer stormar emot mig och hjärtat börja panikartat slå i bröstet. De unga tjejerna gastkramar mig och sliter i mina kläder. Deras skrik svider i mina öron och bortom den vid öppna dörren till mitt lilla hotellrum hör jag hur kaos bryter ut. Jag hör hur en dörr slås upp och snart ekar Louis röst i gångarna. Han starka stämma överröstar alla ljud för en kort stund. I varande stavelse hör jag hur han kokar men snart överröstar skriken igen och kaoset bryter ut igen och tycks växa. Desperat försöker jag kravla mig ur de skrikande tjejernas klängande armar. Aldrig någonsin har det varit så obehagligt att blir kramad. Aldrig någon gång förut. Någon av de unga tjejerna luktar svagt av alkohol och jag fortsätter kränga som en stressad fågel fast i en bur med galler. Snart börjar en av tjejerna slita upp min resväska. Hon rycker mina kläder åt sig och trycker dom mot bröstkorgen. Hon tjuter till när hon hittar mina ihopvikta kalsonger och viftar med dom framför näsan på sig själv.

"Hey!" ryter jag utan verkan. De tjejer som fortfarande står och klänger runt mig skrattar förtjust och jag känner hur någon tar tag i mitt hår.  Utanför blandar sig isande skrik från upphetsade unga tjejer med de ursinniga stämmorna från våra livvakter och hotellets vakande personal. Allt är huller om buller. Paniken slår i kroppen och stöter till en som elektriska vågor. Jag försöker ta mig ut ur rummet och får tag om karmen. Jag drar mig mot den men tjejerna fortfarande hängande runt mina höfter. Trots paniken och intrånget vill jag inte skada dom, av flera skäl.

 

"Paul!" skriker jag när jag står halvvägs ut ur rummet och det kaos jag bara hört öppnat sig för mina ögon. Andra hotellgäster har öppnat upp sina dörrar. Någon skäller ut en stackars arbetare och någon står och kramar om sin vilt gråtande dotter. Drygt trettio tjejer yrar runt och skriker i högan sky. Lampor har tänts upp och vakter försöker dra två tjejer ur sina grepp där dom krampaktikt håller om Zayn som samanbitet försöker kränga sig ur. En av tjejerna tar tag om hans hår och lägger sina händer om hans ansikte. Jag ser hur hela Zayn andas tunga andetag och hans spända arm börjar skaka av frustration. Jag vet hur jobbigt han tycker det är med personligt intrång och hur han som den gentleman han är varje gång biter ihop. Nu är det mitt i natten, kaos och trettio okontrollerad tjejer och hela Zayns kroppspråk och tomma ögon skriker av panik. Ändå håller han sig i skinnet. Trots att hans hjärtat baknar honom upp i halsen håller han sina nävar intill kroppen.

"Be strong Zayn!" tjuter jag över ljudet. En halv sekund tittar han panikslaget på mig och en tår rinner ner för hans kind. Jag biter ihop och trycker mig framåt. Ännu en tjej har anlänt till den klängande klungan runt mig.

 

Ljudnivån är skrämmande hög och det värker i öronen, ändå hör jag mina egna andetag. Dom är tunga och stressade och trots jag bara tagit mig tre meter känns det som om jag sprungit ett helt maratonlopp.

Allting är ett trassel som inte tycks redas ut när ljudet av blåsirener fyller på och höjer decibell nivån ännu ett snepp. Fyra välbyggda poliser stormar in genom de vida portarna. Plötsligt tycks tjejerna få i sig en gnutta respekt och snart börjar dom motvilligt tömas ur hotellet. Skrikande och svärande dras dom ifrån våra utslitna kroppar. En yngre polisman med borstigt hår tar ifrån mig mina oinbjudna gäster och när jag plötsligt står själv känner jag hur kroppen värker. Huvud spränger och jag sjunker utmattad ner på golvet. Louis står och skakar ilsket om det bastanta räcket när de sista tjejerna utrymt. Han sliter sig själv i håret och fräser något ohörbart.

"Damn it!" ryter han rätt ur i luften. Harry sitter nersjunken bredvid Zayn en bit ifrån och han dunkar näven i marken. Zayn har lagt sitt ansikte i sina händer och hela hans kropp skakar av de tunga andetagen. Harry lägger en lugnande hand på hans rygg. Liam vankar fram och tillbaka och drar frustrerat händerna genom sitt kortklippta hår. Poliserna som anlänt står och skriver och pratar med både Paul och Lou.

"How the hell could this happen?" tjuter Harry.

Jag dunkar huvudet i väggen bakom mig och sluter ögonen. Trots att skriken är borta ekar dom fortfrande i mina blödande öron. Plötsligt bryts ljudet av fördärvade tårar igenom och jag tittar upp.

 

Längst bort i gången står Tove. Med redan rödgråtna ögonen rinner hennes tårar ner för hennes kinder. Hon skakar och biter sig själv i läppen. En liten bloddroppe bildas och hon sluter ögonen innan hon öppnar munnen.

"It's my fault." säger hon lågt och allas blickar dras mot henne. Upprörda, ledsna, arga och besvikna blickar. Skakande torkar hon bort några tårar och alla fortsätter stirra på henne.

"It's my fault," upprepar hon, "It's my freaking fault!" hennes röst brister och hon faller ihop på marken. Trots all energi och styrka ställts på noll flyger jag upp från golvet och springer fram till henne.

Hjärtat dunkar i mig, allt är i en enda röra.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack för alla fina kommentarer! Ska vi säga 6+ för nästa? :)

Vad tyckte ni förresten om kapitlet? Väntade ni något sådant? Tyckte faktiskt själv att detta kapitlet var jättekul och skriva, haha. :)